Kategori: medier

Per Schlingman och Mona Sahlin i Almedalen

Deltog idag i ett bloggmöte med moderaternas partisekreterare Per Schlingman, djupt nere i katakomberna under Visby Hotell. Miljön var medeltida men ämnet var bloggosfären och den virtuella politiska verkligheten. Moderaterna skall vara bäst på nätet i nästa valrörelse, menade Schlingman. Nåja, problemet med legitimitet kommer man nog inte undan även om partiet gör sitt bästa för att ”behandla bloggare som vanliga journalister”. I väljarnas ögon lär bloggare vara just individuella fria logotyper som driver sina egna linjer, medan Dagens Nyheter och The Economist har en politisk position.

Men intressantare var förutsägelsen om en ny plattform för medlemskap och sympatisörskap som Schlingman lanserade. Moderaternas idéer där om att låta medlemmar logga in, sympatisörer registrera sig och andra användare välja vilken kontakt de vill ha pekar mot den partiorganisationsmodell som jag i andra sammanhang föreslagit som en revitalisering av partierna i Sverige: skiktat medlemskap. Runt en kärna av helylle-medlemmar rör sig medlemmar som vill vara aktiva inom vissa områden, passiva medlemmar, sympatisörer och intresserade. De olika ”skikten” har olika möjligheter till inflytande och kontakt med partiets ideolgiska utveckling och möjlighet till inflytande över t ex nomineringar, politisk agenda och beslut. En sådan partimodell skulle kunna göra partierna inte bara till den självklara beslutsarenan som idag utan också till en interaktiv arena där partierna mobiliserar, kanaliserar och aggregerar medborgarnas uppfattningar.

Efter Schlingman promenerade jag ner och lyssnade på en Mona Sahlin som i Almedalen höll ett ovanligt tufft tal. Hon hade flera bestämda besked – om fastighetsskatt, FRA-lagen, NATO och Sverigedemokraterna. Hon talade ovanligt mycket utrikespolitik och betonade att Sverige måste ta upp tråden från Palmes tid med att vara en soloröst i kören, inte bara vara sjunga med i anvisad tonart. Faktum är att Mona i knallrosa kavaj verkade ha skakat av sig lite av sin teflonmässiga lyssna-på-medlemmarna-retorik och tycktes ha lyssnat tillräckligt mycket för att faktiskt ha en bestämd uppfattning.

Att sedan Lars Ohly glatt skakade hand med folk till höger och vänster i väntan på Mona skall vi nog inte övertolka… Per Schlingman väntade f ö också ivrigt på talet – eller var han bara där för Henrik Schyfferts skull?

Många under 30 år läser bloggar

Bara en liten ljusglimt i regnet: Var på årets SOM-presskonferens idag (SOM-institutet vid Göteborgs universitet presenterar 2007 års SOM-survey för allmänhet och journalister) och fick del av den glädjande (?) nyheten att av alla 15-29-åringar så läste 36 procent bloggar minst en gång i veckan. (Annika Bergströms kapitel)

Avseende bloggläsningen finns det ingen påtaglig skillnad mellan kvinnor och män, och det är enbart de med påtagligt kort utbildning som skiljer ut sig genom att läsa mindre blogg än övriga. Och bredband underlättar, men det visst vi ju.

Jämlikheten är således hygglig i bloggvärlden!

Läs mer på www.som.gu.se

Partiernas kris är elitens kris

DN:s huvudledare idag tar upp partiernas kris. Det är många år sedan det var en inriktning för de forskare som sysslade med politiska partier, i huvudsak visade den forskningen att talet om partiernas kris i medlemstermer var betydligt överdriven. Men DN:s ledarskribent lyfter lite på förlåten till en annan fråga som också kan sägas vara en del av partiernas kris – reproduktionen av en styrande elit.

Partiernas kris är egentligen eliternas kris. De politiska partiernas uppgifter kan sammanfattas som policyskapande, mobiliserande, artikulerande, aggregerande och reproducerande. Att skapa politik, att mobilisera inför val, att artikulera väljarnas åsikter och kanske även att samla dem till genomförbara förslag är knappast den allra största svagheten hos partierna idag. De partier som misslyckas ersätts eller kompletteras ofta av andra partier. Enligt min uppfattning är den allra största svagheten att de inte förmår utgöra rekryteringsbasen för de framtida eliter som skall genomföra det styrande arbetet i vårt samhälle.

Partiernas bristande attraktivitet som plattformar för de mest begåvade och initiativrika medborgarna samt mediernas ständiga klappjakt på politiker är de två viktigaste orsakerna till att vi kan väntas få en betydligt lägre kvalitet på framtidens ministrar, sakkunniga och riksdagsledamöter. Politiskt engagerade ungdomar idag går med i SNF eller Amnesty, stöttar Greenpeace, ägnar sig åt pälsdjursfrågan eller demonstrerar inom AFA:s ramar. Många av dem skaffar sig också en akademisk utbildning i syfte att påverka samhället. De blir civilingenjörer, journalister, nationalekonomer, statsvetare eller lärdomshistoriker och söker sig fram i en yrkeskarriär som skall ge det inflytande som dåtidens ungdom fick via partier och politiskt gräsrotsarbete.

Detta är partiernas kris – att de snart inte har mycket till rekryteringsbas att erbjuda makten.

Lägg ned Aktuellt!

Tänkte mig inte för, kom hem sent, satte på Aktuellt. Trodde jag skulle få se nyheter. Vad har Aktuellt? Jo, ett reportage om hedersvåld och sedan ytterligare ett reportage om arbetshandikappade med en CP-skadad läkare i studion. Det var verkligen droppen. Regeringen har ju bara backat från en av sina viktigaste principer, USA ställt sex Guantanamofångar inför rätta för 11/9 och yrkat på dödsstraff, Östra Timors president Horta utsatts för ett attentat och svävar mellan liv och död, Obama gått upp i ledning i primärvalen, Stockholm haft bankrån och Zürich en konstkupp till ett värde av en miljard för världsberömda målningar. Men allt det där begriper man ju utan ”fördjupning”. Eller?

Lägg ned Aktuellt. Nu.

Var är samhällsanalysen?

För en tid sedan försökte jag få igång en diskussion om den nya moralismen. Jag hävdade att en underström i samhällsdebatten såsom den förs i massmedierna är en slags underliggande moralism – alltså en normerande föreställning där såväl missunnsamhet som besserwisserattityd är centrala komponenter. Något som leder till en av-politisering.

Nu när Agenda, Aktuellt och Debatt alla blivit SvT-program som handlar om privata frågor – alltså om samvete, individernas ”livspussel” och om trygghet i olika former – undrar jag vart samhällsanalysen tagit vägen. Senast idag hörde jag också i P1:s Studio Ett en person tala om ”svenska folkets syn på politik” som en grå massa utan skiljelinjer. Konflikter, klassklyftor och motsättningar lyser helt med sin frånvaro i svenska mediers spegling av den svenska samhällsdebatten. De enda konflikter som får något större intresse i nyhetsmedierna i TV är antingen bildmässiga fattiga afrikaner som skriker eller konstiga irakiska muslimer som också skriker. (Och vad skapar det för föreställningar?)

Var är analysen och debatten om makt, om intressemotsättningar och målkonflikter i svensk politik? Är det frånvaron av medieintresset för dessa fenomen som gör att unga människor inte tror att politiskt engagemang leder någonvart?

Köttfärs, SvT och datummärkning

Har ni sett den underbara trailern i SvT som bara innehåller en bild av ett paket köttfärs i vilket en skylt sitter nedstucken där det står ”SVT. Public Service”. Ni kan se den och flera här. Någon på SvT har insett att man har ett varumärke. Skönt. Det började bli lite sent.

Men, till saken, är det bara jag som tycker att själva köttfärsdebatten är en aning överdriven. Eller ganska mycket egentligen. Visst är det äckligt med mat som hamnat på golvet och som sedan packas till försäljning. Den alarmismen har jag inga problem med. Men Henrik Ennart (som skriver om matpolitik på SvD) skrev precis det jag tänkt ett tag. Det är ju inte datumet utan antalet timmar – den faktiska tiden – som räknas. 

Vad är det för mat vi vill ha? Är det inte andra kvaliteter än att det står rätt datum på etiketten vi eftersträvar?

Alla vuxna med lite matvett vet att köttfärs är extrem känsligt. All köttfärs måste förvaras i kylen och bör användas inom ett dygn från inköpet. Man kan frysa den eller tillaga den och därmed förlänga hållbarheten betydligt. Detta förhållande gäller naturligtvis också i affären. En tidsmärkning med klockslag vore därför mycket mer adekvat än dagens ”datummärkning”.

Jag tycker precis som Fredrik Lindström att vi borde lita mer på våra sinnen. En datummärkning gör väl inte maten dålig eller OK? Lukta på mjölken, smaka på brödet och titta på frukten. Ibland är maten dålig redan innan märkningen. Den kan ha handhavts fel eller det kan vara rötmånad. Ibland håller maten flera dagar efter märkningen. Men det vet man först om man provar själv!

Den här köttfärshysterin verkar handla mer om krav på regelföljande än verklig omsorg om vår mat.

Tillägg 15/1: Idag meddelade Rapport att en affär i Varberg tinat upp fryst kött och därefter angivit att det håller sig i en månad (!) samt förvirrat ursprungsmärkningen. Det är illa. Tinat kött är färskvara och kan naturligtvis inte förvaras i en månad – oavsett kylförvaring. /VS

Mediernas falska värld

Efter att ha tröttnat på alla spekulativa Eko-nyheter där belägg för ett påstående kan vara av typen ”jag har pratat med x eller y som säger att det är si eller så” lyssnade jag igenom en veckas kvart-i-fem-ekon. Jag antecknade förstanyheterna i varje Eko och listan blev följande:

22/11 Danmark röstar om Euron
23/11 Sjödrama i Antarktis
24/11 Gift i frukten vi äter
25/11 Grönsaksodlare utnyttjar utländsk arbetskraft
26/11 Proposition om bättre rättssäkerhet vid telefonavlyssning
27/11 Göran Johansson vill skicka tillbaka flyktingar
28/11 Rektor knivhuggen i skolan
29/11 Svenska nior sämre i naturvetenskap

Två av sju nyheter är utrikesnyheter, resten är inrikesnyheter. Av dessa fem är endast en relaterad till politiskt beslutsfattande. De övriga berör det svenska samhället och implicerar otrygghet, osäkerhet och försämring. Det anslaget är dock implicit i rapporteringen. Helt explicit är det dock den 29/11 när reportern – trots att mätmetoden ändrats – hävdar att det är fråga om en ”försämring” av svenska niors naturetenskapliga kunnande. Inte i något av dessa inlägg ges vederhäftiga belägg för förändringar.

I flera inslag tidigare under november månad har hävdats t ex att våldet i samhället har ökat ”efter samtal med rättsläkare”och en jurist på Skolverket har fått säga att våldet i skolan är ”en spegel av samhället där ju våldet ökar”. Inga belägg har givits för dessa utsagor. Kriminologisk forskning visar istället att det dödliga våldet ligger stabilt. Misshandelsanmälningarna ökar dock, forskningen är osäker på om det är en reell ökning eller ökad anmälningsbenägenhet. De som menar att det är en reell ökning konstaterar att ökningen handlar om krogvåld och är direkt relaterad till den ökande alkoholkonsumtionen i Sverige och inte till ”den organiserade brottsligheten”. 

Vårt samhälle skapar de brott vi vill ha. Lagstiftningen utformas för att sätta gränser för det tillåtna. Synen på våldsbrott är ett typiskt uttryck för en förändrad grad av tolerans. Fram till för 30 år sedan var det tillåtet att slå barn. Idag är istället mobbning möjligt att polisanmäla och man kan få skadestånd om man utsatts för sådant. Hur kan då Skolverket få påstå att förklaringen till ”ökande skolvåld” är att det ”ökande våldet” i samhället flyttat in i skolan? Sanningen är väl att toleransen gentemot våld i skolan minskat drastiskt under de senaste decennierna.

Vi vet – bl a genom Göran Persson egen bok – att den ideologiproducerande myndigheten ”Levande Historia” (som sin ideologiproduktion till trots inte skall läggas ned av den nuvarande regeringen) tillkom på grundval av en nyhet i medierna. En nyhet som visade sig vara helt felaktig. En undersökning påstods ha visat att svenska högstadieungdomar inget visste om förintelsen. En analys av undersökningen visade att den var i det närmaste helt ovederhäftig, och inte alls visade det som påstods. Ändå tillkom myndigheten.

Mediernas ansvar att kritiskt granska både sina egenproducerade nyheter och andras utsagor är fundamentalt i ett demokratiskt samhälle. Journalisterna i inslagen nämnda ovan har inte ens en basal kunskap om samhällsvetenskaplig logik och statistisk metod. Hur många fler politiska beslut skall fattas på grundval av en förvriden medierapportering där tolkningar och känslor fått ersätta belägg och logik?

Svensson är inte längre en Svensson

Nej, återseendets glädje infann sig inte när jag idag åsåg ”Svensson, Svensson” (återkomsten…) på SvT 1. Familjekonstellationen har nu blivit helt osannolik. Vilket folkpartistiskt kommunalråd skulle leva familjeliv – med vuxna och utflyttade barn – med en långtidsarbetslös vane-sosse som finner sitt största nöje i att hoppa i en hoppborg, äta popcorn till frukost och spela TV-spel på nätterna eftersom han ju ”ändå inte har något jobb”. Nej, dåtidens Svensson hade uppenbara likheter med Medelsvensson. Men Allan Svensson idag jobbar kvar på posten – men har fått flytta in till terminalen – eller går en AMS-utbildning för att få gymnasiekompetens, har jobb som busschaufför eller vikarierar för en föräldraledig 36-årig tvåbarnsmamma på IKEAS lager.

Och allvarligt, hur roligt är det idag att se medelålders män dricka mjölk direkt ur paketet, vägra acceptera dotterns sambo eller köpa hämtpizza när han skall bjuda på middag. På en skala??

”Sommar” – mest om självförverkligande

Är det bara jag som haft otur eller har årets upplaga av programmet ”Sommar” i P1 varit mer av PR-verksamhet än förr? Jag vet inte att jag hört så många uppmaningar att ”läsa min bok”, berättelser om ”min restaurang”, ”min blogg” eller om ”mina inspelningar” som denna sommar. På samma sätt har vi fått veta att sommarprataren valts ut därför att han/hon har startat det eller det företaget eller den eller den organisationen. Osedvanligt många PR-människor och managementfixerade personer tycks i år rymmas bland sommarpratarna. Alla har de kommit på saker, tänkt på saker eller saluför någon hemsnickrad filosofi som programmet blir ett forum för.

Jag vill höra en sommarpratare som förmår berätta någonting om sig själv som engagerar, som lyckas göra sitt eget liv allmängiltigt och som dessutom kan krydda med lite uppmuntran och utmaningar för mitt eget liv. Lena Olins ”Sommar” var ett för mig oväntat lyckat program. Liksom Jan Egelands. De hade något att berätta, de hade upplevt något och de vågade vara tveksamma, dröjande och kluvna.

Okunnigt om Frankrike

I dagens P1-morgon talade programledaren med Alice Petrén i Paris om hur oehört starkt president Sarkozys stöd ser ut att bli när det franska parlamentsvalet avgörs på söndag. Petrén påpekade att högern får uppemot 80 procent av mandaten, och därmed har ett väldigt starkt folkligt stöd.

Man tar sig för pannan. För det första har det franska valsystemet effekten att den vinnande koalitionen förstärks. Således hade högern t ex 84 procent av mandaten 1993 och 81 procent 1968. Och sedan förra valet har samma höger redan 70 procent av mandaten. Det är således snarare regel än undantag med sådana kraftiga utslag i Nationalförsamlingen.

För det andra är överrepresentation i parlamentet icke detsamma som ett starkt folkligt stöd. Presidentens parti UMP fick 40 procent av rösterna i första omgången – det är mycket, absolut. Men det är en minoritet. Och så brukar det se ut, eftersom Frankrike av tradition är delat. Högerblocket totalt har efter 1958 oftast legat lite över 50 procent av väljarna (utom 1981 och 1997) och likadant lär det bli på söndag.

Majoritetsvalsystemet i två omgångar i Frankrike är mycket finurligt konstruerat. Tänk om journalisterna någon gång kunde inse att valsystem är demokratins kanske mest grundläggande mekanism…