Vänstra Stranden

Okunnigt om Frankrike

I dagens P1-morgon talade programledaren med Alice Petrén i Paris om hur oehört starkt president Sarkozys stöd ser ut att bli när det franska parlamentsvalet avgörs på söndag. Petrén påpekade att högern får uppemot 80 procent av mandaten, och därmed har ett väldigt starkt folkligt stöd.

Man tar sig för pannan. För det första har det franska valsystemet effekten att den vinnande koalitionen förstärks. Således hade högern t ex 84 procent av mandaten 1993 och 81 procent 1968. Och sedan förra valet har samma höger redan 70 procent av mandaten. Det är således snarare regel än undantag med sådana kraftiga utslag i Nationalförsamlingen.

För det andra är överrepresentation i parlamentet icke detsamma som ett starkt folkligt stöd. Presidentens parti UMP fick 40 procent av rösterna i första omgången – det är mycket, absolut. Men det är en minoritet. Och så brukar det se ut, eftersom Frankrike av tradition är delat. Högerblocket totalt har efter 1958 oftast legat lite över 50 procent av väljarna (utom 1981 och 1997) och likadant lär det bli på söndag.

Majoritetsvalsystemet i två omgångar i Frankrike är mycket finurligt konstruerat. Tänk om journalisterna någon gång kunde inse att valsystem är demokratins kanske mest grundläggande mekanism…

Att kontrollera kaos

Den s k Tsunamikommissionen har nu kommit fram till att Lars Danielsson inte öppnade sin mejlbox på sin tjänstedator förrän efter lunch. Nehej. Det är väl meningen att man skall bli upprörd.

Tsunamin som svepte in över sydostasien julen 2004 var en naturkatastrof. Hundratals svenskar dog mer eller mindre omedelbart. Tillsammans med hundratusentals andra. Ja, det dog enligt FN:s beräkningar omkring 220 000 människor. De flesta var inte turister. Det var en av de största tragedierna i världens moderna historia. Mitt i allt detta har den svenska debatten koncentrerats på att hitta syndabocken. För en sådan måste finnas. Om man inte kunde hindra katastrofen så skall i alla fall den ansvarige ”hängas”.

Nu är det formalisterna som regerar: Lars Danielsson skulle ha gjort vissa tjänsteärenden på morgonen Annandag Jul 2004. Inte kl 13. Och detta som han borde ha gjort går inte att belägga att han har gjort. Hade han gjort det han borde ha gjort, före kl 13, så hade allting säkert blivit annorlunda.

Hela debatten kring den naturkatastrof som kostade över 500 svenska medborgare livet på andra sidan jordklotet präglas av nutidsmänniskans idé om säkerhet, garantier, kontroll och trygghet. Men det finns inga garantier för någonting. Livet är inte säkert. Det är det enda som är säkert.

Min clivia (mönjelilja) blommar, efter många år. Utan garanti. De är långsamma, de liljorna. Och så vackra under de korta dagar som de blommar. Så låt oss tacka livet. Det vi alla fått i gåva. För det går så fort över.

Frankrike mot hegemoni?

Den första omgången i det franska parlamentsvalet pekar mot en stor seger för högerpartiet UMP. Dock inte riktigt lika stor som opinionsmätningarna antytt. Faktum är att i skuggan av UMP:s framgång (ca 43 procent av rösterna) har socialistpartiet ökat några procent, högerextremisterna reducerats med 2/3 och mittenformationen MoDem under Francois Bayrou fått drygt 7 procent av rösterna, vilket är mer än dåvarande UDF fick 2002. Kommunisterna ligger kvar medan de gröna nästan halverats. Valdeltagandet är historiskt lågt, ca 60 procent.

Tudelningen i fransk politik är svår att rå på, men såväl 1968 som 1993 hade högerblocket över 80 procent av platserna i Nationalförsamlingen. Prognoserna inför den andra valomgången ger UMP max 79 procent. Sarkozy får således inte ett starkare mandat än vad premiärministern Edouard Balladur fick 1993. Och då var högern delad i två – en gaullistisk och en liberal. Och Balladur samarbetade med den socialistiske president Mitterrand.

Frankrike har genom sin konstitutionella förändring där president och parlament båda numera väljs med femåriga mandatperioder knutit samman institutionerna på ett mycket olyckligt sätt. Presidenten är inte längre nationens inkarnation, istället majoritetens ledare, en partiman bland andra. Demokratin förlorar därmed i vitalitet – valdeltagandet går ned, parlamentet blir presidentens tross och någon oppositionell kraft till den rådande makten blir det inte fråga om. I inget annat land – möjligen vid sidan av Ryssland – är institutionerna så beroende av varandra och så mycket en gemensam elit som i det nya Frankrike.

de Gaulle skulle rotera i sin grav, och demokratin vittrar sönder i Frankrike. Återinför maktdelningen i konstitutionen!

Heja G8 – stoppa Kina

G8-mötet i Heiligendamm har väckt lika mycket känslor som toppmöten mellan världens ledare brukar göra – tusentals människor demonstrerar mot mötet, de flesta fredligt, några våldsamt. Men tusentals människor har också utövat påtryckningar och demonstrerat i syfte att påverka innehållet i den politiska agendan på toppmötena. Jag har kommit till slutsatsen att jag är en ivrig tillskyndare till G8-möten och andra motsvarande toppmöten. I dagsläget har nämligen de sociala rörelserna som omgärdar de politiska ledarnas möten påverkat dagordningen så markant att George Bush måste säga något framsynt om klimathotet och Putin faktiskt måste komma med en utsträckt hand till USA. Jag stödjer därför både G8-mötena och de fredliga grupper som syftar till att påverka agendan på mötet.

Vad som upprör mig är de grupper av personer som vill ”blockera” G8, förhindra att ledarna möts och som talar om att dessa ledare inte skall fatta beslut som rör hela världen eftersom deras värden inte är världens. Vi som växte upp i en värld där toppmöten var sällsynta vet hur misstänksamhet och misstro kan eskalera våldet till en fruktansvärd nivå. De ledare som träffas på G8 är demokratiskt valda. Tack vare pressen från alternativa och välinformerade globala sociala rörelser talar numera dessa ledare om svälten i Afrika och om klimathotet. Det är ett stort framsteg. Därför skall inte G8-möten blockeras eller stoppas.

Protestera istället mot den kinesiska diktatur som tas emot i Sverige i morgon! Ett land var utveckling kommer att bli avgörande för oss alla på lång sikt och där demokrati, mänskliga rättigheter och social välfärd lyser med sin frånvaro.

Modernismens rivningsgeneral död

Louis Campanello är död. Han blev 92 år gammal. I en mening i nekrologen står det:

Louis Campanello var länge verksam i förnyelse av stadsbebyggelse i bl.a. Stockholm, Gävle och Göteborg.

I övrigt talas endast om Campanellos insatser för Röhsska muséet i Göteborg. Inte heller på nätet sägs särskilt mycket om Campanello. Men i realiteten var Louis Campanello Sveriges Mr Saneringsrivning. Det var under hans ledning som Gävles,Stockholms, Borås och Göteborgs gamla centrum mer eller mindre utplånades och byggdes om.

I spetsen på det kommunala fastighetsbolaget Göta Lejon genomförde Campanello rivningar av alla Göteborgs centrala arbetarstadsdelar, och såvitt jag förstår också de hemliga markköpen i Angered under tidigt 1960-tal. Under bulvannamn köpte staden då in stora arealer till underpris för att där uppföra en tänkt väldig satellitstad. Det bidde en tumme. Några bostadsområden utspridda i ett öde land.

Det är en av den svenska modernismens främste män med utopiska visioner som gått ur tiden. Jag hoppas någon skriver hans historia – den är historien om den svenska modernismens ingenjörsdrömmar. Låt oss lära av den historien.

Insikter om hederskultur

Vill bara göra lite PR för en intressant artikel av socialantropologen Unni Wikan i Svd Kultur idag om hederskulturer. Hon skriver att

I en situation där många män med invandrarbakgrund marginaliserats, avmaskuliniserats och lever i utanförskap, utgör hederskulturen en källa till identitet. Mycket tyder på att hederskulturer växer sig starkare i det nya Europa. Det handlar om att ersätta samhällets makt och kontroll med den egna makten och kontrollen. Hederskulturen framstår som ett positivt föredöme i kontrast till den kultur som det offentliga samhället företräder och som uppfattas som degenererad och normupplösande.

Hon uppmanar oss att fasta på det goda i hederskulturen genom att betänka att

Hederskulturer kännetecknas av hängivenhet och närhet i vissa familjerelationer, och av omsorg om och respekt för de gamla. Hederskulturer får inte demoniseras. Det är genom att ta fasta på de positiva aspekterna och bygga vidare på dem som det omgivande samhället kan visa respekt för människor för vilka hedern är viktig.

Läs resten av artikeln på SvD Kultur.

Livet är en fest

Sitter i ett inferno – från minst två håll dunkar musiken och ekar skriken trots att det närmar sig midnatt. Det är pingstafton. Nog måste man få fira?

Jag blir så trött på den kultur av festande som brett ut sig under de senaste 10-15 åren. Numera firas allting på exakt samma sätt: en hyrd lokal, hög musik, minst till två-tre på natten, dans, öl/sprit, bar där man handlar för egna pengar medan den mat man bjuds på oftast är en enkel buffé, helspacklade och avklädda kvinnor med uppklädda och rödmosiga herrar samt en inledning med gemensamma lekar eller motsvarande. Bachusfesterna är väl idealet.

Förr fanns det ett sätt att fira födelsedag, ett för studenten, ett för bröllop, ett för examen och ett för lördagsdansen. Mångfalden har försvunnit. Vart tog kafferepet vägen? Eller tedansen? För att inte tala om den mysiga pubkvällen? Nej, numera är allt ”fest”. Och man skall ”parta” eller festa varje vecka, och sedan göra samma sak när man tar studenten, fyller år och gifter sig.

Förklaringen är väl den enorma ekonomiska tillväxt som drabbat svenskarna sedan slutet av 1990-talet. Pengarna är Gud och festandet visar på rikedom – så har det visserligen alltid varit – men nu är det brackighetens festande som är à la mode. Överklassens manér har degenererat till en brats-kultur som alla vill vara en del av. Men det är som i ett pyramidspel – när populasen hunnit till Stureplan är överklassen redan någon annanstans.

Jag stannar inne och läser Joyce Carol Oates.

Olämplig rektor?

Den privata gymnasieskolan L M Engströms gymnasium i Göteborg skall få en ny rektor. Den tillträdande rektorn heter Fredrik Sidenvall och är nu kyrkoherede i Frillesås. I Västsverige är han en av de mest profilerade kvinnoprästmotståndarna, tillika helt emot välsignelse för homosexuella par. Valet av Sidenvall förefaller mig mycket obetänkt.

Hur skall den högste ansvarige skolledaren för en gymnasieskola kunna utgöra ett gott exempel för eleverna i enligthet med läroplanen för gymnasieskolan när han själv vare sig vill rätta sig efter lagstiftningen (tillåta kvinnliga präster) eller finna sig i kyrkomötets beslut (homosexuella par)? I läroplanen talas om demokratiska värden och respekten för individens egenart. Jag menar inte att motstånd mot kvinnopräster eller homosexuella välsignelser är odemokratiskt – men jag känner stor tveksamhet över hur en person som obstruerat såväl lagstiftning som demokratiskt fattade beslut i det samfund man verkar skall kunna främja respekten för demokrati och rättsstaten på en så känslig post som skolledarens. Skolans ledning borde ha tänkt en gång till.

Naturvetare skyller bara ifrån sig

Det ryktas om bristen på svenska naturvetare. SvT:S Aktuellt meddelade att endast 18 procent av ungdomarna nu sökte sådana gymnasieutbildningar mot tidigare 21 procent. Tyvärr blir det nog underkänt i matte för den analysen. Tre procentenheters skillnad på tio år utan att ta hänsyn till förändringar på själva utbildningsmarknaden (som varit enorma) är en omöjlig grund för att dra slutsatsen att svenska ungdomar numera är ointresserade av naturvetenskap. Något som sedan var inslagets clou. Men, vill man vara ironisk kan man ju se reportaget som ett bevis på behovet av ökad naturvetenskaplig bildning bland t ex samhällsjournalister.

Skämt åsido, även den tillträdande universitetskanslern Anders Flodström (fortfarande rektor på Kungliga Tekniska Högskolan) hade några märkliga uttalanden om bristen på intresse för NT-området. Den blivande universitetskanslern påtalade t ex inte att hela högskolan har ett vikande söktryck.

Om naturvetare bekvämade sig med att lära sig något om kunskapssociologi och lämnade sin förlegade objektivistiska uppfattning om världen (denna har många i forskarvärlden lämnat, dock ej på lägre nivåer) så kanske man kunde locka till sig fler studenter. Om någon inte har märkt det så har vi haft en s k språklig vändning inom vetenskapen. Naturvetarna i gemen tycks ha missat det. Studenterna har dock inte missat det. Det krävs minst 18.0 i betyg för att få läsa teoretisk filosofi (vilket sannerligen inte är något ”lätt” ämne – logiken är matematikens grund) och det är fem sökande per plats medan alla tretton sökande antogs till grundkursen i fysik.

Jag vet att jag generaliserar, men min poäng är att istället för att söka felen hos de förkättrade studenterna (som inte vill anstränga sig) eller hos de förfärliga roliga ämnena som studenterna gillar (t ex teoretisk filosofi) eller hos gymnasieskolan (som har så oengagerade lärare) så kanske det vore läge att fundera en aning på vad man själv gjort för att dra till sig dagens ifrågasättande, kritiska, medvetna, kulturellt intresserade, upplevelseinriktade, individualistiska och globalt identifierade generation?

Vad har ni inom NT att ge dessa unga människor? Varför är det tre sökande per plats till kulturvård/konservatorieutbildning och 0,3 sökande per plats till övriga naturvetenskapliga utbildningar vid Göteborgs universitet? Ställ frågan till er själva någon gång!

Om jag ändå vore svensk…

Om jag flyttar upp till Lappland blir jag inte same, flyttar jag till Australien blir jag inte en aboriginer. För att jag ska bli någonting där måste jag leva och uppföra mig som de gör, säger Kjell Åke Stonebalster.

Så sa en sverigedemokrat på Riksmötet i Ekot igår, eller, nja, han sa ”lapp” vilket Ekots hemsida i sin politiskt korrekta nit har översatt till ”same”. Han sa inte heller ”aborigin” utan något som lät ungefär som ”aberrisschinal”, en tydlig anglosaxisk influens på uttalet alltså.

Uttalandet ger en viss relief åt SD:s syn på immigration. Stonebalster tror på fullt allvar att han kan bli same eller aborigin om han börjar härma ett kulturellt beteende. Genom att välja just dessa grupper hamnar han i en underlig debattposition eftersom aboriginer och samer tillhör de s k urbefolkningarna vilkas rättigheter skyddas av FN sedan 1994. Att ”bli” en av urbefolkningarna är inte möjligt om man inte ”är” det från början. Däremot kan man leva ”som” dem. Överfört till den svenska invandrarpolitiken innebär det att Stonebalster vill se ett Sverige där alla invånare uppför sig ”svenskt” och där ”svenskarna” uppenbarligen skall jämföras med en av de urbefolkningar vars rättigheter skyddas av FN. Jag undrar när Stonebalster kommer att börja diskutera beteendet hos oss infödda utifrån samma kriterier – är det OK att lyssna på raï-musik från Algeriet, läsa Adonis syriska poesi och studera arabiska? (Eller har jag helt enkelt blivit ”arab” då??)