Etikett: Frankrike

En bref: Marine le Pen, den europeiska extremhögerns förebild

Det mest anmärkningsvärda med Marine le Pen är nog hennes uthållighet som kombineras med en taktisk förmåga som skulle kunna benämnas som ”streetsmartness”. Trots att hon nyligen dömdes till både fängelse och förbud att kandidera till offentliga ämbeten för korruption i samband med användningen av bidrag från EU till partiets arbete tror många att hon vinner presidentvalet 2027. Jag tillhör inte dem, men det vore dumdristigt att inte räkna med risken att det är precis vad som händer.

I ett nytt avsnitt av Europapodden som produceras av Sveriges radio medverkar jag i ett samtal om Marine le Pen. Hon leder idag det franska extremhögerpartiet Rassemblement National, tidigare Front National. Samtalet leds av Katarina von Arndt och tillsammans med Alice Petrén, legendarisk korrespondent i Frankrike och många andra länder för Sveriges radio, porträtterar vi den självklara ledaren för fransk extremhöger idag.

Marine le Pen tillhör en politisk familj där även andra familjemedlemmar har eller har haft framträdande positioner inom extremhögern. Mest framträdande är förstås le Pens far, Jean-Marie le Pen, som avled tidigare i år. På sätt och vis har hon ärvt sin position men hon har också satt en egen prägel på partiet genom att distansera sig från pappas anti-semitiska och rasistiska hållning. Marine le Pen var länge en av få kvinnor i ledning för ett parti inom den radikala eller populistiska högern. Idag finns det fler, men hon var en av de första.

Partiet är inte vilket som helst utan måste sägas vara ett av de mest ideologiskt övertygade nationalistiska med rötter inte bara i den franska kolonialpolitiken utan ända tillbaka till motkrafterna mot den franska liberala revolutionen 1789. Den franska extremhögern har varit en förebild för många andra partiet i Europa. Marine le Pen leder därmed ett av Europas mest centrala nationalistiska – och för demokratin hotfulla – partier.

Här kan du lyssna på avsnittet: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/marine-le-pen-katt-med-nio-liv

Jean Marie le Pen – inte bara invandringskritik…

Den europeiska högerextremismens nestor Jean Marie le Pen har gått bort. Han somnade in, stilla och lugnt enligt tidningsuppgifterna, den 7 januari 2025. I Sveriges Radios Studio Ett togs nyheten förstås upp. Oavsett att Jean Marie le Pen inte längre leder eller ens är medlem av det franska högerextrema partiet Rassemblement National så har en symbol för europeisk extremism gått ur tiden. Men i Studio Ett sades om honom att han var kontroversiell, bråkig, lyfte begränsning av migration, nationell suveränitet och hans ideologi kallades konservativ nationalism.

Jean Marie le Pen själv hade knappast varit nöjd med det eftermälet, och det är faktiskt inte heller särskilt karaktäristiskt för hans politiska arv. le Pen var politiskt aktiv redan under studentåren i Paris, hans antikommunism syntes mer i slagsmål på gatan än i debatter. Le Monde hade en god översikt över hans politiska liv, ett politiskt liv som började redan under andra världskriget.

Jean Marie le Pen satt i det franska parlamentet 1956-1962 för det närmast högerpopulistiska poujadistpartiet. Dessförinnan hade han varit fallskärmssoldat i Algeriet och var en stark tillskyndare av den s k Algérie-Francaise-rörelsen vars idéer var en del av den franska högerextremismen. En idé som så när välte den franska demokratin över ända 1958 när franska militärer i Alger hotade med statskupp. Konsekvensen blev att Charles de Gaulle övertog premiärministerposten och den femte republiken tog sin början. Jean Marie le Pen själv har anklagats för att ha deltagit i den franska tortyr som är omvittnad under kriget i Algeriet. Även om han senare tillbakavisat det så sa han redan 1962 ungefär att han gjorde i Algeriet det som alla gjorde i Algeriet vilket är svårt att tolka på annat sätt än att han åtminstone var väl medveten om vad som pågick.

Charles de Gaulle stod för en konservativ nationalism, det le Pen var anhängare av var något annat. Och han avskydde de Gaulle. le Pen stod för en anti-demokratisk och extrem variant av nationalism som också ledde honom till att stödja presidentkandidaten Tixier-Vignancourt i presidentvalet 1965. En man som både gratulerade Franco till hans kamp mot den spanska demokratiska republiken, röstade ja till Vichyregimen och blev chef för dess propagandaministerium.

Så småningom skapade Jean Marie le Pen det stilbildande högerextrema partiet Front National 1972. Ett parti som blev en förebild och ett slags stöd för många andra högerextrema partier i Europa (bland annat för Sverigedemokraterna). Han har upprepat uttalat sig rasistiskt och anti-semitiskt och till slut kom hans dotter Marine le Pen att driva fram en uteslutning av honom ur partiet. Men det handlade mer om hans oförmåga att hålla tyst och förstå att använda den rätta vokabulären i samtiden – knappast om att de politiska idéerna i partiet förändrats.

Det finns mycket mer att säga och skriva om Jean Marie le Pen, han blev 96 år och hann med en hel del. Att hans död är en personlig förlust för hans dotter och familj bör vi komma ihåg. En människas död sätter alltid spår. Men vi behöver också se att hans politiska liv inte handlade om att vilja ha lite mindre invandring och att hylla fransk suveränitet. De idéerna omfattas av många, Jean Marie le Pen var istället en ideologisk härförare inom den europeiska högerextremismen. Så låt oss prata om honom och hans arv på det sättet.

Franska parlamentsvalet: Vi har ju redan halshuggit en kung så…

Ja ungefär så svarade en fransk äldre dam på frågan från en svensk journalist om hur det skulle gå i andra omgången i det franska parlamentsvalet om några dagar. Att bildligt talat göra samma sak med en president tycktes inte så långt borta. Hon sa det med glimten i ögat men uttalandet säger ändå mycket om skillnaden mellan fransk och svensk politik. Motståndet mot auktoriteter, våldskapitalet och gatans parlament samsas med elitismen, hyllandet av hjältar och ikoner samt argumentets primat.

Innan första valomgången gissade jag att FN/RN (Nationell samling) skulle få trettio procent av väljarnas stöd, inte mer. Så blev det också. Kandidater som ställer upp för just RN fick 29,25 procent av rösterna eller 9 377 297 miljoner röster. Den nya folkfronten (partier i mitten och till vänster) fick 27.99 procent och 8 974 566 miljoner röster. Skillnaden är 402 731 röster av nästan 33 miljoner avgivna. Läget är – som vanligt – jämnt mellan vänster och höger. President Macrons liberala mittenparti, idag heter det ”Ensemble” (Tillsammans) fick drygt tjugo procent av rösterna medan mindre grupperingar och oberoende kandidater delade på den sista femtedelen. Hela 76 platser tillsattes redan i första omgången, år 2022 var det bara en handfull. Det skvallrar om starka fästen för både vänster och höger – RN fick 39 av platserna och Den nya folkfronten 32 av dem.

Hur det går med de resterande platserna avgörs under den här veckan. Den generella regeln tycks nu vara att skapa en s k republikansk front så att RN konsekvent får en motståndare i varje valkrets, antingen från ”Den nya folkfronten” eller från Macronisternas läger. Hur utfallet blir är osäkert men att RN skulle få absolut majoritet i parlamentet är inte troligt, om än inte heller uteslutet. Presidenten utser premiärministern och det är också presidenten som godkänner regeringen. Samregentskap, eller cohabitation, har inträffat förr under femte republiken och min bedömning är att det varit presidenten som dragit det maktmässigt längsta strået varje gång. Frankrike är trots allt en semi-parlamentaristisk stat och presidentens makt har snarast stärkts efter Chiracs reform att korta presidentperioderna till fem år.

Två saker kring den uppkomna situationen menar jag är för dåligt belysta i den svenska rapporteringen kring valet i Frankrike.

1. Ett Frankrike regerat från mitten som det varit nu sedan 2017 är en slags anomali. Det händer inte. Macrons presidenttid är unik under femte republiken och nu är med största sannolikhet den perioden över. Frankrike är och förbli kluvet mellan två block, formerade på lite olika sätt men alltid med etiketterna vänster och höger. Maktväxling äger normalt rum mellan blocken med långa mellanrum på grund av valsystem och ett partisystem som har minst lika mycket amerikanskt som europeiskt snitt.

Och extremhögern har funnits med sedan demokratins födelse i Frankrike. Just RN har sina rötter i kampen för l’Algerie Francaise på 1950-talet. Jean-Marie le Pen var fallskärmssoldat i kriget i Algeriet och han satt sedan som ledamot för dåtiden populisthöger (Poujadisterna) i fjärde republikens parlament. Men det räcker att titta på Vichyregimen, fascistligorna på 1930-talet eller Boulangismen i slutet av 1800-talet. Extremhögern är demokratins ständiga följeslagare i fransk politik. Och är inget nytt.

2. Många tror sig veta vad Macrons motiv var att upplösa Nationalförsamlingen på kvällen den 9 juni. Min bedömning är att hans motiv var både mer komplexa och impulsiva än de flesta bedömare vill ge sken av. Under två års tid har Macrons förslag och reformer utsatts för stenhård kritik, hans person har kritiserats och hans premiärministrar likaså. Elisabeth Borne hade det inte lätt. Blockerande majoriteter eller misstroendevoteringar har omöjliggjort hans uppdrag, som han själv ser det. Att efter ett valresultat, visserligen till Europaparlamentet, som visar på ett sådan stark opinionskantring till hans nackdel vilja få till stånd en mer representativ folkförsamling är fullt förståeligt. Han säger lite grand som Julius Caesar (kanske) sa; tärningen är kastad. Nu får vi se vad det leder till. Och för Macron är det svårt att se att något blir värre än den situation av oklara majoriteter och ökande missnöje som rått fram till nu.

Vad jag är helt övertygad om är att Macron inte trodde sig vinna en majoritet i parlamentet för sin egen gruppering. Han gjorde inte samma misstag som Chirac gjorde 1997. Att tala om valet som en besvikelse (första omgången) för Macron blir därför helt fel. Två utgångar som båda är mer fördelaktiga för Macron än nuvarande situation är möjliga; en premiärminister baserad på en mitten-vänster-koalition (möjligen med Mélechons LFI utanför) eller en premiärminister från RN (bara om absolut majoritet har de sagt). I första fallet blir det möjligt att få igenom reformer av vissa slag, i det andra kan presidenten blockera reformer av annat slag. Macron hoppas i så fall stäcka RN:s väg mot presidentposten 2027 genom att ”avslöja” partiets inkompetens och oförmåga. (Ett utfall som är mindre lyckat vore om majoriteterna blir så omöjliga att minoritetspolitiken fortsätter, men det är mindre troligt och dessutom blir det ungefär som nu.)

I grund och botten gör Macron det kung Ludvig XVI inte förmådde, han ger folket möjlighet att avsätta honom utan halshuggning – men bibehåller sin strategiska makt över framtiden.

Några frågor och svar efter EU-valet 2024

Det finns många frågor att besvara efter det senaste EU-parlamentsvalet den 6-9 juni 2024. Jag har ställt några som jag själv tycker är relevanta, och besvarat dem på det sätt som jag tror är mest adekvat.

Vilka grupper i EU-parlamentet förlorade mest stöd jämfört med valet 2019?

Eftersom EU-parlamentet vid valet 2019 hade 751 ledamöter och idag har 720 ledamöter finns det en fyra-procentig nedgång i alla grupper, om de hade förlorat proportionerligt. Jag roade mig med att räkna ut hur många mandat gruppern haft 2019 om det bara funnits 721 mandat nu genom att dra ned alla befintliga grupper med fyra procent. På det sättet kan man jämföra med det antal mandat som partigruppen erhållit i årets val. Några skillnader i mönster finns inte, men det framgår än mer tydligt att det är liberaler och gröna som förlorat absolut flest mandat – 25 procent av de mandat de skulle haft 2019 om det bara funnits 721 platser.* Ännu så länge är det svårt att göra säkra beräkningar för de två högerradikala grupperna (ECR och ID) eftersom så många partier med potential att vara med där står utanför grupperna. Grupperna kommer med största sannolikhet att omformas under de närmaste veckorna. Grupperna med socialdemokrater och vänsterpartier har förlorat mindre och det största partiet, EPP, har blivit större.

*Tar dock inte hänsyn till spärrar och valdeltagande i de olika länderna.

Varför går vänsterpartier och liberaler/gröna fram i de tre nordiska länderna och Nederländerna?

Dagordningseffekten där klimat och miljöfrågor varit på dagordningen. Men också värt att notera är att i alla dessa länder har högerradikala partier varit eller är regeringsbärande. De partierna utgör därmed inte någon verklig opposition eller projektion för missnöje med den nationella regeringens politik. Mobiliseringen uteblir för väljare som brukar rösta högerradikalt. Alla dessa länder har dessutom numera en opinion som i grunden är EU-positiv, en opinion som oftast är urban, välutbildad och liberal i sin livssyn, något som mobiliserar inför ett europeiskt val.

Av vad består den högerradikala framgången?

Framförallt av ett ökat stöd i Frankrike och Tyskland. I övriga länder är tendensen inte alls lika entydig. I Slovakien blev ett pro-europeiskt socialliberalt parti – Progressiva Slovakien – störst före det rysslandsvänliga och populistiska SMER. I Ungern stäcktes Fidesz framgångar av en mer liberal konkurrent och i Italien har antalet mandat i de båda högerradikala partigrupperna ECR och ID inte ökat utan faktiskt minskat med två mandat.* Bara för att ta några exempel.

Frankrike och Tyskland (och Italien förstås) är stora länder med 81 respektivet 96 platser i parlamentet. Väljarförändringar i dessa länder får därför extra stor betydelse för parlamentets sammansättning. Och när den nationalkonservativa, populistiska och EU-skeptiska politiska vågen sköljer över dessa länder blir resultatet en skarp kantring i parlamentet. För Frankrike går mandaten i de bägge högerradikala partigrupperna upp från 19 till 35 och i Tyskland preliminärt från 13 till 24 (inklusive de nya som inte har någon grupp ännu). Det är de tyska Gröna och de franska liberalerna som tappat till förmån för de högerradikala. Högervågen blir återigen en sanning med många begränsningar. Förklaringar och konsekvenser bör inte diskuteras generaliserande för ”Europa” utan istället för grupper av partier, grupper av länder och i medvetande om valdeltagandets variation.

* Femstjärnerörelsen är dock en svårkategoriserad grupp som inte (ännu) tillhör någon grupp i parlamentet, de fick åtta mandat i EU-valet 2024 vilket är en minskning från 14.

Slutligen, vad händer efter parlamentsvalen i Frankrike?

President Macron utlyste nyval till Nationalförsamlingen redan samma kväll som Europaparlamentsvalets resultat strömmade in. Han har en tendens att ”spela högt” och det måste man säga att han gör nu. Den samlade liberala och gröna rörelsen i Frankrike tappade 20 mandat och de högerradikala erövrade tolv i EU-valet 2024. Samtidigt fick vänstern (socialistpartiet och den radikala vänstern) tio nya mandat. Matematiken är inte så enkel som den ibland framstår i medierapporteringen. Inför parlamentsvalen den 30 juni och 7 juli samlar sig nu vänstern i en slags ”Front Populaire” med ekon från mellankrigstidens samarbete mellan socialdemokrater, kommunister och radikaler (Sv: liberaler) Tanken är att ena sig mot extremhögern (fascistiska grupper på 30-talet) för landets bästa. Den tidigare moderata högern (Republikanerna) som är en sammansmätlning av efterkrigstidens gaullister, marknadsliberaler och socialliberaler tvingas nu bekänna färg. Under lång tid har partiet vacklat mellan högerflanken och den mer moderata högerliberalismen. Nuvarande ledare Erik Ciotti har sagt att han är öppen för samarbete med det högerradikala RN (fd Front National) som i sin tur fått konkurrens av än mer extrema partier till höger.

Macrons mittengruppering lär närmast klämmas till döds i den tvekampen. Fransk politik har aldrig varit förankrad i mitten, alltför många misslyckade försök visar på det. ”Le marais” (kärr) som centern kallades under fjärde republiken, var en plats där man inte fick stadigt politiskt fotfäste. Presidentens makt är dock mycket stark i Frankrike och än större har den faktiskt blivit sedan mandatperioderna minskades till fem år. Nu byts i allmänhet både parlament och president ut samtidigt och speglar samma riktning. Men, inte nu. Vi kommer sannolikt att få se en s k cohabitation mellan en president med en ideologisk färg och en premiärminister med en annan. Första gången det skedde i femte republiken var 1986-1988. Därefter har det skett två gånger till. Jag skulle hävda att presidenten vid alla dessa tillfällen dragit det längsta strået i politisk mening.

Macron hoppas nu dels få det franska folket att nyktra till i demokratiskt avseende, dels (om extremhögern ändå blir regeringsbärande) kunna dra gadden ur rörelsen inför presidentvalet 2027. Och därmed underlätta för en presidentkandidat från mittens rike. Som också kan utlysa nyval om hen önskar.

Att det är ett högt spel är otvetydigt. Att Macron förlorar det är inte alls säkert.

Var och vad är arbetarklassen? Reflektioner kring en bok.

Att begreppet ”arbetarklass” vare sig är särskilt populärt idag eller har en självklar betydelse borde inte innebära att vi som samhällsvetare lämnar analysen av social klasser därhän. Det menar Pauline Seiller, fransk sociolog, som i sin bok ”Un monde ouvrier en chantier”* (Presses Universitaires de Rennes, 2023) presenterar en djupgående studie av arbetarklass på varven i St Nazaire, i Frankrike. Den marina industrin var och är en stor arbetsgivare i staden. Och varven i Loires mynning har producerat både handelsfartyg, ubåtar, krigsfartyg och kryssningsfartyg. De sistnämnda produceras där än i dag.

För mig personligen har St Nazaire en särskild betydelse eftersom min pappa arbetade på Lindholmens varv och sedermera Lindholmen motor där man byggde fartygsdieslar av märket Pielstick. Och namnet till trots var detta en fransk maskin vars första version byggdes 1951. En av platserna där Pielstick byggdes i Frankrike var St Nazaire. Lindholmen motor hade licens på att bygga dem och pappa kom så småningom också att leda ett team som for jorden runt för att serva en mängd av befintliga motorer. Han besökte också St Nazaire flera gånger i studiesyfte. Idag byggs Pielstick på licens i Japan och Sydkorea och Lindholmen Motor finns inte mer. Det såldes 1985 till Wärtsilä och ungefär samtidigt bytte min pappa till Gränges Metalock som också hade en marin avdelning för service och reparationer. Så för mig är lukten av fartygsdiesel och verkstadssslamret eller miljön i maskin på ett stort fartyg något som skapar trygghet och väcker fina minnen.

Seiler intervjuar arbetare på varven i St Nazaire och hon resonerar kring den sociala stratifieringen inom dagens arbetarklass. Hennes antagande är att även om arbetarklass och arbetaryrken idag inte längre är lika tongivande i samhället eftersom industrins roll i de europeiska samhällena inte alls är lika stor som under 1960-talet så är arbetarklass fortfarande en relevant kraft i samhället. Vi borde intressera oss mer för vad som händer inom och mellan samhällets sociala grupper eller klasser. Hon identifierar en tydlig skiljelinje mellan de varvsarbetare som har en fast anställning och de som jobbar på tillfälliga kontrakt, mellan de som har kvalificerade yrken som kräver speciell kompetens (t ex bygga metallkontruktionerna i fartygen) och de som gör mer rutinartade jobb men också mellan de som vill göra karriär och komma vidare å ena sidan och de som hyllar tillhörigheten till arbetarkollektivet.

I studien framkommer att många av dem hon intervjuar värdesätter sitt arbete utifrån att det kräver fysisk och kroppslig ansträngning, i motsättning till kontorsarbete. Tillhörigheten till gruppen upprätthålls också genom en ständigt mobiliserad motsättning till chefer, administration och ledarskap. Samtidigt visar Seiler att många av de äldre arbetarna har en väldigt avspänd relation till chefer och tjänstemän. Hon finner också att det hos en och samma individ ofta finns en ambivalens mellan å ena sidan värdet av att vara just arbetare och å andra sidan viljan att komma vidare och utvecklas genom att ”göra karriär”. Mest frapperande är kanske att alldeles oavsett den traditionella industrins minskande betydelse i samhället (både politiskt och ekonomiskt) så bibehåller unga arbetare som kommer in yrkena samma typ av värderingar som den äldre arbetarklassen.

Sådant som en stark betoning på maskulinitet, på fysisk ansträngning, på värdet av den egna skickligheten och på den kollektiva identiteten i motsättning till andra grupper både under och ovanför den egna i den sociala hierarkin.

Personligen känner jag ju igen vad Seiler beskriver som en arbetarklassidentitet från min egen uppväxt. Jag kan inte komma ifrån att jag fortfarande känner en svag, men distinkt, brist på tillit till olika påståenden om samhället från människor som inte själva någon gång stått på ett verkstadsgolv, sjukhusgolv eller i ett restaurangkök (för att nämna några exempel). Och i min uppfostran fick jag en rejäl dos anti-auktoritärt patos, typ ”låt ingen sätta sig på dig bara för att du inte tagit studenten” tillsammans med en tillit till den egna förmågan och tryggheten i gruppen.

Jag tror både som forskare och människa att dagens samhällsvetenskap behövde förnya sina studier av svensk och europeisk arbetarklass. Statsvetare behöver ge sig ut i arbetslivet med våra politiska verktyg och begrepp för att ge nya perspektiv till både vår vetenskap och samhällsdebatten. Kanske har vi alla varit upptagna av medelklassens värderingar och fjällvandringar... 🙂

* Betyder i detta sammanhang ungefär ”En arbetarvärld på varven”

Frankrike: Demokratin är beroende av en moderat konservatism

Det franska högerpartiet Les Républicains hade inga framgångar vare sig i president- eller parlamentsvalet för ett år sedan. Partiets presidentkandidat försvann i första omgången och fick endast fem procent. Och i parlamentsvalen tappade man nästan hälften av sina mandat och landade på drygt 50 platser. Det är således ett parti med allvarliga politiska problem. Med tanke på att partiet är en sammanslagning av olika center-högergrupperingar men där det en gång så stolta gaullistpartiet utgör den största komponenten är det närmast en kräftgång vi ser. När gaullisterna var som störst i val hade de ensamma mer än 50 procent av väljarna bakom sig, och gaullisterna har under tiden efter de Gaulle själv kunnat presentera starka presidenter som Jacques Chirac som satt två perioder men också Georges Pompidou och Nicholas Sarkozy.

Den nuvarande ledaren Erik Ciotti tillhör högerflygeln i partiet även om han tidigare öppnat för samtal med president Macron om pensionsreformen. Partiet visade sig dock vara kluvet ifråga om Macrons förslag. Ciottis senaste kampanj är en förberedelse för Europaparlamentsvalen nästa år. Och inför dem har han tagit ytterligare ett steg åt höger. Han önskar nu att Frankrike skall kunna få undantag från EU:s lagstiftning (Frankrike är ett av grundarländerna till det eureopeiska samarbetet), Ciotti menar att samarbetet inom EU begränsar möjligheten till folkviljans förverkligande. Följaktligen önskar han ändra den franska konstitutionen så att franska intressen kan ställas högre än EU-lag, Men han vill också göra det möjligt att folkonrösta om invandring, han talar om att sätta ”stopp för massinvandringen”. Han följer därmed den populistiska agendan i Europa genom att ställa demokratiska fri- och rättigheter mot folkviljan i termer av majoritetsbeslut och nationalism.

Ett avgörande problem i europeisk politik är avsaknaden av en ansvarsfull och demokratiskt trovärdig konservativ rörelse. I Daniel Ziblatts bok ”Conservative Parties and the Birrth of Democracy” (2017) framgår tydligt att det är en modererad höger som är nyckeln till en fredlig övergång till demokrati. Men också att bristen på en sådan höger var en nyckel till Hitlers maktövertagande i Tyskland i början av 1930-talet. Han lyfter inte bara den ofta diskuterade kopplingen till von Papen och hans öppna dörr till NSDAP, utan genomför en detaljerad studie av hur den konservativa och nationella tyska rörelsen radikaliserades genom internt sönderfall. Ziblatts studie pekar på hur viktigt det är med konservativa partier – i olika schatteringar – som bejakar demokratiska fri- och rättigheter samtidigt som man går sina intressegrupper till mötes, utan att låta sig radikaliseras. Risken är att den franska högern nu är på väg att lämna denna viktiga roll för att istället kroka arm med extrem-högern under ledning av Erik Zemmour och Marine le Pen.

En bref: Algeriets långa skuggor över Frankrike

Repression som utövas med den moraliska legitimiteten att ”vi” står över ”dom” kommer alltid, med osviklig precision, att slå tillbaka också mot dem som utövar den. Frankrikes demokratiska institutioner undergrävdes av fasthållandet vid Algeriet. Algeriets befolkning berövades möjligheten att inleda självständigheten med att utveckla demokratiska styrelseformer. ”Riposter à un crime d’État” utgör en bit i det pussel som berättar om hur den traditionella vänstern i Frankrike tappade sin moraliska kompass när Algeriet krävde sin självständighet.

Så skrev jag i en kombinerad recension och essä i Dagens Nyheter den 17 oktober 2022 om hur det koloniala kriget i Algeriet för sextio år sedan fortsätter att påverka fransk politik.

I en ny bok, eller rättare sagt en dokumentation, lyfts det interna politiska motstånd fram som trots restriktioner och trots en ovilja från både vänster och höger att erkänna problemen ändå uttryckte. Boken ”Riposter à un crime d’État. Le rôle méconnu du PSU dans la mobilisation contre la répression de la manifestation du 17 octobre 1961 à Paris” (Gille Manceron, Jean-Francois Merle och Bernard Ravenel, 2021) försöker genom vittnesmål, pressklipp och dokument från domstolar och myndigheter peka på att det fanns några som reagerade på den kulmen av repression som ägde rum den 17 oktober 1961 i Paris.

En algerisk demonstration slogs ned med stor brutalitet och än idag vet ingen säkert hur många personer som dog, mellan trettio och trehundra är det antal som nämnts av olika källor. Det mest sannolika är mer än sjuttio men mindre än 250. Många begravdes anonymt och utan att kopplingen till massakern registrerades, andra skadades och hittades döda långt senare och en del kroppar försvann helt enkelt i Seinen.

I samband med sitt statsbesök i Algeriet i augusti har president Macron nu utlovat en ny historikerkommission som gemensamt mellan länderna skall ges tillgång till allt material, både det som rör inrikes förhållanden i Frankrike och det som rör kriget som fördes på algerisk mark.

Historien kastar alltid långa skuggor. Det händer att skuggan är så djup att det är svårt att inse att det finns något sätt att komma ut ur den.

Anti-semitism, fascism och Léon Blum – ett franskt 1900-tal

I dessa dagar är det mycket Frankrike: den 18 juni var det 82 år sedan Charles de Gaulle från London kallade till motstånd mot Nazi-Tysklands ockupation och Vichyregimen, den 19 juni hölls andra omgången i parlamentsvalen och president Macrons liberala mittenrörelse förlorade sin absoluta majoritet. Och jag har just läst ut Olle Svennings bok om Léon Blum; ”Älskar ni mig?”.

Boken är en slags odyssé genom den franska reformistiska vänsterns demokratiska historia, med siktet hela tiden inställt på Léon Blum. Blum var kulturkritikern, den litterärt bildade juristen som kom att stå i spetsen för det franska socialistpartier SFIO under en lång följd av år, i olika skepnader. Men han var också juden som erfor några av de mest avskyvärda konsekvenser av dåtidens anti-semitism. Och det från personer som på många sätt stod honom nära, inte bara av sina fiender.

Därmed är det inte heller någon slump att Blums politiska engagemang i någon mening måste sägas börja med just Dreyfusaffären. Kanske höjdpunkten, eller i vart fall den mest kända, av alla anti-semitiska hatbrott det franska staten lånade sig till. I Svennings bok blir det tydligt hur den franska staten länge lät militära och djupt konservativa krafter med anti-semitiska stråk sätta ramarna för den politik som gick att föra. Något som Blums nära medarbetare – också han jude – Pierre Mendès France skulle få känna av på 1950-talet när han försökte avsluta det kolonialkrig i Algeriet som fortfarande plågar Frankrike.

Svenning pekar också på att extrem-högern, fascismen, Bonapartismen eller radikalhögern (många namn) alltid sedan demokratins införande varit stark i fransk politik. Gaullismen höll den emellertid tillbaka under 1960-talet och sedan kom en stark liberal våg även i Frankrike under 1970- och 1980-talen. Men Marine le Pen för inte bara vidare sin fars rörelse (med rötter i 1950-talets poujadism) utan också ett arv från för-demokratisk tid.

Som en av mina kolleger uttrycker det – den enda period en statsvetare behöver studera är den franska tredje republiken (1870-1940); den har prov på allt.

Frankrike hade under 1930-talet oerhört starka och välfinansierade fascistiska ligor som inte bara opponerade sig mot demokratin utan också genomförde veritabla fysiska attacker på folkvalda och institutioner. Den 6 februari 1934 försökte man storma parlamentet (jfr 6 januari 2021 och Kapitolium) för att handgripligen kasta ut parlamentarikerna ur parlamentet.

Svennings berättelse från en annan tid understryker vikten av att värna de demokratiska institutionerna – värna dem mot partipolitisering, mot polarisering, mot lögner, konspirationer och mot populism. Bara då kan vi undvika att anti-demokrater kan använda statens verktyg för sin egen sak.

Valérie Pécresse – en allvarlig utmanare till Macron

Valérie Pécresse. Ett namn att lägga på minnet. Hon blev idag det franska högerpartiet Les Républicains presidentkandidat inför nästa års presidentval i Frankrike. Pécresse kommer från den moderna gaullistiska ådran i dagens sammanslagna högerparti.* Hon stödde Alain Juppé när han försökte bli partiets presidentkandidat 2017, men det blev istället Francois Fillon som ställdes mot Emanuel Macron. Pécresse har också varit rådgivare till den tidigare presidenten Jacques Chirac.

Pécresse kan beskrivas som en mittenprofil i ett splittrat högerparti. Hon har erfarenhet både som minister i tidigare regeringar och som ordförande för regionen Ile-de-France (regionen där Paris ligger). I regeringen ansvarade hon för utbildnings- och högskolefrågor och för ekonomi. I ekonomisk politik har hon agerat och uttalat sig för att minska statliga utgifter, sänka arbetslöshetsersättningar och höja pensionsåldern. Ifråga om migration vill hon införa tak för invandring och begränsa välfärden för dem som bott mindre än fem år i Frankrike. Hon beskriver sig som i första hand sekulär (laïque) men är uppfostrad i en katolsk familj och gick i katolsk skola.

Pécresse är såvitt jag vet den första kvinna som kandiderar till presidentposten för det parti, eller de partier, som utgör dagens högerparti. I presidentvalet blir hon en skarp utmanare av president Macron, vars liberala profil vetter något mer åt vänster än Pécresse, men också av Marine le Pen, vars nationalism dock vetter avsevärt mer högerut än Pécresses. Le Pen blir nu inte längre ensam kvinna att utmana Macron på allvar, inte heller ensam om att stå för konservativa värden. Macron och Pécresse värnar båda det europeiska samarbetet, något le Pen inte gör. Men le Pen och Pécresse delar en konservativ värdegrund, något Macron inte gör. I migrationsfrågor och kriminalpolitik intar Pécresse en position mellan Macron och le Pen.

Det blir intressant att följa hur `Pécresse profilerar sig, och i vad mån den moderna gaullismen har fått en ny inkarnation i Frankrike.

* Nicolas Sarkozy kom även han från gaullismen in i högerpartiet men det fick knappast något större genomslag i hans politik.

Pierre Mendes France – en politiker för vår tid

Pierre Mendès France (PMF) började sitt politiska liv i den liberala studentrörelse som tog strid med högerextremismen på 1920-talet i Frankrike. För idag 39 år sedan, den 18 oktober 1982, avled han sittande vid sitt skrivbord i sitt hem i Paris sextonde arrondissement, mellan Eiffeltornet och Boulognerskogen. Hans politiska liv kännetecknas av konstant rörelse och förändring, men allra tydligast av ett oavbrutet och närmast febrilt motstånd mot auktoritära och repressiva krafter. Och han var ständigt före sin tid. Han var faktiskt en politiker för vår tid.

År 1928 blev PMF Frankrikes yngste advokat men hade också en examen i ekonomi och statsvetenskap. PMF valdes in i parlamentet, som den yngste ledamoten någonsin, år 1932 för Radikalerna (ett socialliberalt parti). Men han gick tidigt också till angrepp mot partiledningen för att den inte ville stödja samarbete med socialisterna (folkfronten) i syfte att motarbeta högerextremismen. PMF var också den enda ledamot i det franska parlamentet som röstade mot att Frankrike skulle delta i de olympiska spelen i Berlin 1936. I Léon Blums andra folkfrontsregering tog han under en kort tid plats som biträdande finansminister men han delade inte Blums uppfattning om vikten att försvara den franska valutan och inte heller Blums icke-stöd till den spanska republiken.

Under den här tiden kom han att lära känna George Boris, då stabschef hos Blum, som sedan skulle bli PMFs lojala rådgivare och vän under hela sitt politiska liv. Boris var ursprungligen journalist och grundare av den politiska tidskriften ”La Lumière” men kom att uppmärksamma PMF på den amerikanska ”New Deal”-politiken och var själv en anhängare av keynesiansk ekonomisk teori. Boris var flerspråkig och under kriget var han förbindelseofficer mellan franska och brittiska trupper, och kom att spela en stor roll i att bygga en bred koalition i motståndsrörelsen mellan höger och vänster bakom Charles de Gaulle. Boris gick bort 1960.

Under kriget fängslades PMF av Vichyregimen på grund av sitt judiska ursprung men lyckades fly och anslöt sig till motståndsrörelsens flygvapen. Efter befrielsen 1944 deltog han i Charles de Gaulles efterkrigsregering, men lämnade den redan 1945 då han inte fick stöd för den ekonomiska politik han menade var nödvändig för att förhindra fortsättningen av den svarta börs-handel och ekonomiska undervegetation som kriget uppammat.

Under 1950-talet kom PMF att förknippas med avvecklingen av det franska kolonialväldet. Han lyckades förhandla fram en fred i Indokina efter det fatala nederlaget i Dien Bien Phu 1954. Avtal som gav Tunisien och Marocko självständighet genomfördes också. Men när kriget i Algeriet bröt ut den 1 november 1954 lyckades han inte få tillräckligt starkt politiskt stöd för en lösning där Frankrike gav viss ökad autonomi åt Algeriet för att påbörja en resa mot full självständighet. Han förlorade posten som premiärminister redan efter mindre än ett år och kriget kom att eskalera. Som minister i Mollets socialistregering försökte han återigen att sätta sin plan för Algeriet i verket men Mollet hade blivit en övertygad motståndare till Algeriets frihet och PMF lämnade regeringen. Först när kriget i Algeriet ledde fram till ett akut läge där Frankrike hotades av en statskupp från franska officerare i Algeriet kom situationen att vända. Charles de Gaulle återvände från sin exil och kunde efter flera år skapa förutsättningar för ett fritt Algeriet. Såren från det kriget är dock inte läkta ännu i Frankrike. Eller i Algeriet.

Mendès France kom att närma sig den nya vänster som växte fram under 1960-talet. Han stödde Mitterrand i presidentvalet 1965 mot de Gaulle, ett val som de Gaulle vann, men PMF fortsatte att politiskt engagera sig till vänster. Under en kort tid var han återigen ledamot av parlamentet, för den allierade icke-kommunistiska vänstern (FGDS) men efter att ha blivit utslagen med 132 röster i valet 1968 lämnade han i många avseende den franska inrikespolitiken. Han kom att ägna de sista tio åren av sitt liv åt internationell politik och särskilt Israel-Palestina-frågan. Han gav sitt fulla stöd till en palestinsk stat men också stöd åt de israeliska kraven på säkerhet för sina gränser. Han träffade såväl premiärminister Begin, president Sadat som president Khadaffi i sina försök att åstadkomma en fredlig lösning.

I presidentvalet 1981 stödde han återigen Francois Mitterrand, och denna gång fick han se en fransk vänsterkoalition komma till makten i Frankrike för första gången sedan Algerietkriget.

PMF var en politiker vars integritet och analys ledde honom vidare från intagna positioner. Han stod aldrig stilla. Vägledande i hela hans gärning var hans kamp mot auktoritära rörelser, repression och hierarkier. Han såg ekonomin som ett verktyg för samhällsutveckling och individuell frigörelse som en väg till ett rättfärdigt samhälle. Hans syn på medborgarskap var på sin tid radikal (och är den kanske idag igen) i det att medborgarskapets grund var viljan att bidra till det gemensamma, inte blodslinjer eller historia. I sina legendariska radiotal på lördagarna under sin korta premiärministertid lade han ut texten om människans frihet, samhällets gemenskap och nödvändigheten av ett ständigt framåtskridande. Sådana politiker fattas oss idag.

https://www.herodote.net/Images/MendesFrance.jpg