Lars Ohly och Norman Mailer

I DN idag tar Lars Ohly – äntligen – tag i skol- och utbildningspolitiken. Som jag nämnt här tidigare är det uppenbart att V nu insett att frågor om utbildning och skola är vänsterfrågor och att den borgerliga disciplin-skolan är lika illa som den medelklass-skola som vuxit fram under senare år.

Och idag har Norman Mailer dött. En person vars böcker jag läst med oerhörd entusiasm. Den senaste jag läste var (”Patrioten/Harlot’s Ghost”) och dess närmare 1 000 sidor var ett företag att ta sig igenom, men förstås alldeles lysande. Hans litterära arv är humanism, brutal rättframhet och storslagenhet i en unik kombination.

Inte lärarnas status som skall höjas

Såhär i skolstartstider fokuserar många dagstidningar på de första dagarna för många sjuåringar och på den nya borgerliga skolpolitiken. Sida upp och ned kan man läsa om hur lille Isak, Jakob och Esaias eller lilla Tuva, Mira och Ellen skall klara skolan.

Men i skolpolitiken talas ofta om att lärarnas status måste höjas. Det är lite av ett mantra från såväl facket som de borgerliga politikerna. För den delen säger nog en och annan vänsterpolitiker samma sak. Jag bara undrar om inte detta är att sätta kärran före hästen. Med lite insyn i lärarutbildningarna skulle jag vilja säga att det vore förödande att höja lärarnas status dag. Istället borde kunskapens status höjas.

I vår nutida – och i huvudsak mycket goda – skola ligger fokus på att lära eleverna att lära sig själva, att problematisera och att söka sin egen kunskap. Bra. Mycket bra. Men den pedagogiken uppstod när det var självklart att det fanns ett gemensamt ”kunskapsarv” av typen hur högt är Kebnekaise och vilka språk som talas i Sydafrika. I nutidens skola har inte barnen med sig den gemensamma grunden. Vad är det då man kan problematisera? Jo, den egna personliga erfarenheten. På det sättet blir kunskapen numera mer bunden till jaget än förr och blir ett uttryck för självbespegling och egocentricitet. Lägg därtill att lärarutbildningen under lång tid gjorde det möjligt att välja bort kunskaper i hur man lär barn läsa, skriva och räkna. Att höja statusen på lärarna skulle bara ytterligare öka på skolans ojämlikhet och egofixering eftersom den statusen då måste grundas på förmågan att underhålla eleverna (vilket i o f s inte är oväsentligt) och inte på den kunskap om världen utanför som läraren kan förmedla.

Höj statusen på kunskapen istället. Både i skolan och på lärarutbildningen.

Jobbpolitik och hjärtlöshet

Sysselsättning. Konstigt ämne mitt i semestern? Jo, jag vet. Men jag blev lite inspirerad av gräsräfsandet efter klippningen igår, och så läste jag i en gammal Le Monde (30/6) att massarbetslösheten är på tillbakagång i hela Europa. I Frankrike har man färre arbetslösa än på 25 år. I Tyskland har arbetslösheten gått ned femton månader i följd. I Sverige känner vi av den makalösa högkonjunkturen och även här går arbetslösheten kraftigt ned. I många branscher är det brist på arbetskraft. Problemet med den svenska arbetsmarknaden är – som vanligt – den strukturella arbetslösheten. En sådan arbetslöshet kännetecknas av att de som vill ha arbete inte passar för de jobb som är lediga. Bakgrunden till det är ofta teknikskiften, obalanserad tillväxt eller motsvarande omställningar. Vi har också en betydande ungdomsarbetslöshet – något som Frankrike också kämpar med – och den är snarast ett tecken på en ensidig arbetsmarknad. Det finns inte ingångsjobb med låg betalning för personer utan egen kompetens. Tröskeln för gymnasieungdomar är hög idag och alternativen heter servitris eller högskola (eller manliga yrkeslinjer på gymnasiet.).

 

Sysselsättningspolitiken är en märklig sorts politik eftersom alla egentligen vet att politik inte skapar jobb. Det är konjunkturellt betingat vilka som efterfrågas på arbetsmarknaden och det är efterfrågenivå som avgör hur fort hjulen snurrar. Samtidigt är sysselsättning den politiska fråga svenska väljare sätter högst upp på dagordningen. Det är paradoxalt eftersom globaliseringen har gjort att det förut lilla utrymmet för en ”jobbpolitik” har krympt ännu mer. Egentligen är det endast de arbetslösa och de arbetssökande som kan bli föremål för ”politik”. Staten och kommunen kan visserligen anställa fler inom välfärdspolitikens ramar, men de ekonomiska ramarna bestäms av skatteintäkter och förmågan att sälja varor i hemma och utomlands.

 

I denna situation blir jag så irriterad när regeringen talar om sin jobbpolitik. En regerings ansvar är att underlätta för ungdomar på väg ut på arbetsmarknaden, att utveckla arbetsmarknaden så att den efterfrågar människor med god kompetens och därmed bidrager till en avancerad produktion som har förutsättningar att utveckla nationens ekonomi samt att skapa trygga och förutsägbara villkor för dem som av olika anledningar är utanför arbetsmarknaden.

 

Den enda politik inom arbetsmarknadens område regeringen de ägnat sig åt är att skärpa regleringen kring dem som inte har arbete. De skall bli mer plågsamt att inte ha arbete. Regeringen har också lagt surt förvärvade skattepengar på att skapa efterfrågan på hemstädning och gräsklippning istället för att anställa fler vårdbiträden och fler lärare. Därutöver har regeringen också skapat obalanser i det försäkringssystem som ger möjligheter till övergång mellan jobb, mellan jobb och studier, mellan arbetslöshet och jobb och mellan halvtidsjobb och heltidsjobb.

 

Visst skall arbetslinjen råda. Det är jag den förste att skriva under på. Men jag vill inte leva i ett samhälle där människor med högskoleutbildning måste skura andras golv för att överleva, där studenter berövas A-kassa efter examen och därmed inte vågar satsa på en utbildning istället för att fortsätta servera på Café Anywhere, där utslitna lastbilschaufförer skall tvingas in i s  k jobbträning istället för att få förtidspension eller där en medelålders kvinna i en liten ort i Norrland vars arbetsgivare flyttat ut verksamheten till Rumänien skall bli av med sin A-kassa om hon inte genast tar ett jobb 20 mil bort. Jag betalar min skatt för att dessa människor skall kunna tänka över sin situation, satsa på en ny karriär eller för den delen leva på förtidspensionen och jobba ideellt i hembygdsföreningen.

 

Jobbpolitik, det är att satsa på ny teknik, på välutbildade ungdomar, på kvalificerad vuxenutbildning, på forskning och utveckling och på att utveckla näringslivet i glesbygden. Ingenting av detta finns på regeringens agenda. Tvärtom, satsningen sker på gammaldags hushållsjobb, på att ungdomar inte skall gå på högskolan, på att lägga ned vuxenutbildningen och på urbana småföretag centrerade kring tjänstesektorn.

 

Ibland känns det som om hjärtlöshet är vad som kännetecknar hela vår nya regeringens politik: gestaltat i allt från Nyamko Sabunis ”skyll dig själv” till de papperslösa, Billströms abdikation angående om det är inbördeskrig i Irak eller ej och till Reinfeldts ovilja att plädera för Annika Östberg i Kalifornien. 

Språkets olidliga…tyngd?

Ägnar ledigheten – i regnet – åt att läsa en synnerligen intressant bok om Sveriges förre utrikesminister Christian Günther, skriven av Henrik Arnstad. Boken belyser hur den svenska politiken gentemot Nazi-tyskland byggde på ömtåliga balansakter, diplomatiska finter och personliga förtroenden. Günthers politiska förändring, som förklaras av hans realpolitiska strategi, är rationellt beskriven och jag uppskattar verkligen Arnstads försök att inifrån förstå sina huvudpersoner.

 

Men, för det finns ju förstås ett sådant, varför kan karl’n inte skriva? Bokens dryga 500 sidor är fulla av syftningsfel, ofullständiga meningar och framförallt av ett opreciserat språk. Bestämningar av enskilda personer finns, men de är sällan de relevanta bestämningarna för att underlätta läsningen. Syftningar av typen ”denna” och ”detta” duggar tätt och syftar tillbaka på komplexa skeenden där det är helt omöjligt att reda ut vilken enskild detalj som åsyftas. Huvudsatser kombineras slappt med ett ”och” utan att man förstår i vilket avseende just de här två huvudsatserna skall förstås tillsammans. Bisatser står för sig själva, ofta i ett inkluderande och inställsamt syfte som inte fungerar; om man inte läst exakt samma dokument som Arnstad själv.

 

Jag förstår inte varför akademiker idag lägger så oerhört liten vikt vid sitt skriftspråk. Ett exakt, fullödigt och klart skriftspråk är en samhällsvetares och humanists viktigaste arbetsverktyg. Bör vi starta kurser inom universitetet i akademiskt skrivande? Språket är något man lär sig så länge man skriver, språket är inte inlärt en gång för alla utan bör utvecklas under hela livet. Det som föraktfullt kallas kria-rättning blir alltmer nödvändigt i akademisk svenska, det är inte fråga om formalism utan precis lika viktigt som att räkna rätt. Ingen matematiker skulle klaga på rättningen av en felaktig decimal, men en felaktig syftning skall tydligen passera utan anmärkning. Och självklart är ingen felfri, den här posten handlar istället om att vi bör uppvärdera språksynpunkter på akademiska texter.

 

Så länge duktiga historiker som Arnstad misshandlar det svenska språket blir dessvärre vindkantringen mot pidgin-engelskan inom universiteten alltmer naturlig. De unga akademikerna ställer sig naturligen frågan om varför hon/han bör utveckla en god och exakt svenska när man istället kan uttrycka sig på platt svengelska och tillägna sig oförtjänt stora meriter i sina curriculum vitae?  

Olämplig rektor?

Den privata gymnasieskolan L M Engströms gymnasium i Göteborg skall få en ny rektor. Den tillträdande rektorn heter Fredrik Sidenvall och är nu kyrkoherede i Frillesås. I Västsverige är han en av de mest profilerade kvinnoprästmotståndarna, tillika helt emot välsignelse för homosexuella par. Valet av Sidenvall förefaller mig mycket obetänkt.

Hur skall den högste ansvarige skolledaren för en gymnasieskola kunna utgöra ett gott exempel för eleverna i enligthet med läroplanen för gymnasieskolan när han själv vare sig vill rätta sig efter lagstiftningen (tillåta kvinnliga präster) eller finna sig i kyrkomötets beslut (homosexuella par)? I läroplanen talas om demokratiska värden och respekten för individens egenart. Jag menar inte att motstånd mot kvinnopräster eller homosexuella välsignelser är odemokratiskt – men jag känner stor tveksamhet över hur en person som obstruerat såväl lagstiftning som demokratiskt fattade beslut i det samfund man verkar skall kunna främja respekten för demokrati och rättsstaten på en så känslig post som skolledarens. Skolans ledning borde ha tänkt en gång till.

Naturvetare skyller bara ifrån sig

Det ryktas om bristen på svenska naturvetare. SvT:S Aktuellt meddelade att endast 18 procent av ungdomarna nu sökte sådana gymnasieutbildningar mot tidigare 21 procent. Tyvärr blir det nog underkänt i matte för den analysen. Tre procentenheters skillnad på tio år utan att ta hänsyn till förändringar på själva utbildningsmarknaden (som varit enorma) är en omöjlig grund för att dra slutsatsen att svenska ungdomar numera är ointresserade av naturvetenskap. Något som sedan var inslagets clou. Men, vill man vara ironisk kan man ju se reportaget som ett bevis på behovet av ökad naturvetenskaplig bildning bland t ex samhällsjournalister.

Skämt åsido, även den tillträdande universitetskanslern Anders Flodström (fortfarande rektor på Kungliga Tekniska Högskolan) hade några märkliga uttalanden om bristen på intresse för NT-området. Den blivande universitetskanslern påtalade t ex inte att hela högskolan har ett vikande söktryck.

Om naturvetare bekvämade sig med att lära sig något om kunskapssociologi och lämnade sin förlegade objektivistiska uppfattning om världen (denna har många i forskarvärlden lämnat, dock ej på lägre nivåer) så kanske man kunde locka till sig fler studenter. Om någon inte har märkt det så har vi haft en s k språklig vändning inom vetenskapen. Naturvetarna i gemen tycks ha missat det. Studenterna har dock inte missat det. Det krävs minst 18.0 i betyg för att få läsa teoretisk filosofi (vilket sannerligen inte är något ”lätt” ämne – logiken är matematikens grund) och det är fem sökande per plats medan alla tretton sökande antogs till grundkursen i fysik.

Jag vet att jag generaliserar, men min poäng är att istället för att söka felen hos de förkättrade studenterna (som inte vill anstränga sig) eller hos de förfärliga roliga ämnena som studenterna gillar (t ex teoretisk filosofi) eller hos gymnasieskolan (som har så oengagerade lärare) så kanske det vore läge att fundera en aning på vad man själv gjort för att dra till sig dagens ifrågasättande, kritiska, medvetna, kulturellt intresserade, upplevelseinriktade, individualistiska och globalt identifierade generation?

Vad har ni inom NT att ge dessa unga människor? Varför är det tre sökande per plats till kulturvård/konservatorieutbildning och 0,3 sökande per plats till övriga naturvetenskapliga utbildningar vid Göteborgs universitet? Ställ frågan till er själva någon gång!

Enfalden triumferar i EU

Europa. Visst låter det vackert? Vänstra Stranden bloggar nu glatt från Lake Michigans vänstra strand. Att jag inte längre kan på ett förnuftigt sätt försvara Sveriges medlemskap i EU betyder inte att jag säger nej till Europa.

EU-integrationen sätter fokus på enkla mätbara indikatorer, generaliserar allting till varor och enkla principer får organisera en historisk struktur som vuxit fram organiskt. Konkurrensdirektiven från kommissionen, upprätthållna av EG-domstolen, är det tydligaste exemplet på hur marknadslogiken övertrumfar alla andra värden. Och på sikt leder till en monopolmarknad. EU tycks leva i uppfattningen av marknaden reglerar sig själv. Något som de flesta vet är en lögn.

På samma sätt diskuterades här igår hur EU gemensamma utbildningssfär (European Higher Education Area, tror jag den heter) kommer att leda – inte till ökad europeisk styrka inom forskning och utbildning, utan tvärtom. Europas utbildningseliter frigörs från sina nationella kontexter genom Bolognasystemet och genom aktiviteten från de gemensamma kvalitetsutvärderingsaktörer som mycket snabbt uppstått på EU-nivå. Denna process skapar en stor grupp välutbildade människor från Europa men utan relation till just sitt land, sin historia eller sina studenter. Utbildningen blir en global marknad där aktörerna rör sig över klotet i jakt på den bästa avkastningen. De stora länderna i Europa och den anglo-saxiska världen tjänar på den gemensamma utbildningsmarknaden, genom att utgöra goda plantskolor för fortsatt karriär. Kunskapen blir också en vara, den globaliseras och nivelleras. Några stora genomgående teoretiska tolkningsmönster blir rådande. Mångfalden utplånas och enfalden triumferar.

Det är ett argument för att jag inte längre kan stödja ett svenska EU-medlemskap.

Inte föräldrars ansvar

Ofta hörs i debatten att det är föräldrarna som måste ta ansvar för att deras barn mobbar andra i skolan, inte är studiemotiverade eller pratar i mobil under lektionerna. Nu skall alla barn få betyg från första klass, syftet tycks vara att föräldrarna skall få ett slags kvitto från skolan. Skolminister Björklund och alliansregeringen betonar ofta kundperspektivet och här är det tydligen föräldrarna som är kunder och barnen är väl då objekten för skolans effekter. I någon skola lanseras ett internetbaserat system där föräldrar skall kunna gå in varje dag och se om just deras barn glömt penna eller böcker just denna dag.

Jag är helt emot synsättet att föräldrar ses som skolans egentliga subjekt. Det borde vara tvärtom, skolan är den plats där barn och ungdomar lär sig att anpassa sig och leva i ett modernt pluralistiskt vuxensamhälle med gemensamma normer. Inte den plats där varje förälders uppfattning skall styra barnets utveckling. Skolan borde vara statens arena och inte föräldrarnas. Hur många ungdomar skulle inte behöva få utvecklas i samspel med varandra och med andra vuxna utan att vara rädda för föräldrarnas vakande öga? Det finns gott om barn och ungdomar som bär en rädsla för att bli slagna eller utskällda när deras skolresultat presenteras för föräldrarna. I vårt pluralistiska samhälle är inte längre familjen den plats som kan skapa och socialisera ungdomarna in i de normer som kommer att fungera för dem i vuxenlivet. Risken är istället att familjen ger ungdomar en helt skev bild av samhället i övrigt och därmed skapar kaos för en ung människa som sedan möter en okänd värld därutanför. Föräldrarna är inte de som skall leva med skolupplevelserna och betygen resten av livet.

Frigör skolan från föräldrarna, ge lärarna betydligt större auktoritet att i samspel med sina elever utveckla och leva efter gemensamma normer. Lärarna skall inte stå till svars inför konkurrenshungriga föräldrar som betalar barnen olika många tusen kronor beroende på vilka betyg de får. Fråga efter vad barnen och ungdomarna vill ifråga om sin utbildning och inte vad föräldrarna tycker sig ha rätt att fordra! Friskolereformen har naturligtvis underblåst idéen att barnen är en vara som skall utvecklas i enlighet med ägarna/föräldrarnas önskemål.

Bort med föräldrainflytandet från skolan och istället in med vuxenvärlden!