Kategori: svensk politik

Ulrika Schenström har nu avgått, eller har hon inte egentligen fått sparken? Fredrik Reinfeldt var så mån om att inte själv befläckas av sin medarbetares misstag att han valde att ta ifrån henne det sista av anständighet genom att hävda att hon fört honom bakom ljuset. Och därmed var förtroendet förbrukat. Hans tillit till henne var således så stark att inga argument kunde övertyga honom om hennes bristande omdöme. Men när hon inte sagt sanningen om vinkonsumtionen till HONOM då försvann helt plötsligt mattan under henne. Hans tidigare nonchalans och kyla mot journalisterna när han ifrågasatte Schenströms berusning var nu plötsligt riktad mot ett annat håll.

Det påminner starkt om en viss statsminister som i sin bok ”Min väg, mina val” hela tiden ser politiken genom de relationer som hans medarbetare har till honom själv. Erik Åsbrinks avgång var således en attack på Göran Persson själv, Björn Rosengren och Anders Sundström levde inte upp till de krav han ställde och Anna Lindh och Margot Wallström har han gett möjligheter som lett fram till de lysande framgångar de sedan rönt.

Det är synd om Ulrika Schenström, och även om Anders Pihlblad, trots att de säkert gråter hela vägen till banken. De tycks ha satts i positioner de inte riktigt varit vuxna, och än mer synd om dem är att båda saknar chefer som förstår att ta på sig hela det ansvar som krävs i förtroendebranschen.

Häromdagen hörde jag hur Dagens Eko i P1 berättade om hur f d statsråd som avgick för ett år sedan fortfarande fick ut hela eller delar av sin statsrådspension. Jag hörde också någon dag tidigare rapporter om hur f d riksdagsmän fick ut den inkomstgaranti som gäller för dem suttit i Riksdagen. Ingen påstod att de gjort något orätt (det var inte någon Göran Persson variant med att skriva inomster på firman inte) men det hela rapporterades som om vi skulle bli upprörda.

I ett helt annat sammanhang läste jag om forskningsresultat från det av Vetenskapsrådet finansierade forskningsprojeket om Sverige och nazismen. Några av artiklar behandlade anti-semitismen i Sverige liksom bristen på ställningstagande mot de s k Nürnberglagarna. Inte heller där förklarades Sverige ha gjort något ”fel” men texterna andades indignation.

Även i diskussionen om Vilks och rondellhundarna finns moralismen. ”Usch då, så de där muslimerna bär sig åt” hör man nästan genom den fina yttrandefrihetsprosan i dagstidningarna. 

Slutligen följer jag med intresse den moralistiska debatten om hur internet skapar beroende, sexuellt utnyttjande och kriminell nedladdning.

Alltsammans mynnar i min tolkning ut i ett enda ord: moralism.

Att vara moraliserande är inget fel. Man ställer upp ett moraliskt ideal och står för att det borde vara ett ideal för alla andra. Men tolerant som man är så vet man ju att så inte blir fallet. Men med goda argument kan man fortsätta att hävda sin moraliska ståndpunkt. Moralism däremot ligger farligt nära populism. Moralism är att ha en dold agenda, en slags Jante-lag, där snipigheten och inskränkheten leker allmän moral. I förment inkluderande ordalag förväntas vi förfasa oss över något ”fult” och ”främmande”. Jag söker de exakta orden för den här känslan – som ni märker. Men kanske kan ni hjälpa mig att utveckla ett språkbruk för den moralism-diskurs som jag upplever dominerar den svenska värdebaserade debatten. Eller är jag bara ute och cyklar igen?

I SvD har under några dagar pågått en debatt mellan åklagare och forskare kring frågan om våldtäkter inte beivras på ”rätt” sätt. Det hela fick också konsekvenser i radio då P1-morgon häromdagen hade en debatt mellan åklagare Rolf Hillegren och forskaren Eva Simonsson. Jag har självklart inte någon egen insyn i de enskilda fall som som diskuterats i pressen, men så länge de flesta juristerna är tysta, domarna så dåligt argumenterade och så många åklagare är lika arroganta som Hillegren var i radio så får rättsväsendet finna sig i att förtroendet från kvinnorna är lågt.

Under åren har jag läst ett stort antal domar, både i sexualmål och andra brottmål, och jag är förvånad över att en så stor andel håller så låg kvalitet. Logiken brister och argumentationen är ofta inkonsekvent. Naturligtvis förs debatten i en dom gentemot de tidigare domar i liknande fall som formulerats, liksom mot en juridisk bakgrund som ibland är ganska märklig, men korrekt. Dock framstår det som ett problem om dagens jurister inte förstår att de, liksom alla andra tjänstemän, har att vinna förtroende genom en genomsynlig argumentation där logiken, inte arrogansen, används för att övertyga.

När en åklagare säger att kvinnor gör en våldtäktsanmälan för att man ”ångrar sig” eller att det är ”välkänt” bland åklagare att många anmälningar är omöjliga att utreda så tappar självklart medborgarna tilltron till den professionalitet som åklagarna vill hänvisa till. Samma personer säger att en våldtäkt ”utan våld” inte går att bevisa i domstol. Det är ju just detta som Madeleine Leijonhuvud, Christian Diesen och Eva Simonsson vill åtgärda. Varför är åklagarna  så ovilliga att ge kvinnorna en möjlighet att få sin sak prövad på ett nytt sätt, när de själva anger att det nuvarande sättet inte fungerar? Det kan väl aldrig vara så att det egentligen är en fråga om att åklagarna anser sig ”veta” vad som är en ”riktig” våldtäkt och vad som inte är det…

Jag har tillbringat förmiddagen framför TV:n! Budgetdebatten. Personligen begriper jag ganska väl vad det är regeringen vill uppnå, och om det kan man ha olika meningar. Men jag menar att Borg är naiv i sina försök att få igenom politiken och dessutom förvänta sig att opinionen skall applådera. 

 

När Borg t ex talar om ”arbetslinjen” så menar han egentligen att en väldigt stor del av de arbetslösa och sjukskrivna faktiskt kan jobba och då skall göra det. De använder således försäkringssystemet på ett orättfärdigt sätt. Han menar inte bara att människor skall vara självförsörjande och erbjudas arbeten i större utsträckning än hittills. Han menar inte heller att vuxenutbildningen skall komplettera arbetslösas kompetens eller att studenter skall sätta studierna först. Hans grundsyn är att det är ekonomiska drivkrafter som får människor att agera och därmed kommer de ”fuskande” att ta jobb om försäkringsbeloppet blir tillräckligt lågt. Och visst kan ekonomiska styrmedel vara väsentliga. Men vad Borg glömmer är att samhället är mycket mer komplext än det isolerade teoria-rum som ekonomer arbetar med. Ekonomerna har inte fel, men politik har en mängd oväntade och oönskade konsekvenser eftersom vi människor förmår att anpassa oss till nya system. Anpassa oss så att vi kan fortsätta att leva ungefär som vi gjort förut. I den här frågan får vi kanske människor som istället för att ta ett låginkomstjobb lever på extremt låga inkomster och som därför jobbar svart, blir sjuka eller återgår i missbruk. Kanske ökar också socialbidragen, vilket leder människor från försörjningar via försäkringar till försörjning via bidrag. Något som regeringen uttryckligen sagt att man inte vill ha. (Hur nu vårdnadsbidraget går ihop med arbetslinjen – men det är väl en annan historia.) Därför är politik svårt, men Borg verkar inte ha erfarenhet av att stöta och blöta politiska förslag i allt från partiföreningar till landstingsfullmäktige. Han har lärt sig politiken på ritbordet.

 

Moderaterna i regeringen lutar sig också för mycket emot tanken att människor vill ha en politik som gynnar dem själva. Möjligen vill många moderater det, men en överväldigande majoritet av väljarna lutar mer åt nyttan för kollektivet. Väljarna önskar en politik som ger alla en grundläggande trygghet, standard och frihet oavsett i vilken samhällsposition man befinner sig. Väljarna tänker mycket mer på vilket slags samhälle de önskar för framtiden än på sin egen plånbok. (Läs mer i Holmbergs & Oscarssons ”Väljare” från 2004) I Sverige litar vi också mycket på varandra. Regeringens politik kan öka misstänksamheten mellan människor – numera talar alla i Rosenbad om ”fusket” – snarare än öka viljan att bidra till det gemensamma. Konfliktnivån ökar i Sverige när människor tittar snett på varandra och klyftorna vidgas. Hur stort är fusket? Ingen vet. Och vad är ”fusk”: Slarv, misstag, bedrägeri eller myndigheternas egna dåliga rutiner? För mig är allt som inte kan bevisas vara bedrägeri hederligt. Någon gråzon där begreppet ”fusk” har relevans finns inte.

 

Enskilda människor får sitta emellan när regeringens ritbordspolitik genomförs. Det är inte utan att man får en leninistisk tes i huvudet: Man måste knäcka ägg för att göra omelett.

Exakt vad betyder ordet ”utanförskap”? Ja, det kan man fråga sig efter att ha läst statsminister Reinfeldts och socialförsäkringsminister Husmark Pehrssons DN-debatt-artikel idag. Å ena sidan anges det att utanförskapet ökar, å andra sidan anges det att utanförskapet minskar. Å ena sidan talar ministrarna riktigt om ”sjukförsäkring”, å andra sidan beskrivs sjukskrivna som att de befinner sig i ”utanförskap”.

Sjukförsäkringen är något alla som arbetar betalar en premie för, varje lön och varje månad. När jag blir sjuk – för det blir alla – så träder försäkringen in. Jag har ett arbete men jag är sjuk och får därför ersättning från Försäkringskassan. Allt detta bygger på att jag och min arbetsgivare betalt in de avgifter till försäkringen som krävs. (Svartjobb är därför t ex att smita från att betala premien till försäkringen.) Men exakt på vilket sätt befinner jag mig i ”utanförskap” när jag är sjuk?

Regeringens politik innebär – om jag läser rätt – att jag efter sex månaders sjukskrivning mer eller mindre sägs upp från mitt arbete och avkrävs att försöka skaffa ett nytt arbete som jag kan utföra trots min sjukdom. Försäkringen slutar således inte bara att gälla utan, vad värre är, jag anses så värdelös att jag inte ens får behålla jobbet. Att beröva en utmattningsdeprimerad eller cancersjuk person sitt arbete måste väl vara det tydligaste sättet att placera denna i ”utanförskap” om inte min språkförståelse är totalt havererad.

Jag tvivlar inte på att statsministern och socialförsäkringsministern tänker sig att deras reform skall leda till fler i arbete. Jag tror t o m att det blir så. Men inte för att reformen är bra utan för att ingen längre vågar vara sjukskriven trots att man kanske behöver det. Sjukskrivning är ingen behandling, men ganska många behandlingar kräver att man är sjukskriven. Det vore bättre att regeringen hårdsatsade på rehabilitering, psykvård och sjukgymnastik för dem som är sjukskrivna och som riskerar att tappa kontakten med sitt arbete. Det här förslaget gör bara ont värre.