Covid-19 och påskledigheten – hur går vi vidare nu?

Göteborgs universitet är nu på väg in i en ny fas i vårt omställningsarbete på grund av det nya coronaviruset och sjukdomen Covid-19. Distansundervisning och hemarbete för den som kan är vad som gäller. Men den nya fasen innebär också att det vi sett som krisläge och undantag håller på att bli vårt nya normala. Flera kolleger kring mig har bekräftat just den känslan – att vi är nu i fas 2. Tyvärr innebär det inte att vi ännu ser något slut på det speciella tillstånd vi befinner oss i, men vi behöver istället allvarligt betänka hur vi på ett uthålligt sätt skall orka upprätthålla vårt arbete under ytterligare ett tiotal veckor. Minst.

Jag träffar prefekterna en gång i veckan tillsammans med pro- och vicedekaner och därutöver ses min egen ledningsgrupp. Men vi har tätare kontakt om något särskilt inträffar. Jag sitter också varje torsdag i extra ledningsråd tillsammans med rektor, säkerhetschef, övriga dekaner, överbilbliotikarie, vicerektorer och studentrepresentanter. All information förs därmed upp och ned via linjen. Jag kommunicerar allting av betydelse för verksamheten till prefekterna som för det vidare. På samma sätt för prefekter vidare problem och frågor till mig och övriga i fakultetsledningen. Och rektor och universitetsledningen kommunicerar å sin sida till oss dekaner precis som vi har möjlighet att ta upp för verksamheten avgörande frågor i detta läge.

Men det som saknas är förstås det vardagliga umgänget med arbetskamrater och kolleger. För att lite grand återskapa en arbetsgemenskap kommer nyhetsbrevet Humnytt under de närmaste veckorna att komma en gång i veckan och förmedla lite grand av vad som händer på fakulteten och i omvärlden. Här kan du läsa det Humnytt som kom förra veckan.

Det övergripande syftet med alla våra åtgärder avseende Covid-19 är att minska smittspridningen, platta ut kurvan och därmed minska trycket på sjukvården. Om man vill se saker och ting från den ljusare sidan så ser det lite grand ut som om det faktiskt är på väg att lyckas, antalet patienter som kräver intensivvård ligger stabilt över tid, behovet av nya IVA-platser är sannolikt marginellt enligt Folkhälsomyndigheten och flera andra sjukdomar (influensa, vinterkräksjuka) har slutat sprida sig flera veckor före det datum som är normalt för dessa säsongssjukdomar. Läs mer på Folkhälsomyndighetens hemsida, där finns möjlighet att klicka sig vidare till en bred palett av information. Via Folkhälsomyndigheten finns också information på andra språk än svenska. Lyssna/titta gärna på de dagliga presskonferenserna kl 14.00 (livesänds på SvT digitalt och kan ses i Play) och håll dig uppdaterad via Göteborgs universitets s k Coronasida.

Här kan du se en instruktionsfilm om vad det innebär att ”platta ut kurvan” som är det mantra som nästan alla aktörer i arbetet mot smittspridningen talar om.

Å ena sidan är vi nu långt ifrån varandra där vi sitter vid våra olika hemarbetsplatser och å den andra sidan är vi också gemensamt utsatta för en enormt snabb förändring där beslut måste fattas både snabbt och utan djupare konsekvensanalys. Just nu är t ex alla fakulteter inne i en dialog med universitetsledning kring ett eventuellt ökat uppdrag mot bakgrund av situationen på arbetsmarknaden post-corona. Det är beslut som vi varit tvungna att ta fram på kort tid och med skakiga underlag – men vi gör vårt bästa och nyttjar den kompetens som finns inom verksamheten.

Men det är klart att detta sliter på oss alla. Att arbeta ensam, att inte se slutet på situationen och att tampas med tekniska lösningar och tillfälliga arbetsplatser vecka ut och vecka in sliter. Minsta sak kräver ett beslut, det som gått på rutin kräver nu plötligt analys. Varje gång. Att se hur kolleger kämpar, lyckas, delar med sig, löser problem och hanterar osäkerhet är naturligtvis en glädje – men vi inser också alla att hela situationen tär på oss. Om du känner att situationen håller på att bli ohållbar – kontakta din chef för ett samtal! Samma sak om du själv eller någon anhörig drabbas av covid-19 och du har behov att samtala om din arbetssituation. Du har också alltid möjlighet att använda dig av företagshälsan om arbetssituationen påverkar dig negativt.

Eftersom situationen tär på oss alla är det så oerhört viktigt att nu ta vara på den ledighet som påsken erbjuder! Använd påskdagarna till återhämtning. Om du inte kan resa dit du brukar så gör stadsutflykter med eget fika, cykla eller ta promenader i alla de vidsträckta grönområden som omger Göteborg. Det är ändå en glädje att våren är här och ljuset gör den sociala distanseringen lite lättare att uthärda.

Jag önskar alla en – trots allt – glad påsk!

Påskägg.

Ytterligare information kring Humanistiska fakultetens verksamhet, avseende Covid-19

Göteborgs universitet går nu som helhet över till distansutbildning och det är nog bäst att kallt räkna med att denna situation kommer att gälla under resten av vårterminen. Inom humanistiska fakulteten har övergången generellt sett gått bra. Väldigt många interna möten är inställda men många genomförs också digitalt, eller med en blandning av digitalt och fysisk närvaro.

Det är tyst och ganska stillsamt i vårt nya fina hus idag. Självklart är det en sorg att inte kunna genomföra vår officiella invigning och det intensiva program som arbetsgruppen Humanisten 2020 planerat för i närmare ett år. Invigningen och flera andra arrangemang är dock endast framskjutna och våra planer nu är att flytta många av de arrangemang vi planerat för till en senare tidpunkt. Vi vet ännu inte hur den här krisen kommer att påverka vare sig vår arbetssituation på längre sikt eller förutsättningarna för våra utbildningar. Men det är väldigt viktigt att fortsätta planera verksamheten framåt, den här perioden kommer att vara över en vacker dag. Och då skall vi vara förberedda.

För min egen del innebär situationen en hel del inställda möten, en helt inställd konferensresa men också en helt ny prioriteringsordning för mina arbetsdagar. Jag har också blivit betydligt mer van vid digitala möten – både för min egen del och vänjer mig vid andra som deltar på det sättet. Än så länge har den digitala infrastrukturen hållit för trycket (tack för det GU!) och många medarbetare har kanske för första gången fått ge sig i kast med digitala mötesverktyg och i undervisningen. Det är något vi kommer att ha stor glädje av framgent.

Som dekan deltar jag i veckovisa (torsdagar) krishanteringsråd och ledningsråd med rektor och övriga dekaner. Jag håller också veckovisa krishanteringsmöten med prefekter och ledningsgrupp inom fakulteten. Mötena syftar i första hand till att ta upp problem av generell natur som vi försöker hitta lösningar på, men är också viktiga informationsspridare. Tänk därför alltid på att höra av dig till din chef om du har frågor kring den här speciella situationen – vi strävar efter att använda linjen i organisationen för att försäkra oss om att korrekt information kommer ut och att relevanta problem lyfts till rätt nivå.

Konsultera också ofta Göteborgs universitets corona-sida som uppdateras med ojämna mellanrum men också medarbetarportalens information där det finns relevanta nyheter om vilka konsekvenser Covid-19 får för vår verksamhet som helhet. Det var t ex premiär för online-disputation häromdagen, professor Henrik Zetterberg berättar om hur viruset har påverkat hans forskning och du får stöd och råd om hur du hanterar digitalt hemarbete på bästa sätt.

Som tidigare gäller att det vi gör det gör vi för att minska hastigheten på smittspridningen. Det absolut viktigaste vi kan göra för att nå detta mål är att STANNA HEMMA NÄR DU ÄR SJUK och två dagar till efter att du blivit frisk samt TVÄTTA HÄNDERNA OFTA.

Folkhälsomyndigheten tillhandahåller också information på andra språk.

Vi behöver framför allt skydda de äldre (70+) som är sårbara för smittan på ett sätt som yngre generellt sett inte är. Allmänt behöver vi hålla social distans till varandra, men försöka att inte låta den distansen överföras på relationerna. Nu om någonsin är det viktigt att upprätthålla arbetsgemenskap (fika på zoom, skicka uppmuntrande mejl) och att höra av sig både till äldre anhöriga och andra vänner!

….och glöm inte att tvätta händerna…

Information från Folkhälsomyndigheten.

Information om Humanistiska Fakultetens krishantering med anledning av Covid-19

På humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet arbetar vi kontinuerligt för att upprätthålla verksamheten på en rimlig nivå, med hjälp av riskbedömningar och med ledning av Göteborgs universitets krisledningsgrupp som leds av säkerhetschef Jörgen Svensson. Som dekan deltar jag i krislednings- och informationsmöten, tar del av och söker information via andra myndigheter samt står i daglig kontakt med prefekter och övrig fakultetsledning vid vår fakultet. Vi gör tillsammans vårt absolut bästa för att hantera situationen, men vi är också beroende av att var och en tar ett individuellt ansvar för att hindra smittspridningen. Där är de enkla reglerna de viktigaste: Tvätta händerna, hosta i armvecket, stanna hemma när du är sjuk, håll avstånd, belasta inte sjukvården med enklare åkommor, avstå från besök hos äldre släktingar och vänner.

Det finns självklart många frågor kring den nuvarande situationen i Sverige. Vi är i ett läge där det nu sannolikt finns en spridning i befolkningen av det nya corona-viruset Covid-19. Innehållet i den här texten baserar jag på information från Folkhälsomyndigheten, både hemsida och presskonferenser, samt legitimerad medicinsk expertis som uttalat sig i olika medier (t ex professorer i smittskydd och virologi). Kunskapen om viruset är generellt låg eftersom det är nytt, jag har gjort mitt bästa att sammanfatta det som framförts via trovärdiga källor.

I den första fasen var de sjuka antingen personer som smittats i de riskområden som utpekats, främst Italien, eller personer som i sin tur smittats direkt av dessa resenärer. Men idag finns ett antal personer där det är oklart hur de smittats. Det innebär att det finns stor risk för bred spridning i befolkningen.

Risken med det nya coronaviruset är att ingen är immun vilket innebär att alla kan bli sjuka och att det inte finns någon ”barriär” där viruset stannar upp eftersom det råkar på personer med immunitet. Särskilt de äldre och särskilt de med underliggande sjukdomar i hjärta och kärl samt de med diabetes eller cancer är mycket sårbara för viruset. Om många människor blir sjuka på kort tid blir sjukvården överbelastad och alla de som behöver intensivvård kan inte få den mest effektiva behandlingen.

En bedömning från flera epidemiologer är att spridningen kommer att fortsätta 2-3 månader och klinga av framåt sommaren, men kanske återkomma i mindre omfattning igen under hösten. Men det är bara en bedömning.

Syftet med omställningen av vår verksamhet nu är att förhindra smittspridning för att minska takten i smittspridningen och därmed skydda de mest sårbara i samhället.

Det finns idag inga tecken på att universitet och högskolor kommer att stänga. Vi arbetar istället nu med att dels ställa om verksamheten för att anpassa den efter den aktuella situationen, dels med planering för att upprätthålla prioriterade funktioner om ytterligare restriktioner eller stora sjukdomsutbrott skulle inträffa.

Grundregeln avseende tentamina, undervisning och arrangemang är att minska smittspridning. Campusundervisning kan därför ersättas med digitala lösningar men också andra lösningar som uppfyller målet att att minimera den fysiska kontakten med personer som kan vara smittade av Covid-19. Lösningarna kommer att bli olika eftersom våra verksamheter har olika förutsättningar. Mest problematiskt ur smittspridningssynpunkt är tillfällen när många människor vid ett tillfälle – inomhus och under längre tid – samlas från olika delar av landet (eller internationellt) för ett arrangemang och sedan återvänder hem. Om någon är smittad i en sådan grupp kan spridningen bli mycket snabb i breda grupper på många olika ställen.

Följ kontinuerligt uppdateringarna på corona-sidan på GU: https://www.gu.se/omuniversitetet/aktuellt/coronaviruset

Jag uppmanar också alla medarbetare och studenter att följa regeringens och folkhälsomyndighetens presskonferenser och rapporter via trovärdiga medier. Tyvärr cirkulerar en hel del desinformation och konspirationsteorier. Försäkra dig om att de uppgifter du tar del av eller vidarebefordrar kommer från trovärdiga källor och avstå från att sprida obekräftade uppgifter.

Vänd dig alltid till närmaste chef (medarbetare) eller till kursansvarig (student) med frågor som rör verksamhetens omställning.

…och, tvätta händerna!


En bref: Minnet skapar motstånd – om Gunnar Bolins ”Hovjuvelerarens barn”

Vi har sett det förr: människor som varit grannar och vänner blir fiender när politiken mobiliserar den livsfarliga vi-och-dom-logiken. Den europeiska historien är en historia av kulturell mångfald, alla som påstår något annat ljuger. Europa är en mångfald som likt en bred flod integrerar och avskiljer på samma gång; vatten och land; stenar och strömmar; krökar och vattenfall. Det ena finns inte utan det andra.

I en söndagskrönika i Borås tidning den 26 januari 2020 tog jag upp kulturjournalisten Gunnar Bolins bok ”Hovjuvelerarens barn” som ett exempel på vikten av att minnas nazismen och totalitarianismen Europa erfarit.

Europa är en kontinent av mångfald, både i historia och kultur. Men många vill få oss att tro annorlunda. När ”vi” ställs mot ”dom” skapas konflikter, misstroende och – om det vill sig illa – avskiljande, exkludering och demonisering. Därför måste både minnet av förintelsen och minnet av Europas mångfald utgöra ett bålverk mot denna dumhetens och självöverskattningens ideologi.

Är trettiotalet på väg tillbaka? Frågan är väl felställd, på sätt och vis, för exkluderingen och försvaret av någon form av rasmässiga eller etniska privilegier dyker upp i många olika former och tider. Men motståndsrörelsen finns i minnet, vägran att låta sig förföras av skönmålningar eller förnekanden – håll minnet vid liv.

Och läs gärna Gunnar Bolins bok – den är både underhållande och allvarlig.

En bref: Är det verkligen integration vi vill ha?

På 1990-talet i Sverige kom den mångkultur som bejakats i 1980-talets liberala politiska diskurs att börja skava eftersom frågor om religion, familj, mat, språk och livsstilar utmanade den svenska hegemonin. Under 1950-1970-talet kunde en invandrare som försörjde sig, höll sig i skinnet och undvek negativa synpunkter på svensk julmat förefalla ”integrerad”. Det hindrade förstås inte mytbildning finnar med kniv eller jugoslaver med potatisodling i parketten. Men när den trivsamma exotisering som till en början präglade idéerna om mångkulturen under 1990-talet övergick i faktiska krav från nya grupper på jämlika rättigheter och resurser, följdes den i sin tur på 00-talet av majoritetssamhällets krav på t ex språkkunskaper, klädkoder, sekulära normer, pappaledigheter och accepterande av HBTQ-rättigheter.

Så skrev jag i söndagskrönikan i Borås tidning den 23 februari 2020.

Begreppet ”dålig integration” har blivit en form av s k buzz-word för allting från kulturkrockar till arbetslöshet. Men faktum är ju att svensk integrationspolitik är bra, och jämfört med många andra länder i Europa har Sverige lyckats bra med att få utlandsfödda i arbete och barn med utlandsfödda föräldrar att utbilda sig på samma villkor som inföddas barn.

Och den avgörande frågan är om det verkligen är integration vi vill ha? Integration innebär per definition en form utav maktutövning, och för den som kommer från ett annat land är det förstås ett större ingrepp i den personliga integriteten än för den som fötts och vuxit upp här. Egentligen vill vi väl ge alla invånare möjligheten att bli autonoma, omdömesgilla medborgare som kan förverkliga sin potential som individer? Det är så vi bygger ett hållbart samhälle. Frågan är då vilka medel skall vi använda i det syftet? Inte självklart att det är desamma som olika aktörer beskriver som ”integrationspolitik”.

Pengar i balans och gemensamma strategier – nödvändigt för att utvecklas

Humanistiska fakultetens bokslut för 2019 hamnade på ett underskott om ca 15 miljoner kronor. Det är en stark förbättring jämfört med 2018 då vi gick ca 33 miljoner back och 2017 då vi gick ca 44 miljoner back. Resultatet har inte kommit av sig självt. Tvärtom så har arbetet med att stärka vår ekonomi pågått intensivt i snart tre år nu. Och det har gett resultat. Insatsen är kollektiv och arbetet har bedrivits på alla nivåer.

Universitetsstyrelsen har också beviljat fakulteten ett extra tillskott till utbildningsbudgeten på 10 miljoner kronor per år under tre år (2021-2023) mot bakgrund av de påfrestningar utbildningen haft att tampas med under de senaste åren. Vi måste dock släppa ifrån oss 50 HST för omfördelning bland andra fakulteter. Beslutet har föregåtts av ett flertal möten och rapporter mellan fakultets- och univeristetsledning i syfte att försäkra sig om att tillskottet kan användas konsturktivt. Syftet med tillskottet är att underlätta omställningen av verksamheten så att fakulteten får en budget i balans. Målet är att vi skall nå vårt utbildningsuppdrag fullt ut och kunna fortsätta att hålla uppe vår prestationsgrad så att studentersättningen inte sjunker.

Och då är det väldigt bra att vi kunnat anta fler studenter till vårterminen än tidigare och att allt fler har sökt våra utbildningar. För att på ett långsiktigt sätt säkra vår ekonomi måste vi ha utbildningar som är attraktiva, högklassiga och pedagogiskt välfungerande. Nu börjar en ny ansökningsperiod och vi håller tummarna för att utvecklingen skall fortsätta i samma positiva riktning. Vi har nu också en utbildningskatalog i papper att dela ut, vi har haft en besöksdag på Humanisten (10 mars) och vi har ett pågående aktivt utåtriktat arbete för att nå presumtiva studenter.

Vi behöver nu ta itu med de långsiktiga strategierna för att bibehålla vår höga kvalitet på forskning och utbildning. Och vid fakultetsstyrelsens senaste sammanträde diskuterade vi ett utkast till fakultetens strategidokument för de närmast fem åren och det underlaget går nu ut på beredning inför ett beslut i fakultetsstyrelsen under våren. På samma sätt arbetar styrelsen med en ny resursfördelningsmodell för fakultetsanslaget, ett komplicerat arbete eftersom konsekvenserna av en ny modell behöver relateras till vår egen ekonomiska situation, våra önskemål om verksamhetens riktning, universitetets fördelningsprinciper och de förändringar som sannolikt följer av ett nytt lärartidsavtal.

Jag ser att det fortfarande är många småsaker som fortfarande behöver ordnas i huset men jag ser också helt nya nätverk och nya samarbeten växa fram inom forskning och utbildning. Det är til syvend og sidst våra utbildnings- och forskningsmiljöers styrka som avgör om vår verksamhet skall klara att ställa om till nya förutsättningar och samtidigt utveckla sin särart och sin kvalitet.

Förlöjligande av vetenskap på osakliga grunder

För jag vet inte för vilken gång i ordningen har humanistiska forskningsproblem och humanioras betydelse för samhällsutvecklingen förlöjligats. En medelålders krönikör gör sig lustig över beskrivningar av en seminarieserie, en artikel och en kandidatuppsats (här). Begreppen skrivs fram och de är meningen att man skall skratta åt begrepp och beskrivningar som handlar om studier av koloniala perspektiv, mansroller och funktionshinder. I texten sägs mer eller mindre rakt ut att det här är inte forskning till skillnad från cancerforskare och andra ”riktiga” forskare.

Om vi bortser från att det ena är en seminarieserie öppen för studenter och forskare, det andra är en artikel i en tidskrift för samhällsdebatt (alltså ingen peer review-tidskrift) och den tredje är en kandidatuppsats så kan man fråga sig vilka kriterier forskning skall bedömas med. Är titlar som ”Use of CAR-Transduced Natural Killer Cells in CD19-Positive Lymphoid Tumors” (New England Journal of Medicine) eller ”Atrial Fibrillation and Heart Failure With Preserved Ejection Fraction in Patients With Nonalcoholic Fatty Liver Disease” (American Journal of Medicine) lättare att se som vetenskapliga? Eller är det bara det att krönikören tycker det låter mer som vetenskap?

Jag undrar hur de grekiska filosofernas texter och bedömningar skulle ha beskrivits av en dåtida krönikör? Skulle ”Om själen” (Aristoteles) eller Anaximanders påstående att jorden var en fritt svävande kropp fallit honom på läppen?

Forskare och vetenskapare kan vara minst lika auktoritära som andra människor och teoretiska paradigm vara lika sektlika som de vi känner från samhället i allmänhet. Forskare och lärare inom universiteten är i många avseende som folk är mest – bara med specialkunskaper inom ett kunskapsfält, en långvarig träning i analys och argumentation och med en sällsynt god förmåga att utvinna ny kunskap ur vår omgivning med hjälp av ständigt föränderliga teorier. Vetenskaplig sanning är en sanning här och nu, det bästa vi kan komma upp med under de här förutsättningarna.

Att ställa vetenskap mot vetenskap visar bara att man inte förstått vare sig hur kunskap växer och formas eller hur den vetenskapliga världen bedömer och sållar agnar från vetet.

Den som är nyfiken är alltid välkommen att börja studera, ge sig in i seminariediskussionerna eller försöka skriva en doktorsavhandling. Kanske genusvetenskap?

Uppdatering 200211: Jag fick en möjlighet att utveckla min text avseende angreppen på humaniora på Göteborgs-Postens kultursida här.

Humanioras plikt och vikt inför 2020-talet

På Trettondagsafton den 5 januari skrev jag och dekanen för humanistisk och teologisk fakultet i Lund Johannes Persson en debattartikel i GP där vi argumenterade för en stark och ny forskningssatsning på humanistisk forskning i syfte att skapa breda teoretiska plattformar och starkare incitament för samarbete både inom humaniora och mellan humaniora och andra vetenskapsområden. Humaniora är en nödvändighet, menar vi, om de problem och svårigheter som återfinns såväl på mikronivå i vårt eget samhälle som på den globala nivån skall kunna hanteras. Men en försvinnande liten del av den statliga forskningsfinansieringen landar i humanistiskt inriktade verksamheter, något som på lång sikt riskerar både att försämra samhällets motståndskraft vid kris och oro men också utarma själva kunskapsbasen för samhällsutvecklingen.

Inför det nya decenniet krävs verkligen en förnyad kamp för kunskap och för kunskapens roll i samhällsutvecklingen. När anekdoter och åsikter jämställs med verifierad kunskap i samhällsdebatten eller när dramatiken i en medieberättelse är viktigare än sanningshalten, ja då behövs vi. När källkritiken brister eftersom många hellre blir smekta medhårs än får sina fördomar ifrågasatta och när längtan efter den homogena nationella gemenskap som aldrig funnits växer sig politiskt stark, ja då behövs vi. Man får gärna kalla oss tråkiga, men då står vi ändå där med våra ”å ena sidan och å andra sidan” eller ”det beror på hur man menar” och gör tillvaron komplicerad. Det är en del av vårt jobb. Då är det lite symboliskt att just detta första år av 20-talet så samlas vi alla i ett och samma hus, och vilket härligt hus se’n… Här kan vi – med viss distans och i ett flödande klart ljus – analysera och diskutera samhällsutvecklingen, men också bjuda in till samtal, studier och fördjupning inom ett brett humanistiskt område.

För mig personligen innebär också det nya året och det nya decenniet att jag går in i den andra fasen av mitt dekanskap. För tre år sedan tillträdde jag som dekan för Humanistisk fakultet och jag kan verkligen inte säga att jag visste vad som väntade 🙂 Nu har jag blivit varm i kläderna, för att inte säga hemtam, på fakulteten och ser fram emot de kommande tre åren med stor glädje och tillförsikt. Kanske kan vi nu (äntligen) få gå över i en fas där vi aktivt förvaltar och utvecklar våra styrkor och utröner hur den kan tas tillvara i vår nya miljö.

Varmt välkomna tillbaka till ett nytt verksamhetsår och till vårt nya intellektuella hem.

Kampen om kunskapen kommer att prägla ett nytt decennium – Gott nytt år 2020!

Ett nytt decennium; 2020-talet. När jag var barn tänkte jag på årtal som 2019 och 2020 som science fiction. Men nu är jag här. Och ni med. Och livet är fortfarande alldeles fantastiskt. Jag sörjer dock att så många av mina medmänniskor tycks ha tappat tron på framtiden. Diskursen i politiken och samhällsdebatten är påtagligt tillbakablickande men också inskränkt, repressiv och negativ. Destruktiva trender förstärks digitalt av kommersiella och politiska intressen medan de konstruktiva diskussionerna har svårt att göra sig hörda. Att ifrågasätta, kritisera och hitta fel är enkelt – och kvar av samtalet blir bara känslan av uppgivenhet. Att konstruera, skapa och bygga upp är mycket svårare – men skapar långsiktig tillfredsställelse. Endast den som inget gör undviker misstag, som det gamla talesättet lyder.

Sådant som gör mig glad är att läsa om hur fokus, uthållighet och intensitet kanske är på väg att uppvärderas inför ett nytt decennium. Mannen bakom den s k 10 000-timmars-regeln (som f ö är en myt enligt dess upphovsman) heter Anders Ericsson och han noterar att det är just uthållighet, feedback, handledning och träning som gör oss duktiga på det vi gör. I Svenska Dagbladet häromdagen säger han att ”(V)i behöver ha fullt fokus när vi tränar. Vi måste gå utanför vår bekvämlighetszon – att fortsätta fila på samma Nirvanalåtar på gitarren tar oss inte till några nya nivåer. Men dessutom behöver vi feedback, någon som ser våra brister och visar hur vi kan ta oss vidare.” Och här kan vi ju lära något viktigt för framtiden; handledaren. Vi behöver en ledsagare, tränare, coach, lärare eller vad man än vill kalla det, när vi förkovrar oss. Universitetsvärlden har länge haft fokus just på den rollen, men jag tror att vi i akademin kan göra det mycket bättre än idag. Konkurrensen mellan individer håller på att tränga ut den speciella relation som handledarskap/mentorskap fyller. Och den funktionen bör inte avslutas när adepten har uppnått en examen, tvärtom. Vi behöver varandras feedback som allra mest när vi skall ge oss ut på nya äventyr alldeles själva. Konkurrens leder till likriktning, stordrift, effektivisering av metoder och i bästa fall förfining av redan uppnådda resultat – feedback och mentorskap skapar mod som ger nya landvinningar och innovation.

På samma sätt blir jag glad av att läsa i Svenska Dagbladet om Cal Newports bok ”Deep work” som nu kommer på svenska. Han menar att framtiden inte tillhör de s k nätsmarta utan att framgång i informationssamhället kräver förmåga att gå på djupet i det man gör. Att alltså inte jobba enligt minsta motståndets lag utan istället övervinna den ytlighet som digital kommunikation inbjuder till för att ge sig tid att fokusera på djupet. Förstå ett fenomen, undersöka och studera mekanismer och konsekvenser, det är motsatsen till den ytliga förmåga som länge gett utdelning i en digital ekonomi. Newport skriver att ”många jobbar efter minsta motståndets lag, och sysslar med något han kallar för ”improduktiv upptagenhet”: arbete som ger synligt, men inte alltid viktigt, resultat. Eftersom kunskapsarbetare ofta saknar tydliga beskrivningar av vad ”produktivitet” egentligen innebär vänder många tillbaka till industrierans definition av begreppet – något Newport menar ofta var att betrakta som ”ytjobb”. Att prestera kvantitet är inte detsamma som att göra något produktivt menar Newport. Och jag tycker att det är skönt att han – till skillnad från många andra s k kreativitetsguruer – inte talar om ”skärmtid” eller ”digital fasta”. Istället betonar han förmågan till fokus, uthållighet och ansträngning, alldeles oavsett skärm eller bok.

I ett liknande ärende skriver Jonna Bornemark i sin kritikerrosade bok ”Det omätbaras renässans” om nutidens fixering vid mätbara resultat och effekter.

I en bok som jag och Ulf Bjereld gav ut för mer än tio år sedan, ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (Hjalmarson & Högberg) förutskickar vi att just kunskapen kommer att stå i fokus för politikens debatter i ett digitaliserat, individualiserat och globaliserat samhälle. Vi skriver i vårt sammanfattande slutkapitel att:

Den kommunikationella revolutionen har övertrumfat territoriet och de materiella resurskonflikterna på ett sådant sätt att nya relevanta skiljelinjer idag utspelar sig kring kunskapsproduktion, kunskapsförmedling och kunskapslegitimitet. Kampen om kunskapsproduktionen gäller kunskapens innehåll, d v s vem som
skall ha makten att forma kunskapens innehåll, att bestämma vad som är sant och osant. Kampen om kunskapsförmedlingen gäller rätten till kunskap, d v s vem som skall ha makten att tillgodogöra sig kunskapen. Kampen om kunskapens legitimitet gäller kunskapens räckvidd, d v s strävan att göra kunskapen till den ”enda” legitima källan till makt, att ge kunskapen en monopolställning som legitim auktoritet.

Vi diskuterar också de nya sociala grupper (klasser?) som kommer att växa fram och kräva politiskt inflytande i kraft av sina kunskapspositioner och hur det kommer att påverka den klassiskt höger-vänster-orienterade svenska politiken.

Visst skulle vi idag med facit i hand säkert använda andra termer eller illustrationer. Men huvudargumenten och slutsatserna ligger fast: kampen om kunskapen har i det digitaliserade, individualiserade och globaliserade informationssamhället vuxit fram som politikens nya centrum. Graden av insikt om detta förhållande kommer att vara avgörande för vår förmåga att ta makten över samhällsutvecklingen under det nya decenniet.

Gott nytt år 2020!

 

En bref: Opinionsläget är inget pålitligt stöd för politiska reformer

Svensk politik idag tampas fortfarande med avgörande frågor kring ekonomisk och social jämlikhet samtidigt som debatten cirklar kring frågor som vi tidigare inte ansett ligga inom den politiska sfären överhuvudtaget. Vår välfärd och solidaritet utsätts för stark press genom ökande ekonomiska och sociala klyftor samtidigt som statsmakten undviker de svåra frågorna för att i stället debattera sådant som borde höra till den mellanmänskliga sfären (hur man hälsar eller vad man har på huvudet). Politiskt ledarskap saknas där vi borde kunnat förvänta oss att finna det.

I årets sista söndagskrönika den 29 december 2019 i Borås tidning reflekterade jag kring historiska opinionslägen. I en tid som politiskt kännetecknades av kampen för daghem, kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden, fri abort och smärtlindring vid förlossning ansåg två tredjedelar av svenskarna att gifta kvinnor skulle avskedas först om det blev ont om arbete. Implicit låg att deras män kunde försörja dem, de hade ju helt enkelt ett val – att bli hemmafru. Nu blev inte denna hållning den som segrade utan tvärtom är idag förskola, kvinnors rätt till förvärvsarbete, fri abort och smärtlindring självklart.

Så, opinionsläget är sällan något pålitligt stöd för politiska reformer. Snarare tycks opinionen oftast anpassa sig till förändringar som drivs fram av ett politiskt ledarskap – och finner dem oftast både användbara och rimliga. Men frågorna i olika undersökningar säger mycket om den tid de ställs i, kanske är det snarast frågorna som uttrycker den politiska diskursen allra tydligast.

Och vi ställer faktiskt fortfarande frågor om ekonomisk jämlikhet – ett tillstånd som 60-70 procent fortfarande vill uppnå. Men frågor om att avskeda gifta kvinnor ställs inte längre.