En svår höst med e-post-haveri och smittspridning

Hösten 2020 har inte varit någon av de lättare. Det är några veckor sedan jag updaterade bloggen och det primära skälet är att tiden inte räckt till.

Nu börjar e-post-haveriets konsekvenser minska i teknisk mening. Möjligheter att skicka och ta emot är åter för nästan alla, vi har fungerande funktionsbrevlådor och äldre e-post tuggar långsamt in i våra brevlådor. En del får oönskade effekter när återställningar sker i systemen med kastade mejl som dyker upp och utkast som försvinner. Som jag har sagt i olika sammanhang, det här tar tid och vi kan kallt räkna med problem året ut.

Den interna revisionsprocessen av e-post-haveriet, som inkluderar bedömningar av teknisk expertis, är på gång och jag uppfattar att vi kan få en redovisning inom några veckor. En större utredning där förtroendefrågorna och verksamhetens behov står i centrum är förutskickad och direktiv för det arbetet tas fram av en intern arbetsgrupp inom GU.

Jag har hört många medarbetare berätta om goda och konstruktiva samtal med IT-supporten. Själv har jag också haft sådana. Mitt i allt är det glädjande att arbetet med att ”sopa upp” på det individuella planet har skett i god anda. Men frågorna om vår digitala sårbarhet, om datasäkerhet, om datalagring och vår förmåga att stå emot externa digitala hot måste högre upp på den gemensamma agendan framöver. Sådant är lednings- och styrningsfrågor och kräver bra dialog mellan ansvariga chefer, forskande och undervisande kolleger och skickliga IT-proffs. Just nu pågår, i skuggan av covid-19 och e-post-haveriet, ett viktigt arbete med att ta fram säkra lösningar för datahantering. Läs mer här.

Tyvärr har smittspridningen av SARS-coV-2-viruset ökat kraftigt de senaste veckorna, och särskilt i vår del av landet. Storstadsregionerna är mer drabbade än områden med glesare befolkning. Nya lokala rekommendationer har utfärdats, du hittar dem här. Men framför allt måste vi nu återigen fundera på vad vi kan göra för att inte bli en del av smittspridningen. Det här är på allvar och vi måste hjälpas åt att ta ansvar för varandra och för de andra. Varje person kan göra något och det kan vara just det som bryter en smittkedja.

Som en del i att motverka smittspridningen fattade jag beslut den 4 november om att stänga entréerna på Humanisten och att endast ge plats i byggnaden för studenter och medarbetare från vår fakultet. Det var inte roligt men nödvändigt. Mängden studenter hade ökat vecka för vecka, i takt med att andra lokaler stängde sina dörrar, och särskilt efter de nya rekommendationerna. Därmed stängde också servicecenter Näckrosen. Det är en tillfällig lösning och hur länge det förblir på detta sätt beror på smittspridningen och på Folkhälsomyndighetens och smittskyddsläkarens kommande rekommendationer.

Det är november, en gråtrist och mörk månad. Men det är också en månad när vi kan förbereda jul och nyår, en viss ledighet hägrar och mörkret kommer att få ge vika för ljuset. Vi fick också i denna månad besked om att flera vaccin ganska snart är på väg att ut till dem som behöver. För vår egen del ser vi också en positiv utveckling i det att vi får fler studieplatser för 2021 och att allt fler presumtiva studenter söker till våra utbildningar.

‘Cause nothin’ lasts forever, not even cold November rain, som Axl Rose i Guns N’ Roses sjunger. På återhörande och återseende – på zoom, teams, mejl och på avstånd! 🙂

En bref: Postmodernism döljer mer än det förklarar

I en paneldiskussion inom ramen för den digitala bokmässan deltog jag förra helgen tillsammans med dessa båda samt dramatikern America Vera-Zavala i en debatt om den postmodernism som så många älskar att hata. Frapperade nog blev Greider och Lundberg oense så fort begreppet postmodernism dekonstruerades till den maktanalys det i praktiken är. Mer maktanalys, sa Greider. Alldeles för mycket fokus på makt, sa Lundberg. Motsättningen mellan dem visar att termen döljer mer än det belyser. Mindre fokus på postmodernism och mer på verklig samhällsanalys är mitt recept.

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 4 oktober i år 2020. Min utgångspunkt var en paneldiskussion på den digitala bokmässan där begreppet postmodernism stod i centrum. Bakgrunden var en bok av litteraturdocenten Johan Lundberg där han anklagar de postmoderna idéerna för att ha förmörkat både kultur och politik i Sverige. Även Göran Greider har stött Lundbergs uppfattning.

I min värld är själva termen daterad och perspektivet att det är en humanistisk- samhällsvetenskaplig teoribildning som ligger bakom – mer eller mindre – allt negativt i samhällsdebatten är inte förenlig med vår kunskap om hur samhällsutveckling går till.

Jag hoppas att vi kan lämna diskussion om postmodernism bakom oss, den döljer mer än den förklarar och risken är att vi får en pseudodebatt. Medan ojämlikhet, utsatthet och segregering växer är det franska filosofer och Horace Engdahl som upptar den politiska debatten. Den enda som tjänar på det är populisten och missnöjespolitikern.

Men läs gärna Lundbergs bok, den beskriver en intressant fas i den svenska kulturdebatten.

E-post-haveri ställer till stora problem

Som de flesta medarbetare och studenter säkert noterat så fungerar inte e-posten vid Göteborgs universitet sedan den 18 september. En majoritet av medarbetarna har inte tillgång till sin inkorg, kan inte skicka eller ta emot mejl och kan inte heller se äldre mejlkonversationer. Detta gäller såväl enskilda lärare och forskare som funktionsadresser. Däremot är studentmejlen inte berörd. Självklart är detta mycket allvarligt – dels skadar det förtroendet internt och externt för universitetet, dels blir det kraftiga störningar i verksamheten då beslut, möten och aktiviteter inte kan genomföras på det sätt som tänkt, eller inte alls.

På medarbetarportalen uppdateras informationen kontinuerligt – ikväll strax efter klockan sju lades en längre text på både svenska och engelska upp som bekriver det som inträffat, samt vad universitetsledningen gjort för att hantera krisläget.

Felet har inte med migreringen av mejl, den nya webben eller det nya spamfiltret att göra. Inte heller finns något som tyder på extern attack eller påverkan. Arbetet med att lösa problemet har pågått sedan i fredags och en del har fått tillbaka e-posten men stabiliteten saknas. Använd därför sms, telefon, canvas, teams, messenger, twitter och andra alternativa kommunikationsvägar för att få kontakt.

Vår kansli-adress fungerar INTE och de flesta handläggares e-post är också ur funktion. Fakultetsledningen nås på sina respektive telefonnummer, liksom kanslichef. Situationen är mycket besvärlig, vi måste koncentrera oss på att hålla verksamheten flytande under de närmaste dagarna och skjuta upp den kommunikation som kan skjutas upp.

Håll er uppdaterade via driftinfo på medarbetarportalen!

Demokratin har aldrig varit ett självklart politiskt resultat

För några veckor sedan lånade jag Charles Tillys bok ”Contention and Democracy in Europe 1650-2000” på universitetsbiblioteket. Upprinnelsen var en glimt på twitter där – den nu från radio kände – docenten i ekonomisk historia Erik Bengtsson nämnde den. Tillys bok kom 2002 men egentligen är den en syntes av hans mångåriga verksamhet. Som doktorand läste jag hans ”Big structures, Large processes, Huge comparisons” (1984) med stigande häpnad, och lite lycksalighet. Det är inte fel att säga att den kom att påverka hela min uppfattning om vad det är att vara statsvetare. Därför blev jag också inspirerad att återuppta kontakten med Tilly.

Efter avslutad läsning kan jag konstatera att formatet inte gör Tilly rättvisa, det blir för kortfattat och ändå för mastigt. Men, när det är sagt, några viktiga poänger om hur demokrati utvecklas är väl värt att lyfta fram.

Utvecklingen mot demokrati har underlättats, men också hållits tillbaka, av folkliga uppror och sociala protester. Dock, något steg närmare demokrati har inte tagits utan sådant socialt tryck. Viktigt idag är att hålla i minnet att organisering i rörelser/associationer inte alls alltid lett till ökat folkligt inflytande. Tvärtom har en uppsjö av sådana grupper motarbetat alla steg emot vad vi menar med demokrati. I Frankrike ledde de starka patron-klient-relationerna inom och mellan de markägande klassen och kyrkans makthavare till en ovanlig klassallians mellan arbetare i städer och vanliga bönder. Likaså kom städernas medelklass, som också hölls utanför dessa nätverk, att kräva ökat inflytande i kraft av sitt kapital. I Storbritannien fanns det inte förutsättningar för en allians mellan bönder och arbetarklassen i städerna eftersom småbönder utmanövrerats från större delen av de brittiska öarna vid tiden för demokratins insteg. Därmed fick städernas arbetarklass en dominerande ställning i kampen för demokrati.

Tilly pekar också på hur de politiska identiteterna skiftade med utvecklingen mot demokrati. Istället för identifikation med sin socken, sin släkt eller sitt skrå blev identiteten knuten till organisationer, fackföreningar och partier. Vilket ledde till att 1800-talet kännetecknas av bredare och – som jag uppfattar Tilly – mer socialt genomgripande och produktiva konflikter än på 16- och 1700-talet.

Han noterar också att en självstyrande militär (nationell eller privat) alltid hämmar utvecklingen mot demokrati. Och att exkludering från medborgarskap av vissa befolkningsgrupper på grundval av religiös identitet har samma effekt.

Demokrati består inte, påpekar Tilly, av institutioner och fria val. Demokrati är de mekanismer som gör folkligt inflytande på landets styrelse möjliga. För Tilly är det balansen mellan regeringens förmåga till maktutövning och storleken på inflytande från medborgarna som bestämmer graden av demokrati. Och den balansen växlar över tid och mellan olika länder. Samtidigt finns det en otvetydig utveckling mot ökad demokrati i Europa, men den utvecklingen kommer inte av sig själv utan måste följa ur upprepade strider, tvister och konflikter mellan makthavare och undersåtar. Perspektivet bakåt ända till 1650 ger onekligen de senaste hundra åren en något mindre framskjuten plats än i de flesta berättelser om demokratins genombrott…

Värt att fundera på idag är kanske vilka politiska klassallianser som är möjliga i vårt politiska landskap och på vilket sätt (och vilken sorts) ägande och egendom fortfarande formar konflikter i moderna välfärdsstater som Sverige.

Hur demokratier dör. En bok med angeläget ärende.

Under sommaren har jag läst ”How democracies die. What history reveals about our future” av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. Boken kom redan 2018 men att läsa den under upptakten till det amerikanska presidentvalet den 3 november i år var en väl vald tidpunkt. Levitsky och Ziblatt är båda statsvetare med en inriktning mot politisk historia och jämförande politik. Det är en resonansbotten som ger deras bok särskild tyngd.

Boken är en systematisk genomgång med jämförelser i både tid och rum av hur det gått till när demokratiska styrelseskick gått under och förbytts i diktatur eller auktoritära regimer, med fokus på utvecklingen i USA. Men den ger också en spänstig djupdykning i amerikansk politisk historia. Kapitlen om varför Donald Trumps dystopiska presidentskap är en effekt av en lång utveckling i den amerikanska partiernas kräftgång avseende ansvar, tolerans och förmåga att finna lösningar gav åtminstone mig en och annan ny insikt. För att inte tala om diskussionen om hur den amerikanska demokratin historiskt hanterat valdeltagande, ett avsnitt i boken som för mig satte Trumps attacker på fenomenet poströstning i en upplysande kontext.

I ett av de första kapitlen ställer författarna upp en matris med fyra avgörande indikatorer för auktoritärt agerande från en demokratisk regim. De fyra är i korthet:

1. Avvisande av eller svag lojalitet till politikens grundläggande demokratiska spelregler, 2. Förnekande av de politiska motståndarnas legitimitet, 3. Tolerans eller uppmuntran till våld, 4. Att vara beredd att inskränka mänskliga och demokratiska rättigheter (civil rights) för politiska motståndare och för medier.

Det är en utmärkt krysslista för att undersöka vad som händer i omvärlden, och för att bedöma politiska partier och rörelser avseende demokratisk trovärdighet.

”Treating rivals as legitimate contenders for power and underutilizing one’s institutional prerogatives in the  spirit of fair play are not written into the American Constitution. Yet without them, our constitutional checks and balances will not operate as we expect them to do.” (s 212-213)

Genomgående i boken pekar författarna på att det inte är författningens eller lagens bokstav som är det centrala för en demokratisk utveckling. Istället är det viljan att uppfylla och genomföra åtgärder i enlighet med historiskt utvecklade spelregler och normer i demokratin som avgör. De två begrepp som Levitsky och Ziblatt lyfter upp för demokratins framtid är ”ömsesidig tolerans” samt ”institutionell fördragsamhet”. Om inte politiska aktörer uppvisar en ömsesidig tolerans och utvecklar fördragsamhet i de politiska processerna så är vi alla utsatta för fara. Demokratin kan inte tas för given. Inte någonstans. Och inte här hos oss heller.

Hösten närmar sig, men många ljuspunkter trots allt

Sommaren går nu över i hösttermin. Sensommaren har visserligen ännu mycket kvar att bjuda men de långa ledigheterna är över för denna gång. Tyvärr återkommer vi till verksamheten på ungefär samma villkor som vi lämnade den, alltså i huvudsak på distans. Den mer uttalade återgång till campusförlagda verksamhet under hösten som vi trodde oss se före midsommar hägrar därframme men har skjutits ytterligare lite längre fram. Så har också vår invigning och många av våra externa aktiviteter gentemot göteborgarna i allmänhet.

Men, det finns också många ljuspunkter. Hanteringen av vilken verksamhet som skall prioriteras på campus har gått smidigt och utfallet är rimligt. På måndag öppnar servicecenter i Humanisten för att ge möjlighet till bl a GU-kort för de allt fler studenter som sökt sig till oss. Antagningsstatistiken är klart positiv jämfört med tidigare år, och andelen genuint distansantagna är endast marginellt högre än tidigare år. Till det kan läggas att prognosen för år 2020 pekar på en viss överproduktion av HST (och det innan beslutet om att reducera våra HST genomförts) och på ett litet ekonomiskt plus.

Fakultetsstyrelsen beslutade i juni om fakultetens strategier för den närmast femårsperioden. Vi har därmed en riktning för verksamhetens utveckling. Mycket fokus ligger på att öka samarbetet och kontaktytorna både internt och externt samt att främja och bygga forsknings- och utbildningsmiljöer vars akademiska ambitioner och innehåll har en stark inre dragningskraft på presumtiva medarbetare och studenter. Under 2021 kommer vi också att använda en något mofidierad modell för resursfördelning av fakultetsmedel. Syftet är att ge långsiktiga och mer stabila planeringsförutsättningar för institutionerna än de hittills årligt beslutade principerna.

Vårt nya externa råd har träffats en gång (via zoom) och vi har ett nytt möte inplanerat som vi hoppas kan genomföras på plats. Rådets ledamöter (en plats vakant) behöver ju få vandra runt i vårt hus och se var verksamheten bedrivs. En av de saker som vi hoppas kunna diskutera med rådet är den alumnundersökning vi genomfört och som kommer att presenteras inom fakulteten under september. Frågor om hur vi bäst når ut med våra utbildningar men också om hur vi kan möta de behov som växlar i samhället är intressant att diskutera med rådet. Rådets ledamöter är i bokstavsordning: Stefan Gustavsson (näringspol chef Västsvenska Handelskammaren), Katti Hoflin (kulturchef VG-regionen), Susanne Rappmann (biskop, Gbg stift), Frida Röhl (konstnärlig ledare, Folkteatern) samt Hamid Zafar (barn- och utbildningschef, Mullsjö). Vi hoppas på ett rikt samarbete som kan ge inspiration åt båda hållen!

***

Nu närmar sig presidentvalet i USA, den 3 november står president Donald Trump mot demokraternas kandidat Joe Biden. I Sverige brukar intresset för amerikanska val vara stort och många är de seminarier och workshops som kommer att avhandla ämnet i höst. Förhoppningsvis också hos oss på Humfak. Under sommaren har jag läst boken ”How democracies die” (2018) av statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. En viktig bok som jag varmt kan rekommendera. Boken är centrerad kring amerikansk politik och kring Donald Trumps utövande av presidentskapet. Den är dock fylld av jämförelser både historiskt och geografiskt som ger en god inblick inte bara i amerikansk politiks alla skrymslen och vrår utan också en utmärkt bas för en demokratidiskussion i bredare mening. Vad är det egentligen som utmärker demokratin? Och hur går det till när den reproducerar sig själv? Och när den inte gör det…

***

Detta om detta – fortfarande blommar rosorna utanför humanistiska biblioteket. Njut av sensommaren och ta in blomdoften medan vi har rosorna kvar. Allt har sin tid.

Det räcker inte med fria val: Pluralismens nödvändighet

När Europeiska Rådet i detta nu förhandlar om särskilda understöd till vissa länder i EU som drabbats hårt av coronakrisen anses det kontroversiellt av mottagarna att kräva en garanti för att rättstaten vidmakthålls för att pengar skall betalas ut. Om EU fortsätter att vika ned sig, eller inte har en process som kan garantera att de demokrativillkor som gäller för att komma ifråga för medlemskap också gäller för alla medlemmar, så blir unionen på sikt en s k nyttig idiot för auktoritära ledare.

Demokrati kräver ett öppet samtal. Och så fria val förstås. Så står det på många myndigheters hemsidor i Sverige. Men det där öppna samtalet kan knappast föras om inte olika perspektiv får brytas med varandra. Och det är vad utbildningen och forskningen bidrar med. Inte heller blir ansvarsutkrävande och val av företrädare så genomtänkt om inte beslutsfattarna granskas. Och det är den fria pressens/mediernas uppgift. Att kunna lita på att lagarna gäller lika för alla och att de är förenliga med mänskliga rättigheter är avgörande för att våga vara delaktig i samhällsutvecklingen. Och där skall det oberoende rättsväsendet stå fast.

Demokrati av någon som helst kvalitet förutsätter pluralism. Och pluralism förutsätter fri åsiktsbildning, granskning av makten, utvecklingen av nya perspektiv och friheten att inte vara dömd på förhand. En fri marknad i all ära, absolut en viktig byggsten i demokratin, men rättsväsen, akademi och medier skapar förutsättningarna för att den marknaden fungerar på ett ekonomiskt rationellt sätt.

Inga system är perfekta och alla länder har sina ömma punkter. Men det är ingen slump att Ungern, Polen och andra Visegradländer ifrågasätter just oberoendet hos akademi, domstolar och medier. Dessa tre är pluralismens förutsättningar. Och vidhåller att EU inte skall lägga sig i den politiken. Genom att rikta in sig på just dessa tre aktörer kan också pluralismen attackeras. Och auktoritära ledare och auktoritära regimer hatar pluralism. Tanken att individer har rätt att förverkliga egna drömmar, kan ifrågasätta makten eller utforma en livsstil på tvärs med majoritetsnormen hotar auktoritära regimer. Sedan får de ha regelbundna val så ofta de vill – finns inte de obundna aktörerna i opinionsbildningen, den akademiska forskningens fria sanningssökande och domstolarnas oberoende rättsskipning så är demokratin bara en kuliss.

Om detta och en del andra ting skriver professorn i filosofi Jason Stanley i sin bok ”How fascism works” (Fascismens metoder, Daidalos 2019). Det är en bok som bit för bit monterar isär den idévärld som styr de rörelser som under namn av bl a populism, högernationalism, högerpopulism och radikalhöger fått ett uppsving i Europa och USA under de senaste decenniet. USA är uppenbart det centrala exemplet för Stanley, men hans resonemang är minst lika bestickande för en europé.

Inledningen till Stanleys kapitel om ”Anti-intellektualism” förtjänar att citeras i sin helhet (s 59):

Fascistisk politik går ut på att underminera det offentliga samtalet genom att angripa och nedvärdera utbildning, expertkunskap och språkbruk. Det går inte att föra en intelligent debatt utan utbildningssystem som ger tillgång till olika perspektiv, respekt för expertkunskaper där de egna kunskaperna inte räcker till samt ett språk som är tillräckligt rikt för att kunna ge en precis beskrivning av verkligheten. Där utbildning, expertkunslaper och språkklig klarhet undermineras återstår endast makten och fastklamrandet vid grupptillhörigheten.

Även om jag som statsvetare kan ha vissa invändningar mot hur Stanley använder termen ”fascism” så skymmer inte det tydligheten och angelägenheten i hans resonemang. Han pekar på en utveckling som går i snabb takt och som kommer att omintetgöra demokratin som vi känner den – om vi inte gör motstånd.

Därför, demokrati är inte demokrati i den mening vi lärt känna den under efterkrigstiden utan en fri press/medier, en obunden akademi och ett oberoende rättsväsen. När dessa demokratins aktörer angrips för att de inte går maktens ärenden då måste vi som medborgare försvara deras oberoende. Oavsett om vi sitter i Europeiska Rådet eller vid kaffebordet hemma.

9789171735560_2

Om liv och litteratur: Katarina Frostenssons ”K”

Först en journalistisk väl sammanhållen berättelse om hur en uppburen man utnyttjat sin position för att ofreda och våldföra sig på unga kvinnor, i skuggan av Sveriges nog mest auktoritative kulturella institution; Svenska Akademien. Sedan en närmast fragmentarisk dagbok/sjukjournal av denne mans hustru vars plats i Svenska Akademien var hela förutsättningen för både händelseförlopp och övergrepp.

Först läste jag ”Klubben” av Matilda Voss Gustavsson och sedan ”K” av Katarina Frostensson. Bådas utgångspunkt är Jean-Claude Arnault, Svenska Akademien och Kulturscenen Forum. Det finns ingen anledning att här rekapitulera det händelseförlopp som började med 18 kvinnors vittnesbörd i Dagens Nyheter och slutade med att såväl Katarina Frostensson som andra lämnade Svenska Akademien och med en fällande dom för våldtäkt mot Jean-Claude Arnault. För den som vill läsa mer finns en kort sammanställning här.

Båda böckerna förtjänar en plats i bokhyllan. Gustavssons är med rätta hyllad; återhållen, pregnant och hon följer obönhörligt upp varje påstående och varje fall som diskuterats. Hon skapar en ram inom vilken händelseförloppet blir begripligt och skringrar det dis som skymmer kulturella kotterier och orättfärdig elitism. Sidorna har en svag doft från instängda salar där århundrandenas damm har fått legitimera självutnämnda domare i snille och smak. En alldeles oundgänglig bok för alla med minsta intresse för svenskt kulturliv och svensk litteratur.

Frostenssons stridsskrift har ett helt annat syfte och är en utmanande och tålamodsprövande bok att läsa. Vi har att göra med en lysande författare, en människa med ett språk så gnistrande att hennes inval i Svenska Akademien ter sig alldeles självklart, och med en djup bildning och stark associativ förmåga. Texten är bitvis hypnotiserande och spränger sina egna gränser. Den vacklar likt sin författare mellan pekoral och mästarprov. Formen är dagbokens eller sjukjournalens och jag skulle inte kalla den en försvarsskrift eller ett försvarstal. Tvärtom är boken skriven från en upphöjdhet som vittnar om att det som hänt Frostensson på något sätt ändå inte riktigt angår henne.

Hon försvarar visserligen sin make, och vid något tillfälle hävdar hon att han inte begått de skändliga övergrepp han anklagats för. Men, maken är märkligt frånvarande i texten. Han är som en fetisch, ett objekt att vörda och därmed också skydda från harm och hot. Det är istället sin egen persona hon skriver fram, det är den som kränkts och sårats. Vreden riktas mot olika ledamöter av Akademien och särskilt mot den dåvarande ständiga sekreteraren Sara Danius.

Frostensson tycks leva i en annan värld än vi andra, en värld där döda poeter och antika fabler är mer verkliga än rättegångar och bokföring. Hennes självklara umgänge i boken med svenska, franska och antika författare och dramatiker lyfter hennes skrift till en litterär nivå få svenska författare når. Men den visar också en bild av Frostensson som inte själv varandes riktigt närvarande i ett avgörande händelseförlopp i sitt eget liv. ”K” är litteratur i ordets djupaste mening.

Sommaren blir inte som vanligt – håll i och håll ut.

Det sista ledningsrådet har genomförts, det sista fakultetsstyrelsesammanträdet, det sista sammanträdet med lärarförslagsnämnden och det sista prefektrådet likaså. Nu stundar helt enkelt sommaruppehåll vid Humanistiska fakulteten.

Men, vänta nu, inte riktigt. Det finns en grupp personer som fortsätter att zooma in och ut, det tycks vara både lärare och studenter, just det, det är årets sommarkurser! I år har fakulteten extra många kurser att erbjuda – allt från klimathistoria till ryska idag.

Dessutom är det många som under sommaren behöver planera och skapa förutsättningar för den terminsstart som inför höstterminen ser väldigt annorlunda ut. Men jag tror att det är extra viktigt i år att inte försöka kompensera osäkerheten med väldigt detaljerad planering långt i förväg. Risken är stor att allt måste tänkas om när vi väl är på plats igen.

Den här våren har varit något alldeles exceptionellt. Tack till alla er som gjort att verksamheten har fortsatt att fungera, tack till alla er som löst problem på daglig basis och tack till alla som stöttat varandra under den här tunga tiden.

En kollega gav mig en gång rådet när jag frågade hur man skulle ta sig an uppdraget som dekan att jag skulle ”springa rakt fram och ta det som det kommer”. Jag kanske inte riktigt har följt denna uppmaning, min kalender och jag är lite för goda vänner för det. Men i dagsläget skulle jag kanske vilja modifiera rådet till att vi behöver ”lunka på rakt fram och ta det som det kommer”. Självklart måste vi planera och skapa förutsättningar för en bra start i augusti redan nu, men jag tror att vi helt enkelt måste vara väldigt pragmatiska och inse att en pandemi är omöjlig att planera för.

Ett sjukdomsförlopp hos en känd sjukdom är ofta förutsägbart och obevekligt hos en individ, men när både antalet personer som drabbas ökar exponentiellt och dessutom sjukdomens förlopp från början är okänt – ja då hjälper det vare sig med excelark eller outlookalender. Mångfalden av effekter som covid-19 fört med sig är svår att redan idag förstå konsekvenserna av. Jag tror att sjukdomen och pandemin leder till policyförändringar i många länder och att den kommer att påverka t ex akademisk undervisning och kunskap. Men det är långsiktiga effekter som vi ännu inte ser.

För vår egen del avser vi att påbörja höstterminen på distans med några undantag. Dessa undantag beslutar prefekterna om i samråd med mig, och de olika momenten kommer att planeras in i lokalerna via campusservice Lorensberg. Systemet skall garantera att det går att upprätthålla fysisk distans och att det finns god tillgång till handtvätt överallt där studenter och lärare behöver vara för undervisning. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är med egenansvaret – att undvika smittspridning är absolut prioritet när vi genomför campusförlagda moment. Ansvaret ligger på oss alla i detta – studenter, lärare, administration, ledning och campus.

När detta skrivs är det nästan 30 grader i luften utanför Humanisten. Går vi en lika het sommar till mötes som den vi hade 2018? I så fall har vi definitivt fler saker att oroa oss för än Covid-19. Klimatförändringarna blir alltmer påtagliga även i vardagslivet och måste få konsekvenser för våra verksamheter. I höst kommer arbetet med koldioxidbudgetar att ta fart vid Göteborgs universitet. Klimatramverket innebär ett långsiktigt åtagande från universitet och högskolor för att nå det s k 1,5-gradersmålet. Som lärosäte har vi ett ansvar att just ”lyssna på forskarna” som Greta Thunberg säger, och sedan omsätta det vi hört i beslut och verksamhet.

Och, om vi skall hålla oss till vetenskap och beprövad erfarenhet så blir det en sommar med fysisk distans, handtvätt och resor inom Sverige. Och är man sjuk så håller man sig hemma. Jag tror det kan bli en annorlunda sommar, men också en ledighet med plats för reflektion och eftertanke, för samtal och fördjupning. Saker som lätt hamnar på undantag i ett snabbt snurrande ekorrhjul.

Ta hand om er och tvätta händerna så ses vi augusti!

Om den svenska pandemistrategin och dess uttolkare

En dag i veckan som gick blev jag uppringd av en tysk journalist. Hon ville att jag skulle svara på frågor om regeringens strategier för att bekämpa coronapandemin. Hon talade svenska och jag svarade på svenska att det inte var ett område jag kunde ge några synpunkter på. Då övergick hon till engelska och började istället tala om Sverigedemokraterna (sic). Jag frågade då om det var de svenska partiernas agerande hon menade, hon svarade jakande. Jag sa ja till tala med henne.

Sedan följde en närmast farsartad intervju. Journalisten påstod saker om hur allt från Folkhälsomyndigheten till Sverigedemokraterna hade agerat under pandemin. Och i stort sett varje påstående var antingen falskt eller helt misstolkat. Jag fick försöka tillbakavisa påståenden som att regeringen inte fattat några beslut, att dödstalen i Sverige inte alls går ned utan är mycket högre än FHM redovisar eftersom så många inte registreras på äldreboenden och att den omfattande testningen som inletts nu beror på att Sverigedemokraterna krävt det. Hon hade inga som helst belägg annat än att ”she had been told”.

Hon framförde svepande och falska uppfattningar om statistik, regeringens agerande och utfallen av olika beslut.  Jag fick t ex förklara att svenska ministrar inte är de som styr myndigheterna, att landet har 21 regioner som har ansvar för sjukvården och att det genomförts partiledaröverläggningar varje vecka med regeringen och alla partiledare under hela perioden. Självklarheter om man är en seriös utländsk journalist och bevakar Sverige i denna pandemi.

Jag pustade ut efter samtalet och tänkte ”aldrig mer”.

Döm då om min förvåning när jag i fredagens DN Kultur läser ännu en person som med svepande och vaga formuleringar dömer ut vad han kallar pandemibekämpningsstrategin. I en artikel skriver en docent i kulturantropologi att

Och hur kommer det sig att man i Sverige, som enligt en ofta citerad kartläggning av World Values Survey är världens mest individualistiska land, utan märkbart motstånd lyckats sälja in ett begrepp som ”flockimmunitet” som en central del i en alltmer kontroversiell pandemibekämpningsstrategi?

Påståendet är så vagt formulerat att det lätt glider förbi. Men om vi stannar upp ett ögonblick: Vem är denne/-a ”man” som har ”sålt in” något och till vem? Och vad betyder att det inte finns ”märkbart motstånd” när han i samma mening beskriver strategin som ”alltmer kontroversiell”?

Och var finns argumenten för att begreppet (sic) flockimmunitet är en ”central” del av strategin att bekämpa pandemin? Men om så vore, nog är det väl helt logiskt att just en befolkningen som enligt WVS främst uttrycker tilltro till självförverkligande och ett rationellt-sekulärt tänkande skulle kunna omfatta en strategi vars syfte var flockimmunitet? En sådan strategi möjliggör individernas självförverkligande (inga förbud) och bygger på en matematisk (rationell) modell för hur virus sprider sig (medicinsk forskning).

Men nu är det ju inte så. Den svenska strategin har inte flockimmunitet som ”central del”. Flockimmunitet är ett sannolikt resultat av en långsam smittspridning men det är inte ens riktigt säkert att det blir så utan ett vaccin. På Folkhälsomyndighetens hemsida framgår att (D)en övergripande strategin för att bekämpa covid-19 i Sverige går ut på att minimera dödlighet och sjuklighet i hela befolkningen och att minimera övriga negativa konsekvenser för individen och samhället. Och i otaliga presskonferenser har representanter för FHM påpekat att hela syftet med arbetet är att ”platta ut kurvan” så att sjukvården klarar att ta hand om de sjuka.

Varför väljer då en docent i kulturantropologi och en tysk journalist att beskriva den svenska verkligheten på det här sättet? Något säkert svar har jag inte förstås, men jag tror att drivkraften är en frustration över att ”världens modernaste land” inte förmått att hindra smittan från att skörda så många dödsoffer som den gjort. I vårt land finns kanske hos många av dem som med högst röster krävt fler förbud eller fler tester en övertro på den egna förmågan att lösa problem och en motvilja mot att acceptera den obönhörlighet som nya globala pandemier representerar. Men det kan också vara ren okunnighet.

I vilket fall som helst tar den här typen av återkommande påståenden i media fokus från det centrala; att förhindra att smittspridningen tar fart och undvika nya utbrott nu när vi tycks vara i en s k senpandemisk fas.

Så, håll avstånd och tvätta händerna!