VÄNSTRA STRANDEN

Demokratin har aldrig varit ett självklart politiskt resultat

För några veckor sedan lånade jag Charles Tillys bok ”Contention and Democracy in Europe 1650-2000” på universitetsbiblioteket. Upprinnelsen var en glimt på twitter där – den nu från radio kände – docenten i ekonomisk historia Erik Bengtsson nämnde den. Tillys bok kom 2002 men egentligen är den en syntes av hans mångåriga verksamhet. Som doktorand läste jag hans ”Big structures, Large processes, Huge comparisons” (1984) med stigande häpnad, och lite lycksalighet. Det är inte fel att säga att den kom att påverka hela min uppfattning om vad det är att vara statsvetare. Därför blev jag också inspirerad att återuppta kontakten med Tilly.

Efter avslutad läsning kan jag konstatera att formatet inte gör Tilly rättvisa, det blir för kortfattat och ändå för mastigt. Men, när det är sagt, några viktiga poänger om hur demokrati utvecklas är väl värt att lyfta fram.

Utvecklingen mot demokrati har underlättats, men också hållits tillbaka, av folkliga uppror och sociala protester. Dock, något steg närmare demokrati har inte tagits utan sådant socialt tryck. Viktigt idag är att hålla i minnet att organisering i rörelser/associationer inte alls alltid lett till ökat folkligt inflytande. Tvärtom har en uppsjö av sådana grupper motarbetat alla steg emot vad vi menar med demokrati. I Frankrike ledde de starka patron-klient-relationerna inom och mellan de markägande klassen och kyrkans makthavare till en ovanlig klassallians mellan arbetare i städer och vanliga bönder. Likaså kom städernas medelklass, som också hölls utanför dessa nätverk, att kräva ökat inflytande i kraft av sitt kapital. I Storbritannien fanns det inte förutsättningar för en allians mellan bönder och arbetarklassen i städerna eftersom småbönder utmanövrerats från större delen av de brittiska öarna vid tiden för demokratins insteg. Därmed fick städernas arbetarklass en dominerande ställning i kampen för demokrati.

Tilly pekar också på hur de politiska identiteterna skiftade med utvecklingen mot demokrati. Istället för identifikation med sin socken, sin släkt eller sitt skrå blev identiteten knuten till organisationer, fackföreningar och partier. Vilket ledde till att 1800-talet kännetecknas av bredare och – som jag uppfattar Tilly – mer socialt genomgripande och produktiva konflikter än på 16- och 1700-talet.

Han noterar också att en självstyrande militär (nationell eller privat) alltid hämmar utvecklingen mot demokrati. Och att exkludering från medborgarskap av vissa befolkningsgrupper på grundval av religiös identitet har samma effekt.

Demokrati består inte, påpekar Tilly, av institutioner och fria val. Demokrati är de mekanismer som gör folkligt inflytande på landets styrelse möjliga. För Tilly är det balansen mellan regeringens förmåga till maktutövning och storleken på inflytande från medborgarna som bestämmer graden av demokrati. Och den balansen växlar över tid och mellan olika länder. Samtidigt finns det en otvetydig utveckling mot ökad demokrati i Europa, men den utvecklingen kommer inte av sig själv utan måste följa ur upprepade strider, tvister och konflikter mellan makthavare och undersåtar. Perspektivet bakåt ända till 1650 ger onekligen de senaste hundra åren en något mindre framskjuten plats än i de flesta berättelser om demokratins genombrott…

Värt att fundera på idag är kanske vilka politiska klassallianser som är möjliga i vårt politiska landskap och på vilket sätt (och vilken sorts) ägande och egendom fortfarande formar konflikter i moderna välfärdsstater som Sverige.

Hur demokratier dör. En bok med angeläget ärende.

Under sommaren har jag läst ”How democracies die. What history reveals about our future” av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. Boken kom redan 2018 men att läsa den under upptakten till det amerikanska presidentvalet den 3 november i år var en väl vald tidpunkt. Levitsky och Ziblatt är båda statsvetare med en inriktning mot politisk historia och jämförande politik. Det är en resonansbotten som ger deras bok särskild tyngd.

Boken är en systematisk genomgång med jämförelser i både tid och rum av hur det gått till när demokratiska styrelseskick gått under och förbytts i diktatur eller auktoritära regimer, med fokus på utvecklingen i USA. Men den ger också en spänstig djupdykning i amerikansk politisk historia. Kapitlen om varför Donald Trumps dystopiska presidentskap är en effekt av en lång utveckling i den amerikanska partiernas kräftgång avseende ansvar, tolerans och förmåga att finna lösningar gav åtminstone mig en och annan ny insikt. För att inte tala om diskussionen om hur den amerikanska demokratin historiskt hanterat valdeltagande, ett avsnitt i boken som för mig satte Trumps attacker på fenomenet poströstning i en upplysande kontext.

I ett av de första kapitlen ställer författarna upp en matris med fyra avgörande indikatorer för auktoritärt agerande från en demokratisk regim. De fyra är i korthet:

1. Avvisande av eller svag lojalitet till politikens grundläggande demokratiska spelregler, 2. Förnekande av de politiska motståndarnas legitimitet, 3. Tolerans eller uppmuntran till våld, 4. Att vara beredd att inskränka mänskliga och demokratiska rättigheter (civil rights) för politiska motståndare och för medier.

Det är en utmärkt krysslista för att undersöka vad som händer i omvärlden, och för att bedöma politiska partier och rörelser avseende demokratisk trovärdighet.

”Treating rivals as legitimate contenders for power and underutilizing one’s institutional prerogatives in the spirit of fair play are not written into the American Constitution. Yet without them, our constitutional checks and balances will not operate as we expect them to do.” (s 212-213)

Genomgående i boken pekar författarna på att det inte är författningens eller lagens bokstav som är det centrala för en demokratisk utveckling. Istället är det viljan att uppfylla och genomföra åtgärder i enlighet med historiskt utvecklade spelregler och normer i demokratin som avgör. De två begrepp som Levitsky och Ziblatt lyfter upp för demokratins framtid är ”ömsesidig tolerans” samt ”institutionell fördragsamhet”. Om inte politiska aktörer uppvisar en ömsesidig tolerans och utvecklar fördragsamhet i de politiska processerna så är vi alla utsatta för fara. Demokratin kan inte tas för given. Inte någonstans. Och inte här hos oss heller.

Hösten närmar sig, men många ljuspunkter trots allt

Sommaren går nu över i hösttermin. Sensommaren har visserligen ännu mycket kvar att bjuda men de långa ledigheterna är över för denna gång. Tyvärr återkommer vi till verksamheten på ungefär samma villkor som vi lämnade den, alltså i huvudsak på distans. Den mer uttalade återgång till campusförlagda verksamhet under hösten som vi trodde oss se före midsommar hägrar därframme men har skjutits ytterligare lite längre fram. Så har också vår invigning och många av våra externa aktiviteter gentemot göteborgarna i allmänhet.

Men, det finns också många ljuspunkter. Hanteringen av vilken verksamhet som skall prioriteras på campus har gått smidigt och utfallet är rimligt. På måndag öppnar servicecenter i Humanisten för att ge möjlighet till bl a GU-kort för de allt fler studenter som sökt sig till oss. Antagningsstatistiken är klart positiv jämfört med tidigare år, och andelen genuint distansantagna är endast marginellt högre än tidigare år. Till det kan läggas att prognosen för år 2020 pekar på en viss överproduktion av HST (och det innan beslutet om att reducera våra HST genomförts) och på ett litet ekonomiskt plus.

Fakultetsstyrelsen beslutade i juni om fakultetens strategier för den närmast femårsperioden. Vi har därmed en riktning för verksamhetens utveckling. Mycket fokus ligger på att öka samarbetet och kontaktytorna både internt och externt samt att främja och bygga forsknings- och utbildningsmiljöer vars akademiska ambitioner och innehåll har en stark inre dragningskraft på presumtiva medarbetare och studenter. Under 2021 kommer vi också att använda en något mofidierad modell för resursfördelning av fakultetsmedel. Syftet är att ge långsiktiga och mer stabila planeringsförutsättningar för institutionerna än de hittills årligt beslutade principerna.

Vårt nya externa råd har träffats en gång (via zoom) och vi har ett nytt möte inplanerat som vi hoppas kan genomföras på plats. Rådets ledamöter (en plats vakant) behöver ju få vandra runt i vårt hus och se var verksamheten bedrivs. En av de saker som vi hoppas kunna diskutera med rådet är den alumnundersökning vi genomfört och som kommer att presenteras inom fakulteten under september. Frågor om hur vi bäst når ut med våra utbildningar men också om hur vi kan möta de behov som växlar i samhället är intressant att diskutera med rådet. Rådets ledamöter är i bokstavsordning: Stefan Gustavsson (näringspol chef Västsvenska Handelskammaren), Katti Hoflin (kulturchef VG-regionen), Susanne Rappmann (biskop, Gbg stift), Frida Röhl (konstnärlig ledare, Folkteatern) samt Hamid Zafar (barn- och utbildningschef, Mullsjö). Vi hoppas på ett rikt samarbete som kan ge inspiration åt båda hållen!

***

Nu närmar sig presidentvalet i USA, den 3 november står president Donald Trump mot demokraternas kandidat Joe Biden. I Sverige brukar intresset för amerikanska val vara stort och många är de seminarier och workshops som kommer att avhandla ämnet i höst. Förhoppningsvis också hos oss på Humfak. Under sommaren har jag läst boken ”How democracies die” (2018) av statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. En viktig bok som jag varmt kan rekommendera. Boken är centrerad kring amerikansk politik och kring Donald Trumps utövande av presidentskapet. Den är dock fylld av jämförelser både historiskt och geografiskt som ger en god inblick inte bara i amerikansk politiks alla skrymslen och vrår utan också en utmärkt bas för en demokratidiskussion i bredare mening. Vad är det egentligen som utmärker demokratin? Och hur går det till när den reproducerar sig själv? Och när den inte gör det…

***

Detta om detta – fortfarande blommar rosorna utanför humanistiska biblioteket. Njut av sensommaren och ta in blomdoften medan vi har rosorna kvar. Allt har sin tid.

Det räcker inte med fria val: Pluralismens nödvändighet

När Europeiska Rådet i detta nu förhandlar om särskilda understöd till vissa länder i EU som drabbats hårt av coronakrisen anses det kontroversiellt av mottagarna att kräva en garanti för att rättstaten vidmakthålls för att pengar skall betalas ut. Om EU fortsätter att vika ned sig, eller inte har en process som kan garantera att de demokrativillkor som gäller för att komma ifråga för medlemskap också gäller för alla medlemmar, så blir unionen på sikt en s k nyttig idiot för auktoritära ledare.

Demokrati kräver ett öppet samtal. Och så fria val förstås. Så står det på många myndigheters hemsidor i Sverige. Men det där öppna samtalet kan knappast föras om inte olika perspektiv får brytas med varandra. Och det är vad utbildningen och forskningen bidrar med. Inte heller blir ansvarsutkrävande och val av företrädare så genomtänkt om inte beslutsfattarna granskas. Och det är den fria pressens/mediernas uppgift. Att kunna lita på att lagarna gäller lika för alla och att de är förenliga med mänskliga rättigheter är avgörande för att våga vara delaktig i samhällsutvecklingen. Och där skall det oberoende rättsväsendet stå fast.

Demokrati av någon som helst kvalitet förutsätter pluralism. Och pluralism förutsätter fri åsiktsbildning, granskning av makten, utvecklingen av nya perspektiv och friheten att inte vara dömd på förhand. En fri marknad i all ära, absolut en viktig byggsten i demokratin, men rättsväsen, akademi och medier skapar förutsättningarna för att den marknaden fungerar på ett ekonomiskt rationellt sätt.

Inga system är perfekta och alla länder har sina ömma punkter. Men det är ingen slump att Ungern, Polen och andra Visegradländer ifrågasätter just oberoendet hos akademi, domstolar och medier. Dessa tre är pluralismens förutsättningar. Och vidhåller att EU inte skall lägga sig i den politiken. Genom att rikta in sig på just dessa tre aktörer kan också pluralismen attackeras. Och auktoritära ledare och auktoritära regimer hatar pluralism. Tanken att individer har rätt att förverkliga egna drömmar, kan ifrågasätta makten eller utforma en livsstil på tvärs med majoritetsnormen hotar auktoritära regimer. Sedan får de ha regelbundna val så ofta de vill – finns inte de obundna aktörerna i opinionsbildningen, den akademiska forskningens fria sanningssökande och domstolarnas oberoende rättsskipning så är demokratin bara en kuliss.

Om detta och en del andra ting skriver professorn i filosofi Jason Stanley i sin bok ”How fascism works” (Fascismens metoder, Daidalos 2019). Det är en bok som bit för bit monterar isär den idévärld som styr de rörelser som under namn av bl a populism, högernationalism, högerpopulism och radikalhöger fått ett uppsving i Europa och USA under de senaste decenniet. USA är uppenbart det centrala exemplet för Stanley, men hans resonemang är minst lika bestickande för en europé.

Inledningen till Stanleys kapitel om ”Anti-intellektualism” förtjänar att citeras i sin helhet (s 59):

Fascistisk politik går ut på att underminera det offentliga samtalet genom att angripa och nedvärdera utbildning, expertkunskap och språkbruk. Det går inte att föra en intelligent debatt utan utbildningssystem som ger tillgång till olika perspektiv, respekt för expertkunskaper där de egna kunskaperna inte räcker till samt ett språk som är tillräckligt rikt för att kunna ge en precis beskrivning av verkligheten. Där utbildning, expertkunslaper och språkklig klarhet undermineras återstår endast makten och fastklamrandet vid grupptillhörigheten.

Även om jag som statsvetare kan ha vissa invändningar mot hur Stanley använder termen ”fascism” så skymmer inte det tydligheten och angelägenheten i hans resonemang. Han pekar på en utveckling som går i snabb takt och som kommer att omintetgöra demokratin som vi känner den – om vi inte gör motstånd.

Därför, demokrati är inte demokrati i den mening vi lärt känna den under efterkrigstiden utan en fri press/medier, en obunden akademi och ett oberoende rättsväsen. När dessa demokratins aktörer angrips för att de inte går maktens ärenden då måste vi som medborgare försvara deras oberoende. Oavsett om vi sitter i Europeiska Rådet eller vid kaffebordet hemma.

Om liv och litteratur: Katarina Frostenssons ”K”

Först en journalistisk väl sammanhållen berättelse om hur en uppburen man utnyttjat sin position för att ofreda och våldföra sig på unga kvinnor, i skuggan av Sveriges nog mest auktoritative kulturella institution; Svenska Akademien. Sedan en närmast fragmentarisk dagbok/sjukjournal av denne mans hustru vars plats i Svenska Akademien var hela förutsättningen för både händelseförlopp och övergrepp.

Först läste jag ”Klubben” av Matilda Voss Gustavsson och sedan ”K” av Katarina Frostensson. Bådas utgångspunkt är Jean-Claude Arnault, Svenska Akademien och Kulturscenen Forum. Det finns ingen anledning att här rekapitulera det händelseförlopp som började med 18 kvinnors vittnesbörd i Dagens Nyheter och slutade med att såväl Katarina Frostensson som andra lämnade Svenska Akademien och med en fällande dom för våldtäkt mot Jean-Claude Arnault. För den som vill läsa mer finns en kort sammanställning här.

Båda böckerna förtjänar en plats i bokhyllan. Gustavssons är med rätta hyllad; återhållen, pregnant och hon följer obönhörligt upp varje påstående och varje fall som diskuterats. Hon skapar en ram inom vilken händelseförloppet blir begripligt och skringrar det dis som skymmer kulturella kotterier och orättfärdig elitism. Sidorna har en svag doft från instängda salar där århundrandenas damm har fått legitimera självutnämnda domare i snille och smak. En alldeles oundgänglig bok för alla med minsta intresse för svenskt kulturliv och svensk litteratur.

Frostenssons stridsskrift har ett helt annat syfte och är en utmanande och tålamodsprövande bok att läsa. Vi har att göra med en lysande författare, en människa med ett språk så gnistrande att hennes inval i Svenska Akademien ter sig alldeles självklart, och med en djup bildning och stark associativ förmåga. Texten är bitvis hypnotiserande och spränger sina egna gränser. Den vacklar likt sin författare mellan pekoral och mästarprov. Formen är dagbokens eller sjukjournalens och jag skulle inte kalla den en försvarsskrift eller ett försvarstal. Tvärtom är boken skriven från en upphöjdhet som vittnar om att det som hänt Frostensson på något sätt ändå inte riktigt angår henne.

Hon försvarar visserligen sin make, och vid något tillfälle hävdar hon att han inte begått de skändliga övergrepp han anklagats för. Men, maken är märkligt frånvarande i texten. Han är som en fetisch, ett objekt att vörda och därmed också skydda från harm och hot. Det är istället sin egen persona hon skriver fram, det är den som kränkts och sårats. Vreden riktas mot olika ledamöter av Akademien och särskilt mot den dåvarande ständiga sekreteraren Sara Danius.

Frostensson tycks leva i en annan värld än vi andra, en värld där döda poeter och antika fabler är mer verkliga än rättegångar och bokföring. Hennes självklara umgänge i boken med svenska, franska och antika författare och dramatiker lyfter hennes skrift till en litterär nivå få svenska författare når. Men den visar också en bild av Frostensson som inte själv varandes riktigt närvarande i ett avgörande händelseförlopp i sitt eget liv. ”K” är litteratur i ordets djupaste mening.

Sommaren blir inte som vanligt – håll i och håll ut.

Det sista ledningsrådet har genomförts, det sista fakultetsstyrelsesammanträdet, det sista sammanträdet med lärarförslagsnämnden och det sista prefektrådet likaså. Nu stundar helt enkelt sommaruppehåll vid Humanistiska fakulteten.

Men, vänta nu, inte riktigt. Det finns en grupp personer som fortsätter att zooma in och ut, det tycks vara både lärare och studenter, just det, det är årets sommarkurser! I år har fakulteten extra många kurser att erbjuda – allt från klimathistoria till ryska idag.

Dessutom är det många som under sommaren behöver planera och skapa förutsättningar för den terminsstart som inför höstterminen ser väldigt annorlunda ut. Men jag tror att det är extra viktigt i år att inte försöka kompensera osäkerheten med väldigt detaljerad planering långt i förväg. Risken är stor att allt måste tänkas om när vi väl är på plats igen.

Den här våren har varit något alldeles exceptionellt. Tack till alla er som gjort att verksamheten har fortsatt att fungera, tack till alla er som löst problem på daglig basis och tack till alla som stöttat varandra under den här tunga tiden.

En kollega gav mig en gång rådet när jag frågade hur man skulle ta sig an uppdraget som dekan att jag skulle ”springa rakt fram och ta det som det kommer”. Jag kanske inte riktigt har följt denna uppmaning, min kalender och jag är lite för goda vänner för det. Men i dagsläget skulle jag kanske vilja modifiera rådet till att vi behöver ”lunka på rakt fram och ta det som det kommer”. Självklart måste vi planera och skapa förutsättningar för en bra start i augusti redan nu, men jag tror att vi helt enkelt måste vara väldigt pragmatiska och inse att en pandemi är omöjlig att planera för.

Ett sjukdomsförlopp hos en känd sjukdom är ofta förutsägbart och obevekligt hos en individ, men när både antalet personer som drabbas ökar exponentiellt och dessutom sjukdomens förlopp från början är okänt – ja då hjälper det vare sig med excelark eller outlookalender. Mångfalden av effekter som covid-19 fört med sig är svår att redan idag förstå konsekvenserna av. Jag tror att sjukdomen och pandemin leder till policyförändringar i många länder och att den kommer att påverka t ex akademisk undervisning och kunskap. Men det är långsiktiga effekter som vi ännu inte ser.

För vår egen del avser vi att påbörja höstterminen på distans med några undantag. Dessa undantag beslutar prefekterna om i samråd med mig, och de olika momenten kommer att planeras in i lokalerna via campusservice Lorensberg. Systemet skall garantera att det går att upprätthålla fysisk distans och att det finns god tillgång till handtvätt överallt där studenter och lärare behöver vara för undervisning. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är med egenansvaret – att undvika smittspridning är absolut prioritet när vi genomför campusförlagda moment. Ansvaret ligger på oss alla i detta – studenter, lärare, administration, ledning och campus.

När detta skrivs är det nästan 30 grader i luften utanför Humanisten. Går vi en lika het sommar till mötes som den vi hade 2018? I så fall har vi definitivt fler saker att oroa oss för än Covid-19. Klimatförändringarna blir alltmer påtagliga även i vardagslivet och måste få konsekvenser för våra verksamheter. I höst kommer arbetet med koldioxidbudgetar att ta fart vid Göteborgs universitet. Klimatramverket innebär ett långsiktigt åtagande från universitet och högskolor för att nå det s k 1,5-gradersmålet. Som lärosäte har vi ett ansvar att just ”lyssna på forskarna” som Greta Thunberg säger, och sedan omsätta det vi hört i beslut och verksamhet.

Och, om vi skall hålla oss till vetenskap och beprövad erfarenhet så blir det en sommar med fysisk distans, handtvätt och resor inom Sverige. Och är man sjuk så håller man sig hemma. Jag tror det kan bli en annorlunda sommar, men också en ledighet med plats för reflektion och eftertanke, för samtal och fördjupning. Saker som lätt hamnar på undantag i ett snabbt snurrande ekorrhjul.

Ta hand om er och tvätta händerna så ses vi augusti!

Om den svenska pandemistrategin och dess uttolkare

En dag i veckan som gick blev jag uppringd av en tysk journalist. Hon ville att jag skulle svara på frågor om regeringens strategier för att bekämpa coronapandemin. Hon talade svenska och jag svarade på svenska att det inte var ett område jag kunde ge några synpunkter på. Då övergick hon till engelska och började istället tala om Sverigedemokraterna (sic). Jag frågade då om det var de svenska partiernas agerande hon menade, hon svarade jakande. Jag sa ja till tala med henne.

Sedan följde en närmast farsartad intervju. Journalisten påstod saker om hur allt från Folkhälsomyndigheten till Sverigedemokraterna hade agerat under pandemin. Och i stort sett varje påstående var antingen falskt eller helt misstolkat. Jag fick försöka tillbakavisa påståenden som att regeringen inte fattat några beslut, att dödstalen i Sverige inte alls går ned utan är mycket högre än FHM redovisar eftersom så många inte registreras på äldreboenden och att den omfattande testningen som inletts nu beror på att Sverigedemokraterna krävt det. Hon hade inga som helst belägg annat än att ”she had been told”.

Hon framförde svepande och falska uppfattningar om statistik, regeringens agerande och utfallen av olika beslut. Jag fick t ex förklara att svenska ministrar inte är de som styr myndigheterna, att landet har 21 regioner som har ansvar för sjukvården och att det genomförts partiledaröverläggningar varje vecka med regeringen och alla partiledare under hela perioden. Självklarheter om man är en seriös utländsk journalist och bevakar Sverige i denna pandemi.

Jag pustade ut efter samtalet och tänkte ”aldrig mer”.

Döm då om min förvåning när jag i fredagens DN Kultur läser ännu en person som med svepande och vaga formuleringar dömer ut vad han kallar pandemibekämpningsstrategin. I en artikel skriver en docent i kulturantropologi att

Och hur kommer det sig att man i Sverige, som enligt en ofta citerad kartläggning av World Values Survey är världens mest individualistiska land, utan märkbart motstånd lyckats sälja in ett begrepp som ”flockimmunitet” som en central del i en alltmer kontroversiell pandemibekämpningsstrategi?

Påståendet är så vagt formulerat att det lätt glider förbi. Men om vi stannar upp ett ögonblick: Vem är denne/-a ”man” som har ”sålt in” något och till vem? Och vad betyder att det inte finns ”märkbart motstånd” när han i samma mening beskriver strategin som ”alltmer kontroversiell”?

Och var finns argumenten för att begreppet (sic) flockimmunitet är en ”central” del av strategin att bekämpa pandemin? Men om så vore, nog är det väl helt logiskt att just en befolkningen som enligt WVS främst uttrycker tilltro till självförverkligande och ett rationellt-sekulärt tänkande skulle kunna omfatta en strategi vars syfte var flockimmunitet? En sådan strategi möjliggör individernas självförverkligande (inga förbud) och bygger på en matematisk (rationell) modell för hur virus sprider sig (medicinsk forskning).

Men nu är det ju inte så. Den svenska strategin har inte flockimmunitet som ”central del”. Flockimmunitet är ett sannolikt resultat av en långsam smittspridning men det är inte ens riktigt säkert att det blir så utan ett vaccin. På Folkhälsomyndighetens hemsida framgår att (D)en övergripande strategin för att bekämpa covid-19 i Sverige går ut på att minimera dödlighet och sjuklighet i hela befolkningen och att minimera övriga negativa konsekvenser för individen och samhället. Och i otaliga presskonferenser har representanter för FHM påpekat att hela syftet med arbetet är att ”platta ut kurvan” så att sjukvården klarar att ta hand om de sjuka.

Varför väljer då en docent i kulturantropologi och en tysk journalist att beskriva den svenska verkligheten på det här sättet? Något säkert svar har jag inte förstås, men jag tror att drivkraften är en frustration över att ”världens modernaste land” inte förmått att hindra smittan från att skörda så många dödsoffer som den gjort. I vårt land finns kanske hos många av dem som med högst röster krävt fler förbud eller fler tester en övertro på den egna förmågan att lösa problem och en motvilja mot att acceptera den obönhörlighet som nya globala pandemier representerar. Men det kan också vara ren okunnighet.

I vilket fall som helst tar den här typen av återkommande påståenden i media fokus från det centrala; att förhindra att smittspridningen tar fart och undvika nya utbrott nu när vi tycks vara i en s k senpandemisk fas.

Så, håll avstånd och tvätta händerna!

En bref x 4: Om statyer, Covid-19, pandemibekämpning och 1990-talets Hem-PC-reform

Denna vår har inte varit lik någon annan i min livstid. En pandemi har härjat världen och i vårt land har människor och arbetsliv hamnat på sparlåga coh sorgen har hemsökt många av oss. Samtidigt som arbetsbördan varit extrem för att få all logistik kring distansundervisning och verksamhet som måste ställas om på några dagar. Konferenser har ställts in liksom planerad utåtriktad verksamhet. Under våren har jag dock fortsatt att skriva mina krönikor i Borås tidning, den senaste i söndags den 14 juni.

Jag väljer därför att presentera vårens fyra senaste krönikor i en enda post, det är alltså krönikor från och med mars och till och med juni 2020.

Politiska olikheter också när smitta bekämpas.

Den 22 mars skrev jag om hur de politiska förutsättningarna är avgörande för vilka verktyg en regering har till sitt förfogande för att bekämpa pandemin. I Sverige är myndigheterna oberoende och inte styrda av ministrarnas önskemål, i andra länder är myndigheter en del av själva departementet och helt underställd ansvarig minister. Som kan ställas till svars för enskilda händelser t ex i sjukvården. Sverige har en tradition av utredningar och kommitter men är också individualiserat, digitaliserat och globaliserat högre utsträckning än många andra länder.

Allt har sin tid

Den 18 april låg sorgen tung över landet, jag och många andra hade drabbats av en personlig sorg. I min text tog jag fasta på det ömsesidiga i stödet människor emellan i den svåra tiden. Hur hänsyn och hjälpsamhet skulle ta oss igenom och sätta sin framtid på det som kommer efter. Allt har sin tid.

Vilka framsynta beslut fattas idag för en framtid vi inte känner?

På Norges nationaldag den 17 maj skrev jag om hur framsynta beslut som fattas inför en osäker framtid kan vara avgörande för utvecklingen. Jag tog upp hur den svenska s k Hem-PC-reformen innebar att digitaliseringen fick en jämlik, och jämställd, prägel. Hur möjligheten att på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt köpa dator gynnade dem som idag tillhör en äldre generation som inte fick datorkunskapen på jobb eller i skola. Nu har Sverige en mycket hög digitaliseringskompetens också högt upp i åldrarna. Vi måste fortsätta ta sådana genomtänkta beslut som inte är omedelbart utvärderingsbara. Beslut som leder i en önskad rikting för samhällsutvecklingen.

Om att riva ned statyer och auktoriteter

Och slutligen, den 14 juni skrev jag om hur rivningens av statyer kan vara ett tecken på hur materiella resursfrågor kommit att sammansmälta med frågor om värden och rättigheter på ett nytt sätt. Jag luftade min oro för att oförståendets polarisering skall leda oss in i ofruktbara kamper, på gatan eller i spalterna, och manade till en ökad vilja att förstå sin politiska motståndare.

Pandemin och denna ljuva sommartid…

I skrivande stund diskuterar vi på Humanistiska fakulteten hur vi skall hantera smittspridningsrisker samtidigt som vi håller hög kvalitet på vår utbildning, forskning och samverkan. På min dagliga agenda återfinns frågor som rör pandemins betydelse för lokalbokning, studieplatser, arbetsmiljö och examinationer. I sitt senaste beslut den 4 juni har rektor markerat att digital utbildning och distansarbete fortsätter att vara en generell ram för vår verksamhet, men att det finns möjlighet till andra lösningar. Och framför allt, att vi bör planera och organisera för en långsam och anpassad återgång till den typ av verksamhet vi hade innan pandemin bröt ut i vintras.

Men den anpassningen kräver en stor mängd mikrobeslut såväl på fakultetsnivå som på institutionsnivå, liksom hos campusservice. Och det är den processen några av oss nu är indragna i, och lär vara ytterligare ett tag innan det blir semester. Utgångspunkten är hela tiden att inte bidra till ökad smittspridning. Tyvärr har Västra Götalandsregionen fått en ökad smittspridning och antalet IVA-vårdade är visserligen avsevärt färre än i april men de minskar inte i en takt som varit önskvärd. Antalet nya fall har sedan en månad tillbaka legat mellan tre och sex, med undantag för ett par dagar då ännu fler togs in. Det är alltså fortfarande stor risk för smitta i vår region och detta måste vi ta särskild hänsyn till när vi fattar våra beslut.

Som enskilda personer har vi ett mycket stort ansvar för att inte Covid-19 sprider sig och särskilt för att skydda de äldre från smitta. Att ta ett sådant ansvar kräver att vi vet och förstår hur smittan sprids, vad det rör sig om för sjukdom och att vi kan förutse vad våra handlingar får för konsekvenser. Information finns på Folkhälsomyndighetens webbplats, på 1177:s corona-sidor och SvT:s webbrapportering är mycket informativ. Som arbetsgivare skall vi underlätta för medarbetare och studenter att ta eget ansvar för att minska smittspridningen. Om man tillhör en riskgrupp kan särskilda anpassningar bli nödvändiga i varje enskilt fall. Allmänt bör vi organisera verksamheten så att det inte uppstår trängsel i våra lokaler, att vi inte erbjuder buffet eller plockmat, att det finns gott om möjligheter att tvätta händerna och att undvika kollektivtrafiken för resor.

Jag har noterat att det fina vädret skapat utrymme för större sällskap av personer på vår gräsmatta och runtomkring huset. Vid flera tillfällen har jag lagt märke till att de inte iakttager någon fysisk distans och gärna delar både mat och dryck med varandra. Tyvärr har ett liknande beteende ökat även generellt i stadsrummet vilket jag tror medverkar till att smittspridningen inte minskar. Det är inte bara ansvarslöst i relation till de människor man möter att bete sig så, det är också moraliskt förkastligt i relation till dem som är äldre och vars överlevnadschanser är mycket små om de blir allvarligt sjuka bland eftersom ytterst få av dem orkar med den påfrestning som t ex respiratorvård innebär.

Men, som jag redan sagt i många sammanhang, det finns en sak som är viktigare än annars i år. Tag ordentligt ledigt! Se till att få några veckor i sträck där mejl och telefon har autosvar. När hemarbete blivit norm så kan det vara svårt att känna skillnaden när man är ledig – se till att bryta av tillvaron och göra helt andra saker än under den digitala våren. Som vanligt läser jag böcker på sommaren men det här året envisas jag nog med att rekommendera friluftsliv än mer än bokläsning 🙂

För den som är det minsta intresserad av kulturhistoria, biologisk mångfald och strövtåg i regionen kan jag varmt rekommendera en utflykt till naturreservatet Komosse i Ulricehamns kommun.

April är den grymmaste månaden – men det är nu vi måste hålla ut

Våren, för att inte säga nästan försommaren, har kommit till Göteborg. Temperaturen närmar sig 20 grader på dagen, men de svala nätterna skvallrar om att det fortfarande är april. ”April is the cruellest month, breeding lilacs out of the dead land” skaldade T.S. Eliot i ”The Waste Land” för snart hundra år sedan och detta år 2020 är våren grym.

Många av oss har förlorat någon vi kände i Covid-19, någon som var en del av våra liv, eller känner någon som sörjer. Och vi måste alla utstå prövningen att inte träffa våra äldre släktingar och vänner, att inte fira bröllop, student, Valborg, midsommar, födelsedagar och inte ens kan vi samlas för begravning. Många av oss jobbar tidvis eller långsiktigt hemifrån. Det blir lite ensamt och trist av och till. De av våra medarbetare som veckopendlar är i allmänhet isolerade i sitt hem och helt avskurna från sin arbetsplats.

April är inte bara den grymmaste månaden utan också nu kanske den viktigaste för att förhindra att cov-sars-2-viruset sprids i en hastighet som sjukvården och våra äldre inte klarar. Mycket talar för att smittspridningen faktiskt har planat ut i Stockholm, men vi vet ännu inte var i utvecklingen Västra Götalandsregionen befinner sig. Det finns tecken på att även vi i denna del av Sverige ligger på en platå eftersom antalet nyinskrivna patienter till IVA med Covid-19 minskat de senaste dagarna och att inneliggande patienter sedan påsk stadigt ligger mellan 60 och 70 patienter per dag.* Om, säger om, det är så, då är vårt beteende i dessa dagar med sitt varma väder avgörande för att det antalet inte ökar igen.

Det finns inga genvägar. Och det finns inga undantag. Håll avstånd (1,5-2 meter från andra), tvätta händerna med tvål och vatten (eller handsprit om tvål och vatten inte finns tillgängligt) och alla med förkylningssymptom, feber eller sjukdomskänsla håller sig hemma tills det är över och ytterligare ett par dagar. Använd Folkhälsomyndighetens hemsida för att hålla dig uppdaterad, liksom universitetets egen s k coronasida.

På universitetetet och på vår fakultet har vi nu kommit in i ett nytt normalläge. Huset är öppet dagtid vilket underlättar för de studenter som numera får sin undervisning på distans att skapa studiero och disciplin för att slutföra sina kurser denna vårtermin. Disputationer skall också genomföras här digitalt i maj och juni men det är viktigt att det sker på ett sådant sätt att smitta inte kan spridas mellan människor. Vägledningar och hjälp finns att få via prefekter och vice-prefekter.

Varje vecka träffar jag via digitala kanaler övriga dekaner, rektor och ett stort antal personer från personalenheten, utbildningsenheten, säkerhetschef, jurist m fl för att dryfta frågor om hur vi bäst upprätthåller vår verksamhet i denna tid. Men vi har också nu börjat hantera frågor av mer normal karaktär som bibliotekskostnader för Open Access, JIGU-projekt och visionsarbetet för att nämna några. I någon mening är det faktiskt glädjande, vi är nu såpass väl organiserade för krisläget att verksamheten inte längre behöver vara helt i ”vänt-läge”.

Svårast är ju förstås planeringen inför hösten. Skall vi kunna öppna höstterminen som vi brukar med en blandning av campus och distanskurser, eller måste vi starta allt i ett digitalt mode? Ännu vet vi inte. Just nu bokar alla lokaler och planerar för en ”normal” termin, men samtidigt håller vi den digitala vägen öppen. Vi får leva i detta limbo ett tag till, tyvärr. Vad vi kan glädjas åt dock är att prognoserna för vårt utbildningsuppdrag under 2020 lovar gott, kanske t o m en överproduktion, och att söktrycket till våra utbildningar har ökat markant inför HT 2020!

Sommaren kommer med till visshet gränsande sannolikhet inte att kunna erbjuda oss lärare och forskare några konferensresor eller workshops. Sommaren kommer att bli som somrar är mest – regnig, solig och lite blåsig – men också utan Almedalsveckan, Summerburst och Gothia Cup. Men svårast denna sommar tycker jag det blir att inte kunna umgås på riktigt med föräldrar, barn och vänner. Trösten är att vi är ”in it together”. Ingen kommer undan och alla berörs. Vi måste hålla i och hålla ut nu. Det blir bättre sedan. Allt har sin tid. Men april är den grymmaste av månader.

Uppdatering 200428 Tyvärr har antalet inneliggande och nya IVA-vårdade i Västra Götaland fr o m den 23 april ökat något igen. Se vidare här.

Här nedan finns Folkhälsomyndighetens råd (som är att betrakta som regler) som de publiceras på myndighetens hemsida.