Etikett: Tyskland

Några frågor och svar efter EU-valet 2024

Det finns många frågor att besvara efter det senaste EU-parlamentsvalet den 6-9 juni 2024. Jag har ställt några som jag själv tycker är relevanta, och besvarat dem på det sätt som jag tror är mest adekvat.

Vilka grupper i EU-parlamentet förlorade mest stöd jämfört med valet 2019?

Eftersom EU-parlamentet vid valet 2019 hade 751 ledamöter och idag har 720 ledamöter finns det en fyra-procentig nedgång i alla grupper, om de hade förlorat proportionerligt. Jag roade mig med att räkna ut hur många mandat gruppern haft 2019 om det bara funnits 721 mandat nu genom att dra ned alla befintliga grupper med fyra procent. På det sättet kan man jämföra med det antal mandat som partigruppen erhållit i årets val. Några skillnader i mönster finns inte, men det framgår än mer tydligt att det är liberaler och gröna som förlorat absolut flest mandat – 25 procent av de mandat de skulle haft 2019 om det bara funnits 721 platser.* Ännu så länge är det svårt att göra säkra beräkningar för de två högerradikala grupperna (ECR och ID) eftersom så många partier med potential att vara med där står utanför grupperna. Grupperna kommer med största sannolikhet att omformas under de närmaste veckorna. Grupperna med socialdemokrater och vänsterpartier har förlorat mindre och det största partiet, EPP, har blivit större.

*Tar dock inte hänsyn till spärrar och valdeltagande i de olika länderna.

Varför går vänsterpartier och liberaler/gröna fram i de tre nordiska länderna och Nederländerna?

Dagordningseffekten där klimat och miljöfrågor varit på dagordningen. Men också värt att notera är att i alla dessa länder har högerradikala partier varit eller är regeringsbärande. De partierna utgör därmed inte någon verklig opposition eller projektion för missnöje med den nationella regeringens politik. Mobiliseringen uteblir för väljare som brukar rösta högerradikalt. Alla dessa länder har dessutom numera en opinion som i grunden är EU-positiv, en opinion som oftast är urban, välutbildad och liberal i sin livssyn, något som mobiliserar inför ett europeiskt val.

Av vad består den högerradikala framgången?

Framförallt av ett ökat stöd i Frankrike och Tyskland. I övriga länder är tendensen inte alls lika entydig. I Slovakien blev ett pro-europeiskt socialliberalt parti – Progressiva Slovakien – störst före det rysslandsvänliga och populistiska SMER. I Ungern stäcktes Fidesz framgångar av en mer liberal konkurrent och i Italien har antalet mandat i de båda högerradikala partigrupperna ECR och ID inte ökat utan faktiskt minskat med två mandat.* Bara för att ta några exempel.

Frankrike och Tyskland (och Italien förstås) är stora länder med 81 respektivet 96 platser i parlamentet. Väljarförändringar i dessa länder får därför extra stor betydelse för parlamentets sammansättning. Och när den nationalkonservativa, populistiska och EU-skeptiska politiska vågen sköljer över dessa länder blir resultatet en skarp kantring i parlamentet. För Frankrike går mandaten i de bägge högerradikala partigrupperna upp från 19 till 35 och i Tyskland preliminärt från 13 till 24 (inklusive de nya som inte har någon grupp ännu). Det är de tyska Gröna och de franska liberalerna som tappat till förmån för de högerradikala. Högervågen blir återigen en sanning med många begränsningar. Förklaringar och konsekvenser bör inte diskuteras generaliserande för ”Europa” utan istället för grupper av partier, grupper av länder och i medvetande om valdeltagandets variation.

* Femstjärnerörelsen är dock en svårkategoriserad grupp som inte (ännu) tillhör någon grupp i parlamentet, de fick åtta mandat i EU-valet 2024 vilket är en minskning från 14.

Slutligen, vad händer efter parlamentsvalen i Frankrike?

President Macron utlyste nyval till Nationalförsamlingen redan samma kväll som Europaparlamentsvalets resultat strömmade in. Han har en tendens att ”spela högt” och det måste man säga att han gör nu. Den samlade liberala och gröna rörelsen i Frankrike tappade 20 mandat och de högerradikala erövrade tolv i EU-valet 2024. Samtidigt fick vänstern (socialistpartiet och den radikala vänstern) tio nya mandat. Matematiken är inte så enkel som den ibland framstår i medierapporteringen. Inför parlamentsvalen den 30 juni och 7 juli samlar sig nu vänstern i en slags ”Front Populaire” med ekon från mellankrigstidens samarbete mellan socialdemokrater, kommunister och radikaler (Sv: liberaler) Tanken är att ena sig mot extremhögern (fascistiska grupper på 30-talet) för landets bästa. Den tidigare moderata högern (Republikanerna) som är en sammansmätlning av efterkrigstidens gaullister, marknadsliberaler och socialliberaler tvingas nu bekänna färg. Under lång tid har partiet vacklat mellan högerflanken och den mer moderata högerliberalismen. Nuvarande ledare Erik Ciotti har sagt att han är öppen för samarbete med det högerradikala RN (fd Front National) som i sin tur fått konkurrens av än mer extrema partier till höger.

Macrons mittengruppering lär närmast klämmas till döds i den tvekampen. Fransk politik har aldrig varit förankrad i mitten, alltför många misslyckade försök visar på det. ”Le marais” (kärr) som centern kallades under fjärde republiken, var en plats där man inte fick stadigt politiskt fotfäste. Presidentens makt är dock mycket stark i Frankrike och än större har den faktiskt blivit sedan mandatperioderna minskades till fem år. Nu byts i allmänhet både parlament och president ut samtidigt och speglar samma riktning. Men, inte nu. Vi kommer sannolikt att få se en s k cohabitation mellan en president med en ideologisk färg och en premiärminister med en annan. Första gången det skedde i femte republiken var 1986-1988. Därefter har det skett två gånger till. Jag skulle hävda att presidenten vid alla dessa tillfällen dragit det längsta strået i politisk mening.

Macron hoppas nu dels få det franska folket att nyktra till i demokratiskt avseende, dels (om extremhögern ändå blir regeringsbärande) kunna dra gadden ur rörelsen inför presidentvalet 2027. Och därmed underlätta för en presidentkandidat från mittens rike. Som också kan utlysa nyval om hen önskar.

Att det är ett högt spel är otvetydigt. Att Macron förlorar det är inte alls säkert.

Lion Feuchtwangers ”Oppermanns”: Hur lätt glider inte civilisationen över i repression och våld

Så snart den tyska högernationalistiska regeringen under Franz von Papen – som tillträdde efter valet i november 1932* – släppt fram Adolf Hitler till platsen som kansler påbörjades nazisternas öppna förföljelser av judarna genom Sturmabteilung (SA) eller, som de också kallades, ”brunskjortorna”. Det var i februari 1933. Alltså sex och ett halvt år före krigsutbrottet och nio år före Wannsee-konferensen, då organiseringen av den fysiska utrotningen av den europeiska judiska befolkningen beslutades. Ingen vuxen läskunnig människa i Sverige vid mitten av 1930-talet kan säga att de inte visste vad som föregick i Nazi-Tyskland.

Under en ledighet fick jag nu tid att läsa romanen ”Oppermanns” av Lion Feuchtwanger. Boken har legat på mitt bokbord sedan Bokmässan förra året, den kom i svensk nyutgåva 2017 genom Nilssons förlags klassikerserie Absint. Feuchtwanger skrev boken 1933 och den kom ut på svenska samma år. I romanens form beskriver Feuchtwanger, som själv var av judisk börd, hur den mentalitetsförändring som det tyska samhället genomgått sedan första världskrigets slut omvandlades till handling efter Hitlers upphöjande till kansler. Feuchtwanger utsattes själv för förföljelse och var av de mest hatade intellektuella i Tredje Riket. Han tillbringade perioder i koncentrationsläger i Vichy-Frankrike men lyckades fly till USA där han fick politisk asyl och bodde till sin död 1958.

Som läsaren av denna blogg vet är jag djupt engagerad i frågor kring anti-semitism, diktaturens förutsättningar, förtryck av minoriteter och behovet av en demokratisk mobilisering till stöd för rättsstat och individens rättigheter. Jag har tidigare berättat om vilket djupt intryck min pappas berättelser från Östersjökusterna kring 1950 och min klasskamrats familjesituation med en far som flytt Sovjet efter att ha suttit i tyskt krigsfångeläger i Baltikum gjort på mig. Hans svårigheter att få flyktingstatus och uppehållstillstånd här ger besked om att det inte var bättre förr. I mina studier i historia på 1980-talet valde jag en fördjupningskurs kring Andra Världskriget (för Jörgen Weibull) och intresset för nationalism som ideologi och fascism som politik har följt mig så länge jag kan minnas. Redan i tonåren lånade jag mängder av böcker om andra världskriget och såg de filmer och serier som sändes på Sveriges Television. För min generation präglade dessa erfarenheter vår samhällssyn.

Alldeles oavsett dessa personliga bildningsvägar så var ”Oppermanns” en bitvis omskakande läsning eftersom parallellerna till samtiden var uppenbara. Boken är alltså skriven utan facit (precis som ”En tysk mans historia”) och publicerad redan 1933. En annan skildrare av nazisternas våld, Harald Welzer, ser just detta år som avgörande för judarnas öde eftersom det var då den tyska regimen avgjorde vilka kriterier som skiljde arier från jude. I Feuchtwengers bok syns det tydligt hur detta urskiljande av ”vi” från ”dom” gör våldet, förföljelsen, föraktet och morden så mycket lättare. Men i hans berättelse får vi också inblick i hur lite detta urskiljande hade med realiteten att göra; de judiska familjer som beskrivs i boken känner sig och uppträder som just ”tyska”. För dem, och många andra tyskar, var det otänkbart att deras samhälle skulle stöta ut just dem som något främmande.

Centralt i berättelsen är språket, det tyska språkets skönhet och klarhet som beskrivs brytas ned med nazismen och främst Hitlers (och hans anhängares) oförmåga att använda det. En tråd i berättelsen är kampen mellan den nazistiske lektor Vogelsang och rektor François, där frågan om det tyska språket är central: skall ungdomarna lära sig gott språk från tyska klassiker eller lära sig läsa Hitlers ”Mein Kampf” vars erbarmliga språkbehandling länge blir det motstånd som rektorn kan upprätthålla till skydd för sina värderingar. Språkets politiska roll kan inte överskattas.

Jag kan inget annat säga än att Lion Feuchtwangers ”Oppermanns” borde läsas av alla som inte på annat sätt förstått hur ett civiliserat, intellektuellt högstående och pluralistiskt samhälle glider ner i en auktoritär gödselstack vars enda princip är att makt är rätt.

* NSDAP gick tillbaka i valet och tappade från 37 till 33 procent. Å andra sidan ökade då det  nationalkonservativa partiet DeutschNationale VolksPartei DNVP till drygt 8 procent. Partiet upplöstes sommaren 1933 då ett flertal ledande personer redan blivit medlemmar av NSDAP.

En bref: Innan mörket faller – Ska 30-talet hinna i kapp oss?

Den 22 juni förbjuds socialdemokraterna. Motivet är att partiet är ‘subversivt och fientligt mot staten’.  (…) Samma dag sker polisaktioner mot det tysknationella partiet DNVP. Några dagar senare upplöser det sig självt och partiledaren Alfred Hugenberg lämnar regeringen. (…) Den 5 juli berättar nyhetsbyråerna att de tre återstående partierna Zentrum, Tyska folkpartiet DVP och Bayerska folkaprtiet, ‘upplöser sig själva’. Det är hjälpsamt. Veckan därpå kommer en lag om att det bara skall finnas ett tillåtet parti, det nationalsocialistiska. (s 240-241)

Beskrivningen ovan gäller Tyskland våren och försommaren 1933. På mindre än ett halvår upplöses och krossas såväl den tyska rättsstaten som den tyska demokratin. Samtidigt pågår i Sverige en process – den s k kohandeln – som skall leda fram till krisuppgörelsen mellan Socialdemokrater och Bondeförbundet. En uppgörelse som leder Sverige in på en helt annan väg för att möta arbetslöshet, ökade klyftor och sviktande konjunktur. Det är Ernst Wigforss, Per Albin Hansson, Axel Pehrsson-Bramstorp och K G Westman (har säkert glömt någon) som genom uthålligt förhandlande, mod att tänka själva och en viss (kanske svensk?) samförståndsanda lyckas få Sverige på en annan kurs.

Såklart finns det många förklaringar till att svensk och tysk socialdemokrati agerade så olika, men många av dem tas upp i Elmbrants bok. Och framförallt illustrerar den noggranna läsning och rekapitulation Elmbrant gör hur viktigt varje enskilt steg är, hur det är möjligt att välja varje gång – och att det finns tillfälligheter som avgör. Men, som många kloka sagt, slumpen gynnar den förberedde.

Historien lär oss att det kan gå fort om man släpper in auktoritära krafter i demokratins finrum, att ett demokratiskt självförsvar är nödvändigt och att det alltid finns möjligheter att välja annorlunda.

Läs gärna Elmbrants bok – det är en optimistisk bok trots sin titel. En bok om politikens många möjligheter.

Elmbrant, Björn ”Innan mörkret faller. Ska 30-talet hinna i kapp oss?” Atlas, 2015.

Tysk fotboll med elegans

Vänsterbacken Paul Breitner tog emot hovfotograferna sittande i lotusställning under ett överdimensionerat Mao-plakat och mittfältsstrategen Günter Netzer försummade i intervjuer aldrig att berätta om diskoteket han ägde och själv hade designat.

Varför en statsvetare bör intressera sig för fotboll motiveras av Jens Christian Brandts underbara text i dagens SvD, varur citatet ovan är hämtat. Visst kan varje lands fotbollshistoria knytas till politiken med lite fingerfärdighet, men Brandt lyckas att med elegans och kvickhet dölja alla motargument.

För den som präglats av eran Franz Beckenbauer och kröningen i form av det tyska VM-guldet 1974 är det kanske lite ovant att se dagens tyska landslag spela – med en fantasi och spontanitet som kanske inte direkt kännetecknade 70-talets tyska fotboll. Vilket därmed bevisar att lojaliteten med ett lag ger utrymme för mindre fundamentalism än det populistiska ”glad-fotboll”, ”samba-fotboll” eller ”fin fotboll” som gör åtminstone mig rasande. Man spelar för att prestera det bästa man kan. Punkt och slut.

Att omvärlden efter alla år av spe och spott är redo att applådera det vackra spelet är hursomhelst en kulturrevolution.

Så i eftermiddag är jag åtminstone inte lika bespottad som för ett antal år sedan när jag håller tummarna för Tyskland.*

* För den som undrar så är Les Bleus ”mitt lag” men i brist på bröd får man äta bakelser som Marie-Antoinette lär ha sagt.

PS. Tja, så gick det som det gick. Tyskland vidare – mot finalen. Le grand final. DS

Murens fall, sedd på litet avstånd

När muren föll på kvällen den 9 november 1989 befann jag mig på Centre Culturel Suédois i Paris, i en liten studio med delat kök i Marais-kvarteren. Jag slogs med biblioteket på Fondation National de Sciences politiques vars kriterier för utlåning jag fick lära mig genom bitter erfarenhet – någon information lämnades inte – under de första två veckorna av min vistelse. Icke exakt ifyllda (ett glömt coll. t ex) kort genererade en axelryckning och ett ”tråkigt mademoiselle, men ni får fylla i ett nytt kort”. Böcker som inte hämtats inom två timmar skickades tillbaka till magasinet. Och vissa dokument hade en lånetid på tre timmar (!). Fick läsa kongresshandlingar på hundratals sidor på ett café med en (1) liten kopp kaffe – pengarna räckte inte annars.

Efter murens fall är open access det normala. Livet förändrades.

Men muren föll före nätets genombrott, före mejlens popularisering och före de små mobiltelefonernas tid. Jag satt på Rue Payenne och skrev långa brev hem och jag läste i tidningarna vad som hände i Berlin. Den 10 november skrev jag i dagboken att östtyskarna äntligen kunde resa fritt över gränsen och att kommunistpartiet utlyst fria val. Det var murens fall det. Murens fysiska fall framstod inte förrän efteråt som den avgörande punkten. För oss som följde med på ett visst avstånd hade allt snarast börjat med Solidaritet i Polen, tidigt 80-tal, och murens fall var istället en slutlig konsekvens av individualiseringen och destabiliseringen, när dessa processer till slut nådde öst. Kulturella kontakter, kyrkans roll och 1980-talets liberalisering var vad som underminerade muren.

Ändå har jag en bit mur hemma. Äkta vara. Jag fick den i present av min licentiat-opponent Erik Åsard som hade införskaffat den i Berlin bara några veckor efter murens fall. I februari 1990 förärade han mig denna gråa betongbit med lite blekt svart och rött på. Den tronar fortfarande i sin fulhet, grovhet och storlek som en okrönt kung i en skål med minnesstenar från olika platser i världen.

Återföreningen av Tyskland och ett helt Europa var en situation jag aldrig hade vågat tänka mig. Besvikelsen skulle bli för stor. En resa utefter järnridån 1986 fick mig att tvivla på att händelserna i Polen skulle kunna betyda mer än lite mer handlingsfrihet för människorna i det östra Tyskland. 

Och ändå.

Läs här en anteckning om hur just Polen och Solidaritet tycks ha försvunnit ur medvetandet.