Vandraren

Individualistisk kristendom

Igår förmiddag satt jag i källarvåningen på St Jakobs kyrka och förde ett informellt samtal med några representanter för Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet inför den upplösning av samfundsgränserna som vi ser framför oss. Samtalet utgick från en kortare föreläsning som jag hade genomfört på det s k Göteborgsmötet i juni i år. Temat var ”Den kristna församlingen i en indivualistisk framtid”.

Många kristna i Sverige räds individualismen, men skrapar man på ytan så är det egoismen de flesta fruktar. Egoismen bryter sönder gemenskaper, sätter människor mot varandra och lever i den gammaldags föreställningen att livet är ett nollsummespel. Nätgenerationen behöver inte bli egoistisk, den lever snarare i en post-individualistisk framtid. För en ny generation är samarbete, nätverk, gemenskaper och massans intelligens utgångspunkter i det egna livet. Värderingar, kunskaper och erfarenheter uppvärderas eftersom de är individuella, de absoluta och generella (gamla) sanningarna är slut.

Kristendomen bejakar individualismen, men inte egoismen. En kristen tro har svar på många av de frågor som vår tid ställer, eftersom kristen tro bejakar individen fullt ut. När Jesus möter en kvinna vid brunnen i Sykar (Joh 4) talar han med henne, bejakar henne genom att be henne om en tjänst. Han ser inte hennes tillhörighet till vare sig ett kön eller ett folk som han som judisk man inte bör tala med. Han ser henne som individ. När Jesus uppväckte Lasaros som legat död i fyra dagar lät han sig bevekas av Marta och Marias förtvivlan över att ha förlorat sin bror (Joh 11:17-44). Han såg deras sorg och bejakade den. När Jesus uppstått kan Tomas inte tro på det, men Jesus låter honom känna på sin kropp för att Tomas skall tro (Joh 20:24-29). Jesus hänvisar inte Tomas till profetiorna, till Toran eller till de skriftlärde. Inte heller till sitt eget vittnesmål före korsfästelsen. Nej, han bejakar Tomas tvivel och låter honom själv förvissa sig om att Jesus verkligen har återuppstått från det döda.

En del människor säger att vi inte skall strida för enskilda öden och enskilda ärenden, att den egna erfarenheten är underordnad principer och lagar och att det enda verkligt intressanta är majoritetens vilja. Så tycker inte jag, och där känner jag stöd i en radikal kristendom. En kristen tro som bejakar människan, individen och subjektet. En kristen tro som ser att världen består av enskildheter, individer och subjektiva erfarenheter.

Det är utifrån en sådan tolkning jag tror att den kristna församlingen kan och bör möta framtiden. Kanske med de fyra nyckelord jag föreslog på Göteborgsmötet: Lyssna (på individen), Teologi (förmedla kunskap), Värdebas (prioritera värderingar), Rörlighet (antecipera och tänk strategiskt).

Offren, gärningsmännen och kriminaljournalistiken

Plötsligt har det blivit hett att diskutera önskvärdheten av namn och bild på brottslingar i medierna. Såväl Studio ett i P1 som Debatt i Svt hade detta ämne som tema idag. Det är lätt att glömma att före 1960-talet var det vanligt att publicera mycket mer frikostigt än idag, problemet nu är att konsekvenserna av en publicering är så mycket större, och faktiskt oöverblickbara, genom nätet.

För den dömde blir bild och namn för evigt fastnaglade, för offret blir brottet något som definierar honom/henne under lång tid, kanske hela livet och för de anhöriga bli traumat djupare.

Det skrämmer mig att höra alla människor som anser att gärningsmän skall hängas ut för att de skall straffas, det är ett ociviliserat sätt att hantera normöverträdelser. Det skrämmer mig också att allt fler yrken kräver intyg från polisen att du inte är dömd för brott t ex mot barn, så beter sig ett samhälle som gjort oförsonligheten till sitt signum. Vi borde fundera på bjälken i vårt eget öga först, oavsett trävirket i de andras…

De allra flesta sexualbrott begås av personer som inte kommer att begå dessa brott igen. Den som utsatts för ett sexualbrott – vilket är en vid kategori brott i vårt samhälle – lär inte ha lättare att läka såren för att gärningsmannen ostraciseras på livstid.

I kriminaljournalistiken spelas dramatiken upp, uppammas sympatierna och känslorna och sedan kommer lösningarna, t ex naming and shaming-kampanjer. Niklas Långström sa det i Svt Debatt: det finns inget stöd för att denna typ av agerande förhindrar nya sexbrott. Ester Pollack sa det i Studio Ett: medierna ägnar sig åt känslor men någon analys finns där inte.

Det är dåligt, men kommersiellt förstås lyckat. De som förlorar är offren och gärningsmännen.

Religionsfriheten gäller tydligen inte baptister

Kan bara tipsa läsarna om att ta en titt på Ola Larsmos inlägg i DN idag avseende huruvida Lunds universitet kan ha en rektor som är baptist, något som ifrågasatts på ett sätt som gränsar till religionsförföljelse.

Se även Gärningsmannen.

Svenska Kyrkounionen

Som den regelbundne läsaren av Vandrarens inlägg vet så är Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Missionskyrkan på väg att prata sig samman inför framtiden. Många förutser en möjlig kyrkogemenskap, även om det fortfarande finns en del problem att lösa. Dopfrågor, kyrkosyn, internationellt samarbete och Svenska Kyrkans roll tillhör de kniviga sakerna. Men ibland är verkligheten formbar, och språket formar defitinivt verkligheten. Vid ett möte med mina metodistiska vänner framfördes att namnet Kyrkounionen kanske skulle fungera som namn och ledstjärna för hur samarbetet skall utvecklas.

Några övriga samfund gick för en del år sedan samman i den s k Evangeliska Frikyrkan. Vän av ordning undrar förstås vad just EFK är fria från… Såvitt jag vet finns det i Sverige bara ”fria” kyrkor och samfund (de ”kyrkor” som består av fria församlingar föredrar detta samlingsnamn). Eftersom den kristna kyrkan är en, och strävar efter enhet, så tycker jag spontant att namnet Svenska Kyrkounionen faktiskt vore en bra benämning.

Namnet Svenska kyrkounionen pekar framåt mot många samarbeten, på olika nivåer, betonar rollen av kyrka (inte samfund) och pekar på att vi är en svensk organsisatorisk del av något globalt. Namn är verkligen mycket mer än bara en etikett, benämningar är makt och styr vårt beteende.

Så, Svenska Kyrkounionen, det blir väl bra?

Trons rikedom och mysterium

I natt mellan halv tolv och tolv lyssnade jag till ett tragiskt samtal i P1. Det var Lena Andersson, Ann Lagerström och Pernilla Ouis som ondgjorde sig över religionen. Marie-Louise Kristola ledde samtalet, försynt men ibland också lite spetsigt, vilket dock inte fick någon respons från de tre i studion. Jag blev uppriktigt bedrövad över att höra tre kvinnor ohämmat och generaliserade utgjuta all sin besvikelse och vrede över religion i allmänhet och kristendom och islam i synnerhet utan att det fanns någon som kunde förväntas säga emot.

Vad är det för slags samtal när tre personer i mun på varandra, närmast hetsar varandra till den ena mer generaliserande och fundamentalistiska uppfattningen än den andra, och aldrig tvingas precisera sig eller möter motstånd? Tre saker som jag minns är när Pernilla Ouis talade om att vi borde säga ”jävla Gud” inför alla katastrofer som inträffar, att Ann Lagerström påstod att ”vi blir alltmera sekulariserade” samt när Lena Andersson sa att ateism inte var någon ”tro” eftersom hon inte valt den, istället ”kunde hon inte tro” och det var hennes ateism.

Hur torftiga är inte dessa resonemang? Ingen av mina kristna vänner skulle komma på idén att det var Gud som sände ondska och katastrofer i världen. Kristen tro innebär att vi tror på en skapande Gud som skapat oss människor till sin avbild, men att vi människor vände Gud ryggen. Trots detta har Gud öppnat en väg tillbaka till gemenskapen med Gud, en väg som står öppen för alla som vill välja den, nådens väg. En sådan upprättad gemenskap för individen skapar mening och helhet åt livet, men vad viktigare är, vi är Guds händer, fötter och munnar på jorden. Gud är i oss, det är vi som bär Guds budskap och Guds gärningar – Gud är inte därute någonstans. Och Gud är bara kärlek, det är människan som släppt in ondskan (synden, mörkret, bortvändheten, bristen – kalla den vad du vill) i världen. Inte Gud.

Nej, Ann Lagerström, vare sig ”vi” om du menar ”svenskar” eller resten av världen blir ”mer sekulariserade”. Istället ökar ständigt andelen av världens befolkning som är religiösa. Och i Sverige ökar också det religiösa intresset i alla läger. Samhällsvetarna har sedan en längre tid övergett sekulariseringshypotesen.

Och til Lena Andersson, jag förstår inte varför en brist på tro måste kallas ateism. Om det är brist på tro du har så är inte det automatiskt ateism. Men om du verkligen är ateist så stå för det. Varför vill du inte det? Och visst är det en livsåskådning, att kalla det något annat är bara nonsens.

Jag kan inte uttala mig om islam, som jag inte har någon erfarenhet av. Men om det är som Ouis säger att islam är ”underkastelsens religion” så kan jag förstå att där finns fröet till en religionskritik. Ifråga om kristen tro är det dock kallelsen till gemenskap med Jesus Kristus som är det centrala. Den gemenskapen helar människor, läker människor och skapar i oss en vilja att göra Guds gärningar här i vardagen. Någon underkastelse är det inte fråga om. Men några änglar är vi inte för det, ofullkomligheten är en grundläggande mänsklig egenskap. Föråtelse och nåd är därför oundängliga gudomliga gåvor, men vi har här och nu fått nya ögon att se människors behov och nya krafter att möta dem.

Ny domprost i Göteborg

Jag deltog idag i mottagandet av den nya domprosten Karin Burstrand till Göteborgs Domkyrka och Göteborgs stift. Det var en högtidlig, om än informell, högmässa med liten eftersits. Jag kom att prata med en teologvän och min församlingsherde – som är pastor i St Jakobs metodistförsamling – om vilka församlingar det är som växer. En analys tycks visa att det är församlingar där medlemmarna bli ianspråkstagna, behövda och bekräftade som är de som växer. Församlingar som är beroende av sina medlemmar helt enkelt. Som metodist tillhör jag en världsvid kyrka vars ursprung var John Wesleys missnöje med den anglikanska kyrkans ”namnkristendom”. I min församling känner jag en stark samhörighet och en önskan om att just jag är med – jag känner mig ianspråkstagen. Jag lärde mig förresten häromdagen att engelska metodister på 1700-talet inte drack te – som en protest mot slaveriet. En tidig variant av Rättvisemärkt! Att göra något i sitt vardagsliv som inspirerats till i församlingen är också ett sätt att vara ianspråkstagen.

Jag skulle vilja säga att det är en utmaning att komma till Domkyrkoförsamlingen i Göteborg i Svenska Kyrkan och försöka tänka i termer av att ta församlingsmedlemmarna i anspråk.

Allas våra minsta…

I kriminalpolitiken talas ofta numera om personligt ansvar, samtalen kring brott och straff koncentreras alltmer kring individen och individens egen vilja att begå brott eller inte begå brott. I en intressant ny studie av 32 länder har kriminologerna Cesar J Rebellon, Murray A Strauss och Rose Medeiros (EJC vol 5 no 3) undersökt sambanden mellan att begå brott å ena sidan och faktorer som föräldraengagemang, själv-kontroll och kriminellt umgänge. Deras bitvis förvånande resultat pekar på att våra kollektiva ansträngningar kunde hindra många från att begå brott.

Visserligen finns det ett tydligt samband mellan brist på självkontroll och kriminalitet men umgänget med kriminella är oavsett självkontroll en starkare förklaring till såväl våldsbrott som egendomsbrott. Och inte bara det, det visar sig att oavsett bristen på självkontroll så har ungdomar som växer upp i en miljö av starkt föräldraengagemang – även om deras egna föräldrar är oengagerade – lägre sannolikhet för att begå brott. Brist på självkontroll (alltså en individuell faktor) är en viktig förklaring till brott, men det är inte en tillräcklig faktor. Även barn och ungdomar med bristande självkontroll kan hindras från att begå brott genom att samhället skapar miljöer där de inte umgås med kriminella och genom att leva i ett samhälle där föräldraengagemang och föräldrakontroll är en normerande faktor på det kollektiva nivån.

Vi alla är således delaktiga i att skapa en miljö som gynnar eller förhindrar brott. Om du och jag bryr oss om våra barn, om vi inkluderar andras barn i den omsorgen och om vi förhindrar kriminella subgrupper så kan vi aktivt bidra till en lägre brottslighet och framför allt förhindra att enskilda människor faller ned i kriminalitetens träsk. Som kristen vill jag se starkare engagemang i dessa frågor från kyrkor och kristna samfund. Jag vill också påminna om vilken umgängesgrupp Jesus hade, inte var det den lyckade medelklassen som han sökte upp och dinerade med!

Och så vill jag slå ett slag för föräldrautbildning – i en tid när många unga föräldrar inte kan eller vill diskutera uppfostran och familjebildning med sina egna föräldrar skulle det behövas grupper där unga föräldrar kunde få hjälp att hitta en ”lagom” nivå för sitt föräldraengagemang och inte minst få råd och tips om hur man vårdar en kärleksrelation när man jobbar heltid och har småbarn.