Etikett: EU-valet

Svenska inrikespolitiska konflikter överskuggar EU-valet

Häromdagen var det partiledardebatt i SvT.  Den stora nyheten, som SvT själva framställde det var det en ”historisk uppställning”, var att partiledarna nu stod i enlighet med de samarbeten och icke-samarbeten i riksdagen som stöds av Januariuppgörelsen eller 73-punkts-progammet. Hela första timmen ägnades åt svensk inrikespolitik där avsnittet om ”lag och ordning” nog tog priset i populistiska och bombastiska uttalanden vars enda innebörd var att straffa, utvisa och låsa in fler människor.

Idag var det EU-debatt i riksdagen och även här kom väldigt mycket att handla om svensk inrikespolitik. Det är som om vi inte riktigt hittar i den nya terräng som uppstått efter höstens riksdagsval. Budgetsamarbetet mellan L och C å ena sidan och S och MP-regeringen å den andra har kommit att prägla den ideologiska terrängen på ett väldigt tydligt sätt. Det är inte oväntat alls, partisamarbeten i parlamenten är aldrig bara valtekniska samarbeten (kap 4), de binder parterna samman och blir förutsättningar för policyutveckling och allianser.

Det är lite sorgligt att valkampanjen inför valet till EU-parlamentet inte präglas av de frågor som EU faktiskt hanterar (t ex går liberalernas toppkandidat fram med att inför euron i Sverige) eller att frågan om kampen mot nationalkonservativa/högerpopulister blir en form av politisk genväg tillbaka till den nationella arenan. Frågor om jordbruk, djurskydd, miljö, skatteflykt, terrorism, digitalisering och handelsavtal är centrala frågor för parlamentets lagstiftningsmakt. Beslut som påverkar uppemot hälften av all svensk lagstiftning. Och i parlamentet är det andra partigrupper än i den svenska riksdagen. Kandidaternas individuella kapacitet och kraft (som bara är 20 från Sverige) är också mer avgörande än i den svenska riksdagen.

Det största ideologiska hotet mot EU som idé kommer från regeringar i andra länder vilka struntar i EU:s värdegrund och mänskliga fri- och rättigheter (t ex Ungern och Polen), från dem som vill lämna EU (Storbritannien) och från dem som vill använda parlamentet för att obstruera progressiv politik och/eller underminera EU inifrån. Jag är inte alls säker på att de hoten undanröjs genom att t ex rösta på någon som motarbetar högerextremism på hemmaplan i Sverige eller på någon som främst vill ändra svensk EU-politik.

EU har en fantastisk resurs-sida som heter ”EU-valet 2019” där man själv kan jämföra, undersöka och hitta politiska frågor som EU arbetar med och hur partier och länder ställer sig i dessa frågor.

 

Populistiska högerradikala partier förändrar inte partisystem

Alla de partier med migration/nationalism/lag&ordning/EU-motstånd som sedan ungefär 25 år dykt upp i europeisk politik har faktiskt inte förändrat de västeuropeiska partisystemen ett dugg. Ja, så drastiskt kan man sammanfatta Cas Mudde senaste artikel i Party Politics ”Fighting the system? Populist radical right parties and party system change” (vol 20 no 2 s 217-226).

Mudde, som är en av de statsvetare som skriver mest och intressantast om den nationalkonservativa partifamiljen har undersökt hur en grupp av denna partifamilj har påverkat partisystemen med avseende på konkurrenssituationen (antal partier), konkurrensens dimensioner, systemets polarisering och koalitionslogik. Alla dessa är klassiska och relevanta indikatorer på hur ett partisystem fungerar och hur väl det lever upp till de demokratiska krav vi har på en modern parlamentarisk ordning.

De aktuella partierna skall vara exkluderande nationalistiska, populistiska och auktoritära för att komma med i studien och tidsperioden är lång, från 1980 till 2012.

Men partisystemens konkurrens har bara förändrats i två länder som haft populistiska högerradikala partier: Österrike och Schweiz. I båda dessa har konkurrensen blivit vad Giovanni Sartori kallat polariserad pluralism. Men även i Danmark menar Mudde att en förändring av samma typ kan ha orsakats av Dansk Folkeparti. Inte heller har partisystemen polariserats ideologiskt t ex genom att flerpartisystem övergår i en två-blocks-konkurrens. Koalitionslogiken är densamma som den alltid varit, moderata högerpartier föredrar att samverka med populistiska högerradikala hellre än med dito vänsterradikala helt enkelt för att de förra är enklare att ”köpa” in i en koalition.

Sammantaget är det således mycket små förändringar av partisystemen i Västeuropa som kan hänföras till uppkomsten och det parlamentariska inträdet för de populistiska högerradikala partierna. Jag menar att en viktig anledning till detta är att dessa partier har allt att vinna på att anpassa sig till den partikonkurrens som råder i systemet, snarare än att försöka förändra den. För de nationalkonservativa partierna i stort är möjligheten att förverkliga sitt program att antingen få en koalitions- eller utpressarstatus i systemet. För detta krävs egentligen snarare ett stabilt system än hela havet stormar.

Den skiljelinje som de nationalkonservativa partierna mobiliserar är nationalstaten som nationell gemenskap (kollektiv) mot individuella rättigheter och universella värden kanaliserade via trans- och internationella samarbeten. Att de nationalkonservativa partierna kommer att gå fram i EU-valet 2014 på söndag jämfört med 2009 är högst sannolikt, särskilt som valet 2009 var en tillbakagång för dessa partier. Men att partierna i realiteten lyckas påverka den politiska agendan i EU är ytterst osannolikt. För de nationalkonservativa är det de nationella parlamenten som är både den politiskt relevanta och den strategiskt avgörande arenan.

 

 

Front Nationals stöd – en sufflé eller en sockerkaka?

För några veckor sedan visade en opinionsundersökning i Frankrike att nästan var fjärde fransk väljare tänkte sig att rösta på Front National i nästa års Europaval. Förklaringen till det starka opinionsstödet är en kombination av aktualitet (lokalval i Brignoles), euroskepticism, djupt missnöje med den socialistiske presidenten och den konservativa högerns långvariga flirt med de idéer som förs fram av Front National.

Förra gången det var Europaparlamentsval (2009) var valdeltagandet i Frankrike drygt 40 procent så frågan om prediktionsmöjligheten är omöjlig att svara på utan att väga mot röstvilja och tidigare valdeltagande. Och då fick Front National tre mandat i Europarlamentet (Frankrike har 72).

Opinionsmätningar kan aldrig tas som intäkt för partival, de är alltid en approximation och beskriver en situation vid en exakt tidpunkt där en del av kontexten är just att den avgivna preferenser inte innebär ett faktiskt partival. Det är till och med så att det är rimligt att idag se avgivna preferenser i en opinionsundersökning som en del i en opinionsbildningsprocess från medborgarnas sida. Man kan närma sig den faktiska valhandlingen mer eller mindre skickligt genom metodval och frågekonstruktioner, men skarpt läge är det bara och endast vid själva valhandlingen.

Dock, Marine le Pen har lyckats avdemonisera sitt parti och hennes framtoning är en helt annan än faderns. Emellertid har hon genom kritik av den frigivna gisslans skägg och klädsel lyckats trampa i klaveret i en ur fransk nationell synpunkt olycklig fråga. Hon tyckte sig se ett underkastande under islam i de långa skägg och de turbanliknande huvudbonader som bars av de efter flera år fängslade fransmännen i Sahara.

Oavsett Marine le Pens eget politiska arbete – som inte skall underskattas och är huvudingrediensen – så är opinionsstödet för partiet en sufflé som lagats av 1. en högerkonstellation i konvulsioner (på väg att splittras i en liberal och en konservativ del) och 2. där framförallt den konservative ledaren Jean-Francois Copé mer än gärna lägger sig nära Front Nationals retorik samt 3. djupt missnöje med president Hollandes förmåga att återupprätta ekonomin. Lägg därtill den europeiska krisen som  gett stark vind i seglen för en euroskeptisk opinion så är rätten färdig. Den intrikata frågan är om sufflén står sig när den kommer ut ur ugnen eller om den sjunker ihop (som suffléer dessvärre ofta gör…) Det kanske visar sig istället vara en sockerkaka! Om detta vet vi intet förrän i slutet av maj.

Bristande analys av europeisk populism

Redan på valnatten reagerade jag på de tvärsäkra uttalanden i SvT:s valvaka och även bland andra kommentatorer som ansåg att EU-parlamentsvalet varit en framgång för högerextrema/populistiska/främlingsfientliga partier. Faktum är ju att dessa partier – en brokig samling – gått både fram och tillbaka.

Jag roade mig med att leta upp mediekommentarerna efter valet 2004. Precis som förväntat ansågs även då främlingsfientliga och populistiska partier ha gjort stora inbrytningar. Varningar om deras stora inflytande på EU-politiken utfärdades. Det lät ungefär som efter det här valet, skulle jag säga.

Det finns ingen anledning att förringa högerextrema partier i Europa. Men det finns i den svenska debatten en påträngande brist på kall analys och djupare förmåga att förstå fenomenet högerextremism och populism. Antingen är det den oresonliga skräcken för dessa rörelser, medielogikens längtan efter alarmism, brist på kunskap och analys eller kanske en förfärande historielöshet som skapar en debatt kring dessa partier, stämningar och rörelser som inte hade accepterats om det rört hembygdsföreningar eller näringsliv.

Polarisering i EU-parlamentet

Valdeltagandet i Sverige gick emot trenden i Europa och ökade. Men Sverige följde trenden att de etablerade liberala och socialdemokratiska partierna inte gjorde så bra ifrån sig – med undantag av folkpartiet.

Valets vinnare är förstås Piratpartiet, men det är värt att lägga märke till den gröna vind som svept fram över Europa. Den gröna gruppen i parlamentet ökar med preliminärt 14 mandat. I Frankrike blev en grön lista tredje största parti och blev jämnstora med etablerade socialdemokratiska partiet och från Grekland kommer för första gången en grön ledamot. De främlingsfientliga partierna har haft varierande framgångar – i Belgien och Frankrike har de gått bakåt, i Finland, Danmark och Nederländerna framåt. Det kommer att ta några dagar att analysera och bedöma de europeiska trenderna och regionala mönstren.

En försiktig analys är att liberala/individualistiska partier står emot konservativa/kollektivistiska partier. Den motsättningen polariserar och gynnar i ett EU-val partier med uttalat ideologiskt budskap på endera sidan. För att avgöra trovärdigheten i den hypotesen krävs dock en genomgång av varje lands relativa konkurrenssituation.

Läs mer på BBC.

Skicka goda förhandlare till EU-parlamentet den 7 juni!

Det är inte konstigt alls att svenska folket, och många andra, känner tveksamhet över att rösta i EU-parlamentsvalet. När EU-parlamentarikerna Anna Hedh (s) och Christopher Fjellner (m) försökte diskutera politik i SvT Agenda i söndags var det trevande och de tog båda för givet att ställningstaganden av moderpartiet i Sveriges gällde också i EU-parlamentet. Vilket de uppenbart inte alls gjorde. I brist på annat mätbart inflytande undersöker svensk press antalet inlägg i talarstolen, röstförklaringar, kommittér och rapporter. Och då vinner Carl Schlyter (mp). Ingen skugga över Schlyter men frågan än om det är han som haft störst inflytande över de 70 procent av svensk lagstiftning som processas igenom parlamentet.

Charlotte Cederschöld (m) som suttit många år i EU-parlamentet påpekade i helgens SvD att den som är bäst förhandlare vinner i EU-parlamentet. Svenska folket skall skicka sina bästa förhandlare till Bryssel, tyckte hon. Jag tycker det ligger mycket sanning i hennes ord.

EU-parlamentet är inte den typ av folkförsamling som vi vanligen förknippas med ett parlament. På statsvetenskapliska är ett parlament ett representativt urval av medborgare från ett visst demos/folk som – normalt uppdelat på olika poltiska grupperingar – avgör regeringsmakten i det politiska system vilket ledamöterna representerar. Regeringsmakten vilar således på det folkvalda flertalet i parlamentet. Och det är i parlamentet makten ligger. I parlamentet stiftas lagar och antas regeringens propositioner. Inget av detta stämmer för EU-parlamentet.

EU-parlamentet avgör ingen regeringsmakt, EU-parlamentet är inte lagstiftningsmakt och EU-parlamentets ledamöter representerar inte ett enhetligt politiskt system. Den yttersta politiska makten i EU ligger hos en uttalat opolitisk domstol. Och som alla vet är ”opolitisk” i dessa sammanhang alltid detsamma som ett gynnande av status quo. (Notera dock att parlamentet godkänner kommissionen och budgeten)

I EU-parlamentet är det istället nationella och regionala värderingsmönster som skall jämkas med ideologiska. På så sätt kan en hel hög svenska ledamöter ha samma åsikt om telekompaketet medan deras partifränder i andra delar av Europa har en annan. På samma sätt kan nordeuropéer slåss gemensamt för sakfrågor på tvärs med sina partigrupper. Och mitt i alltihopa går en skiljelinje mellan dem som verkligen gillar EU-projektet och dem som inte gör det.

Någon slags enkel ideologisk genväg är att den 7 juni rösta på det parti som man normalt sympatiserar med. Självklart är det mängder av EU-parlamentsfrågor som har ungefär samma struktur som nationella frågor. Men, och det är faktiskt ett aber, om din ledamot skall kunna få gehör för dina värderingar krävs att vederbörande är en mycket god förhandlare, har en bra position i sin partigrupp och kan skapa allianser över ideologiska gränser när det behövs för att försvara sina värderingar. EU-parlamentet är ett väldigt förhandlingsmaskineri.

Jag skulle gärna se att partierna framhöll de politiska egenskaperna och skickligheten hos sina enskilda kandidater mer än nu. Partierna i det svenska systemet är inte alls lika relevanta i EU-parlamentet. Där är det socialdemokrater, gröna/regionala , vänster/gröna, konservativa, liberala och nationalister som gäller. Fp och C är båda i den liberala gruppen, M och Kd båda i den konservativa. SAP förstås i den socialdemokratiska. Alla dessa är EU-positiva. V finns i den EU-kritiska vänstergröna och Mp i den EU-positiva gröna/regionala gruppen. Jl ingår i den EU-skeptiska självständighetsgruppen.  FI väljer mellan den gröna gruppen och vänstergruppen. Pp väljer mellan den gröna och den liberala. Sd har redan observatörsstatus i den EU-negativa nationalistiska gruppen. En majoritet av besluten i parlamentet avgörs dock genom allianser mellan de konservativa, liberala  och socialdemokraterna. Möjligheten för andra grupper att få inflytande hänger på förhandlingar, förhandlingar och åter förhandlingar.

Alltså, om du vill göra något mer än gå på instinkt när du röstar – kolla in ditt partis kandidater avseende förhandlingsförmåga. Om de redan sitter där, kolla hur centrala de är i sin grupp. Om de inte sitter där, kolla i vilken grupp de hamnar. Betänk vilka värderingar du vill främja i EU och se till att få dit en kandidat som kan stå upp för dem och inte för de svenska partiernas ofta EU-irrelevanta eller EU-oklara ståndpunkter. 

Intressant? Läs mer om EU-parlamentsvalet.