Kategori: svensk politik

Var är samhällsanalysen?

För en tid sedan försökte jag få igång en diskussion om den nya moralismen. Jag hävdade att en underström i samhällsdebatten såsom den förs i massmedierna är en slags underliggande moralism – alltså en normerande föreställning där såväl missunnsamhet som besserwisserattityd är centrala komponenter. Något som leder till en av-politisering.

Nu när Agenda, Aktuellt och Debatt alla blivit SvT-program som handlar om privata frågor – alltså om samvete, individernas ”livspussel” och om trygghet i olika former – undrar jag vart samhällsanalysen tagit vägen. Senast idag hörde jag också i P1:s Studio Ett en person tala om ”svenska folkets syn på politik” som en grå massa utan skiljelinjer. Konflikter, klassklyftor och motsättningar lyser helt med sin frånvaro i svenska mediers spegling av den svenska samhällsdebatten. De enda konflikter som får något större intresse i nyhetsmedierna i TV är antingen bildmässiga fattiga afrikaner som skriker eller konstiga irakiska muslimer som också skriker. (Och vad skapar det för föreställningar?)

Var är analysen och debatten om makt, om intressemotsättningar och målkonflikter i svensk politik? Är det frånvaron av medieintresset för dessa fenomen som gör att unga människor inte tror att politiskt engagemang leder någonvart?

Återupprätta kvinnligheten!

Eftersom ny-feminismen hävdar att det inte finns några kön har man accepterat att samhället består av ett kön och att det är kvinnan sak att anpassa sig till det. Att det inte finns några kön är förstås rent nys. Ja, så säger professor Ebba Witt-Brattström i en intervju i Fokus där hon levererar en rejäl kritik av den svenska jämställdhetsdebatten.

 

Jag är benägen att hålla med EWB när hon beskriver situationen i Sverige som att jämställdheten missgynnas av att kvinnligheten nedvärderas. Kvinnor tycks uppfatta kvinnlighet som ett ”slavmärke” säger hon. Kvinnligheten föraktas i det ny-feministiska samhället menar EWB och istället gynnas en kvinnotyp som är ”fräck i mun, vulgär och extremt egotrippad” och därför  ”rena parodin på en dålig mansmodell”. Att stå vid spisen och föda barn är knappast den logiska implikationen av kvinnlighet. Kvinnlighet har en betydligt bredare repertoar än så.

 

Förr talade man om likhetsfeminism och särartsfeminism. De begreppen är närmast obsoleta idag. Men jag skulle ändå vilja uppvärdera tanken på kvinnlighet i särartsmening. Kvinnlighet innebär empiriskt att kvinnor skadar miljön mindre än män, har större omsorg om andras liv i trafiken än män och är bättre på verbal kommunikation än män. För att ta några exempel. De värden som de allra flesta av våra politiker – och opinionen – vill gynna är också s k kvinnliga värden, i empiriska bemärkelse. Äldre kvinnor som grupp lever t ex extrem miljövänligt, särskilt om de bor på landet. Det är således inte den urbana medelklassen som med sina KRAV-märkta produkter leder miljöligan.

 

Visst är kvinnlighet som begrepp en konstruktion. Simone de Beauvoir har lärt oss att kvinna det blir man. Men hon påpekar också att kroppens levda erfarenheter är avgörande för den vi blir. Där Jean-Paul Sartre trodde på det abstrakta och intellektuella fria valet i hjärnbarken utvecklade Simone de Beauvoir en existentialism där den fysiska erfarenheten, kroppens märken om man så vill, är en strukturell begränsning för valet. Kvinnlighet är visserligen en konstruktion, men de erfarenheter vi har som kvinnor och män är det inte. Och denna levda erfarenhet tycks få konsekvenser för vårt politiska handlande.

 

Låt oss återupprätta kvinnligheten. Den är inte värd förakt, utan beröm.

 

Ny utbildningspolitik krävs för framtidstro

Häromdagen fick jag ett foto från 1956. Fotot föreställer mina föräldrar. De är mycket unga och ser mycket lyckliga ut där de står framför sin alldeles nyinköpta SAAB. Leendena in i kameran är tillitsfulla, min pappa håller en knuten hand mot bilen; som för att säga att ”den är min”. De har båda arbetat i flera år innan de nu står i begrepp att gemensamt ta sig an vuxenlivet. Framtiden tillhör dem.

Dagen ungdomar kan sällan eller aldrig se in i kamerlinsen med samma tillit. Få av dem har egen bostad och de flesta som är i samma ålder som mina föräldrar var 1956 genomgår mer eller mindre motvilligt en nästan obligatorisk femtonårig utbildning. Många har en vag idé om det framtida yrkeslivet och/eller en utbildning inom ett område som de själva inte ens vet vilket jobb det leder till. En hel del befinner sig i någon slags gråzon mellan arbete och studier.

Unga människor skall aldrig gå sysslolösa. Det är slöseri med resurser och det är förödande för individen. Väldigt många ungdomar skulle behöva arbeta redan efter nio år i skolan. Största delen av dem behöver dock några få enhetliga utbildningar att välja bland, och möjligheter att få en god gymnasial yrkesutbildning. Och mängder av ungdomar behöver en utbyggd vuxenutbildning att återkomma till när lusten att läsa vidare sätter in. Inget av detta kommer att ske om vi inte får en blocköverskridande överenskommelse om utbildningspolitiken.

När samhällets unga tappar tron på framtiden då är vi alla illa ute.

Tillägg 15/1: Idag meddelade skolminister Jan Björklund att det blir betyg från första klass. Någon gemensam syn på utbildningspolitiken går därmed inte att utveckla./VS

En ny vänsterpolitik?

Inför det nya året skriver idag vänsterpartisten Staffan Norberg om Vänsterpartiets förslag till ändringar i partiets principprogram på DN:s debattsida att

Det nya förslaget till principprogram rymmer i konsekvens med självbilden nästan inga förändringar trots den politiska marginaliseringen. För den som tror sig sitta inne med en absolut sanning har väljarnas betyg tyvärr föga betydelse.

Men de ändringar som föreslås inför kongressen 2008 ligger alla nära den vänsterpolitik som Norberg efterfrågar. Jag har därför svårt att se relevansen i hans kritik. Programförslaget (kan laddas ned här) diskuterar en grön politik fylld av ekonomiska styrmedel, sätter in rasismen i en samhällsanalys och pekar ut några policyområden där vänsterpartiet har en särskild roll, däribland transportpolitik, djurrätt, rovdjursfrågor samt bostadspolitik. Alla de förändringar som föreslås ligger i linje med den kritik mot den tidigare politiken som t ex ”Vägval Vänster” och Staffan Norberg fört fram. Förändringarna speglar också dagens debatt bland yngre vänsterinriktade väljare.

Vänsterpartiets programkommission – ledd av Ali Esbati – har visat skicklighet och känslighet för såväl behoven att stävja väljarflykt som av att lyssna på kritikernas synpunkter.

Samtidigt skall sägas att Norbergs kritik träffar en mindre del av vänsterpartiets yngre sympatisörer – och dessvärre hos en del partiaktiva också – där konspirationsteorier, moralism och generell kverulans är legio. En sådan hållning är emellertid politiskt ofruktbar och denna grupp utgör också en minoritet i partiet. 

Jag tycker det är modigt av programkommissionen att inte försöka gå känslorna av frustration till mötes. Istället har kommissionen tagit fasta på politisk relevans och i förändringsförslagen formulerat politiskt realistiska alternativ med tydlig vänsterposition. Programmet kommer, om det antas, att innehålla en kluvenhet mellan gammalt och nytt. Låt oss hoppas att det vi ser är födslovåndorna inför något helt nytt. Det kan bli ett intressant år 2008 för Vänsterpartiet.

Ett riktigt Gott Nytt År tillönskas därmed alla läsare av Vänstra Stranden!

Alltför lite verkstad i klimatpolitiken

Fler svenskar flyger utrikes. Luftfartsverkets statistik för november visar att utrikespassagerarna ökat med nio procent. Planen är större och tar fler passagerare (något Ekot inte nämnde i sin rapportering i morse) men trots det har utrikesavgångarna ökat, dock endast med två prcent. Inrikesflyget minskar dock, glädjande nog.

Vad som behövs för att verkligen påverka det som idag populärt kallas ”klimathotet” är politiska åtgärder och inte vädjande till människors samveten. Den politiska och ekonomiska incitamentsstrukturen måste istället förändras på ett sådant sätt att det blir fördelaktigt ur resurssynpunkt att bete sig miljövänligt. Men det är svårt att genomföra för en regering som sätter kortsiktig individuell frihet, fri företagsamhet och fri konkurrens före framtidens långsiktiga krav. Med hjälp av EG-domstolen, den borgerliga regeringen och den alltmer monopoliserade europeiska marknaden drivs Sverige in i en situation där ingenting får hindra den fria rörligheten och rätten att sälja så billigt som möjligt. En idé som när den lanserades på 1700-talet tänktes gynna den enskilde, men som idag i första hand gynnar det ansiktslösa finanskapital som driver runt i jakten på bästa vinstmarginal.

Mer kring det faktum att kunskap om vad som är bra för miljön inte leder till ett agerande som är bra för miljön kan man läsa i Petra Krantz Lindgrens bok ”Att färdas som man lär?”

Så, flygen till Thailand lär gå i skytteltrafik ännu i många år. Likt Titanics passagerare kommer vi stå på våra olika däck men likväl alla följa med i djupet.

God Jul! Vart ni än reser 🙂

Försvarsberedningen öppnar tydligt för NATO

Försvarsberedningen lämnade igår sin bedömning av hotbilderna mot Sverige till försvarsministern. Jag har inte haft möjlighet att läsa hela utredningen men ett par saker i sammanfattningen får mig verkligen att höja på ögonbrynen.

I sammanfattningen anges att Sverige ”inte skall vara passivt” om ett annat EU-land angrips, liksom om ett annat nordiskt land angrips. Och att Sverige ”förväntar sig” att dessa länder agerar likadant. Är det NATO:s ömsesidiga säkerhetsgarantier som nu skrivs in i svensk politik? Vill vi bli undsatta av ett land vars medlemskap i en militärallians innebär att vi tas in under ett kärnvapenparaply?

Samma resonemang försökte statsminister Carl Bildt föra i början av 1990-talet när han talade om att vi inte kunde ”stå likgiltiga” för ett angrepp på de baltiska staterna. Och samma fråga som ställdes då kan ställas nu: Vad betyder detta i operativa termer?

När beredningen tonar ned de militära hoten från Ryssland menar jag att beredningen resonerar ologiskt. Om man förväntar sig stöd till Sverige – eller svenskt stöd – i ett skarpt läge så kommer rimligen den ryska misstänksamheten stiga till oanade höjder. Putins ovilja att tillåta baser för amerikanskt missilförsvar i östra Europa är bara en försmak.

Jag tycker också att det är patetiskt att säga att det värsta hotet mot Sverige är klimathotet. Vad har försvaret med det att göra? Taktiken är en maktstrategi, precis som att alltid svara ”Jesus” på varje teologisk fråga. Det är alltid rätt, men avleder uppmärksamheten från som frågeställaren vill veta samtidigt som det är omöjligt att säga emot.

Asyl i Sverige?

Just återbördad till svensk jord hör jag Göran Johansson (s) i Göteborg idag tala om var skåpet skall stå. ”Skicka tillbaka dem” säger han om flyktingar som kommit till Sverige via flyktingsmugglare och falska papper. Om det varit så lätt.

För länge sedan föreslog Tony Blair att EU skulle etablera stationer i länderna söder om Medelhavet, och andra delar av världen från vilka det kom många asylsökande, i syfte att att ge möjlighet till asyl redan där. Förslaget hånades som ett utslag av kolonialism. Idag föreslår Kalle Larsson (v) en liknande lösning som möjliggjorde för flyktingar att söka asyl på svenska ambassader. Jag tyckte redan att Blairs idé var bra. I kombination med en generös arbetskraftsinvandring, och möjlighet att t o m söka arbete via dessa stationer i andra länder, skulle invandringen till EU och Sverige kunna ske under betydligt värdigare former än idag. Det enda Johansson och jag är överens om är nämligen att dagens situation är ohållbar, för min del dock ur ett MR-perspektiv och ur ett solidaritetsperspektiv.

Därutöver borde USA ta emot flerdubbelt fler flyktingar från Irak, det land som man med sin krigsmakt kuvat och sårat i snart fem år.

Operation utrensning

Folkets hus i Stockholm bidrager nu till den allmänna historierevisionismen. Två målningar av ett par av Sveriges största konstnärer – Albin Amelin och Sven X:et Eriksson – skall förpassas bort från lokalerna. Ägarna säger att Folkets Hus är ett konferenscenter som drivs på kommersiella grunder och att ”våra kunder inte vill ha målningarna. Investors bolagsstämma vill inte se dem.”

Gud nåde oss när kulturskymningen lägger sig över hela landet…

Svenska Olympiska Kommittén – de böjda ryggarnas armé

I somras var jag på ett av Amnestys seminarier i Almedalen och fick då veta att samarbetet mellan Amnesty och Svenska Olympiska Kommittén (SOK) är mycket svårt att upprätthålla eftersom SOK är mycket ovilliga att deltaga. De vill inte redovisa vilka krav de ställt på OS-truppens kläder (sydda i Kina) och vill inte heller samarbeta kring information till de aktiva i den svenska OS-truppen. Ett möte mellan truppen och Amnesty skulle i alla fall hållas där de aktiva skulle få information om situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina. Nu skriver Lasse Anrell (Aftonbladets sportkrönikör) att inte heller detta möte kan genomföras. SOK har backat ur.

Svenska Olympiska kommittén, med Gunilla Lindberg i spetsen, har tidigare visat att de inte inte alls förstår att Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna är en fråga om internationell rättskipning. Inte heller har de, trots debatten om Kinas brott mot MR, visat någon egen vilja att främja de mänskliga rättigheterna i Kina. Att en miljard människor lever under ett kompakt förtryck och utan de flesta av de rättigheter som räknas upp FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna tycks inte röra SOK i ryggen.

För mig kommer de svenska insatserna under OS i Peking konsekvent att fördunklas av en kall skugga. En skugga av de böjda ryggarnas armé.

Reinfeldts yta krackelerar

Ulrika Schenström har nu avgått, eller har hon inte egentligen fått sparken? Fredrik Reinfeldt var så mån om att inte själv befläckas av sin medarbetares misstag att han valde att ta ifrån henne det sista av anständighet genom att hävda att hon fört honom bakom ljuset. Och därmed var förtroendet förbrukat. Hans tillit till henne var således så stark att inga argument kunde övertyga honom om hennes bristande omdöme. Men när hon inte sagt sanningen om vinkonsumtionen till HONOM då försvann helt plötsligt mattan under henne. Hans tidigare nonchalans och kyla mot journalisterna när han ifrågasatte Schenströms berusning var nu plötsligt riktad mot ett annat håll.

Det påminner starkt om en viss statsminister som i sin bok ”Min väg, mina val” hela tiden ser politiken genom de relationer som hans medarbetare har till honom själv. Erik Åsbrinks avgång var således en attack på Göran Persson själv, Björn Rosengren och Anders Sundström levde inte upp till de krav han ställde och Anna Lindh och Margot Wallström har han gett möjligheter som lett fram till de lysande framgångar de sedan rönt.

Det är synd om Ulrika Schenström, och även om Anders Pihlblad, trots att de säkert gråter hela vägen till banken. De tycks ha satts i positioner de inte riktigt varit vuxna, och än mer synd om dem är att båda saknar chefer som förstår att ta på sig hela det ansvar som krävs i förtroendebranschen.