Författare: Vänstra Stranden

Jag är europé!

Frågan om identitet är alltid brännande. På Jimpans blogg och hos Tomtom pågår en liten diskussion om svenskhet och multipla identiteter. Efter besök hos Onkel Sam känns identiteten som europé allra starkast hos mig. Jag kan inte riktigt verbalisera vad det innebär, men det är något med staden, med lågmäldheten och med det sociala livet som känns vilsamt här.

 

I USA uppskattar jag framförallt tydligheten. Det är nästan omöjligt att missförstå, komma fel eller omedvetet klanta sig. Såväl skyltar som människor är nästan överdrivet tydliga. När ingen etikett, aristokratisk tradition eller historisk nödvändighet definierar hur man beter sig så är alla utlämnade åt varandra. Resultatet är tydlighet. Det gillar jag. En annan sak jag uppskattar är respekten för individen – ”kunden har alltid rätt”-syndromet – även om det ibland ger för mig oönskade politiska effekter. Sällan möter man en sådan öppen och generös attityd gentemot de ibland egendomliga önskemål man kan ha; rusa runt i en privat byggnad bara för att den är arkitektoniskt intressant eller hitta en burk med färsk frukt som innehåller såväl äpplen, mango som ananas men absolut inte cranberrys, jordgubbar eller melon. Inget tjafsande om att det inte finns, inte går eller att man får nöja sig med det som finns. Den omvittnade vänligheten är också något som gör livet lättare, i synnerhet när allting annat är så hjärtlöst. Så även om jag vet att det är en ytlig vänlighet, så är den en naturnödvändighet och ett verktyg för att få samhället att fungera. Till och med i de förfärliga säkerhetskontrollerna på flygplatser, turistattraktioner och institutioner går processen snabbt och effektivt tack vare attityden.

 

Men där är det nog slut. I alla andra avseenden är jag europé. Och det är en stark identitet. För mig är det en positiv känsla att ha den identitet jag har, och att den tar sig olika former (snarare än att det är olika identiteter) i olika sammanhang. Jag tror att grunden för öppenhet, tolerans och inklusion är tryggheten i den egna identiteten. Inte brist på identitet. Om mångkulturalitet blir en fråga om kalejdoskopiska identiteter då förlorar vi fotfästet och öppnar upp för totalitära grupper, men när mångkulturalitet blir ett bejakande av olikheter då stärks sammanhållningen. Låt vara att det finns en nedre gräns för avvikelser – det är väl om den striden står.

Släktforskning som politik

I Chicago Tribune läste jag i söndags om en kvinna, vi kan kalla henne Donna, som sänt sitt DNA till ett släktforskarföretag för att veta från vilken del av världen hon ”egentligen” kom (ej på nätet). Hennes historia i USA var höljd i dunkel redan några decennier bakåt. Hennes gener ansågs härstamma från Kamerun. Hon lärde sig allt om Kamerun, planerade att resa dit och var lycklig över att ha fått ett förflutet, även om det var hundratals år gammalt. En vetenskapligt skolad genetiker vid ett av östkustens finare universitet förklarade då för Donna att DNA-testet var meningslöst. Chansen att just hon härstammade från just Kamerun var runt 50 procent oavsett DNA-testet och de grupper av människor som skeppades över Atlanten i slavhandeln var ofta flyttade och spridda. Genetik och territorium hörde helt enkelt inte ihop.

 

Själv är jag en glad amatör i släktforskningen. Mina förfäder kan i stort sett spåras i ett territorium i sydvästra Sverige. De har alla för- och efternamn. De flesta var torpare, diversearbetare och några kom så långt att de blev bönder. Min historia går att spåra, delvis tack vare en unik folkbokföring, men mest på grund av att mina förfäder var erkända som fria människor.

 

Illinois-senatorn Barack Obama kämpar på för att bli demokraternas presidentkandidat 2008. Han är frukten av en vit-svart förbindelse, men just nu ifrågasätts hans ”svarta” erfarenheter eftersom han inte är slavättling. Troligen var t o m hans vita förfäder slavägare. Hans svar enligt Chicago Tribune är att hans farfar var boy i en brittisk familj i Kenya och aldrig hade något annat än ett förnamn; ”sounds familiar?” som han sa till den i huvudsak svarta publiken i Selma, Alabama.

 

Kampen för sin egen historia ligger i hjärtat av det svarta amerikanska samhället. Vem vill ha en familjebakgrund som någon annans egendom, endast benämnd med ett tilltalsnamn – som en hund? Naturligtvis vill Donna veta vem hon var när hon var en människa med en familj, innan hon blev en slavättling. Naturligtvis blir Obamas familjebakgrund ett viktigt villkor för hans möjligheter att vara en president för alla amerikaner. I USA blir släktforskning politik.

Om amerikanska metodister och om s k anti-amerikanism

Jag firade idag (söndag) gudstjänst i First United Methodist Church i Chicago, också benämnd som Chicago Temple. Min älskade farfar skulle gråtit glädjetårar om han sett mig där och jag är glad att jag ärvt hans förmåga att bli djupt känslomässigt berörd av andra människor. Det är skönt att vara metodist och extra skönt kändes det idag när jag också praktiskt erfor känslan av att vara en del av en världsvid kristen gemenskap. Och visst fick jag kämpa med glädjetårarna jag också.

 

Predikan av Philip L Blackwell innehöll två ting jag särskilt lade märke till. För det första: Himmelriket liknas vid en stad; staden med gator av guld, det himmelska Jerusalem. Staden som metafor är helt central i berättelsen om den tillkommande världen. Det är som en stad som himmelen uppstår. Vilket underbart visionärt budskap för en city-församling! Det är stadens mångfald, modernitet och gemenskap som får stå modell för det himmelrike Gud vill leda oss till. För det andra: Framtiden finns inte. Dagens evangelietexter från Lukas 14:e kapitel behandlade Jesu förutsägelser om sin död och där talar han om idag, imorgon och den tredje dagen. Som Blackwell påpekade är den tredje dagen uppståndelsedagen, och sedan den dagen är framtiden redan här. Men lever vi så? Lever vi i den framtid Gud redan givit oss? Nej, oftast tänker vi på nu och sedan, och glömmer att visionen är mekanismen som får framtiden att uppstå redan här. Att leva i Guds framtid, menade Blackwell, det är att leva i Guds rike redan nu, att leva ut Guds kärlek till människorna nu – då kommer framtiden nu.

 

Låt mig också citera en text, förtryckt på söndagens gudstjänstblad: ”We welcome all people to the life of this congregation. We believe that we are all in need of God’s love and grace and that God, through Jesus Christ, intends the church to be a community that incarnates love, grace and justice for all people. Holding true to that belief, we welcome and encourage all persons, including persons of all sexual orientations and gender identities, in every aspect of our Christian life together”. Kanske kan man mena att det säger något om USA att det “måste” stå så, men jag vill hellre se det som en bild av “det andra USA”. Det som vi sällan möter i debatten i Europa. Det USA som är så djupt kritiskt mot det egna samhällssystemet så att när den kritiken kommer från omvärlden då kallas det anti-amerikanism, som Robert Keohane – en av de mest ansedda statsvetarna i världen – sa på en av vetenskapliga paneler jag bevistat här. Låt oss ge dessa amerikanska interna kritiker stöd, uppmuntran och kraft. Det är bara de som kan förändra det amerikanska samhället på ett bestående sätt.

 

Enfalden triumferar i EU

Europa. Visst låter det vackert? Vänstra Stranden bloggar nu glatt från Lake Michigans vänstra strand. Att jag inte längre kan på ett förnuftigt sätt försvara Sveriges medlemskap i EU betyder inte att jag säger nej till Europa.

EU-integrationen sätter fokus på enkla mätbara indikatorer, generaliserar allting till varor och enkla principer får organisera en historisk struktur som vuxit fram organiskt. Konkurrensdirektiven från kommissionen, upprätthållna av EG-domstolen, är det tydligaste exemplet på hur marknadslogiken övertrumfar alla andra värden. Och på sikt leder till en monopolmarknad. EU tycks leva i uppfattningen av marknaden reglerar sig själv. Något som de flesta vet är en lögn.

På samma sätt diskuterades här igår hur EU gemensamma utbildningssfär (European Higher Education Area, tror jag den heter) kommer att leda – inte till ökad europeisk styrka inom forskning och utbildning, utan tvärtom. Europas utbildningseliter frigörs från sina nationella kontexter genom Bolognasystemet och genom aktiviteten från de gemensamma kvalitetsutvärderingsaktörer som mycket snabbt uppstått på EU-nivå. Denna process skapar en stor grupp välutbildade människor från Europa men utan relation till just sitt land, sin historia eller sina studenter. Utbildningen blir en global marknad där aktörerna rör sig över klotet i jakt på den bästa avkastningen. De stora länderna i Europa och den anglo-saxiska världen tjänar på den gemensamma utbildningsmarknaden, genom att utgöra goda plantskolor för fortsatt karriär. Kunskapen blir också en vara, den globaliseras och nivelleras. Några stora genomgående teoretiska tolkningsmönster blir rådande. Mångfalden utplånas och enfalden triumferar.

Det är ett argument för att jag inte längre kan stödja ett svenska EU-medlemskap.

Ferry + Dylan. Wow!

Bryan Ferry + Bob Dylan = sant! Så underbart. Enligt Kulturbloggen kommer Bryan Ferry (Roxy Musics sångare om han inte är bekant) med en en hel skiva Dylan-tolkningar. Ferry har tidigare (2002) kommit med en singel på vilken ingår ”It’s all over now, baby blue”.

Roxy var sin tids mest intressanta musikgäng – Bryan Eno, Phil Manzanera, Andy MacKay och Graham Simpson fanns också med i gruppen. Tyvärr tycker många att de var som bäst från LP:n ”Siren” och framåt. Det tycker inte jag. ”2HB” och Ladytron” får mig fortfarande att gråta (första plattan). För att inte tala om hela albumet ”For your pleasure” som är helt suveränt (andra plattan). Jag försökte länge uppnå Enos ljudbilder med hjälp av de egna keyboarden, pedaler, ekomaskiner och rullbandspelare. Det fanns ögonblick när man närmade sig…

Nå, Bob Dylan är ju inte så dum han heller. Så kombinationen Ferry och Dylan lär bli lysande.

EU? Nej tack!

Jag har nu kommit till en punkt i mitt liv när jag inte längre med gott samvete, med övertygelsen om att ha rätt eller med förnuftet på min sida kan förespråka ett fortsatt medlemskap i Europeiska Unionen för Sveriges del. Det är ett stort steg för mig, men det innebär inte att jag från och med nu alltid kommer att kräva ett svenskt utträde. Däremot innebär det att jag inte längre – med känslan av att innerst inne ha rätt – kan argumentera för att Sverige behöver medlemskapet i EU. Möjligen behöver EU Sverige, men Sverige lyckas ju inte komma loss och visa det i så fall.

Säkert finns det många besserwissrar som nu säger ”vad var det vi sa”. Varsågod. Det bjuder jag på. Så länge Sverige inte förmår använda och verka i kraft av sitt medlemskap utan enbart står med mössan i hand och tar emot den ena örfilen efter den andra så går det inte att hävda min gamla linje. Min gamla linje var att EU skulle kunna vridas åt välfärdismens och vänsterliberalismens håll. Jag önskade också se ett starkare EU-parlament med tydligare demokratiskt mandat. Inget av detta tycks gå i uppfyllelse.

Under en längre tid har EU-politiken bekymrat mig. I ord säger såväl den socialdemokratiska som den borgerliga regeringen samma sak: Sverige skall vara drivande EU-samarbetet. I handling är Sverige passivt, vekt och ryggradslöst. (Jag vet att många gör sitt bästa för att ändra på det, men tyvärr.)

Vad som idag fick bägaren att svämma över var presstödet. I programmet ”Medierna” redovisades idag EU:s hållning i dessa frågor men även flatheten från svensk sida. Svensk borgerlighet går här hand i hand med EU-kommissionens marknadshycklande byråkrater. Presstödet snedvrider konkurrensen. Jojo, så monopolmarknader ger bättre konkurrens än en genom statligt stöd upprätthållen mångfald. Berlusconis mediemonopol passar bra i EU, men inte den politiska debatt som förs i Sverige med hjälp av många röster i dagspressen. (För väldigt många människor är dagspressen fortfarande den viktigaste källan till information om politiska sakfrågor.)

EU-kommissionen betraktar allt som varor: tidningar som sprit, kultur som utbildning. ”Allt går att sälja med mördande reklam, kom och köp, kom och köp konserverad gröt”. Men om allt är varor och allt går att köpa så är ingenting längre någonting värt, som Dan Hylander skriver i en liten ordlek. Förtinglingandet av vår verklighet drivs på genom de marknadsfundamentalister som fritt får driva sitt spel inom EU. Motsättningar mellan staterna om EU:s framtid gör politiken till en lam anka och lämnar fritt spelrum för EG-domstol, teknokrater, marknadsmoguler, profitörer, vinstmaximerare och trångsynta ekonomiska fundamentalister.

Sverige måste, tyvärr, lämna denna gemenskap om vi skall kunna utveckla vårt samhälle i den kreativa riktning som t ex Richard Florida pekat ut. Mot mångfald, talang, tolerans och individualitet.

Staten; det är vi!

Peter Egardt, chef för Stockholms handelskammare och tidigare moderat statssekreterare under Carl Bildt, tar strid mot Riksarkivet. I dagens Eko meddelas – nästan lite en passant – att Egardt tänker dra Sverige inför EG-domstolen för att kunna använda offentliga arkiv i kommersiellt syfte. Såvitt jag förstår utnyttjas därmed all den information om oss medborgare som samlats in och arkiverats på t ex Riksarkivet och hos andra statliga myndigheter för skattepengar för att berika enskilda entreprenörer. Idéen är nämligen att dessa entreprenörer inte skall göra något annat än tillhandahålla det material arkivmyndigheten förfogar över. Man tillför alltså inget annat än tillgängligheten.

Att myndigheten själv skulle få kommersialisera sitt material anser Peter Egardt vara uteslutet. ”Det är en väldigt farlig väg” enligt honom då man i så fall blandar myndighetsutövning med kommers. Egardt medverkar ju själv till att upplösa den gränsen genom att främja att material som insamlats i myndighetssyfte och för våra skattepengar används för att tjäna pengar hos enskilda. Det är väl rimligare att den som betalt insamlingen också får vinsten av att materialet tillgängliggörs – alltså staten.

Redan ligger för övrigt alldeles för mycket personuppgifter ute på nätet i kommersiellt syfte – offentlighetsprincipen kom till för att medborgarna skulle ha insyn i staten, inte för att enskilda med vinstintresse skulle tjäna storkovan på att göra ingenting annat än att lägga upp en sökbar sajt där du hittar födelsedagar, inkomster, hus, adresser, familjeförhållanden m m.

I korthet: dammsug alltså ett lämpligt arkiv med hänvisning till offentlighetsprincipen, sätt upp en sajt med sökfunktion, håva in pengarna. Att det var statens finanser som betalade rubbet spelar ingen roll för dig, du har din rättighet att kommersialisera. Att det är medborgerligt känslig information spelar heller ingen roll. Medborgarna förlorade rätten till den när den samlades in i myndighetssyfte.

F ö är utförsäljningen av storsjukhusen ett led i samma princip. Vem bekostade dem? Jo du och jag med våra skattepengar.

Ta strid för integriteten. Ta strid för vår skattefinansierade egendom. Staten det är vi.

EU vill att du super mer!

I den utmärkta tidskriften Riksdag och Departement nr 4/07 meddelas idag att EU-parlamentet vill lägga fem miljarder kronor på att öka marknadsföringen av vin till Europas konsumenter. Anledningen? Överproduktion i Europas vingårdar. Just nu används dessa pengar till att göra etanol av det överblivna vinet – en avsevärt mycket rimligare resursanvändning.

Jag anser att det är stötande av EU-parlamentet att initiera en ytterligare ökning av alkoholkonsumtionen i Europa. Marknadsföringen skall visa på ”vinets hälsobringande effekter” och locka nya konsumenter. Vi skall alltså öka på antalet levercirrhoser, rattfyllon och alkoholskadade ungdomar för att den tyska och franska vinindustrin inte skall gå back. Man tar sig för pannan.

Thoreau alltid aktuell

Vill bara göra lite PR för att Henry David Thoreaus ”Skogsliv vid Walden” kommit i nyöversättning. Den förra översättningen (av Frans G Bengtsson) var min följeslagare under turbulenta år på 1970-talet. (Recension idag i SvD – ej på nätet)

Ett smakprov: ”Jag betraktar det förbiringlande morgontåget med samma känsla som jag ser på soluppgången, som knappt är mera regelbunden.”

Alltså, en hyllning till lusten i rutinerna, i naturen och i försjunkandet i att vara människa. Något vi borde ägna oss lite oftare. 

Varför två föräldrar?

I en artikel i SvD idag får vi veta att Lille Ludvig äntligen fått två föräldrar. Va’ säger du. Alla barn har väl två föräldrar? Nehej. Ludvig är son i en lesbisk kärnfamilj. Ludvig har tillkommit genom insemination och hans biologiska mamma är alldeles korrekt hans förälder. Men eftersom inseminationen skett i Danmark så röjs inte spermadonatorns namn. Ludvig har följaktligen ingen pappa. Eller? Ludvigs andra mamma fick inte adoptera Ludvig eftersom ingen visste vem hans biologiske pappa var, lagen är sådan och så tolkade tingsrätten den. Hovrätten har nu ändrat på detta och låtit mamma II också bli förälder.

I tidningen framställs det som en rättighet och full lycka att Ludvig nu fått sina två föräldrar. Vad jag undrar är dock, varför denna fixering vid två (2) föräldrar? Är det skillnaden mellan lycka och olycka för barnet?

Har vi upphävt den biologiska ordningen med mammor och pappor som träffas och gör saker med varandra för att få barn kan jag inte inse varför man måste fixera sig vid just två föräldrar? Alla barn som bara har en förälder i samma mening som Ludvig hade tills alldeles nyss (frånvarande pappa) är de mindre värda? Eller andra barn som har två mammor och två pappor som de betraktar som föräldrar? Borde vi inte kunna erbjuda adoption av styvbarn också?

Lesbiska och bögar tycks bära idéen om kärnfamiljen vidare i en tid som i övrigt faktiskt tagit nätverksfamiljen till sitt hjärta. Det är nästan komiskt – det som upprätthållit det tidigare utanförskapet för dessa grupper (kärnfamiljen) har nu blivit en av de mest omhuldade institutionerna.