Etikett: Frankrike

Vill Frankrike regeras från mitten?

Francois Bayrou, mannen som försöker ge Frankrike en politik från mitten, har nyligen i Le Monde* fått ge sin syn på uppmarschen inför de stundande franska nationella valen våren 2012 (presidentval och parlamentsval). Från socialistpartiets sida kommer av allt att döma Francois Hollande att utmana sittande presidenten Nicholas Sarkozy. Men för Bayrou som representerar en ny fransk center-rörelse av närmast social-liberal snitt, MouvementDemocrate är den viktiga frågan hur Frankrike skall kunna regeras från mitten.

Under fjärde republikens tid (1946-1958) kallades centerpartierna för ”le marais” (träsket) eftersom de kunde kompromissa åt alla håll, men också var ganska otrogna sina allianser. För Bayrou är det en skam att nära hälften av den franska befolkningens uppfattningar i praktiken aldrig representeras i parlamentet, eller tvingas kompromissa med hela sin värdegrund för att kunna bli valda. Han kräver att Frankrike inför ett valsystem med klara proportionella inslag för att säkerställa att fler politiska krafter kan delta i det politiska beslutsfattandet. Bayrou menar att hela konstruktionen med UMP (presidentens högerparti, en sammanslagning av liberal höger och gaullister) är ett totalt misslyckande. Och han säger sig veta att många ledamöter från UMP i praktiken delar hans och MoDems politiska uppfattningar. UMP är inget parti utan ett konglomerat av personer till höger om mitten, med vitt skilda politiska uppfattningar. Bayrou tänker sig troligen en situation där en mer heterogen och dynamisk politisk miljö där mindre grupperingar i mitten blir tänkbara spelare för olika koalitioner och allianser. Bipolariteten är skadlig för Frankrike och för politiken menar han.

Han ställer sig frågan hur Nicholas Sarkozy ser på möjligheten att Frankrike domineras av ett socialistparti som får mindre än 30 procent av rösterna men genom valsystem och innehav av presidentposten besitter i praktiken all makt från topp till botten i republiken? Borde inte Sarkozy, om inte annat för sin egen skull, redan före valet föranstalta om en övergång eller modifiering till ett mer proportionellt valsystem för parlamentsvalen? Frankrike vill lägga Sarkozy bakom sig, menar Bayrou (och här har han alla opinionsmätningar på sin sida) men därmed inte låta all makt övergå direkt till socialistpartiet.

Den dag Frankrike regeras från mitten har Bayrou medverkat till en smärre revolution i det politiska livet.

(*Le Monde den 21 oktober, tyvärr ej tillgänglig för icke-prenumeranter)

Nordafrikas sak är vår. Eller?

Situationen i Libyen håller på att utvecklas till just det som skulle undvikas – ett ojämnt inbördeskrig som i första hand slår mot civila. Jag vidhåller att det var bra att FN-mandatet kom till,  vad som saknas är ett s k politisk spår som följer det militära. Den här typen av inbördes motsättningar kan inte – har aldrig kunnat – lösas med militära medel. Möjligen skulle en militär övermakt på ena sidan kunna vinna över den andra militärt, men de politiska motsättningarna skulle finnas kvar.

Arabförbundet stödde resolutionen men har (såvitt mig bekant) sedan lämnat situationen åt sitt öde. Nu utlovar segervisst Gaddafis regim i Tripoli val inom sex månader, om bombningarna upphör. Samtidigt lovar den franske presidenten Sarkozy än mer intensiva bombningar. Det militära engagemanget måste menar jag ersättas successivt av en politisk process där vi inte bör ha någon prestige utan sikta på en långsiktig lösning som gynnar befolkningen i Libyen. Om någon vill ta emot och härbärgera Gaddafi så inte mig emot, men jag är inte säker på att det räcker. Den Europeiska Unionen har ett särskilt ansvar för den politiska processen. Som jag tidigare diskuterat så är sveket mot Nordafrika i och med den utblivna s k Barcelonaprocessen monumentalt. Jag är, som säkert en del läsare noterat, rätt mycket av realpolitiker och tycker att det gäller att hitta en lösning som säkrar en demokratisk utveckling på lång sikt i Nordafrika.

Frankrike har ett särskilt ansvar och tar gärna det i relation till Nordafrika. Men här borde EU som helhet inse att om inte annat så är det avgörande för utveckling och välstånd på båda sidor Medelhavet att få stabila demokratiska stater i Nordafrika. Samtidigt kommer Europas behov av arbetskraft att kunna hanteras på ett seriöst och människovärdigt sätt istället för dagens flyktingsituation.

Christian Catomeris reportage i Aktuellt idag 20 april var talande i sin enkelhet. (Ej på nätet) Tunisier på väg mot Paris från Italien. Fransk polis försöker avvisa dem. Samtidigt är den franske utrikesministern i Tunis.

Politik är känsla – inte teknik eller rationalitet

I sin bok ”Om det politiska” (On the political) talar samhällsteoretikern Chantal Mouffe mycket om behovet av ”passion” eller känsla i politiken. Jag tror att det är en avsevärt viktigare aspekt än vad vi i alla fall i Sverige inser. Om politik inte väcker människors känslor, menar hon, så kan den heller inte mobilisera och artikulera de krav som olika grupper ställer. Det är när känslan saknas som misstron ökar och ointresset tilltar. Mouffe menar att förnekelsen av känslan roll i politiken istället skuffar ut passionen i kanterna, till extremism, våld och huliganism. Politik är inte bara att vilja (och absolut inte att välja) utan att känna.

Chantal Mouffe ser uppsvinget för högerextremism och populism under de senaste 25 åren i Europa som åtminstone delvis ett svar just på bristen på passion i politiken. Tillhörighet, känsla och passion är ofta vad de här partierna erbjuder. De skapar en känsla av att ge sig hän, att tro på något eller tvärtom att avsky något. EU-integrationen är väl en av minst passionerade processer som tänkas kan åtminstone i Sverige och många andra västländer. När nationalistiska partier, visionära partier eller utopiska partier då växer fram kan det vara just ett svar just på den Bryssel-tristess och de räknenissar, skattetabeller och upphandlingsprocesser som just nu verkar vara politikens essens…

Inte konstigt då att en sång-och-dans-man som Carl Schlyter har framgångar i EU-valet!

I Pierre Mendès Frances politik fanns alltid passion. Kanske är det därför han fortfarande är den franska politiker som fortfarande väcker intresse, hopp och passion. Mendès France var premiärminister i mindre än ett år (1954-55) men hans politiska arv är fortfarande starkt i fransk politik.

I sina lördagstal till den franska befolkningen berättade Pierre Mendès France om de politiska frågor som just då präglade hans agenda. Han sökte stöd, inte som ett blött finger i luften utan genom sin egen övertygelse och passion, för de beslut han fattat och skapade förståelse för de svåra problem som låg framför. Långt innan de sociala medierna nyttjade Mendès France möjligheten att nå medborgarna direkt, och att döma av alla de brev han fick fanns det också en ömsesidighet i den kontakten. En viss passion med största sannolikhet.

I boken ”Dire la Vérité” utgivet på Texto med förord av Eric Roussel kan man ta del av alla Mendès Frances lördagstal.

Frédéric Mitterrands bekännelser

I Frankrike uppmärksammas nu kulturministern Frédéric Mitterrand (brorson till förre presidenten) för sitt försvar av Roman Polanski, som är på väg att utlämnas till USA för ett trettio år gammalt sexualbrott (våldtäkt mot minderårig). Anledningen är att Mitterrands försvar har återuppväckt intresset för hans år 2005 publicerade självbiografiska bok ”La mauvaise vie” (Det dåliga livet) där han berättar att han köpt sexuella tjänster av unga män i Thailand. Från både höger och vänster anklagas han nu för att försvara både sexturism och pedofili, samt anmodas avgå.

I dagens Libération diskuterar ledarskribenten Laurent Joffrin skillnaden mellan ”ursäkt” (apologie) och ”bekännelse” (confession). Mitterrand anses ”ursäkta” sexturism, från Front Nationals Marine le Pen och Parti Socialistes Benôit Hamon. Men, som Joffrin skriver, att bekänna något innebär naturligen att man uppfattar att det är en felaktighet. Och det är snarare en bekännelse Mitterrand avlägger i sin bok, påpekar Joffrin. Varje enskild politiker som granskas kommer att ha något att bekänna. Människan är, som redan André Malraux (författare och mångårig kulturminister under de Gaulle) en ”misérable petit tas de secrets”, alltså en ömklig liten hög av hemligheter. Vill vi verkligen ha ett allt igenom transparent samhälle? Det blir ett samhälle med en styrande inkvisition, skriver Joffrin.

Onekligen något att fundera på i den svenska debatten. Driver vi inte framför allt det moraliska renlevnadsivern alldeles för långt? Jag tror att vi får politiker som hela tiden försöker ursäkta sig, komma med bortförklaringar och skylla ifrån sig när vi driver den linjen. För mig, liksom för Joffrin, är det förmågan att inse vad man gjort och ta ansvar för det som är avgörande. Alla människor hamnar för eller senare i tragiska dilemman. De måste lösas och det finns aldrig något moraliskt korrekt sätt att göra det. Avgörande för en människas moraliska dygd är i stället förmågan att inse att den handling man använt för att ta sig ur dilemmat har förändrat ens liv.  Mitterrand har avlagt sin bekännelse. Det bör han hedras för.

Skolka mindre – tjäna mer!?

I ett försöksprojekt betalar tre franska gymnasier med stora skolkproblem ut upp till 10 000 euro till klassen om skolket, läxläsningen och skolresultaten förbättras. Dessa pengar skall användas till något kollektiv, skriver Libération, som t ex en skolresa eller inköp av särskild utrustning. I Storbritannien har motsvarande system använts en tid, men med den avgörande skillnaden att det då handlar om individuella pengar som eleven får.

Man kan ha olika åsikter om huruvida systemet gynnar eller inte gynnar elevernas inlärning. Resultaten från Storbritannien är oklara, det finns förbättringar men forskningen kan inte visa att de är att hänföra till de särskilda kontrakt som upprättats med de elever som får pengar om de sköter sig. Vad som är än mer intressant är dock de två avgörande argument mot det franska experimentet som Libération redovisar. Det första är att om skolan görs till en marknadsplats så motarbetar de den republikanska värdetraditionen i fransk politik. Det andra är att de ekonomiska incitamenten döljer det faktum att skolket egentligen beror på att eleverna inte kommer in på den utbildning de önskat.

Att göra skolan till en marknad, där pengar influerar relationen mellan lärare och elev och där kunskaper i praktiken blir mätbara i pengar, strider mot den franska republikens idéer om allas rätt till lika utbildning oavsett förutsättningar. Det strider också mot den syn på kunskap som det franska upplysningsarvet har impregnerat den franska skolan med, nämligen att kunskap är något individuellt välgörande och karaktärsdanande. Att dessa dygder i praktiken går att köpa för pengar gör stora delar av den republikanska vänstern och liberalerna upprörda över försöket med pengar till klasser som får bort skolk.

Att gymnasierna egentligen inte förmår bereda plats och utbildning t ex för de pojkar som vill utbilda sig till motoryrken leder till att de istället kommer in på tekniska utbildningar de är mindre motiverade för. Så mycket som en tredjedel av årskullen kom inte in på de program de önskade. Genom att peka ut skolket, och alltså individen, som problemet istället för de bristande resurserna till utbildningssektorn döljs de egentliga problemen. Istället för krav större resurser till gymnasiets yrkesprogram – som kostar mycket – så kan utbildningspolitiken fördela små potter (i statens budget) till de klasser där det är som värst och sedan peka på remarkabla förbättringar.

Jag måste tillstå att jag tycker att skoldebatten i Frankrike har lite mer stuns än i Sverige. Här har vi alla accepterat att skolan är en privat företagsamhet som vem som helst kan bli rik på, men där kommunen alltid skall ställa upp som en räddande ängel. Dock utan några skatteintäkter. Senaste bottennappet var när en friskola i en Smålandskommun ansåg att kommunen skulle stå för skolskjuts till deras skola – helt gratis! Kommunen erbjöd skola inklusive skjuts på en annan plats i kommunen.

Nej, jag säger som Paul Quinio, ledarskribent på Libération, ”Non, trois fois non, l’éducation n’est pas une marchandise.” (Nej, och tre gånger nej, utbildning är ingen handelsvara.)

Val i Algeriet bekräftar auktoritär regim

Idag torsdag hålls presidentval i Algeriet. Ingen tror annat än att president Abdelaziz Bouteflika kommer att få sitta kvar, särskilt som han i höstas i parlamentet genomförde en förändring i konstitutionen som gör det möjligt för honom att bli omvald en tredje gång och ytterligare gånger. Tanken från början var att hålla en folkomröstning om förändringen, men rädsla för att denna skulle bli bojkottad medförde troligen att Bouteflika sökte en institutionell lösning istället.  Oppositionen bojkottar dock dagens presidentval och de presidentkandidater som ställer upp mot Bouteflika är inget annat än staffagefigurer.

Till råga på allt uppger nu Jeune Afrique att flera franska tidningar har censurerats i Algeriet inför presidentvalet. Det är L’Express, Marianne och Le Journal de Dimanche som fått försäljningsförbud eftersom de har artiklar som är kritiska till presidenten och till hur valet genomförs. Bouteflika är i gott sällskap med andra auktoritära regimer som under demokratisk täckmantel utövar ett monolitisk ledarskap där maktstrukturena cementerades för länge sedan, ofta just i samband med ett kolonialkrig. Bouteflika var minister redan i den första algeriska regeringen 1962.

Algeriets har en tung politisk historia, från frigörelse till en auktoritär regim. En gång bidrog Sverige till stödet för den algeriska frigörelsen, som första västland 1959, vilket jag skrivit om i boken ”Sverige och Algeriets frigörelse 1954-1962” och i flera artiklar. En gång var Algeriet ett modelland för tredje världen, med sin snabba ekonomiska utveckling. Men under 1990-talet mobiliserade islamiska radikala grupper oppositionen vilket ledde till inbördeskrig med minst 150 000 döda. Kriget ledde till en allt starkare repression från statsmakten. I dag är Algeriets ekonomi bättre, men det är fortfarande oljan som är grundstommen i tillväxten, en mycket eftersökt olja som håller hög kvalitet. Men förädlingen sker någon annanstans. Algeriet är fortfarande ekonomiskt starkt knutet till Frankrike och EU.

Tyvärr lyckades inte den franske presidenten Nicholas Sarkozy få EU att prioritera Medelhavssamarbetet under sin tid som EU-ordförande. Om det är något länderna söder om Medelhavet behöver så är det goda förbindelser och samarbete över havet – inte minst handlar det om flyktingar och ekonomisk utveckling. Men Sverige vill stänga sin ambassad i Alger!

Och något litet av EU:s ambition att demokratisera borde väl kunna nå fram till Algeriet, Afrikas näst största land med en befolkning vars potential för social och ekonomisk utveckling är enorm.

Jag vill veta mer om franska socialistpartiet!

I dagens DN skriver Ingrid Hedström en kolumn där hon berättar det franska socialistparties kongress i Reims och att partiet nu skall få en ny ledare. Ségolène Royal, som var partiets presidentkandidat 2007, var en som många trodde skulle vara lämplig. Men så enkel är inte logiken i fransk politik. Hurdan ser den då ut? Logiken alltså? Här lämnar oss Hedström i sticket.

Man får garanterat huvudvärk av att försöka hänga med i intrigerna, och jag ska inte plåga DN:s läsare med vilka som kuckelurar med vilka bland partiets olika fraktioner och deras ledare.

Jag blir uppriktigt ledsen och arg över att en kompetent journalist som Hedström skriver såhär. Är det inte just ”vilka som kuckelurar med vilka” som det är Hedströms jobb att berätta. Här kommer hon med en halvkväden visa, och ansluter sig dessutom till mytologin om att fransk politik är så allmänt obegriplig, känslomässig och irrationell. Vilket den inte är i någon annan mening än all annan politik. I verkligheten är kampen om makten i det franska socialistpartiet en fråga om djupa ideologiska motsättningar, avgörande för vänsterns framtid i Frankrike – åtminstone en mandatperiod framåt – och alls icke en fråga om någon slags dokusåpa, som Hedström tycks antyda. Om gammelmedia vill fortsätta att ha auktoritet i kraft av personer med särskild kompetens så förväntar jag mig att få veta Hedströms bedömning av vilka som är konfliktlinjerna samt vilka orsaker och vilka konsekvenser de olika alternativen har. Här finns också rika möjligheter att se den svenska socialdemokratins problem i ett jämförande europeiskt perspektiv. Nu har Hedström bara bidragit till politikermisstro och mystifiering.

Vill du läsa om socialistpartiets kamp om makten så läs mer i Liberation eller i Le Monde.