En bref: Ängslighet är ingen bra kompassriktning i politiken

Hur blev nostalgi och tillbakablickande svensk politiks nya riktmärke?

En avgörande orsak är Sverigedemokraterna. Sedan snart tio år har en national-konservativ politisk agenda stöpt om svensk politik, och detta trots att det parti som initialt mobiliserat på den agendan aldrig haft mer än knappt var femte väljare bakom sig i val. Feministiska vägval, mångkulturella öppningar och individuella rättigheter är politiska framgångar som den national-konservativa ideologin ser med stor skepsis, för att inte säga fientlighet, på. Men övriga partier har i sin överdrivna ängslan för att förlora både politiskt fotfäste och väljare inte gemensamt tagit strid för de vägvinnande reformer man tidigare drivit och genomfört. Istället har den politiska debatten krympt sig till lagom storlek för den framgångsrike nykomlingen och den national-konservativa agendan blivit dominerande.

Så skrev jag i en ledarkrönika på Borås tidning den 3 november i år. Tyvärr tycks även den nya året präglas av ängslan, oro och tassande. Framtiden är oviss, det har den onekligen alltid varit, men aldrig har väl dåtiden använts så flitigt som politiskt tillhygge.

Det politiska ledarskap som krävs för att peka ut en riktning för framtiden tycks fullt upptaget med att positionera sig i relation till dåtiden. Vår bästa tid är nu – och det kommer den att vara även framgent. Så kasta de nostalgiska politiska flosklerna på sophögen, använd principiella moraliska argument för reformer, plocka upp kartan och ta kompassen i handen – ta sikte framåt.

Nytt hus, nytt år och nya förväntningar!

Det lackar mot jul. Och vi har tagit emot vårt nya hus, om än mycket arbete återstår med inredning och annat jox. Från fakultetsledningens sida ser vi fram emot 2020 när husets potential skall förverkligas. Inte bara programmet som arbetsgruppen ”Humanisten 2020” jobbar med känns förväntansfullt utan också de ännu okända möjligheter som det innebär att dela ett gemensamt hus. Möjligheten att träffas på kort varsel, att ta fika ihop, kvista över på ett seminarium som pågår på granninstitutionen eller spontant diskutera gemensamma frågor kring utbildning eller forskning – allt detta kan ge oss en ännu oanad styrka!

I fakultetsstyrelsen pågår just nu arbetet med att grundlägga en vision och strategi för vår fakultet. På årets sista styrelsemöte den 17 december kommer styrelsen att diskutera två olika förslag som ledamöterna arbetat fram. Och därefter tar ett berednings- och förankringsarbete form som inför beslut under senvåren eller försommaren.

Alla vet att våra lokalkostnader ökar med det nya huset. Men bakgrunden till det är i första hand att vi ökar våra ytor och inte att de nya lokalerna är påtagligt dyra. Tidigare betalade vi i ca 2500 kr per m2 och år och nu har den kostnaden stigit till 2800 kr m2. Med tanke på att alla lokaler är ombyggda och stora delar helt nybyggda är det inte en orimlig ökning. Varje instutions lokalkostnad beräknas av fastighets- och serviceenheten genom tillämpning av en modell som tar hänsyn till en mängd olika faktorer, t ex städning, avskrivningar vid sidan av själva lokalytan. Den totala lokalkostnaden för fakulteten ligger på ca 68 miljoner per år. Grunden i lokalkostnadsmodellen är den s k enskilt förhyrda arean för varje institution, vilket i praktiken betyder den egna kontorsytan.

Budgeten för bygget har hållits relativt det påskrivna avtalet från 2016. Däremot gjordes flera förändringar under den långa projekteringsfasen fram till byggstart vilket påverkade budgeten. Inga nya kostnader har dock tillkommit för oss under arbetet, tvärtom har vi själva reducerat de investeringskostnader som beräknats och på det viset också kunnat hålla lokalkostnaden nere. Vi har återvänt möbler (en del av dessa kommer att rekonditioneras under våren), vi har kunnat köpa in AV-utrustning inom ramen för våra egna investeringsramar (vilket inte var planerat i projektet) och vi har lämnat ifrån oss ett antal m2 genom att avsäga oss språkskrapan. Däremot har vi under byggtiden haft kostnader för ytor och materiel vi inte kunnat utnyttja vilket vi nu diskuterar med universitetsledningen.

Förhoppningsvis kan vi nu lägga en tung tid bakom oss och vända ansiktet mot framtiden i ett ljust, öppet och välkomnande hus placerat i en tilltalande grön miljö. Jag har också nu varit dekan för Humanistisk fakultet i tre år, tre år som i stor utsträckning också präglats av byggprojektet och en försvagad ekonomi. Nu är byggprojektet i stort sett avslutat och ekonomin har genom hårt arbete vänt uppåt. Personligen ser jag därför fram emot en fortsatt dekanperiod som skall kunna präglas av utveckling och förnyelse i hela verksamheten.

I år är det av kalenderskäl lätt att få en lång sammanhängande helgledighet och jag vill verkigen understryka att den återhämtningen är något jag hoppas att alla prioriterar. Jag önskar också alla medarbetare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Jultallrik från 1973: ”Going home for Christmas!”

En bref: Vi behöver en ny maktutredning

Globaliseringen flyttar politisk och ekonomisk makt från nationella institutioner. Digitaliseringen och samhällets individualisering lägger allt större ansvar på den enskilde medborgaren (skolan, vården, pensionen, göra sig ”anställningsbar” etcetera). Medie­explosionen har skapat nya gemenskaper och nya plattformar, men också helt nya maktkonstellationer. Därmed försvåras medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar av sina valda representanter, eftersom de politiska institutionerna (riksdagen, landstingen, kommunfullmäktige) urholkas på makt. Makten har internationaliserats, men procedurerna för att utkräva politiskt ansvar ligger kvar på nationell och lokal nivå.

För att få bättre kunskap om hur samhällsförändringarna påverkat maktförhållanden i samhället bör en ny maktutredning tillsättas.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 29 oktober 2019 argumenterar jag och fyra andra samhällsvetare för att Sverige behöver en ny maktutredning.

Vi som skrivit under artikeln och ställer oss bakom kravet är, förutom jag själv, Ulf Bjereld, Andreas Johansson-Heinö, Jesper Strömbäck och Lisa Pelling. Vi kommer från olika delar av akademin och politiken – och vi är eniga om att den utredning som kom för snart trettio år sedan behöver en uppföljare.

Kritiken lät inte vänta på sig – än var vi ”ointresserade av det nya Sverige”, samt ”ointresserade av varför SD växer” (sic!) samt ägnade oss åt ”nostalgi” och ansågs inte vara ”nyfikna”. Och konceptet utredning beskrevs i negativa termer per se, kallades t ex ”megautredning” och påstods inte leda någonstans. Vi fick medhåll från en del håll på sociala medier – men tyvärr uteblev reaktionen från regering, riksdag och relevanta myndighetschefer.

Jag håller fast vid uppfattningen av en djuplodande och bred utredning av makten i Sverige av idag skulle göra oss alla avsevärt bättre rustade att formulera politiska lösningar på såväl gängbrottslighet som sjukvårdsköer.

En bref: Kläder signalerar pondus och makt – särskilt för kvinnor

Kvinnors klädsel har haft en relation till kvinnors egen maktambition, kvinnors ställning i samhället och till könens relation längre än någon kan minnas. Idag år 2019 pågår diskussioner om kvinnor får, vill eller kan hölja sitt huvud i en täckande huvudduk. För mig är det ett individuellt val som jag inte har med att göra. Själv gillar jag skarpt att ha hatt, gärna med rosetter och blommor. När jag var i tonåren var flickors tajta jeans något som föräldragenerationen gärna ville stoppa. Idag kan jag förstå vad som låg bakom motståndet, men vem kan hindra vinden från att blåsa? Det har funnits tider och platser när kvinnor inte fick bära byxor, inte visa naveln, inte ha bikini, inte ha burkini eller bära lågklackade skor. I den akademiska världen tillhör fortfarande fracken männen, men även där sker en uppluckring. En flicka i frack är idag inte alls så uppseendeväckande som när filmen med samma namn spelades in år 1956.

Så skrev jag i min söndagskrönika i Borås tidning den 6 oktober i år. Jag argumenterade både för kvinnans rätt att välja kläder och stil själv – utan att behöva bli kritiserad – och för att vi borde våga vara lite mer tillåtande i klädfrågor än vad många av oss känner är möjligt.

Tyvärr är det nämligen svårt att bli tagen på allvar, särskilt som kvinna, om man inte klär sig inom normen för hur en person med makt bör klä sig. Jag fick snabbt erfara att mina jämnåriga manliga kolleger med motsvarande meriter lätt togs på allvar även i jeans och rutiga skjortor. Själv insåg jag att kavaj, snygga skor och en viss skärpa i rösten krävdes för att nå samma resultat i auktoritetsgrad.  Med åren har jag dock skaffat mig både en egen stil, viss pondus och större självkänsla – men jag råder fortfarande yngre kvinnliga kolleger att ta på kavajen och lyfta fram sin vetenskapliga meriter i lärosalen.

***

PS Jag har fortfarande lite roligt åt när jag skall föreläsa någonstans eller medverka i någon debatt där ingen känner mig och kan sätta mig på första bänk, på scenen eller stå vid dörren en lång stund utan att någon uppmärksammar att jag ens är där. 🙂 DS

En bref: Tveksamt om det blir några resultat av migrationspolitiska kommittén

I veckan har den parlamentariskt sammansatta migrationspolitiska kommittén påbörjat sitt arbete. Syftet är att enas om en långsiktig och brett förankrad migrationspolitik vårt land. Men uppgiften är omöjlig redan från början; de politiska partierna står längre ifrån varandra inom det här området än någonsin.

(…)

Det migrationspolitiska området är idag politiskt hetare än någonsin och det gäller även synen på integrationen. Min kollega Constanza Sanhueza Petrarca och jag visar i ”Storm och stiltje” också att uppfattningen om integrationsförslag hänger starkt samman med vår partipolitiska uppfattning och vår egen ekonomiska situation. Bedömer vi åtgärderna i relation utifrån resultat eller på grundval av vem som föreslår dem, eller hur vi själva påverkas av dem?

(…)

Migrationspolitiska kommittén riskerar tyvärr att öka motsättningarna och försvåra möjligheterna för framtida kompromisser.

För att få andra perspektiv och nya ingångar hade det varit bättre att satsa på en bred migrationspolitisk expertutredning som sedan gett möjlighet till dialog och kompromiss.

Så skrev jag i en ledarkrönika i Borås tidning söndagen den 8 september i år. Kritiken mot den parlamentariska utredningen riktar sig emot möjligheten att få ett resultat som kan omsättas i politisk handling.

Vi såg tidigare i höst hur samtalen om gängbrottsligheten bröt samman just eftersom partierna har så diametralt olika – och djupt ideologiskt impregnerade – verklighetsbilder. Politikens styrka är inte att sitta ned och hitta goda intellektuella svar på svåra samhällsfrågor, politikens styrka är att skapa ideologiska alternativ och att formulera och genomföra reformer och åtgärder.

Öppet hus – i alla bemärkelser!

Nu har alla äntligen fått en smygtitt, en första koll på hur det nya huset och våra nya lokaler faktiskt tar sig ut. Onsdagen den 9 oktober på seneftermiddagen var det öppet hus på Humanisten. Plötsligt vimlade ett gäng upprymda humanister runt i nya huset. Kollade in om bokhyllorna fick plats på väggen, häpnade över ljuset i trapphallen, fick lite svindel från våning sex och ända ner i källaren, åkte i hissar med stränga röster och dubbla uppsättningar knappar samt beundrade hörsalar, case-salar och den fina teatersalen (black box) djupt inne i berget.

Jag är medveten om att de som kom och tittade var de som också var mest förväntansfulla, men jag hörde bara glada röster och positiva uttalanden. Faktum är att det är nu mindre än två månader kvar tills husets huvudentré åter öppnar, den 2 december (idag endast 52 dagar)! Planeringen för den stora invigningen den 24 april pågår också för fullt, liksom arbetet med Humanisten 2020 för att låta hela vårt första år vara ett smörgåsbord fyllt av humanioras alla bidrag och möjligheter.

Vi står i oktober inför det akademiska årets stora högtid, promoveringen den 18 oktober av alla nyblivna doktorer. Då kommer också våra båda hedersdoktorer Martin Bagge och Claes Eriksson att promoveras. I år är det min tur att medverka på podiet iklädd (varm!) dekan-kappa och vår promotor professor Åsa Arping ligger i hårdträning med sitt latin, likt alla andra i hennes sitaution!

Vi är många som nu ser fram emot att samla hela fakulteten under ett tak. För mig som dekan har det blivit allt mer påtagligt att det inte varit bra vare sig för medarbetare eller studenter att verksamheten varit så utspridd som den varit. Ingen skugga över tidigare beslut, allt rymdes inte här helt enkelt, men det blir en kvalitativ förbättring att ha tillgång till hela bredden i ett och samma hus. Det gäller både för studenterna och för oss som jobbar här. Huset är byggt för att släppa igenom människor, tankar och upplevelser; alltså genomskinligt, ljust och öppet. Låt oss försöka hålla fast vid den tanken även när vi börjar känna oss hemma!

De ekonomiska rapporterna i höst om utbildningsekonomin ger oss lite hopp inför framtiden. Lite fler studenter än tidigare och vi ser en lite bättre matchning mellan kostnader och intäkter. Det bådar gott. Och med ett nytt hus där hela fakultetens verksamhet ryms – som har generösa ytor för studier, samverkan, samtal och seminarier – tror jag att vi kan göra en riktig omstart för hela verksamheten.

Fakultetens visionsarbete drar igång – och nu väntar vi in ett nytt hus!

Sommarledigheterna är slut för de flesta och lokalerna börjar lite långsamt fyllas på med återvändande medarbetare. Snart stormar studenterna in, men vi har lite respit att förbereda oss och komma in i lunken igen. Själv är jag lite vill i tiden de första dagarna, men nu är det åter dags att passa mötestider, fatta beslut och göra planer.

Fakultetsstyrelsen och prefekterna hade tillsammans med fakultetsledningen ett internat på Stenungsbaden i veckan (20-21 aug). Vi diskuterade visionsarbete, långsiktiga strategier, RED19, verksamhetsplan och budgetarbete. Konstruktiva dagar tyckte jag, och mycket material och tankar att ta med sig inför hösten.

Göteborgs universitet har påbörjat arbetet med en ny Vision, ett lovande arbete som trycker på universitetets relevans, etiska avvägningar och kvalitet i forskning och utbildning. Det innebär också att vi nu står inför den sista verksamhetsplanen med Vision 2020 – nästa år skall allt vara uppfyllt! 🙂 Praktiskt innebär det att HP/VP denna gång egentligen inskränker sig till en VP 2020. En genomgång av nuvarande VP 2019 visar att en hel del är genomfört, annat är på god väg men några få saker behöver påbörjas under hösten och får kanske flytta med till 2020.

Inför inflyttningen i det nya huset och de stora förändringar det innebär behöver Humanistiska fakulteten dock en egen långsiktig vision och strategi att arbeta utifrån. Små beslut i allt från ekonomi till Twitter bör bottna i en strategi som pekar ut riktningen för utbildning, forskning och samverkan. I Stenungssund nämndes samhällsrelevans, synlighet, kvalitet och resursfördelning som centrala bitar i en strategi, medan ledord som ”Tala-Tänka-Minnas” eller ”Vad gör en människa?” kanske kan fånga fakultetens vetenskapliga identitet. Strategi och vision förutsätter varandra och det kreativa arbetet med att mejsla fram dessa kommer att starta direkt i höst.

Därutöver, i en parallell rörelse, kommer vi att ta fram en ”utbildningskatalog” som visar upp de möjligheter som finns hos oss, både för studenter, GU-kolleger och andra intresserade. En publikation som ligger på webben i hela sin bredd men som också finns att tillgå i handfast materiell pappersform att sätta i handen på den rådvilla.

Jag känner stor tillförsikt inför det här arbetsåret, men naturligtvis också en bävan inför de stora förändringar som inflyttning och invigning innebär. Det är dock avgörande att vi ser det nya huset som en möjlighet och använder den unika situation som det ger oss – trots att vi har fokus på att hantera knapphet i resurser och byggets störande effekter. Huset kan faktiskt nu ge oss en extra skjuts framåt, både som energitillskott och med en ny funktionalitet. Vi måste ta den.

Välkomna tillbaka till ett nytt arbetsår!

Nej, Ester Blenda Nordström har inte varit bortglömd i mer än sju decennier

Först kom en uppmärksammad film, därefter en Augustbelönad biografi och nu denna sommar en rik utställning. Ester Blenda Nordströms äventyrliga liv, banbrytande journalistik och normbrytande författarskap har på bara några år hamnat i strålkastarljuset, efter att denna makalösa personlighet varit bortgången i sju decennier och bortglömd än längre. (DN 190819)

Så skriver idag Birgitta Rubin i Dagens Nyheter när hon recenserar en utställning om journalisten Ester Blenda Nordström, signaturen Bansai. Tematiken att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” och nu återupptäckts genom en biografi av Fatima Bremmer har återkommit flera gånger under det sista året. Och det gör mig både irriterad och faktiskt också upprörd.

Nordström, som avled 1948, kanske försvann från agendan efter sin produktiva tid, hennes missbruk och sjukdom påverkade säkert. Men att hon skulle varit bortglömd som Rubin skriver i mer än sjuttio år är helt enkelt inte sant. Att något inte finns på näthinnan hos varje journalist eller på agendan på kulturredaktionerna betyder INTE att det inte finns eller är bortglömt.

Nordström förekom i Fredrik Sjöbergs Augustnominerade bok ”Flugfällan” som kom 2004, hennes banbrytande reportage ”Piga bland pigor” kom ut igen år 2012 och väckte stor uppmärksamhet. År 2016 kom en dokumentärfilm om Nordströms liv gjord av Anna Hylander som också är släkt med Nordström.

Under min tid på Journalisthögskolan i Göteborg (1982-84) var Nordströms journalistik en självklar referenspunkt och jag och många i min generation kan rimligen inte anse henne ”bortglömd”.

Jag finner de återkommande påståendena om att Ester Blenda Nordström varit ”bortglömd” präglade av det egna jagets begränsade synfält. Många är de som i så fall är bortglömda trots att de utgör navet i centrala forskningsfält eller akademiska studier.

Och tyvärr skulle jag säga att detta är en principfråga – när filmen ”Kvinnorna på Fröken Frimans Tid” sändes 2016 påstods också att programledaren/journalisten mer eller mindre själv återupptäckt de tidiga svenska kvinnosakskvinnornas liv och verksamhet. Detta trots att forskningen inom området är omfattande, och att vissa av forskarna varit behjälpliga vid programmets färdigställande. Jag – och många andra – kritiserade då Sveriges Television hårt för deras syn på vetenskapligt arbete inom humaniora och samhällsvetenskap.

Inom humanvetenskaplig och samhällsvetenskaplig forskning finns ett kunskapsdjup och en beläsenhet som borde kunna vara ett avstamp för de journalister och författare som vill skriva om eller arbeta med medieberättelser kring historiska (och samtida) fenomen i vårt samhälle.

Att påstå att något eller någon varit ”bortglömd/t” är såvitt jag förstår bara en marknadsföringsteknik. Risken är dock att det som verkligen blir bortglömt är den seriösa och uthålliga forskning som bedrivs av tusentals akademiker inom universitet och högskolor.

En bref: Svaga band bygger samhällsgemenskap

För den som alltid tillhört någon minoritet vet att gemensamma normer och värderingar alltid tillämpas på minoriteternas bekostnad. Starka gemenskaper finns, och bör finnas, i familj och vänner. Jag skulle istället vilja slå ett slag för svaga band (weak ties) som bas för ett gott samhället.

Det är de svaga banden mellan människor, snarare än de starka gemenskaper, som ger tillgång till nya nätverk, skapar tillit och lämnar utrymme för variation och förändring.

Juli månads söndagskrönika (den 14 juli 2019) i Borås tidning behandlade de senaste årens favoritämne: Svenska Värderingar.

För mig är det obegripligt att så många debattörer tycks tro att ett samhälle fungerar som en familj – alltså med starka och djupa gemenskapsband – samtidigt som många kritiserar s k parallellsamhällen. Det som kännetecknar ett s k parallellsamhälle är just att samhället har blivit som en familj: maffia, kriminella gäng, klanvälden i länder utan statsmakt, släktfejder och sekter är alla exempel på när starka band och djupa gemenskaper hämmar och begränsar människors individuella rättigheter.

Ett samhälle karaktäriseras av vissa grundläggande gemensamma regler och normer, ibland talas om ett ”samhällskontrakt” mellan medborgare och statsmakt. Utgångspunkten är att medborgarna betalar skatt, är lojala mot institutionerna och lyder lagen och staten levererar välfärd, rättsstat och trygghet. Sådant skapas genom svaga band, alltså band som inte kräver likhet utan tolererar mångfald men band som skapar tillit och samförstånd.

 

Almedalen: Den demokratiska mötesplatsen – och vikten av lite historia

Almedalsveckan är över, en vecka fylld av politik och demokratisk debatt. Jag har tillsammans med flera andra från Göteborgs universitet deltagit i ett antal seminarier, arrangemang och mingel. Nu närmar sig dock semestern även för min del.

Ett av seminarierna i vilket jag deltog, arrangerat av Högskolan i Väst, behandlade hoten mot akademisk frihet och det går att se här. I ett annat seminarium diskuterade jag ett av mina forskningsområden, populism och demokrati, med kollegan Sverker Gustavsson, hos Arena Idé, och det går att se här. Vädret var lite sisådär och de dagliga cykelturerna fram och tillbaka till Visby innerstad genomfördes ibland i både hård motvind och ösregn. Men viktigare är att veckan ger tillfällen att möta personer från olika delar av samhället, lite mer informellt, i konstellationer som sällan uppstår spontant: universitetsrektorer, journalister, lokalpolitiker, aktivister, präster, debattörer, forskare, ledarskribenter, fackligt aktiva, politiska tjänstemän och ministrar träffar spontant på varandra och alla turister, intresserade medborgare och gotlänningar som rör sig i Visby under de här dagarna.

På lördagen gjorde jag tillsammans med några vänner en utfärd till östra Gotland för att titta på kyrkor och naturområden. Helt för oss oväntat fann vi vid Östergarns kyrka ett minnesmärke och en grav för de 27 tyska sjömän som den 2 juli 1915 stupade i samband med att minkryssaren Albatross besköts av ryska flottan och sjönk i Östersjön. Fartyget besköts även efter det att det sökt skydd på svenskt vatten, en grov kränkning av neutraliteten som föranledde att svensk flotta förlades permament till Gotland. Till vår förvåning låg en stor vacker krans vid stenen, en krans med hälsning från den tyska ambassaden. Tyskland hade alltså hedrat de stupade på denna 104-årsdag av förlusten, vid denna lilla kyrkan allra längst ut på Gotlands östkust. Det tycker jag var respektingivande. Och det ger kraft åt tanken att vårt kulturarv och vår historia förtjänar ett djupare intresse och reflektion – inte att bara användas som en kuliss inför vilken dagsaktuella händelser spelas upp. Dagens demokrati föddes ur första världskrigets fasor. Vi firar ett sekel av allmän och lika rösträtt i Sverige. Och i år är det faktiskt 100 år sedan Versaillesfreden slöts. Inte för att det var det bästa fredsavtalet kanske, men det är en byggsten i förståelsen av varför vi är där vi är idag.

Jag hoppas att ni alla redan har, eller kommer att ha, en fin sommarledighet. Om det blir regniga dagar kan man alltid läsa böcker – jag rekommenderar varmt ”Den stora utställningen” av Marie Hermansson, en bok om Göteborgsutställningen 1923 och med fin skildring av tidsandan men som också har en liten relation till vårt husbygge (entrén), samt ”De obotliga optimisternas klubb” av Jean-Michel Guenassia. Den sistnämnda gestaltar hur Europas historia tränger in i varje por hos en människa, och boken är också ett starkt vittnesbörd om vad flyktingskap gör med våra liv.

Vi ses i augusti!

Östergarns kyrkogård; minnessten över de 27 döda sjömännen från det tyska minkryssaren SMS Albatross som förliste efter rysk beskjutning den 2 juli 1915.