Kategori: svensk politik

Vi har debatterat identitet i politiken ett tag, hos Marcus, Charlotte, Jimmy och på en del andra ställen. Låt mig så här i påskens sista skälvande timmar slå an en helt annan ton i den diskussionen. Förlåt om jag här blir en aning mer privat än vanligt. Ni får säga ifrån om ni tycker det är irrelevant.

 

Jag har en fot i arbetarklassen och en i medelklassen. Ständigt pendlar jag mellan dessa båda identiteter vilket jag upplever ger styrka. Mina rötter finns på landsbygden och jag växte upp med hölassens typiska rödfnasiga ben. Men mina rötter finns också i en stadsdel där mina klasskompisar hade olika hemspråk, en del hade bara mammor och andra hade pappor också. Någras pappor drack för mycket och andras mammor grät för mycket. Min släkt höll ihop i vått och torrt men när jag bröt mot reglerna blev tryggheten istället repression. Att vara flicka innebar att det var så mycket man inte fick göra, alltså valde jag bort könsrollerna och mejslade ut en egen roll som ensamvarg. Jag tillhörde en religiös minoritetsgrupp i ständig opposition till staten. Jag hade egna religiösa erfarenheter och läste bibeln på ett hermeneutisk vis innan jag visste att det fanns ett sådant ord. Erfarenheter det var meningslöst att försöka kommunicera med de kompisar jag smygrökte eller luntade ihop med. Men med dem förstod jag tidigt vikten av att hålla på ett lag. Av ren beundran blev det Blåvitt. Detta är några av de erfarenheter som hos mig skapade en känslighet för tillhörighetens kontingens och för dess djup.

 

Poängen med den här berättelsen är att jag vill att vi skall bejaka mångfalden i, och växlingarna mellan, våra olika identiteter. Vissa människor tycker att en identitet är väldigt viktig. De blir provocerade av människor som inte låter sig kategoriseras eller identifieras. Jag känner tvärtom, möten med komplexitet är kreativt. En identitetspolitik som säger ja till djupen i det mänskliga och ifrågasätter vad som är normalt, den stödjer jag. Då får vi alla växa, interagera och utvecklas. Men en identitetspolitik som kopplar samman rättigheter och identiteter den förnekar jag.

 

Annandagens bibeltexter handlar om Emmausvandrarna som går med Jesus ut från Jerusalem men inte inser att det är Jesus de talar med. Inte förrän de bjuder in honom till sig för att äta kvällsmat. Detta à propos identitet.

 

Tillägg 4/5: Eftersom jag blivit märkligt tolkad hos Svensson, och denna blogg endast tillåter kommentarer från personer som underkastat sig Googles välde genom att ha ett s k googlekonto, lägger jag här in en kommentar till det inlägg som förekommer på bloggen Svensson:

 

Följaktligen menar jag precis som Kielos att det faktiskt finns en motsättning mellan identitetspolitik och klasspolitik, men däremot ingen motsättning mellan klasspolitik och enfrågerörelser (också kallade identitetsrörelser). Exakt! Därför hoppade jag till när jag kom till värderingen att jag hamnat totalt fel i analyserna och resonemangen. Hur då?

 

Sedan delar jag inte uppfattningen att man läsa texter ”rätt” eller ”fel”. Men Svensson har i så fall ”fel” om identitetspolitik. Begreppet förekommer redan på 1970-talet i samband med t ex kampen för kvinnors rättigheter och för handikappade och psykiskt sjukas rättigheter. Inom det vetenskapliga området kom böcker som ”The rise of identity politics” 1993 och ”Beyond Identity Politics” 1995. Hur det sedan används inom den politiska debatten i Sverige är en diskursiv maktkamp och knappast en fråga om ”rätt” eller ”fel”.

Det är mindre än fyra år kvar till nästa val. Ett val när jag hoppas och tror att den sittande regeringen skall åka ut ur kanslihuset med ett swisch. Men vad är det som skall in?

På Jimpans blogg och på Marcus blogg har en tid förts intressanta diskussioner om identitetspolitik, kulturbegreppet och klassanalysens framtid. På Agenda 2010 samlas några bloggare som önskar se ett nytt alternativ i svensk politik – en progressiv, samlande och lyhörd folkrörelse som sätter jämlikhet, frihet och syskonskap i centrum. Precis som 1789. På Frihetligt Forum förs då och då animerade debatter om demokrati och folkrätt i internationell politik – områden som är ideologiskt centrala för de flesta av oss som vill driva fram en ny vänsterpolitik.

Jag tror att diskussionen om begreppen kultur, etnicitet, kön, identitet och klass är ett helt oundgänglig uppmarschområde för ett regeringsbyte 2010. Och ett regeringsbyte 2010 är bara ett medel för att nå målet – ett samhälle där alla har samma chans till utveckling och livsval.

Många har frågat vad ”identitetspolitik” är? Enligt min uppfattning är identitetspolitik ett begrepp som innebär att man driver frågor om grupprättigheter och att det för individen är centralt att vara definierad in i en sådan grupp: kvinna, same, svensk. blatte, kristen eller arbetare. För mig är en sådan politik motsatsen till ett samhälle som frigör individen från maktens instrument. Gruppidentiteter tenderar att formas utifrån de rådande maktförhållandena och de bortser från individens komplexitet. Inte bara så att vi kan ha många identiteter utan också att vi kan välja en del identiteter men inte andra, att vi kan utvecklas från en identitet till en annan och att det finns ett implicit maktförhållande (förtryckare- förtryckt) i nästan alla identitetsprojekt. Jag vill inte se en ny vänster som driver identitetspolitik.

För mig är maktanalysen den centrala. Vi undkommer aldrig någonsin makten, men vi kan medvetandegöra oss om den. En sådan process innebär faktiskt en möjlighet till förskjutning och förändring av makten. Vi måste alltid fortsätta vara kritiska mot makten, även när vi utövar den själva. Det är inte inkonsekvent, tvärtom, det visar på mognad och insikt att förstå att vi alla är både offer och förövare.

Den klassiska klassanalysen kan numera kompletteras med en diskursanalys och en dekonstruktion av samhällets grundformationer. En ny vänster får inte vara rädd för intellektualitet, för analys och för debatt. Men vi måste akta oss för de sektstrider som präglade vänsterrörelsen för 40 år sedan, och som omintetgjorde deras möjlighet att på sikt påverka samhällsutvecklingen. Vi måste skapa en rörelse där vi ser på det gemensamma och tolerant låter meningsskiljaktligheterna berika istället för att förstöra.

Kan vi lyckas med det? Vänster och höger är fortfarande livaktiga begrepp. Vänster förknippas idag med sakfrågor som att vilja att ta emot flyktingar, tolerans mot människor med andra livsstilar, god utbildning, urban livsstil, internationella nätverk, jämlikhet som viktigaste värdet, miljömedvetenhet, negativ attityd till överstatlighet, tron på folkrätten, individualism och folklig demokrati. Klarar vi att bygga samman en politisk plattform på den grunden? Den störste spelaren – SAP – sitter på leken. Hur får vi socialdemokraterna att söka samarbete med alla de fria vänsterprojekt som vuxit fram i skuggan av ledarstrider och interna bråk i vänsterpartiet och en alltmer maktfullkomlig socialdemokrati?

Jag har inte svaren. Men jag har förhoppningar.

Efter att ha lyssnat på Göran Persson sista politiska tal som partiordförande för socialdemokraterna noterar jag att han inte förnekar sig. Mitt i ett ganska saggigt tal (med undantag för avsnittet om miljöpolitik) säger han plötsligt att ”vi kan återställa a-kassan!”.

I diskussionen inför valet av Mona Sahlin har både Mona själv och nu senast Per Nuder avslöjats med att anse det mer eller mindre omöjligt att genomföra en höjning och återställning av a-kassan. Även andra av den borgerliga regeringen införda förändringar kanske inte kommer att påverkas av en eventuellt socialdemokratiskt valseger 2010. Visst är det fascinerande att Göran Persson i sitt allra sista tal tydligt och klart markerar sitt explicita missnöje med dessa tankar. För Göran Persson är en tillbakagång till såväl a-kassenivåer som skolpolitik och sjukhus ägda av det allmänna en viktig reform inför valet 2010. Han gör ett försök att styra agendan, alldeles som han brukar.

Mona, som nu är vald, betonar sin glädje över att vara den första kvinnan som socialdemokraternas partiordförande. Men hennes politiska visioner får vänta tills imorgon.