Etikett: Integrationspolitik

Skall det vara så svårt? Om att få utlandsfödda i jobb

Det påstås att svensk integrationspolitik är misslyckad. Jag har ännu inte sett en enda person som systematiskt jämfört liknande länder med Sverige och därefter dragit denna slutsats. Första gången jag åtminstone ser relationen och bedömningen problematiserad är i dagens DN. Tack för det Maria Crofts (ej på nätet). Svensk integrationspolitik är inte särskilt mycket sämre än andra jämförbara länder – och, den viktigaste frågan, vad är måttstocken för en ”lyckad” integration?

Ibland får jag intrycket att en ”lyckad” integration är detsamma som assimilation. Och att varje person med utländsk bakgrund – om så för tre generationer sedan – som inte har jobb är ett tecken på misslyckad integration. Men oavsett tävlingen om vem är bäst och sämst så torde det väl finnas möjlighet att se till att människor som kommer till Sverige lättare får jobb? 

Jan Ekberg, professor i nationalekonomi vid Linnéuniversiteten, är nog den som vet mest om utlandsföddas möjligheter på arbetsmarknaden. I DN redovisas idag hans beräkningar som visar utlandsföddas sysselsättningsgrad. Utomeuropeiskt födda tappade en del på arbetsmarknaden efter 2008 års finanskris men i övrigt är bilden statisk och någon positiv effekt av ”arbetslinjen” kan inte urskiljas. Idag inträder det nya system som innebär att arbetsförmedlingen tar över ansvaret för nyanlända och fler s k coacher skall till. Vi får väl se vart det leder.

I medierna läser jag samtidigt om mannen som var idrottslärare i Irak och nu är frukostvärd på ett hotell, kvinnan som var receptarie i Somalia men genomgår socionomutbildning i Sverige och nu söker arbete (hopplöst) i Stockholm eller om kvinnan från Eritrea som vill utbilda sig till undersköterska men får nej av arbetsförmedlingen med motivet att ”det finns inga pengar”. (Men pengar till a-kassa/försörjningsstöd finns tydligen, för då betalar någon annan…)

Det är utomordentligt trist att ta de av dessa människoöden och för mig är det komplett obegripligt att sakernas tillstånd inte förändrats. Det påminner mig om den berättelse min far förtalde mig för snart 20 år sedan: En man har fått praktik i verkstadens plåtslageri, han var flykting från Balkan (om jag minns rätt) och skulle omskolas till svetsare enligt arbetsförmedlingen. Samtidigt sökte verkstadens mekaniska del folk, fr a svarvare vilket verkade omöjligt att få tag på. Av en slump berättar flyktingen för sin arbetskamrat att han jobbade som svarvare innan kriget kom. Han hade också berättat det för arbetsförmedlingen. När min far fick nys om att en utbildad och yrkeserfaren svarvare jobbade på avdelningen intill dröjde det inte många dagar innan personen ifråga istället hamnade på mekaniska sidan, framför en svarv. Ett jobb han var ytterst skicklig på enligt omdömena på arbetsplatsen. Solskenshistoria? Javisst, så vitt jag vet är han kvar där än. Men tragiken är ju att ingen efterfrågat hans kompetens från början. Istället var det påbudet om svetsare som skulle genomföras.

Jag kan också berätta om engelskläraren från Iran som lärde mig persisk poesi medan jag lärde honom hur man skriver C-uppsats. Hans insatser hade varit så välbehövliga t ex på en skola i Angered, men se, han hade inte svensk utbildning och hade inte undervisat svenska elever. Därför läste han på egen bekostnad in ännu en utbildning…

När jag nu påminns om att situationen fortfarande är likadan blir jag stum. Finns det inte en fruktansvärt enkelt lösning (jag vet, ni tycker jag är populist) på problemet med utlandsföddas sysselsättning: Att varje enskild person som får uppehållstillstånd får en personlig arbetsförmedlare (inte en coach utan en arbetsFÖRMEDLARE) som tar till vara och efterfrågar just den här personens kompetens och slussar ut vederbörande i en kompletterande utbildning, en validering av hans/hennes utbildning och medverkar med statliga subventioner för att vederbörande skall få ett jobb. Kan vi inte börja med att fråga efter vad invandraren själv kan/vill/har erfarenhet av istället för att fråga efter vad omgivningen tycker? Idrottsläraren skall förstås jobba på en skola med barn från olika delar av världen, receptarien skall få en kompletterande utbildning för att sedan slussas ut på apoteken, kvinnan som ville skall få en undersköterskeutbildning och slussas ut på ett arbete på lämpligt äldreboende. Visst kostar det pengar – men hur oändligt mycket pengar kostar det inte att försörja människor när de inte får arbeta? Eller att de blir utslitna i arbeten de inte har utbildning för? Och vilken personlig katastrof är det inte för dem som inte får arbeta? Och hur extremt destruktivt är det inte för familjen (arbetslöhet går i arv, enligt Ekberg) att föräldern inte har jobb? För att inte tala om vilken inhumant samhälle vi skapar?

Just nu går dock samhällsutvecklingen åt helt andra hållet – det är ditt eget ansvar om du inte får ett jobb och skyddsnätens maskor blir allt större.

Etnifiera inte normala politiska utmaningar!

”Det har inte talats klarspråk om integrationens problem” ja ungefär så uttrycker sig en del skribenter och debattörer nu när SD tagit plats i riksdagen. Det där är bara dumt prat.

Alla moderna och föränderliga samhällen integreras oavlåtligen. När mina far- och morföräldrar urbaniserades under 1920-talet skulle de integreras i ett arbetsliv som var av helt annat typ än den tillvaro de lämnade på landsbygden. De blev chaufförer, parkarbetare, bagerskor och sömmerskor. På samma sätt har grupp efter grupp fått tillträde till det moderna samhället under decenniernas gång. Det har varit italienska arbetare, ungdomar från landsbygden, flyktingar från Baltikum eller Ungern, arbetskraft från Finland och Jugoslavien, flyktingar från Palestina och från Balkan. Idag ser vi många flyktingar från Mellanöstern och delar av Afrika liksom utländska studenter och arbetskraft från Indien.

Att tala om ”integration” som om det vore ett politikområde är ungefär detsamma som att säga nu skall vi tala klarspråk om ungdomarna, om skatterna eller om EU. Det blir svepande, politiskt irrelevant och ytligt. I Sverige har det talats länge om t ex religiösa rättigheter, diskriminering på arbetsmarknaden och bostadssegregation. Är det inte just dessa som är några av de politiska frågor som är relevanta att diskutera?

Allt tal om ”integration” döljer också det faktum att människor från olika delar av världen, med olika bakgrund, erfarenheter och föreställningar har helt olika behov i sin strävan att bli delaktiga i det svenska samhället. En tonårig traumatiserad f d barnsoldat från Kongo, en medelålders f d verkstadsägare från Irak, en äldre analfabet från krigets Somalia och en ung statslös palestinier med universitetsstudier har naturligtvis helt olika behov, visioner och idéer för sitt liv i Sverige. Hur kan man då tala om ”problem med integration”?

De politiska problem som finns i Sverige och som rör integrationen av de nya medborgarna tenderar dels att bortse från alla de människor som helt på egen hand tar sig in i samhället, dels att förneka att sådana problem handlar om klassiska politiska frågor som arbetslöshet, bostadsstandard och utbildning vilka varje samhälle kontinuerligt har att lösa. Och dessa frågor har vi diskuterar och bör vi diskutera – men som en fråga om social klass och resurser, inte om etnicitet. På vilket sätt är egenskapen att ha invandrat (eller t o m att ha invandrade föräldrar!) något som teoretiskt eller praktiskt rimligen skulle vara den avgörande, enda och centrala faktorn för utformningen av en politik som skall underlätta för någon att få arbete, bostad eller utbildning? Nej, så fort vi pratar om ”integrationens problem” så har vi etnifierat sociala och politiska utmaningar problem som gäller alla medborgare oavsett kön, ålder, födelseland och hudfärg.

Jesper Strömbeck skrev mycket bra om detta på sin blogg igår. Här.

Läs gärna Långtidsutredningens bilaga 4 om sysselsättning och migration. Här.

För tio år sedan skrev jag tillsammans med Cecilia Malmström en bok om svensk immigrationspolitik. En av slutsatserna var just variationen mellan grupper men också de stora förändringar i invandringen som Sverige har hanterat under då nästan femtio år. Här.

Ett annat lästips är Carl Dahlströms avhandling om svensk invandrarpolitik. Recension här.

”Svenskarna blir alltmer positiva till invandrare”

Ja, under den rubriken presenterar jag på DN-debatt de senaste resultaten från SOM-undersökningen som visar att svenskarna i allmänhet blivit mer accepterande och mindre skeptiska till invandring till Sverige av människor från andra länder.

Läs artikeln här.

Favorit i repris – Nationaldagen överflödig

För i det närmaste exakt två år sedan (070529) publicerade jag denna debattartikel i Tidningen Dagen. Saken har inte blivit mindre aktuell sedan dess. På förekommen anledning publicerar jag den därför igen.

Avskaffa nationaldagen! Den 6 juni instiftades som svenska flaggans dag 1916 men redan tjugo år tidigare hade Nordiska Muséets och Skansens grundare Arthur Hazelius börjat fira den 6 juni som en slags nationell högtidsdag. Den 6 juni är dagen för Gustav Vasas kröning 1523 och antagandet av 1809 års författning. Nationaldag blev 6 juni dock först 1983. Redan då började emellertid de borgerliga partierna att motionera i Riksdagen om att nationaldagen också borde bli helgdag. Centerpartiet, moderaterna och kristdemokraterna har varit särskilt aktiva och argument som folkligt stöd, motverka främlingsfientlighet, integrera invandrare, stärka den nationella identiteten i EU:s tidevarv samt fira demokratin.

En framträdande ståndpunkt är att Sverige bör fira nationaldagen på samma festliga sätt som t ex i Norge. I september 1993 tillsatte den borgerliga regeringen Nationaldagsutredningen (1994:58) som föreslog att den 6 juni skulle bli allmän helgdag, men att antalet helgdagar inte skulle utökas. Annandag pingst fick därför stryka på foten, något som sedan bekräftades av den utredning som den socialdemokratiska regeringen tillsatte 2003 (SOU 2004:45).

Argumenten för att göra nationaldagen till allmän helgdag var att ”det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller bli mer och mer betydelsefull. Att göra nationaldagen till helgdag i Sverige skulle vara ett sätt att visa att nationaldagen är värd ett större utrymme än en har idag.” (Prop 2004/05:23) Nationaldagen blev dock allmän helgdag utan att någon part kunnat visa att de argument som angavs för ståndpunkten var hållbara. Propositionens argumentation är vag och oklar. Beslutet stöddes av irrelevanta jämförelser med andra länder.

Att fira de händelser som anges som grunden för nationaldagen kan också ifrågasättas på demokratiska grunder. Firandet av nationaldagen sker genom kungafamiljens framträdande, nationalistiska dikter, sånger och framträdanden, stipendieutdelningar och överlämnande av flaggor. I Stockholm har införts ett allmänt nationaldagsfirande på Stadion där populära svenska artister framträder. Kronprinsessan Victoria firar i Lundsbrunn med landshövdingen, den f d utrikesministern och TV-kändisar. Vid sidan av detta återfinns en ”paradorkester”, en motorcykelutställning och hundtävlingar genomförs. (Notera att detta gällde 2007, Förf anm) På vilket sätt detta skulle öka integrationen i det svenska samhället framstår åtminstone för mig som obegripligt. Jag kan inte heller förstå på vilket sätt stipendier från Lions eller hundtävlingar markerar betydelsen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten. De ceremonier som genomförs i vissa kommuner för nya medborgare strävar dock efter en sådan symbolik. För dem som är där kan säkert upplevelsen vara positiv, men det är knappast manifestationen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten som står i fokus för ceremonin.

De jämförelser som i argumentationen för nationaldagen gjorts med andra länder är irrelevanta. Den danska grundlagsdagen firas till minne av hur den danska liberalismen lyckades få slut på det kungliga enväldet och fick en grundlag som garanterade att Danmark blev en konstitutionell monarki. Den norska nationaldagen firas till minne av den grundlag som blev basen för frigörelsen från Danmark. Den finska nationaldagen firas till minne av självständigheten från Ryssland. Den franska nationaldagen firas till minne av störtandet av det kungliga enväldet och införandet av liberala rättigheter. Nationaldagar som har relevans för medborgarna firas till minne av liberala rättigheter, folklig frigörelse och störtandet av envälde. Att Sveriges nationaldag skall minna om Gustav Vasas kröning och/eller Karl XIV Johans författning (som blev föråldrad redan 1866) där kungen enväldigt styr riket pekar bara på att nationaldagsprojektet i Sverige är ett överhetsprojekt.

Att fira skapandet av enhetsstaten eller en författning som gjorde statsskicket mer monarkistiskt är verkligen en anakronism bland nationaldagar. Den svenska nationaldagen kommer aldrig att bli något annat än en ledig dag för festande eller en rojalisternas extra-dag. Sverige har ingen frigörelse, ingen liberal revolution eller någon (nationell, förf anm) självständighetsdag att fira. Sverige var aldrig feodalt som Danmark eller underordnat en stormakt som Norge och Finland. Om vi skulle fira något politiskt i historien som vi är stolta över så varför inte antagandet av 1766 års tryckfrihetslagstiftning (2 december) eller avskaffandet av det kungliga enväldet 1719 (21 februari). Om vi skall ha ytterligare en helgdag så varför inte låta Kvinnodagen (8 mars) bli helgdag i ett land som är och har varit jämställdhetens föregångare?

(Tidningen Dagen 070529 – tyvärr endast tillgänlig i Mediearkivet)