Valborg är deppig och aspackad

Valborgsmässoafton är solig i södra Sverige och redan på eftermiddagen ser jag unga människor i gröngräset. Vinden är dock lite sval trots solskenet. Om några timmar är tonårsfyllan ett faktum för kanske uppemot hälften av alla 15-18-åringar. Många av dem, ssk flickorna, kommer att få skrumplever i vuxen ålder – i alla fall om vinpimplandet à la kontinenten fortsätter att växa. Igår kunde SvD berätta att dagens ungdomar har en sämre psykisk hälsa än sina föräldrar (dock dricker de mindre) och flickorna mår sämst.

Valborg lär vara en abedissa vid namn Walburga som levde på 700-talet. Hon är ett helgon kopplad till fruktbarhet och gröda. Därav firandet på våren. Dessutom tänder vi eldar i syfte att skrämma bort allehanda oknytt och vilddjur eftersom djuren skulle släppas på bete den 1 maj. Valborg borde alltså vara glad och upprymd en sådan här dag.

Men varför super Valborg? Svaret handlar mer om framtidstro och ideal än om föräldrakontroll. Folkhälsoministern vill ha stöd till föräldrarna och integrationsministern talade om att bråken i Rosengård borde förhindrats genom bättre föräldrakontroll. I dagens auktoritetsnedrivna samhälle finns det dock ingen väg tillbaka. De flesta tonåringar har mycket bra relationer till sina föräldrar (även om de nog tror att föräldrarna vet mindre än de gör om hur tonåringar lever). Problemet är att i femtonårsåldern (plus minus två år) är andra ideal viktigare än föräldrarna. Och dessa ideal serveras, via kompisar, från en global medievärld. Idealen tenderar att handla om ytlig framgång, skönhet, uppmärksamhet och pengar. Perioden mellan 15 och 25 är formativa, och har förstås alltid varit, men balansen mellan vad som är möjligt och vad som är önskvärt har numera förskjutits på ett sätt som jag tror skapar ångest, depression och självdestruktivitet hos den grupp ungdomar som är lite känsliga. Balansen mellan vad jag kan/bör göra själv och vad jag kan kräva av omgivningen tycks inte heller särskilt god. Passiviteten och därmed offerrollen ligger på lut.

När jag hör unga flickor – på allvar – tala om vilka flotta lägenheter de skall bo, hur rika män de skall gifta sig med, hur kända de skall bli, hur stora bröst de skall operera in och hur fantastiska resor de skall göra undrar jag hur de kommer att känna sig när verkligheten tränger sig på. Varför har vi inte framhållit det egna arbetet som den glädje det är? Kanske är det just omöjligheten att få annat än ett halvtidsjobb (svart?) som servitris som leder till flickornas misströstan?

Kvinnors möjligheter har aldrig varit större än nu. Jämställdheten har inneburit fantastiska landvinningar. Ändå tycks unga kvinnor allt oftare falla ned i ett självdestruktivt mörker. Är det därför Valborg super?

Det farliga nätet

I både Rapport och Aktuellt idag sägs att BRÅ gjort en undersökning som visar att hälften av alla 15-16 åringa flickor fått närmanden via nätet från vuxna män som velat ha sex. Därför vill nu justitieministern och riksåklagaren kriminalisera nätkontakter där den vuxne har för avsikt att begå ett sexbrott.

Rättta mig nu om jag är fel ute, men när man är 15 år kan man ha sex med vem man vill utan att det är något som helst kriminellt med det. Eller har jag fel? Visserligen tycker jag att det är patetiskt med vuxna män som vill ha sexuella relationer med unga tjejer (eller killar) men jag kan inte rimligen tycka att det skall vara kriminellt! Och när en av de sakkunniga säger att det kan gälla män som är 20-25 börjar jag få lite ont i magen – om en 16-årig tjej har sex med en 20-årig kille, eller tvärtom för den delen, så skulle detta alltså vara pedofili!?

Och kan det vara rimligt att kriminalisera en önskan om sex? Ingen kriminaliserar en önskan att döda, inte förrän brottet är begånget är uppsåtsfrågan på bordet. Jag tycker att vårt samhälles alltmera högljudda önskan om att kriminalisera, övervaka varje vrå av våra liv och kontrollera varje transaktion börjar påminna starkt om Orwells 1984.

Personligen håller jag det för nästan otroligt att hälften av alla Sveriges 15-åriga flickor faktiskt blivit utsatta för pedofiler på nätet. Men jag böjer mig för belägg.

Jag får fördjupa mig i de närmare 100 sidorna…

Efter att ha läst: En enkät har genomförts med 7500 ungdomar i årskurs nio, enligt alla konstens regler såvitt jag kan bedöma, och där anger 38 procent av flickorna (ca 15 år) att de via internet fått sexuella inviter av något slag från vad de själva tror är vuxna personer. Av dessa är det 13 procentenheter som varit med om detta en gång, övriga två gånger eller mer. Av dessa 38 procent har 39 procent ett förhållande med en kille/tjej, 56 procent har varit berusade minst tre gånger under året och närmare en tredjedel har utsatts för våld och blivit bestulna under det senaste året. I en annan undersökning utförd på nätet med betydligt skakigare metod uppger 70 procent av flickor mellan 15 och 17 år (de flesta var 16-17 år) att de ombetts sexprata när de själva inte ville. Här anges dock inget om vuxna, utan dessa kontakter är lika gärna med jämnåriga. I gruppen angav ”närmare hälften” att de hade haft sexuella nätkontakter med någon som var minst fem år äldre – t ex en 17-åring med en 23-åring alltså. I gruppen angav närmare 35 procent att sådana kontakter också funnits när de var yngre än 15 år, alltså med någon från 20 år och uppåt.

Rapporten är intressant och problematiserad, till skillnad från de tidningsskriverier som blivit följden. De olika enkäter som redovisas är emellertid i flera fall mycket komplicerade och innefattar t ex svar som innebär att man skall berätta om saker som hänt flera år tidigare. Erfarenheten visar att sådana svar är mycket otillförlitliga.

Låt oss nöja oss med att konstatera att sexuella inviter på nätet till flickor inte är ovanliga. Runt en tredjedel av femtonåriga flickor har upplevt det. Många 16-17-åriga flickor har också någon gång haft sexuella kontakter med äldre killar/män på nätet.

Jag skulle vilja veta hur det här mönstret såg ut före nätet. Hur många har inte haft flåsande röster i luren, fått frågor när man väntat på bussen eller sett medelåldersmän sitta och titta på flickgymnastiken utomhus medan de har något glansartat i blicken. Nätet har gjort det enklare och säkert lockat fram många fler verkliga pedofiler. Men vi gör flickorna en otjänst om vi fixerar oss vid kontaktvägen och inte vid att utveckla en positiv och glad sexualitet.

Identitet och normalitet

Med anledning av tidigare diskussioner kring identiteter och kulturer skulle jag idag vilja rekommendera två högintressanta artiklar i SvD respektive DN idag. (DN lägger av fullständigt outgrundliga skäl inte ut sina essäer på nätet direkt.)

Ola Larsmo recenserar i DN (21/4) i en essä en bpk vid namn ”The cultures and Globalization Series I: Conflicts and Tensions” (red. Anheier & Isar). Larsmo skriver:

En nyckel till identitetspolitiken får man också i texter av den brittiske supersossen Anthony Giddens (ständigt denne Giddens) och den amerikanska statsvetaren Beverly Crawford. Globalisering står för integrering, för sammanväxande. Men samtidigt har en alltmer globaliserad värld kommit att präglas av ‘kulturella’ strider. Av de 36 krig som pågick i världen 2003 var Irakinvasionen det enda kriget mellan nationer –  de andra var ‘etniska’, ‘religiösa’ eller ‘befrielse’-krig inom nationer. Giddens och Crawford menar att den ekonomiska avreglering som för många är samma sak som ‘globalisering’ slår ut precis de politiska institutioner som fördelar välstånd mellan olika grupper. Det har blivit svårare att fördela skatter, att skapa sammanhållna pensions- och utbildningssystem. Utjämningen, instrumenten för jämlikhet, är vad den liberala globaliseringen förstör först. Vilket skapar verkliga eller inbillade motsättningar mellan grupper som nu inte längre har ett samhälle gemensamt, utan en ‘identitet’. Det öppnar spelrum för vad Crawford kallar ‘kulturella entreprenörer’ som Milosevic eller diverse radikala islamister, som ser sammanbrottet eller det inställda bygget av välfärdsinstitutioner som ett tillfälle att gripa makt.”

Behöver jag tillägga att i den svenska politiken kan Sverigedemokraterna ses som just sådana kulturella entreprenörer som nyttjar globaliseringens destruktiva biverkningar för sina politiska syften.

I SvD idag recenserar Merete Mazzarella två antologier om normalitet där hennes diskussion av den norska ”Normalitet” (red Hylland Eriksen & Breivik) är mest intressant. Mazzarella skriver:

Har det då blivit högre i tak när det gäller normalitet? Jo, på åtskilliga områden har det alldeles klart blivit det: det gäller förhållandet till religion, mat och kläder, det gäller familjeformer och det gäller – på det hela taget­ – sexuell läggning. Men inte minst just familje­formerna är fortfarande under förhandling. Medan svenska kyrkan i dag är beredd att viga homo­sexuella vill den fortfarande att äktenskapet ska vara förbehållet för­bundet mellan man och kvinna. Det är inte heller så att synen på sexuell läggning på alla punkter ha blivit mera tolerant: fasan för pedofili är i dag långt större än för 50 år sedan­. Vid en skrivarkurs för några år sedan­ skrev en kvinna i 60-årsåldern om en man som under hennes småländska uppväxt varje sommar dök upp från ingenstans och foto­graferade småflickorna nakna. Han upp­fattades som udda men inte som obehaglig, än mindre som farlig. I dag ter sig pedofili som det yttersta hotet.

Det är också troligt att många av de nya diagnoserna har ett samband med de stegrade kraven på flexibilitet och social kompetens inom arbetslivet. Som akademiker kan man konstatera att människor av Asperger-typ hade mycket bättre för­utsättningar inom akademin för bara ett par decen­nier sedan än i dag, då alla förväntas arbeta i projekt, ragga pengar och nätverka. Nu är man är hipp om man har udda intressen och en problematisk identitet – i dag är det väl just ingen som vill kännas vid en fullständigt oproblematisk identitet?

Jag tycker Mazzarella sätter fingret på den ömma punkten i normalitetskritiken – för att vara normal numera bör man vara ”onormal”, men på ”rätt sätt”. Och det är förstås precis lika pressande som all annan normalitetsdiskurs.

Fel recept?

Den nya regeringens recept:

Först höjer vi a-kasseavgiften till det dubbla, sänker ersättningen till hälften och sedan gör vi medlemskapet i a-kassan obligatoriskt. Därutöver tar vi bort möjligheten till a-kassa för de som just avslutat en högskoleutbildning, skippar bostadsbidraget för studenter och tar bort 25:4 behörigheten till högskolan. Och vi stryper bostadsbyggandet och överför resten av hyreslägenheterna till privatägande.

Och sedan talar regeringen om fler jobb, innovativ miljö och om att främja kunskap. Jag begriper inte hur det receptet skall ge det tänkta resultatet. Någon annan som begriper?

Om identitet – igen!

Vi har debatterat identitet i politiken ett tag, hos Marcus, Charlotte, Jimmy och på en del andra ställen. Låt mig så här i påskens sista skälvande timmar slå an en helt annan ton i den diskussionen. Förlåt om jag här blir en aning mer privat än vanligt. Ni får säga ifrån om ni tycker det är irrelevant.

 

Jag har en fot i arbetarklassen och en i medelklassen. Ständigt pendlar jag mellan dessa båda identiteter vilket jag upplever ger styrka. Mina rötter finns på landsbygden och jag växte upp med hölassens typiska rödfnasiga ben. Men mina rötter finns också i en stadsdel där mina klasskompisar hade olika hemspråk, en del hade bara mammor och andra hade pappor också. Någras pappor drack för mycket och andras mammor grät för mycket. Min släkt höll ihop i vått och torrt men när jag bröt mot reglerna blev tryggheten istället repression. Att vara flicka innebar att det var så mycket man inte fick göra, alltså valde jag bort könsrollerna och mejslade ut en egen roll som ensamvarg. Jag tillhörde en religiös minoritetsgrupp i ständig opposition till staten. Jag hade egna religiösa erfarenheter och läste bibeln på ett hermeneutisk vis innan jag visste att det fanns ett sådant ord. Erfarenheter det var meningslöst att försöka kommunicera med de kompisar jag smygrökte eller luntade ihop med. Men med dem förstod jag tidigt vikten av att hålla på ett lag. Av ren beundran blev det Blåvitt. Detta är några av de erfarenheter som hos mig skapade en känslighet för tillhörighetens kontingens och för dess djup.

 

Poängen med den här berättelsen är att jag vill att vi skall bejaka mångfalden i, och växlingarna mellan, våra olika identiteter. Vissa människor tycker att en identitet är väldigt viktig. De blir provocerade av människor som inte låter sig kategoriseras eller identifieras. Jag känner tvärtom, möten med komplexitet är kreativt. En identitetspolitik som säger ja till djupen i det mänskliga och ifrågasätter vad som är normalt, den stödjer jag. Då får vi alla växa, interagera och utvecklas. Men en identitetspolitik som kopplar samman rättigheter och identiteter den förnekar jag.

 

Annandagens bibeltexter handlar om Emmausvandrarna som går med Jesus ut från Jerusalem men inte inser att det är Jesus de talar med. Inte förrän de bjuder in honom till sig för att äta kvällsmat. Detta à propos identitet.

 

Tillägg 4/5: Eftersom jag blivit märkligt tolkad hos Svensson, och denna blogg endast tillåter kommentarer från personer som underkastat sig Googles välde genom att ha ett s k googlekonto, lägger jag här in en kommentar till det inlägg som förekommer på bloggen Svensson:

 

Följaktligen menar jag precis som Kielos att det faktiskt finns en motsättning mellan identitetspolitik och klasspolitik, men däremot ingen motsättning mellan klasspolitik och enfrågerörelser (också kallade identitetsrörelser). Exakt! Därför hoppade jag till när jag kom till värderingen att jag hamnat totalt fel i analyserna och resonemangen. Hur då?

 

Sedan delar jag inte uppfattningen att man läsa texter ”rätt” eller ”fel”. Men Svensson har i så fall ”fel” om identitetspolitik. Begreppet förekommer redan på 1970-talet i samband med t ex kampen för kvinnors rättigheter och för handikappade och psykiskt sjukas rättigheter. Inom det vetenskapliga området kom böcker som ”The rise of identity politics” 1993 och ”Beyond Identity Politics” 1995. Hur det sedan används inom den politiska debatten i Sverige är en diskursiv maktkamp och knappast en fråga om ”rätt” eller ”fel”.

Afrika x 3: Sveriges ansvar!

Robert Mugabe, 83 år, har idag blivit sitt parti ZANU-PF:s kandidat till presdentposten inför valet 2008. Enligt Le Monde har han vid det just avslutade afrikanska toppmötet i Tanzania inte fått någon som helst kritik från statscheferna i grannländerna. Han påstår sig istället ha fått ett totalt stöd för sitt agerande som statschef. Om detta är sant så vilar ett tungt moraliskt ansvar på Sydafrikas president Thabo Mbeki. Han representerar stormakten i området och det är till hans land miljoner zimbabwier illegalt har flytt undan svält och förföljelse. Jag skall inte ta upp några detaljer i det fatala vanstyre som Mugabe ägnat sig åt, de flesta av er vet mycket väl vad jag talar om.

I Södra Afrika lever fortfarande fiendebilderna av Europa och de vita tydligt kvar. Mbeki har i många frågor, t ex AIDS-bekämpningen, visat att hans ideologiska hotbild av västvärlden går före utvecklandet av en positiv sydafrikansk pluralistisk självbild. Mugabes status som den store befrielsehjälten, de gamla bilderna av den vita kolonialismen och de fördömanden som västvärlden utsätter Zimbabwe för samverkar alla till att skapa en låst position. Oppositionen kan inte mejsla ut en tredje ståndpunkt, en afrikansk väg till demokrati utan pressas genast in i kollaboratörens roll.

Inte heller i i Kongo är utvecklingen ljus. Den förlorande presidentkandidaten Jean-Pierre Bemba har nu gått i landsflykt i Portugal. Det så omhuldade valet förra året har knappast lett Kongo fram emot en mer demokratisk utveckling. Risken är att fokuseringen på fria och rättvisa val i f d diktaturer utan demokratisk erfarenhet gör att man glömmer bort den politiska mobilisering, det civila samhälle och den intresseaggregering och artikulering som krävs för en fungerande demokrati.

Sudans krig mot de afrikanska jordbrukande grupperna i öster riskerar att leda till ett storkrig. Flyktingar tar sig in i Tchad och Centralafrikanska republiken. Och efter följer de regeringsstödda miliserna. Något som destabilsierar gränsområdena och utmanar övriga regeringar i området.

Pierre Schori skrev idag om Sveriges ansvar för Afrika. Han borde tas på mycket större allvar än vad den nuvarande (och förra) regeringen gjort. Det är i Afrika våra ansträngningar för fred och demorkati kan göra skillnad. Låt Nato sköta sitt krig i Afghanistan själva.

En ny vänster?

Det är mindre än fyra år kvar till nästa val. Ett val när jag hoppas och tror att den sittande regeringen skall åka ut ur kanslihuset med ett swisch. Men vad är det som skall in?

Jimpans blogg och på Marcus blogg har en tid förts intressanta diskussioner om identitetspolitik, kulturbegreppet och klassanalysens framtid. På Agenda 2010 samlas några bloggare som önskar se ett nytt alternativ i svensk politik – en progressiv, samlande och lyhörd folkrörelse som sätter jämlikhet, frihet och syskonskap i centrum. Precis som 1789. På Frihetligt Forum förs då och då animerade debatter om demokrati och folkrätt i internationell politik – områden som är ideologiskt centrala för de flesta av oss som vill driva fram en ny vänsterpolitik.

Jag tror att diskussionen om begreppen kultur, etnicitet, kön, identitet och klass är ett helt oundgänglig uppmarschområde för ett regeringsbyte 2010. Och ett regeringsbyte 2010 är bara ett medel för att nå målet – ett samhälle där alla har samma chans till utveckling och livsval.

Många har frågat vad ”identitetspolitik” är? Enligt min uppfattning är identitetspolitik ett begrepp som innebär att man driver frågor om grupprättigheter och att det för individen är centralt att vara definierad in i en sådan grupp: kvinna, same, svensk. blatte, kristen eller arbetare. För mig är en sådan politik motsatsen till ett samhälle som frigör individen från maktens instrument. Gruppidentiteter tenderar att formas utifrån de rådande maktförhållandena och de bortser från individens komplexitet. Inte bara så att vi kan ha många identiteter utan också att vi kan välja en del identiteter men inte andra, att vi kan utvecklas från en identitet till en annan och att det finns ett implicit maktförhållande (förtryckare- förtryckt) i nästan alla identitetsprojekt. Jag vill inte se en ny vänster som driver identitetspolitik.

För mig är maktanalysen den centrala. Vi undkommer aldrig någonsin makten, men vi kan medvetandegöra oss om den. En sådan process innebär faktiskt en möjlighet till förskjutning och förändring av makten. Vi måste alltid fortsätta vara kritiska mot makten, även när vi utövar den själva. Det är inte inkonsekvent, tvärtom, det visar på mognad och insikt att förstå att vi alla är både offer och förövare.

Den klassiska klassanalysen kan numera kompletteras med en diskursanalys och en dekonstruktion av samhällets grundformationer. En ny vänster får inte vara rädd för intellektualitet, för analys och för debatt. Men vi måste akta oss för de sektstrider som präglade vänsterrörelsen för 40 år sedan, och som omintetgjorde deras möjlighet att på sikt påverka samhällsutvecklingen. Vi måste skapa en rörelse där vi ser på det gemensamma och tolerant låter meningsskiljaktligheterna berika istället för att förstöra.

Kan vi lyckas med det? Vänster och höger är fortfarande livaktiga begrepp. Vänster förknippas idag med sakfrågor som att vilja att ta emot flyktingar, tolerans mot människor med andra livsstilar, god utbildning, urban livsstil, internationella nätverk, jämlikhet som viktigaste värdet, miljömedvetenhet, negativ attityd till överstatlighet, tron på folkrätten, individualism och folklig demokrati. Klarar vi att bygga samman en politisk plattform på den grunden? Den störste spelaren – SAP – sitter på leken. Hur får vi socialdemokraterna att söka samarbete med alla de fria vänsterprojekt som vuxit fram i skuggan av ledarstrider och interna bråk i vänsterpartiet och en alltmer maktfullkomlig socialdemokrati?

Jag har inte svaren. Men jag har förhoppningar.

Drottning Margot eller mycket väsen för ingenting

Mycket har sagts om Margot Wallström, och mer lär det bli på måndag kväll när Persson-dokumentärens sista avsnitt sänds. Idag kan Margot Wallström ses i Svenska Dagbladet (papperstidningen)omkramad av Carl Bildt och på DN-debatt skriver hon idag ihop med Reinfeldt. Ett citat: ”Det handlar framför allt om att hantera ekonomi, miljö, jobb, immigration, demokrati och säkerhet”. I SvD skriver hon själv om vikten av att stödja EU. Ett citat: ”Det är uppenbart att det är lättare för 27 medlemsstater som alla strävar åt samma håll att möta 2000-­talets utmaningar”. Men snälla, spelar det ingen roll vilket håll eller hur man hanterar politiska frågor?

Göran Persson sägs ha velat ha Margot Wallström som sin kronprinsessa. Kanske ingen slump, de är mer lika än vad den vanlige väljaren tror. Båda är teknokrater utan tilltro till politiken. På Margot har alla under många år kunnat projicera sina egna politiska drömmar. Hon har under senare år inte levererat ett enda konkret besked om vilken politik hon står för. Inget annat än att den nya borgerliga regeringen har en EU-politik som hon uppenbarligen tycker bättre om än den som fördes av hennes eget parti, enligt Ekots lördagsintervju idag.

För mig är Margot Wallström en förrädisk svensk socialdemokrat. En människa som säger sig stå för en vänsterpolitik men som sedan länge tappat tron på att politiken handlar om konflikter, motsättningar och kamp. En socialdemokrat som istället hängett sig åt teknokraternas himmelrike (EU) där det viktiga är att vi är sams, men inte om vad. En politiker som Margot Wallström får människor att tappa tron på politiken.

(Drottning Margot, 1553-1615, mest politiskt berömd som brudoffer i ett arrangerat äktenskap avsett att försona katoliker och protestanter i Frankrike. ”Mycket väsen för ingenting” är en kärlekskomedi av William Shakespeare, pjäsen är mera känd för kvicka repliker än intellektuellt djupsinne.)

Göran Perssons furstespegel

Många har kommenterat Erik Fichtelius dokumentär om Göran Persson. De flesta är mycket kritiska. Kritik har kommit mot idén, mot Persson själv, mot taffliga kameravinklar, mot bristen på kritik och mot musiken. Personligen tycker jag att kritiken går bredvid målet. Dokumentären visar upp en statsminister när han inte är offentlig, en statsminister som får förklara sig och analysera sina egna beslut. Visst finns här lite av en dokusåpadramaturgi (tittar in i kameran och pratar till sig själv) men också just en dramaturgi där vi som medborgare får lite mer kött på benen kring många beslut som berört oss.

Fichtelius har visserligen klippt programmet med emotioner i centrum, men han kan inte klippa bort det faktum att det är en alldeles väldigt självuppskattande person som tittar på sig själv i en egenhändigt hopsnickrad furstespegel. Nästan en skrattspegel. Och jag som tittare får – äntligen – lov att dra mina alldeles egna slutsatser av vad Persson säger. Så skönt att slippa de allestädes närvarande politiska journalister som tror att de alltid har de mest relevanta frågorna att ställa eller de mest genialiska analysera att göra.

På sätt och vis är dokumentären Perssons svar på Bildts blogg. Är det därför journalistkåren är upprörd?

Vad jag känner – att människan på tronen har mycket större betydelse än många teoretiker vill tro, att Persson går på det ”Perssonska programmet” snarare än på det socialdemokratiska och att Persson inte har så värst mycket empati för annat än de maktmänniskor han beundrar. De andra får klara sig bäst de kan.

Vi får väl se i de följande två avsnitten.

Liknande resonemang finns hos Ett hjärta rött.

Varför lättsårade?

I ett tänkvärt program i P1 (Tendens), som dock krävde en hel del förkunskaper, om obekväm forskning uttalade sig professor Jonathan Friedman. Han ställde frågan varför ”alla är så lättsårade” nuförtiden. Bakgrunden var att han själv ifrågasatts eftersom han är motståndare till det s k mångkulturella samhället (han kallar det för ”bullshit”). Oavsett Friedmans vulgära och brutaliserande sätt att diskutera vetenskapliga frågor så hänger själva frågan kvar; varför är alla så kränkta, lättsårade och känsliga nuförtiden?

Jag tror att svaret är: civilisering. Förr var barn vana vid att bli slagna, underklassen van vid att bli hunsad och kvinnor vid att bli hånade. Vi har långsamt byggt upp ett samhälle där den typen av beteende inte längre tolereras. Jag tror inte att världen under den tid vi kan överblicka har sett ett samhälle där våld är så icke-tolererat i vardagen som t ex i det svenska. Därför blir vi ju förstås så enormt upprörda över våld, mobbing och hån, något som får många människor att tro att vi lever i ett mycket mer våldsamt samhälle nu än förr. Men riktigt så är det inte. (Ta en titt på BRÅ:s statistik, ladda ned ”dödligt våld”.) Jämför vi 100 år tillbaka är trenden ännu tydligare.

Att idén om att alla människor har lika värde också betyder rätten att bli respekterad på samma sätt oavsett kön, hudfärg eller andra kategorier har faktiskt blivit en naturligt del av vårt samhälle. Något vi lär våra barn och själva förväntar oss att andra lever efter. Och därför reagerar vi ”överkänsligt” när detta förväntade beteende uteblir – vilket det ju förstås ofta gör. Vi är fortfarande klumpiga, buffliga och ilskna människor som gör varann illa då och då. Men det känns väldigt skönt att vi kan vara eniga om att det då är brott mot normen och inte normen.

Så är det nog, professor Friedman. Civilisering föder paradoxalt nog kränkta människor. Men sett på det viset blir kränkthet (om den inte manipuleras med förstås) ett tecken på ett gott samhälle.