Humanioras plikt och vikt inför 2020-talet

På Trettondagsafton den 5 januari skrev jag och dekanen för humanistisk och teologisk fakultet i Lund Johannes Persson en debattartikel i GP där vi argumenterade för en stark och ny forskningssatsning på humanistisk forskning i syfte att skapa breda teoretiska plattformar och starkare incitament för samarbete både inom humaniora och mellan humaniora och andra vetenskapsområden. Humaniora är en nödvändighet, menar vi, om de problem och svårigheter som återfinns såväl på mikronivå i vårt eget samhälle som på den globala nivån skall kunna hanteras. Men en försvinnande liten del av den statliga forskningsfinansieringen landar i humanistiskt inriktade verksamheter, något som på lång sikt riskerar både att försämra samhällets motståndskraft vid kris och oro men också utarma själva kunskapsbasen för samhällsutvecklingen.

Inför det nya decenniet krävs verkligen en förnyad kamp för kunskap och för kunskapens roll i samhällsutvecklingen. När anekdoter och åsikter jämställs med verifierad kunskap i samhällsdebatten eller när dramatiken i en medieberättelse är viktigare än sanningshalten, ja då behövs vi. När källkritiken brister eftersom många hellre blir smekta medhårs än får sina fördomar ifrågasatta och när längtan efter den homogena nationella gemenskap som aldrig funnits växer sig politiskt stark, ja då behövs vi. Man får gärna kalla oss tråkiga, men då står vi ändå där med våra ”å ena sidan och å andra sidan” eller ”det beror på hur man menar” och gör tillvaron komplicerad. Det är en del av vårt jobb. Då är det lite symboliskt att just detta första år av 20-talet så samlas vi alla i ett och samma hus, och vilket härligt hus se’n… Här kan vi – med viss distans och i ett flödande klart ljus – analysera och diskutera samhällsutvecklingen, men också bjuda in till samtal, studier och fördjupning inom ett brett humanistiskt område.

För mig personligen innebär också det nya året och det nya decenniet att jag går in i den andra fasen av mitt dekanskap. För tre år sedan tillträdde jag som dekan för Humanistisk fakultet och jag kan verkligen inte säga att jag visste vad som väntade 🙂 Nu har jag blivit varm i kläderna, för att inte säga hemtam, på fakulteten och ser fram emot de kommande tre åren med stor glädje och tillförsikt. Kanske kan vi nu (äntligen) få gå över i en fas där vi aktivt förvaltar och utvecklar våra styrkor och utröner hur den kan tas tillvara i vår nya miljö.

Varmt välkomna tillbaka till ett nytt verksamhetsår och till vårt nya intellektuella hem.

Kampen om kunskapen kommer att prägla ett nytt decennium – Gott nytt år 2020!

Ett nytt decennium; 2020-talet. När jag var barn tänkte jag på årtal som 2019 och 2020 som science fiction. Men nu är jag här. Och ni med. Och livet är fortfarande alldeles fantastiskt. Jag sörjer dock att så många av mina medmänniskor tycks ha tappat tron på framtiden. Diskursen i politiken och samhällsdebatten är påtagligt tillbakablickande men också inskränkt, repressiv och negativ. Destruktiva trender förstärks digitalt av kommersiella och politiska intressen medan de konstruktiva diskussionerna har svårt att göra sig hörda. Att ifrågasätta, kritisera och hitta fel är enkelt – och kvar av samtalet blir bara känslan av uppgivenhet. Att konstruera, skapa och bygga upp är mycket svårare – men skapar långsiktig tillfredsställelse. Endast den som inget gör undviker misstag, som det gamla talesättet lyder.

Sådant som gör mig glad är att läsa om hur fokus, uthållighet och intensitet kanske är på väg att uppvärderas inför ett nytt decennium. Mannen bakom den s k 10 000-timmars-regeln (som f ö är en myt enligt dess upphovsman) heter Anders Ericsson och han noterar att det är just uthållighet, feedback, handledning och träning som gör oss duktiga på det vi gör. I Svenska Dagbladet häromdagen säger han att ”(V)i behöver ha fullt fokus när vi tränar. Vi måste gå utanför vår bekvämlighetszon – att fortsätta fila på samma Nirvanalåtar på gitarren tar oss inte till några nya nivåer. Men dessutom behöver vi feedback, någon som ser våra brister och visar hur vi kan ta oss vidare.” Och här kan vi ju lära något viktigt för framtiden; handledaren. Vi behöver en ledsagare, tränare, coach, lärare eller vad man än vill kalla det, när vi förkovrar oss. Universitetsvärlden har länge haft fokus just på den rollen, men jag tror att vi i akademin kan göra det mycket bättre än idag. Konkurrensen mellan individer håller på att tränga ut den speciella relation som handledarskap/mentorskap fyller. Och den funktionen bör inte avslutas när adepten har uppnått en examen, tvärtom. Vi behöver varandras feedback som allra mest när vi skall ge oss ut på nya äventyr alldeles själva. Konkurrens leder till likriktning, stordrift, effektivisering av metoder och i bästa fall förfining av redan uppnådda resultat – feedback och mentorskap skapar mod som ger nya landvinningar och innovation.

På samma sätt blir jag glad av att läsa i Svenska Dagbladet om Cal Newports bok ”Deep work” som nu kommer på svenska. Han menar att framtiden inte tillhör de s k nätsmarta utan att framgång i informationssamhället kräver förmåga att gå på djupet i det man gör. Att alltså inte jobba enligt minsta motståndets lag utan istället övervinna den ytlighet som digital kommunikation inbjuder till för att ge sig tid att fokusera på djupet. Förstå ett fenomen, undersöka och studera mekanismer och konsekvenser, det är motsatsen till den ytliga förmåga som länge gett utdelning i en digital ekonomi. Newport skriver att ”många jobbar efter minsta motståndets lag, och sysslar med något han kallar för ”improduktiv upptagenhet”: arbete som ger synligt, men inte alltid viktigt, resultat. Eftersom kunskapsarbetare ofta saknar tydliga beskrivningar av vad ”produktivitet” egentligen innebär vänder många tillbaka till industrierans definition av begreppet – något Newport menar ofta var att betrakta som ”ytjobb”. Att prestera kvantitet är inte detsamma som att göra något produktivt menar Newport. Och jag tycker att det är skönt att han – till skillnad från många andra s k kreativitetsguruer – inte talar om ”skärmtid” eller ”digital fasta”. Istället betonar han förmågan till fokus, uthållighet och ansträngning, alldeles oavsett skärm eller bok.

I ett liknande ärende skriver Jonna Bornemark i sin kritikerrosade bok ”Det omätbaras renässans” om nutidens fixering vid mätbara resultat och effekter.

I en bok som jag och Ulf Bjereld gav ut för mer än tio år sedan, ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (Hjalmarson & Högberg) förutskickar vi att just kunskapen kommer att stå i fokus för politikens debatter i ett digitaliserat, individualiserat och globaliserat samhälle. Vi skriver i vårt sammanfattande slutkapitel att:

Den kommunikationella revolutionen har övertrumfat territoriet och de materiella resurskonflikterna på ett sådant sätt att nya relevanta skiljelinjer idag utspelar sig kring kunskapsproduktion, kunskapsförmedling och kunskapslegitimitet. Kampen om kunskapsproduktionen gäller kunskapens innehåll, d v s vem som
skall ha makten att forma kunskapens innehåll, att bestämma vad som är sant och osant. Kampen om kunskapsförmedlingen gäller rätten till kunskap, d v s vem som skall ha makten att tillgodogöra sig kunskapen. Kampen om kunskapens legitimitet gäller kunskapens räckvidd, d v s strävan att göra kunskapen till den ”enda” legitima källan till makt, att ge kunskapen en monopolställning som legitim auktoritet.

Vi diskuterar också de nya sociala grupper (klasser?) som kommer att växa fram och kräva politiskt inflytande i kraft av sina kunskapspositioner och hur det kommer att påverka den klassiskt höger-vänster-orienterade svenska politiken.

Visst skulle vi idag med facit i hand säkert använda andra termer eller illustrationer. Men huvudargumenten och slutsatserna ligger fast: kampen om kunskapen har i det digitaliserade, individualiserade och globaliserade informationssamhället vuxit fram som politikens nya centrum. Graden av insikt om detta förhållande kommer att vara avgörande för vår förmåga att ta makten över samhällsutvecklingen under det nya decenniet.

Gott nytt år 2020!

 

En bref: Opinionsläget är inget pålitligt stöd för politiska reformer

Svensk politik idag tampas fortfarande med avgörande frågor kring ekonomisk och social jämlikhet samtidigt som debatten cirklar kring frågor som vi tidigare inte ansett ligga inom den politiska sfären överhuvudtaget. Vår välfärd och solidaritet utsätts för stark press genom ökande ekonomiska och sociala klyftor samtidigt som statsmakten undviker de svåra frågorna för att i stället debattera sådant som borde höra till den mellanmänskliga sfären (hur man hälsar eller vad man har på huvudet). Politiskt ledarskap saknas där vi borde kunnat förvänta oss att finna det.

I årets sista söndagskrönika den 29 december 2019 i Borås tidning reflekterade jag kring historiska opinionslägen. I en tid som politiskt kännetecknades av kampen för daghem, kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden, fri abort och smärtlindring vid förlossning ansåg två tredjedelar av svenskarna att gifta kvinnor skulle avskedas först om det blev ont om arbete. Implicit låg att deras män kunde försörja dem, de hade ju helt enkelt ett val – att bli hemmafru. Nu blev inte denna hållning den som segrade utan tvärtom är idag förskola, kvinnors rätt till förvärvsarbete, fri abort och smärtlindring självklart.

Så, opinionsläget är sällan något pålitligt stöd för politiska reformer. Snarare tycks opinionen oftast anpassa sig till förändringar som drivs fram av ett politiskt ledarskap – och finner dem oftast både användbara och rimliga. Men frågorna i olika undersökningar säger mycket om den tid de ställs i, kanske är det snarast frågorna som uttrycker den politiska diskursen allra tydligast.

Och vi ställer faktiskt fortfarande frågor om ekonomisk jämlikhet – ett tillstånd som 60-70 procent fortfarande vill uppnå. Men frågor om att avskeda gifta kvinnor ställs inte längre.

 

En bref: Ängslighet är ingen bra kompassriktning i politiken

Hur blev nostalgi och tillbakablickande svensk politiks nya riktmärke?

En avgörande orsak är Sverigedemokraterna. Sedan snart tio år har en national-konservativ politisk agenda stöpt om svensk politik, och detta trots att det parti som initialt mobiliserat på den agendan aldrig haft mer än knappt var femte väljare bakom sig i val. Feministiska vägval, mångkulturella öppningar och individuella rättigheter är politiska framgångar som den national-konservativa ideologin ser med stor skepsis, för att inte säga fientlighet, på. Men övriga partier har i sin överdrivna ängslan för att förlora både politiskt fotfäste och väljare inte gemensamt tagit strid för de vägvinnande reformer man tidigare drivit och genomfört. Istället har den politiska debatten krympt sig till lagom storlek för den framgångsrike nykomlingen och den national-konservativa agendan blivit dominerande.

Så skrev jag i en ledarkrönika på Borås tidning den 3 november i år. Tyvärr tycks även den nya året präglas av ängslan, oro och tassande. Framtiden är oviss, det har den onekligen alltid varit, men aldrig har väl dåtiden använts så flitigt som politiskt tillhygge.

Det politiska ledarskap som krävs för att peka ut en riktning för framtiden tycks fullt upptaget med att positionera sig i relation till dåtiden. Vår bästa tid är nu – och det kommer den att vara även framgent. Så kasta de nostalgiska politiska flosklerna på sophögen, använd principiella moraliska argument för reformer, plocka upp kartan och ta kompassen i handen – ta sikte framåt.

Nytt hus, nytt år och nya förväntningar!

Det lackar mot jul. Och vi har tagit emot vårt nya hus, om än mycket arbete återstår med inredning och annat jox. Från fakultetsledningens sida ser vi fram emot 2020 när husets potential skall förverkligas. Inte bara programmet som arbetsgruppen ”Humanisten 2020” jobbar med känns förväntansfullt utan också de ännu okända möjligheter som det innebär att dela ett gemensamt hus. Möjligheten att träffas på kort varsel, att ta fika ihop, kvista över på ett seminarium som pågår på granninstitutionen eller spontant diskutera gemensamma frågor kring utbildning eller forskning – allt detta kan ge oss en ännu oanad styrka!

I fakultetsstyrelsen pågår just nu arbetet med att grundlägga en vision och strategi för vår fakultet. På årets sista styrelsemöte den 17 december kommer styrelsen att diskutera två olika förslag som ledamöterna arbetat fram. Och därefter tar ett berednings- och förankringsarbete form som inför beslut under senvåren eller försommaren.

Alla vet att våra lokalkostnader ökar med det nya huset. Men bakgrunden till det är i första hand att vi ökar våra ytor och inte att de nya lokalerna är påtagligt dyra. Tidigare betalade vi i ca 2500 kr per m2 och år och nu har den kostnaden stigit till 2800 kr m2. Med tanke på att alla lokaler är ombyggda och stora delar helt nybyggda är det inte en orimlig ökning. Varje instutions lokalkostnad beräknas av fastighets- och serviceenheten genom tillämpning av en modell som tar hänsyn till en mängd olika faktorer, t ex städning, avskrivningar vid sidan av själva lokalytan. Den totala lokalkostnaden för fakulteten ligger på ca 68 miljoner per år. Grunden i lokalkostnadsmodellen är den s k enskilt förhyrda arean för varje institution, vilket i praktiken betyder den egna kontorsytan.

Budgeten för bygget har hållits relativt det påskrivna avtalet från 2016. Däremot gjordes flera förändringar under den långa projekteringsfasen fram till byggstart vilket påverkade budgeten. Inga nya kostnader har dock tillkommit för oss under arbetet, tvärtom har vi själva reducerat de investeringskostnader som beräknats och på det viset också kunnat hålla lokalkostnaden nere. Vi har återvänt möbler (en del av dessa kommer att rekonditioneras under våren), vi har kunnat köpa in AV-utrustning inom ramen för våra egna investeringsramar (vilket inte var planerat i projektet) och vi har lämnat ifrån oss ett antal m2 genom att avsäga oss språkskrapan. Däremot har vi under byggtiden haft kostnader för ytor och materiel vi inte kunnat utnyttja vilket vi nu diskuterar med universitetsledningen.

Förhoppningsvis kan vi nu lägga en tung tid bakom oss och vända ansiktet mot framtiden i ett ljust, öppet och välkomnande hus placerat i en tilltalande grön miljö. Jag har också nu varit dekan för Humanistisk fakultet i tre år, tre år som i stor utsträckning också präglats av byggprojektet och en försvagad ekonomi. Nu är byggprojektet i stort sett avslutat och ekonomin har genom hårt arbete vänt uppåt. Personligen ser jag därför fram emot en fortsatt dekanperiod som skall kunna präglas av utveckling och förnyelse i hela verksamheten.

I år är det av kalenderskäl lätt att få en lång sammanhängande helgledighet och jag vill verkigen understryka att den återhämtningen är något jag hoppas att alla prioriterar. Jag önskar också alla medarbetare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Jultallrik från 1973: ”Going home for Christmas!”

En bref: Vi behöver en ny maktutredning

Globaliseringen flyttar politisk och ekonomisk makt från nationella institutioner. Digitaliseringen och samhällets individualisering lägger allt större ansvar på den enskilde medborgaren (skolan, vården, pensionen, göra sig ”anställningsbar” etcetera). Medie­explosionen har skapat nya gemenskaper och nya plattformar, men också helt nya maktkonstellationer. Därmed försvåras medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar av sina valda representanter, eftersom de politiska institutionerna (riksdagen, landstingen, kommunfullmäktige) urholkas på makt. Makten har internationaliserats, men procedurerna för att utkräva politiskt ansvar ligger kvar på nationell och lokal nivå.

För att få bättre kunskap om hur samhällsförändringarna påverkat maktförhållanden i samhället bör en ny maktutredning tillsättas.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 29 oktober 2019 argumenterar jag och fyra andra samhällsvetare för att Sverige behöver en ny maktutredning.

Vi som skrivit under artikeln och ställer oss bakom kravet är, förutom jag själv, Ulf Bjereld, Andreas Johansson-Heinö, Jesper Strömbäck och Lisa Pelling. Vi kommer från olika delar av akademin och politiken – och vi är eniga om att den utredning som kom för snart trettio år sedan behöver en uppföljare.

Kritiken lät inte vänta på sig – än var vi ”ointresserade av det nya Sverige”, samt ”ointresserade av varför SD växer” (sic!) samt ägnade oss åt ”nostalgi” och ansågs inte vara ”nyfikna”. Och konceptet utredning beskrevs i negativa termer per se, kallades t ex ”megautredning” och påstods inte leda någonstans. Vi fick medhåll från en del håll på sociala medier – men tyvärr uteblev reaktionen från regering, riksdag och relevanta myndighetschefer.

Jag håller fast vid uppfattningen av en djuplodande och bred utredning av makten i Sverige av idag skulle göra oss alla avsevärt bättre rustade att formulera politiska lösningar på såväl gängbrottslighet som sjukvårdsköer.

En bref: Kläder signalerar pondus och makt – särskilt för kvinnor

Kvinnors klädsel har haft en relation till kvinnors egen maktambition, kvinnors ställning i samhället och till könens relation längre än någon kan minnas. Idag år 2019 pågår diskussioner om kvinnor får, vill eller kan hölja sitt huvud i en täckande huvudduk. För mig är det ett individuellt val som jag inte har med att göra. Själv gillar jag skarpt att ha hatt, gärna med rosetter och blommor. När jag var i tonåren var flickors tajta jeans något som föräldragenerationen gärna ville stoppa. Idag kan jag förstå vad som låg bakom motståndet, men vem kan hindra vinden från att blåsa? Det har funnits tider och platser när kvinnor inte fick bära byxor, inte visa naveln, inte ha bikini, inte ha burkini eller bära lågklackade skor. I den akademiska världen tillhör fortfarande fracken männen, men även där sker en uppluckring. En flicka i frack är idag inte alls så uppseendeväckande som när filmen med samma namn spelades in år 1956.

Så skrev jag i min söndagskrönika i Borås tidning den 6 oktober i år. Jag argumenterade både för kvinnans rätt att välja kläder och stil själv – utan att behöva bli kritiserad – och för att vi borde våga vara lite mer tillåtande i klädfrågor än vad många av oss känner är möjligt.

Tyvärr är det nämligen svårt att bli tagen på allvar, särskilt som kvinna, om man inte klär sig inom normen för hur en person med makt bör klä sig. Jag fick snabbt erfara att mina jämnåriga manliga kolleger med motsvarande meriter lätt togs på allvar även i jeans och rutiga skjortor. Själv insåg jag att kavaj, snygga skor och en viss skärpa i rösten krävdes för att nå samma resultat i auktoritetsgrad.  Med åren har jag dock skaffat mig både en egen stil, viss pondus och större självkänsla – men jag råder fortfarande yngre kvinnliga kolleger att ta på kavajen och lyfta fram sin vetenskapliga meriter i lärosalen.

***

PS Jag har fortfarande lite roligt åt när jag skall föreläsa någonstans eller medverka i någon debatt där ingen känner mig och kan sätta mig på första bänk, på scenen eller stå vid dörren en lång stund utan att någon uppmärksammar att jag ens är där. 🙂 DS

En bref: Tveksamt om det blir några resultat av migrationspolitiska kommittén

I veckan har den parlamentariskt sammansatta migrationspolitiska kommittén påbörjat sitt arbete. Syftet är att enas om en långsiktig och brett förankrad migrationspolitik vårt land. Men uppgiften är omöjlig redan från början; de politiska partierna står längre ifrån varandra inom det här området än någonsin.

(…)

Det migrationspolitiska området är idag politiskt hetare än någonsin och det gäller även synen på integrationen. Min kollega Constanza Sanhueza Petrarca och jag visar i ”Storm och stiltje” också att uppfattningen om integrationsförslag hänger starkt samman med vår partipolitiska uppfattning och vår egen ekonomiska situation. Bedömer vi åtgärderna i relation utifrån resultat eller på grundval av vem som föreslår dem, eller hur vi själva påverkas av dem?

(…)

Migrationspolitiska kommittén riskerar tyvärr att öka motsättningarna och försvåra möjligheterna för framtida kompromisser.

För att få andra perspektiv och nya ingångar hade det varit bättre att satsa på en bred migrationspolitisk expertutredning som sedan gett möjlighet till dialog och kompromiss.

Så skrev jag i en ledarkrönika i Borås tidning söndagen den 8 september i år. Kritiken mot den parlamentariska utredningen riktar sig emot möjligheten att få ett resultat som kan omsättas i politisk handling.

Vi såg tidigare i höst hur samtalen om gängbrottsligheten bröt samman just eftersom partierna har så diametralt olika – och djupt ideologiskt impregnerade – verklighetsbilder. Politikens styrka är inte att sitta ned och hitta goda intellektuella svar på svåra samhällsfrågor, politikens styrka är att skapa ideologiska alternativ och att formulera och genomföra reformer och åtgärder.

Öppet hus – i alla bemärkelser!

Nu har alla äntligen fått en smygtitt, en första koll på hur det nya huset och våra nya lokaler faktiskt tar sig ut. Onsdagen den 9 oktober på seneftermiddagen var det öppet hus på Humanisten. Plötsligt vimlade ett gäng upprymda humanister runt i nya huset. Kollade in om bokhyllorna fick plats på väggen, häpnade över ljuset i trapphallen, fick lite svindel från våning sex och ända ner i källaren, åkte i hissar med stränga röster och dubbla uppsättningar knappar samt beundrade hörsalar, case-salar och den fina teatersalen (black box) djupt inne i berget.

Jag är medveten om att de som kom och tittade var de som också var mest förväntansfulla, men jag hörde bara glada röster och positiva uttalanden. Faktum är att det är nu mindre än två månader kvar tills husets huvudentré åter öppnar, den 2 december (idag endast 52 dagar)! Planeringen för den stora invigningen den 24 april pågår också för fullt, liksom arbetet med Humanisten 2020 för att låta hela vårt första år vara ett smörgåsbord fyllt av humanioras alla bidrag och möjligheter.

Vi står i oktober inför det akademiska årets stora högtid, promoveringen den 18 oktober av alla nyblivna doktorer. Då kommer också våra båda hedersdoktorer Martin Bagge och Claes Eriksson att promoveras. I år är det min tur att medverka på podiet iklädd (varm!) dekan-kappa och vår promotor professor Åsa Arping ligger i hårdträning med sitt latin, likt alla andra i hennes sitaution!

Vi är många som nu ser fram emot att samla hela fakulteten under ett tak. För mig som dekan har det blivit allt mer påtagligt att det inte varit bra vare sig för medarbetare eller studenter att verksamheten varit så utspridd som den varit. Ingen skugga över tidigare beslut, allt rymdes inte här helt enkelt, men det blir en kvalitativ förbättring att ha tillgång till hela bredden i ett och samma hus. Det gäller både för studenterna och för oss som jobbar här. Huset är byggt för att släppa igenom människor, tankar och upplevelser; alltså genomskinligt, ljust och öppet. Låt oss försöka hålla fast vid den tanken även när vi börjar känna oss hemma!

De ekonomiska rapporterna i höst om utbildningsekonomin ger oss lite hopp inför framtiden. Lite fler studenter än tidigare och vi ser en lite bättre matchning mellan kostnader och intäkter. Det bådar gott. Och med ett nytt hus där hela fakultetens verksamhet ryms – som har generösa ytor för studier, samverkan, samtal och seminarier – tror jag att vi kan göra en riktig omstart för hela verksamheten.

Fakultetens visionsarbete drar igång – och nu väntar vi in ett nytt hus!

Sommarledigheterna är slut för de flesta och lokalerna börjar lite långsamt fyllas på med återvändande medarbetare. Snart stormar studenterna in, men vi har lite respit att förbereda oss och komma in i lunken igen. Själv är jag lite vill i tiden de första dagarna, men nu är det åter dags att passa mötestider, fatta beslut och göra planer.

Fakultetsstyrelsen och prefekterna hade tillsammans med fakultetsledningen ett internat på Stenungsbaden i veckan (20-21 aug). Vi diskuterade visionsarbete, långsiktiga strategier, RED19, verksamhetsplan och budgetarbete. Konstruktiva dagar tyckte jag, och mycket material och tankar att ta med sig inför hösten.

Göteborgs universitet har påbörjat arbetet med en ny Vision, ett lovande arbete som trycker på universitetets relevans, etiska avvägningar och kvalitet i forskning och utbildning. Det innebär också att vi nu står inför den sista verksamhetsplanen med Vision 2020 – nästa år skall allt vara uppfyllt! 🙂 Praktiskt innebär det att HP/VP denna gång egentligen inskränker sig till en VP 2020. En genomgång av nuvarande VP 2019 visar att en hel del är genomfört, annat är på god väg men några få saker behöver påbörjas under hösten och får kanske flytta med till 2020.

Inför inflyttningen i det nya huset och de stora förändringar det innebär behöver Humanistiska fakulteten dock en egen långsiktig vision och strategi att arbeta utifrån. Små beslut i allt från ekonomi till Twitter bör bottna i en strategi som pekar ut riktningen för utbildning, forskning och samverkan. I Stenungssund nämndes samhällsrelevans, synlighet, kvalitet och resursfördelning som centrala bitar i en strategi, medan ledord som ”Tala-Tänka-Minnas” eller ”Vad gör en människa?” kanske kan fånga fakultetens vetenskapliga identitet. Strategi och vision förutsätter varandra och det kreativa arbetet med att mejsla fram dessa kommer att starta direkt i höst.

Därutöver, i en parallell rörelse, kommer vi att ta fram en ”utbildningskatalog” som visar upp de möjligheter som finns hos oss, både för studenter, GU-kolleger och andra intresserade. En publikation som ligger på webben i hela sin bredd men som också finns att tillgå i handfast materiell pappersform att sätta i handen på den rådvilla.

Jag känner stor tillförsikt inför det här arbetsåret, men naturligtvis också en bävan inför de stora förändringar som inflyttning och invigning innebär. Det är dock avgörande att vi ser det nya huset som en möjlighet och använder den unika situation som det ger oss – trots att vi har fokus på att hantera knapphet i resurser och byggets störande effekter. Huset kan faktiskt nu ge oss en extra skjuts framåt, både som energitillskott och med en ny funktionalitet. Vi måste ta den.

Välkomna tillbaka till ett nytt arbetsår!