Etikett: alliansen

Blockpolitikens pris – en svag Sahlin och en stark Reinfeldt

Svensk politik är inte van vid blockpolitik. De borgerliga regeringarna på 1970-talet var aldrig särskilt stabila och även Carl Bildts regering hade liknande problem. Socialdemokraterna har aldrig önskat blockpolitik, tvärtom har överenskommelser med olika partier, gärna på andra sidan blockgränsen, varit ett konstruktivt sätt att regera trots minoritetsställning och ett livaktigt flerpartisystem.

Det var Alliansen som började, och Göran Perssons avgång krävde nästan att socialdemokraterna skulle satsa på en koalition efter ett segerval. En helt ny linje. Men det mångåriga samarbetet med både Mp och V skapade också en logik som omöjliggjorde för Sahlin att förebereda ett regeringssamarbete med endast Mp. Men koalitioner och blockpolitik har sitt pris. Inom Alliansen klagar nu Kd som kämpar med lågt opinionsstöd och Centern tar strid med sin finansminister om arbetsrätten för att  visa profil. Kd behöver återvinna sin socialkonservatism om man vill tillbaka till tio procent, men alla de mindre borgerliga partierna kommer att inse att koalitionens järnhårda lag är att de små förlorar och de stora vinner. En sanning att betänka även för Mp och V om oppositionen kommer i regeringsställning.

Alliansen hade ett helt överordnat mål som de alla delade – de ville komma i regeringsställning och de fick faktiskt kosta vad det ville. För socialdemokraterna är den driften inte lika stark efter många års regeringsvana som ensamparti, och inom Mp och V finns det en hel del ambivalens inför ett samregerande. Med en ny socialdemokratisk ledarmodell, en ny ledare och arbete med en ny politik var det nästan ett kamikazeprojekt att försöka skapa en ”koalition” i opposition. Egentligen är det mest fascinerande med opinionsläget i Sverige nu att oppositionen under hela perioden efter valet 2006 varit i ledning i alla opinionsmätningar.

Ett förutskickat regeringssamarbete före valet ställer många frågor och gör ledaren utsatt, ett samarbete efter valet svarar på många frågor och  fokuserar på den givne ledaren.

Intressant? Läs mer om Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och blockpolitik

Blockpolitik missgynnar SD

I flera svenska opinionsmätningar genomförda efter jul och nyår har Sverigedemokraterna hamnat på ungefär samma nivå som valresultatet från 2006. Den ekonomiska krisen och blockpolitiken har gjort det allt svårare för ett uppstickarparti med egentligen bara en fråga på agendan.

Redan före jul, när SD fortfarande hade varit på väg upp under hösten och låg runt fyraprocents-spärren i vissa mätningar påpekade jag i en intervju att en skarp blockmotsättning skulle påverka SD:s opinionsstöd negativt. Men det uttalandet valde SvD att inte publicera. Det stämde kanske inte med den alarmism som tycks känneteckna en del svenska journalister när det handlar om Sverigedemokraterna och främlingsfientlig opinion i Sverige. Istället valde man att publicera en bedömning som gick ut på att blockpolitiken kunde ge plats åt ett parti som utgjorde ett tydligt alternativ. En tolkning som inte har särskilt mycket stöd i den empiriska forskningen om främlingsfientliga partier.

Erfarenheterna från bl a Österrike, Frankrike och Danmark visar istället att det är när alla trängs på mitten som möjligheten uppstår för flygelpartier. Och eftersom svensk politik präglas av en politisk/social skiljelinje (vänster-höger) så blir den utvecklingen alldeles särskilt stark här. I länder med fler grundläggande skiljelinjer återfinns också andra faktorer som kan förklara främlingsfientliga partiers framgångar.

Minskat gap mellan opposition och regering, hårdare kamp på mittfältet och åtskruvad ekonomisk kris, det är faktorer som gör livet svårt för Sverigedemokraterna.

Om detta och om skandinavisk främlingsfientlighet skriver jag ett kapitel som snart publiceras i boken ”Mapping the far right in Europe” vars redaktörer är Andrea Mammone, Emmanuel Godin och Brian Jenkins. Kommer på Berghahn under året.

Vem behöver Centern? Inför majoritetsval!

Centern har nu, efter Kd:s utspel häromdagen, fogat sig i moderaternas och folkpartiets kärnkraftssamhälle. Visserligen säger ju Maud Olofsson att man ”kompromissat” för att mer förnyelsebar energi skall stimuleras. Men för alla som följt den här frågan så framstår Olofssons agerande som ett plattläggande för övriga allians-partners. (Policyn tidigare var ju att genom att kärnkraften hölls tillbaka så skulle vindsnurrorna växa upp, det som skett nu är därför ett åsiktsbyte avseende rationalen bakom sakfrågan.)

Alliansen framstår alltmer som en partiledarelit vars övergripande idé att är att skapa en svensk borgerlighet, med betoning på EN. Mångfalden på den borgerliga sidan slätas ut i fråga efter fråga. Jag är inte säker på att väljarna hänger med. Det fanns en gång skillnad mellan socialliberaler och socialkonservativa, mellan kulturradikaler och värdekonservativa. Men dessa skillnader offras nu på enhetens altare.

Resultatet är att de tre partierna på vänstersidan svetsas alltmera samman. Vi har ju redan sett hur den borgerliga alliansen skapat ett klimat som gjort det rationellt för vänstersidan att gå i allians de också. Och blockpolitiken cementeras.

Sverige var känt för förmågan att skapa fler-parti-överenskommelser, ofta med socialdemokraterna som central part. Men framöver kan jag inte se att förutsättningarna för sådana blocköverskridande kompromisser och kohandel finns kvar. Sverige behöver uppgörelser som skatteuppgörelsen, pensionsöverenskommelsen, försvarsuppgörelsen och energiuppgörelsen som håller över regeringsbyten. Men den tiden är förbi. För min del har flerpartisystemets styrkor därmed reducerats till svaghet och jag hoppas att Sverige snabbt övergår till ett majoritetsvalsystem med partilistor, gärna i två omgångar.

Och, vad skall det bli av Centern? Vem behöver ett parti som till förblandning liknar moderater och folkpartister? Centerns profil som folkrörelse har försvunnit genom ökad toppstyrning efter allianssegern. Centerns gröna profil har försvunnit in i en allmän och oprecis klimatpolitik. Centerns landsbygdshjärta har ersatts av en individualiserad hyperliberalism som dock tappade sin trovärdighet efter beslutet om FRA-lagen.

Att kärnkraften kunde komma på banan igen beror dessvärre bara på att de viktiga frågorna om minskande resurser, förgiftning av jorden, bristen på rent vatten, spridning av lätt botade sjukdomar och rovdriften av skog och mark har svepts in i den s k klimatpolitikens förljugna dimma. Men det skall jag nog återkomma till…

Kristdemokraterna: konsten att lämna väljarna bakom sig… långt bakom sig

Ibland säger man att de politiska  partierna ”äger” olika frågor vilket betyder att de uppfattas som trovärdiga inom ett visst sakområde, men också att de brukar lansera egna förslag och idéer inom just dessa områden.

Kristdemokraterna har sedan sitt väljargenombrott 1991 förknippats med invandrings- och biståndpolitik, familjepolitik, vård och omsorg samt frågor som berör äldre i bred mening. Många väljare menar också att Kd är moralistiskt, men i partiets trägna riksdagsarbete har inte de personliga moralfrågorna dominerat partiet.

I valundersökningen 2006 visade sig Kd:s väljare vara de mest ideologiskt röstande av alla borgerliga väljare. Endast miljöpartister och vänsterpartister hade en större andel ideologiskt drivna väljare. I valkampanjen 2006 var också familjepolitik det område som partiet förknippades med, och för inget annat partis väljare var den frågan lika avgörande för partivalet som för Kd:s väljare. Kd:s väljare ansåg vidare att välfärds- och sjukvårdsfrågorna var de viktigaste frågorna för partivalet. Inga andra borgerliga väljare ansåg välfärdsfrågorna så viktiga för partivalet som Kd:s väljare, vilket också gäller frågorna om äldrevård. I båda de sistnämnda frågorna är Kd:s väljare mer överens med vänsterväljare än med sina borgerliga allianskamrater.

Vad gör då Kd av sin ställning som borgerlighetens välfärdskramare? Hur förvaltar man i regeringsställning – med ministerposter inom välfärdsområdet – rollen som socialkonservativ kraft med väljarnas tillit i frågor om omsorg, om allt från bebisar till senildementa?

Jo, partiet går till val på att sänka bensinskatten, förändra fastighetstaxeringen och bygga ut kärnkraften. Minister Mats Odell säljer ut statliga vin & sprit till Europas alkhoholjätte Richard, tar över finanskapitalbanken Carnegie när den visar sig genomrutten och säljer ut hyresrätterna i storstäderna.

Är det regeringsmakten och viljan att vara Reinfeldt, Olofsson och Björklund till lags som styrt in Kd på helt andra politikområden än de där partiet har sitt sakägarskap?

I vilket fall är det svårt att tänka sig ett annat parti som så totalt tappat kontakten med sina väljare och sympatisörer. En av de frågor där partiet gjorde motstånd mot sina regeringskolleger var just den mer eller mindre privatmoraliska frågan om homosexuellas möjlighet till äktenskap. På det sättet visade partiet med all önskvärd tydlighet att moralism-stämpeln inte gått ur. Då kan man porta Lennart Sacrédeus hur mycket man vill, skadan är redan skedd.

Kristdemokraterna hör knappast hemma i den allians där de satt sig. Frågan är om de med en fortsättning i tangentens riktning kommer att höra hemma ens i Riksdagen efter valet 2010.