Kategori: svensk politik

Stoppa FRA-lagen nu!

Favorit i repris. Kan bara rekommendera Oscar Swartz artikel på SvD-Brännpunkt idag. Och gå in på www.stoppafralagen.nu och visa ditt stöd. Aldrig någonsin har kontrollen av vårt privatliv varit mer hotat – tack vare att vi nu alla använder oss av elektronisk kommunikation. FRA talar inte sanning när de påstår sig vilja ”ta tillbaka” en kontroll de haft. Ingen kunde kontrollera våra brev, samtal, boklån eller tidningsläsande förr eftersom dessa aktiviteter inte skedde elektroniskt. FRA har aldrig haft den kontroll de nu försöker skaffa sig.

Motivet om terrorism kan rimligen legitimera vilka inskränkningar som helst. Om det är motivet så förstår jag inte varför regeringen inte gör som Castro gjorde på Kuba förr: förbjud datorer, övervaka medborgarna med kvartersvärdar och låt bara partimedlemmar utbilda sig. Eller tag lärdom av Sovjetunionen. Terrorismen var icke-detekterbar där. (Den som inte utövades av staten alltså…) 

En gång fick jag nästan jobb på FRA – fast jag sa nej. Undrar om de eller jag borde ångra sig 🙂

Kontrollsamhället blir en gökunge

Under de närmaste dagarna kommer riksdagen att behandla – och troligen rösta igenom – tre propostioner som inskränker allas vår tanke- och handlingsfrihet. I proposition 2007/08:132 föreslås att visumansökningar och uppgifter i visumansökningar skall kunna delas mellan alla EU-stater. Motivet är att skydda oss mot terrorism och kriminalitet. I proposition 2007/08:144 föreslås en lång rad åtgärder mot ”den organiserade brottsligheten” som alla går ut på att alla EU-stater tillsammans skall definiera denna brottslighetn på samma sätt och att den skall bedömas hårdare än brottslighet som utövas av en person.  Begreppet ”kriminell organisation” får en juridisk status. I den tredje propositionen 2006/07:63 är det den s k signalspaningen som skall utökas till elektroniska medier av denna typ. E-post m m skall kontrolleras av staten. Motivet är att skydda oss mot terrorism och brottslighet.

I Oskarshamn greps nyligen två män efter att deras kasse indikerat trotyl i en detektor dvs en kontrollmaskin (!). Deras hem vändes upp och ned och de utsattes för mediedrev. En av dem förlorade p g a allt detta sitt jobb då det visade sig att han var dömd för våldsbrott och hade avtjänat sitt straff för detta. Alltså inte för att han påståtts haft trotyl bland raklöddret. Bakgrunden: de anklagades för försök till sabotage. Nyheten valsade runt i hela Europa som ett terroristhot. Idag är åtalet nedlagt och händelsen är snarast ett tecken på den pinsamma överreaktionen hos svenska myndigheter.

Jag tänker inte underskatta kriminaliteten eller förneka att vi numera ser en mera transnationell brottslighet. Men jakten på denna brottslighet står inte på något sätt i paritet med dess storlek, inte heller verkar polisen som myndighet särskilt intresserad av denna s k organiserade brottslihet annat än i fråga om utredningar. Istället jagar vanlig polis s k pinnar genom att samla ihop kända missbrukare och ställa sig på hårt trafikerade vägar på helgerna för att få folk att blåsa alkotest. Åtminstone om man får tro polisen själv, när den får välja att publicera sig på DN Debatt.

Det hysteriska kontrollsamhälle som riksdagen inför i beslut efter beslut – initierat av EU – kommer mycket snart att stjäla all tid, alla resurser och all kraft från ”vanlig” brottsbeivrande verksamhet hos både poliser, åklagare och domstolar. Många har vittnat om att mängden information blir så stor att bara administrationen av analys, dokumentation och resultat ständigt kräver mer pengar och folk. Och vid sidan av det skapar vi just nu av egen fri vilja Orwells egen mardröm från boken ”1984”. Men det vet väl alla, eftersom vi inte protesterar?

Social demokrati som ideologi behövs

I sin bok ”The primacy of politics” beskriver den amerikanska samhällsvetaren Sheri Berman hur ideologin ”social democracy” växte fram som ett svar på den kapitalism som under modernitetens genombrott på 1920-talet inte visade sig kunna ge medborgarna den trygghet och stabilitet som många liberaler trott. Som ett annat svar på samma fråga växte ”national socialism” fram. Berman visar med elegans hur den svenska socialdemokratin lyckades utmanövrera nazistiska idéer medan den tyska inte lyckades med samma sak. Men, och än viktigare, hon påpekar att ”social democracy” inte är någon halv-marxism eller halv-kapitalism. Istället var den ett demokratiskt svar på det elände, fattigdom och bristande tillit som laissez-faire-kapitalismen skapat särskilt i ett urbant proletariat. Nazismen svarade på samma fråga, det var ingen slump att man använde samma ideologiska term ”socialism”, men nazismen var inte beredd att verka inom en demokratisk ram.

Dagens europeiska främlingsfientliga partier är ett svar på stabilitetsförlust många medborgare upplevt under de senaste 20 åren. Välfärdssamhället har visat sig ha allt svårare att hantera de behov som växer fram. Om inte en ny ”social democracy” kan ge ett svar på välfärdens brister så kan nationalistiska, isolationistiska och inskränkta idéer växa sig starkare. Den borgerliga regeringens angrepp på den generella välfärden krattar därmed manegen för bruna och svarta krafter. En hittills handlingsförlamad socialdemokrati tycks låta detta ske.

Läs också Katrin Kielos i Fokus. Hon kräver samma förnyelse som Berman gör i slutkapitlet i sin bok.

OS i Kina – igen

Ingen svensk idrottare får ge uttryck för kritik mot den kinesiska regimen under spelen. Det är den svenska olympiska kommitténs hållning inför Sveriges deltagande i Kina-OS. Själva har SOK inte heller visat något intresse för frågan, t ex har man vägrat samarbeta med Amnesty.

Madeleine Sjöstedt (fp) har dock skrivit en suverän kort replik på de ”argument” som Lindberg et al presterade på SvD Brännpunkt i måndags.

IOK-ledmöternas inlägg går i stort sett ut på att idrott och politik inte hör ihop. Men det är IOK själva som har blandat ihop idrott och politik genom att lägga OS i Kina – t o m med det uttryckliga målet att MR-situationen skall förbättras! Oavsett vad SOK vill och önskar så använder Kina OS-glansen i politiska syften. Märkligt då att alla politiska utspel utom diktaturens egna är förbjudna.

Så här sa Lindberg själv i Svensk Idrott: Det budskap jag har förmedlat när jag blivit tillfrågad, är att jag tror att genom OS och den uppmärksamhet som riktas mot Kina finns det nu en möjlighet att förbättra förhållandena både socialt och ekonomiskt.

Är inte detta ett bevis för att idrott och politik hör ihop även för IOK? Men för Lindberg kanske sociala och ekonomiska förhållandena inte ingår i begreppet politik.

Det är bortom min fattningsförmåga hur en människa kan vara så totalt okänslig, oemottaglig och ointresserad av en logisk argumentation som Gunilla Lindberg är och har varit i denna fråga. 

Vad skall vi göra, kamrater? Hur organiserar vi oss?

Mer politik och mindre juridik, tack!

I Studio Ett (SR P1) idag talade Per Wirtén från Arena om strukturell diskriminering. Av hans berättelse att döma kan man tro att orättvisa är ett förvaltningsärende som skall undanröjas genom korrekt handläggning. En modern uppfattning tycks vara att samhällets klyftor skall åtgärdas genom lagstiftning och förvaltningsbyråkrati – som är icke-korrupt förstås. Det fanns en tid när orättvisor och förtryck ledde till att människor mobiliserade sig och på politisk väg försökte förändra sin tillvaro. 

Det a-politiska samhället är idag en helt accepterad beskrivning av nutiden, både bland socialdemokrater och borgerliga. Därmed ges medel som anmälningar, granskningar och planer en oproportionellt stor plats för förändringsvägar. Människor invaggas i tron att det finns en god administration som omfattar någon slags goda värden och som kan ge dem det som är deras rättighet (men knappast påtala några skyldigheter…). 

Arbetarklassen hade inte fått politisk representation om den ägnat sig åt att skriva anmälningar till myndigheterna eller formulera planer med rättvisa mål. Arbetarklassen tillskansade sig makt genom mobilisering, organisering och artikulering av sina krav. Genom att handla kollektivt, genom att se sig som en klass/grupp med gemensamma intressen. Sammalunda gjorde kvinnorörelsen och gay-rörelsen. Samhället är en arena för kamp mellan makt och rätt. Demokratin är en mogen och välutvecklad form för den kampen. Men det är icke förty en kamp.  

Grupper som befinner sig i underläge får faktiskt finna sig i att gå igenom samma kamp. Det finns inga genvägar. Anmäl inte – organisera er! 

Kristdemokraterna lever farligt…

Kristdemokraternas fyraprocentsribba fladdrar i opinionsmätning efter opinionsmätning. Partiet tycks därmed vara den ömtåligaste parten i alliansen. Men redan från början var KD det parti som passade allra sämst i den borgerliga alliansen. Platsen för ett socialkonservativt och välfärdskramande parti med invididens värdighet högt upp på agendan är inte stort i det svenska politiska landskapet.

I andra delar av Europa representerar kristdemokratiska partier den konservativa gravitationspunkten. I de länder där andra partier tagit den platsen (t ex i Frankrike) har kristdemokraterna problem. I en mening representerar den kristdemokratiska partitraditionen en position som trängts undan av den moderna skiljelinjen mellan vänster och höger.

Kristdemokratins ursprung i en katolsk sociallära med en blandning av välfärdspolitik, familj och individuell värdighet har ingen självklar plats i svensk politik. Partiet har i Sverige lagt beslag på fr a moralfrågor men har också stor trovärdighet som ett parti som driver frågor om hederlighet, ärlighet och omsorg. Att ingå i en regering som istället bygger ett samhälle som prioriterar ekonomisk liberalism, individuell valfrihet, och en omvandling av kollektivt garanterad välfärd till ett individuellt anpassat välfärdspaket där man får vad man betalar för, blir en alltför stor påfrestning för partiet. Att regeringen dessutom utsätts för upprepad kritik för löftesbrott, ohederlighet och rådgivare som inte håller måttet blir särskilt påfrestande för lojaliteten hos kristdemokraternas väljare.

Miljöpartiets omsvängningar i både EU-fråga och arbetstidsfråga för  att lättare kunna samarbeta med socialdemokraterna i regeringsställning kan visa sig bli samma Döbelnsmedicin som den kristdemokraterna svalt. Den som lever får se.

Partiernas kris är elitens kris

DN:s huvudledare idag tar upp partiernas kris. Det är många år sedan det var en inriktning för de forskare som sysslade med politiska partier, i huvudsak visade den forskningen att talet om partiernas kris i medlemstermer var betydligt överdriven. Men DN:s ledarskribent lyfter lite på förlåten till en annan fråga som också kan sägas vara en del av partiernas kris – reproduktionen av en styrande elit.

Partiernas kris är egentligen eliternas kris. De politiska partiernas uppgifter kan sammanfattas som policyskapande, mobiliserande, artikulerande, aggregerande och reproducerande. Att skapa politik, att mobilisera inför val, att artikulera väljarnas åsikter och kanske även att samla dem till genomförbara förslag är knappast den allra största svagheten hos partierna idag. De partier som misslyckas ersätts eller kompletteras ofta av andra partier. Enligt min uppfattning är den allra största svagheten att de inte förmår utgöra rekryteringsbasen för de framtida eliter som skall genomföra det styrande arbetet i vårt samhälle.

Partiernas bristande attraktivitet som plattformar för de mest begåvade och initiativrika medborgarna samt mediernas ständiga klappjakt på politiker är de två viktigaste orsakerna till att vi kan väntas få en betydligt lägre kvalitet på framtidens ministrar, sakkunniga och riksdagsledamöter. Politiskt engagerade ungdomar idag går med i SNF eller Amnesty, stöttar Greenpeace, ägnar sig åt pälsdjursfrågan eller demonstrerar inom AFA:s ramar. Många av dem skaffar sig också en akademisk utbildning i syfte att påverka samhället. De blir civilingenjörer, journalister, nationalekonomer, statsvetare eller lärdomshistoriker och söker sig fram i en yrkeskarriär som skall ge det inflytande som dåtidens ungdom fick via partier och politiskt gräsrotsarbete.

Detta är partiernas kris – att de snart inte har mycket till rekryteringsbas att erbjuda makten.

Internationellt försvar ingen spargris

Den svenska insatsen i Tchad kommer att bli kort. Pengarna är slut, säger försvarsminister Tolgfors. Diskussionen kring Sveriges insats i den internationella styrkan i Tchad, vars syfte  är att skydda flyktingar i Darfur, illustrerar det dilemma som det svenska försvaret befinner sig i. En gång hade Sverige ett av världens starkaste försvar, vårt flygvapen var kanske till och med allra starkast. Men det var under kalla kriget och Sveriges neutralitetspolitik krävde att makt kunde sättas bakom orden.

Vårt nya försvar har inte alls samma funktion, och det har varit väldigt svårt för både försvaret och politikerna att acceptera de nya rollerna. Problemet är att försvarets inriktning på internationella kriser sker samtidigt som debatten kräver en allmän bantning av försvaret. Tyvärr inbillar sig en del debattörer att sparkrav och omställning till internationella insatser är samma sak. Men så är det inte. Internationella insatser kräver andra resurser, men stora resurser.

Risken är att försvaret nu hamnat vid vägs ände – stora resurser är bundna i fasta värden samtidigt som kraven på omstrukturering kräver just dessa resurser. Politiken tycks ha övergett försvaret. Ingen kan bibehålla materiel och infrastruktur samtidigt som man utbildar svenska ungdomar till fullfjädrade internationella soldater, skeppa materiel, samträna med andra länders officerare, analysera konflikter och ha snabbinsatskapacitet för allt mindre pengar. Vill vi ha ett internationellt försvar så kostar det. Internationalisering är ingen spargris. 

Utrikespolitikens tre praktiker

Dagens utrikespolitiska debatt visade med tydlighet att det finns tre tänkbara utrikespolitiska praktiker för Sverige:

1. Carl Bildts partikularistiska och reaktiva praktik (liknar hans blogg),

2. Urban Ahlins och SAP:s praktik där partietiketten är central och agendan innehåller en fråga i taget samt

3. V och Mp:s position där Sverige får vara en röst för de universella mänskliga rättigheter som utvecklats inom folkrätten.

Utvecklingen är intressant men beror tyvärr framför allt på att socialdemokratin lämnat sina rötter i folkrätt, upplysningsidéer och internationell solidaritet och självmant avvikit mot mitten även i dessa frågor.

Jag noterade särskilt att Bildt inte tydligt kritiserade dödsstraffets användande, USA:s politik i Mellanöstern eller brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina, OS-året 2008 till trots. Borgerlig utrikespolitik är en förlängning av de marknadsekonomiska principer som utvecklats i ett modernt europeiska individualistiskt samhälle och utan alla försök att förstå hur komplex och hybridiserad den internationella politiken numera är. Och hos såväl regering som socialdemokrati böjs ryggarna inför marknadsliberalismens evangelium såsom det uttolkas i den nya Vatikanstaten (läs: Bryssel).

Låt oss hoppas att en annan värld ändå är möjlig. Den kan börja med en annan utrikespolitik.

Repression är numera borgerlighetens grundprincip

Två ledande borgerliga politiker i Stockholm (Kristersson, m och Edholm, fp) skriver på DN-debatt att socialtjänst och polis skall ha större möjligheter till tvångsmedel och möjlighet att bryta sekretess kring enskilda elever som skolkar. Bakgrunden är att skolket måste stävjas, då forskning visar att ”skolk är den enskilt viktigaste förklaringen till att undomar hoppar av skolan”.

Utan att veta vilken forskning Kristersson och Edholm lutar sig mot tycks den – de anser sig inte ens behöva ange källa eller ens en antydan om en sådan – banal eller tagen ur sitt sammanhang. Det är ungefär lika begåvat som att den enskilt viktigaste förklaringen till dåliga betyg i matte är att strunta i matteläxorna. Det relevanta frågan ligger s a s längre bak i ledet.

Att använda tvång mot skolkande elever är att förstärka det utanförskap och den misstro mot samhället som dessa elevers beteende ger uttryck för.

Borgerligheten har åter visat att individuell repression är deras universalmedel. Elever som skolkar skall hämtas av myndigheter, människor som inte är så sjuka att de är sängbundna skall arbeta och flyktingar utan jobb skall tvingas leva utan sin familj. Det är strafftänkandet som dominerar hela den sociala agendan för de borgerliga politiker som komit till makten efter valet 2006. Deras princip är en perverterad form av individualism där all skuld för misslyckandet placeras på DIG personligen – oavsett dina sociala, ekonomisk, fysiska eller intellektuella förutsättningar i livet. Frågan om individens makt och egna ansvar ställs inte. En sådan princip kallas repression.

För mig framstår det som obegripligt hur övriga partier kan ha svalt moderaternas straff-tänkande med hull och hår. Var är socialliberalismen? Var är den kristdemokratiska personalismen? Var är centerns folkrörelsegrund? Gone by the (power-)wind?