Etikett: migrationspolitik

En bref: Tveksamt om det blir några resultat av migrationspolitiska kommittén

I veckan har den parlamentariskt sammansatta migrationspolitiska kommittén påbörjat sitt arbete. Syftet är att enas om en långsiktig och brett förankrad migrationspolitik vårt land. Men uppgiften är omöjlig redan från början; de politiska partierna står längre ifrån varandra inom det här området än någonsin.

(…)

Det migrationspolitiska området är idag politiskt hetare än någonsin och det gäller även synen på integrationen. Min kollega Constanza Sanhueza Petrarca och jag visar i ”Storm och stiltje” också att uppfattningen om integrationsförslag hänger starkt samman med vår partipolitiska uppfattning och vår egen ekonomiska situation. Bedömer vi åtgärderna i relation utifrån resultat eller på grundval av vem som föreslår dem, eller hur vi själva påverkas av dem?

(…)

Migrationspolitiska kommittén riskerar tyvärr att öka motsättningarna och försvåra möjligheterna för framtida kompromisser.

För att få andra perspektiv och nya ingångar hade det varit bättre att satsa på en bred migrationspolitisk expertutredning som sedan gett möjlighet till dialog och kompromiss.

Så skrev jag i en ledarkrönika i Borås tidning söndagen den 8 september i år. Kritiken mot den parlamentariska utredningen riktar sig emot möjligheten att få ett resultat som kan omsättas i politisk handling.

Vi såg tidigare i höst hur samtalen om gängbrottsligheten bröt samman just eftersom partierna har så diametralt olika – och djupt ideologiskt impregnerade – verklighetsbilder. Politikens styrka är inte att sitta ned och hitta goda intellektuella svar på svåra samhällsfrågor, politikens styrka är att skapa ideologiska alternativ och att formulera och genomföra reformer och åtgärder.

”Ekstreme Europa” – om högerflygeln i europeisk politik

Högerpopulism, högerextremism och högerradikalism har varit mycket väl företrätt i den samhällsvetenskapliga forskningen de senaste tio åren. Den norske statsvetaren Anders Ravik Jupskås har med ”Ekstreme Europa – Ideologi. Årsaker og konsekvenser” (Cappelen Damm 2013)  skrivit en lärd, kunnig, tillgänglig och syntetiserande översikt – med egna bidrag – över vad vi idag vet om det idag mycket breda forskningsfältet.

Få forskare med bakgrund i studier av nationalism, högerpartier eller populism ägnade under 1990-talet, då dessa rörelser verkligen fick fart, forskarmöda åt de till synes marginella företeelser. Självklart fanns det några lysande undantag, som Tore Björgo i Norge, Helene Lööw i Sverige och Paul Taggart i Storbritannien.

I Anders Ravik Jupskås bok finns såväl begreppsgenomgångar som på teoretisk grund skiljer t ex högerpopulism från högerradikalism som analyser av hur mordet på Pim Fortuyn skapade förutsättningar för politiska förändringar på migrationsområdet i Nederländerna. Ravik Jupskås tar också ställning för hur vi bör använda begrepp som rasism, främlingsfientlighet och populism genom tydlig och logisk argumentation.

Kunskapsmängden kan dock möjligen bli lite massiv, och man gör bäst i att läsa i portioner. Men även för mig fanns guldkorn. Insikten om att det ungerska Jobbik strategiskt valt att arbeta med antisemitiska budskap i städerna och anti-romska på landsbygden var ny. Och jag fick en mer komplex bild av de s k motståndsrörelsernas internationella samband. Vi ser nya avknoppningar med namn som  ”(nationsbeteckning) defence league” med ursprung i den brittiska. Här organiseras ett nätverk vars resurser inte är antalet medlemmar utan ideologisk kraft och global spridning.

Boken är en fin syntes av forskningsläget, men visar också hur bred och splittrad forskningen på området idag är. Mycket talar för att vi sett en historisk tillfällighet och att forskningen om främlingsfientlighet, populistiska partier och extrema rörelser kommer att utvecklas inom en mängd olika subfält framöver. Genom ett sammanhållet perspektiv visar Ravik Jupskås ändå hur extrema islamofoba rörelser med endast en handfull aktiva hänger samman med moderata främlingsfientliga partier som Fremskrittspartiet i Norge. Det är också förtjänstfullt att få fram en ny och saklig text som tar utgångspunkt i de nordeuropeiska erfarenheterna och inte låter kontinental fascism eller anglosaxisk extremism spela huvudrollen.

Ravik Jupskås lyfter också fram forskarrön (publicerade 2012) om att det – oavsett främlingsfientliga partiers inflytande – är regeringar med högerpartier som på olika sätt inskränkt migrationspolitiken. Det stärker, trots lite olika resultat, huvudteorin att det är högerpartier i Europa som sitter med avgörandet när det gäller att tillgodose krav på restriktiv migrationspolitik.

Jag hoppas att den här boken blir en del av kurslitteraturen för studenter av europeisk politik men att den också läses av opinionsbildare och politiker i olika läger. Mitt finaste beröm är väl att jag önskar att jag hade kunnat skriva den själv… 🙂

Varför ökar Sverigedemokraternas opinionsstöd just nu?

Uppgången nu för Sverigedemokraterna har istället sin grund i att invandrings- och integrationsfrågor under senare tid haft en mer framträdande plats på den politiska dagordningen än vad de brukar ha. Trots försök till breddning är invandrings- och integrationspolitiken fortfarande Sverigedemokraternas enda profilfråga, och partiet gynnas därför av att dessa frågor debatteras.

Forskning visar att när de övriga partierna börjar debattera invandrings- och integrationsfrågor tenderar invandrarfientliga partier att växa i opinionen. När migrationsfrågorna dominerar den politiska debatten ökar dessutom andelen väljare som tycker att dessa frågor är viktiga. På så sätt kan Sverigedemokraterna i opinionsundersökningar mobilisera en större andel latenta väljare än vad som annars är fallet.

Försöker idag i Svenska Dagbladet tillsammans med kollegerna Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors bringa lite ordning i debatten om Sverigedemokraternas mobilisering av opinionen och mekanismerna bakom den.

Läs hela artikeln på Svenska Dagbladets Brännpunkt.

”Vi följde bara lagen” Om varför flyktingungdomar lämnas vind för våg på Malta

”Vi har att följa Dublinkonventionen, det är den som gäller” säger chefen för Migrationsverkets asylenhet Fredrik Beijer till SvT:s Rapport. Svaret är föranlett av att en oförvägen person som arbetar på ett transitboende åkte till Malta för att dokumentera vad som möter de minderåriga ungdomarna som avvisas. I SvT Rapport fick vi se både bilder och intervjuer med 16-17-åriga pojkar som i praktiken lämnats som hemlösa på gatan efter att ha avvisats från Sverige.

Jag vet att Sverige inte kan ta emot alla världens flyktingar, men de knackar heller inte på vår dörr. Jag vet också att Sverige bundit sig vid Dublinkonventionen genom EU-beslut, men det kan aldrig frånta var och en av oss ett personligt ansvar för vad vi gör. Jag vet också att dessa unga pojkar inte ansetts ha skäl att få sin asylansökan prövad i Sverige, men det kan inte moraliskt rättfärdiga att när de väl är här utsätta dem för inhuman behandling. (Det var oklart i reportaget varför inte Sverige skall pröva ansökan då det rör sig om underåriga. I de fallen skall det land där ansökan lämnas in pröva den enligt Dublin II från 2003. Möjligen var det dock istället fråga om avvisning, men varför då till Malta?)

Dublinkonventionen – alltså principen om första asylland – antogs 1990 under den felaktiga förutsättningen att europeisk migrations- och asylpolitik skulle harmoniseras, eller var tillräckligt harmoniserad, men i praktiken har bundenheten till konventionen som trädde i kraft 1997 bara rättfärdigat en orättfärdig politik. Vi följde bara lagen, det är en sentens som ekar genom historien. Varje gång dyker den upp som någon slags ursäkt för något som vi innerst inne vet är moraliskt fel men som vi ändå förmår utföra.

Det är helt oacceptabelt att personalen inom Migrationsverket skall stå för nationella beslut som vi alla egentligen vet är omoraliska. Dublinkonventionen måste upphöra eftersom den antogs på falska premisser, det går inte att likställa mottagningen för asylsökande i Grekland och Malta med den i Norge eller Sverige. Och så länge det inte går så finns det ingen som helst moralisk halt i beslut som i praktiken utvisar trasiga tonåringar, som inte får någon skolgång, som är skilda från sina familjer och som inte ges en möjlighet att skapa stabilitet.

Inget talar för att Grekland och Malta t ex kommer att skapa en ny mottagningspolitik för asylsökande. Sverige bör därför medverka till att Dublinkonventionen rivs upp så att den här typen av avvisningar upphör. Tills dess bör Sverige strunta i verkställigheten av dessa avvisningar.