En bref: Kan Twitter förutsäga politiska val?

The idea here is that citizens commenting on social media should not be treated like voters, but rather as commentators, seeking to understand and predict emerging political dynamics. (Anstead och jensen 2013)

Sociala medier blir allt mer intressant som forskningsmaterial, men också som ”trendbarometer”. En del enkla försök har visat att Twitter kan förutsäga vinnare i schlagertävlingar eller avgöra vem som anses vinna en politisk debatt. Men ett problem med sociala medier är ju att det inte är någon representativt urval, alltså är de metoder som används för att undersöka och analysera urval eller data som samlas in på traditionell väg ganska meningslösa. De blir deskriptioner, men kräver en helt annan användning än t ex enkätsvar.

Nick Anstead, medieforskare och Michael Jensen, statsvetare, har i ett blogginlägg beskrivit sin studie där de lyft fram en väg att använda t ex Twitter som ett underlag för att bedöma valutgången i politiska val, men också förstås i andra motsvarande sammanhang. Poängen är att Twitter utgör en icke-representativ samling av t ex politiska nördar vars bedömningar och diskussion snabbt fångar upp och kanske också delvis styr tolkningsramarna för det politiska skeendet.

Tidigare studier har också pekat på att Twitter vidgar kretsen för det politiska samtalet, men inte att samtalet därmed blir en medborgerlig angelägenhet för alla.

En bref: Det svenska näringslivets märkliga twittertystnad

Varför finns inte näringslivet beslutsfattare på twitter? Och varför använder näringslivet och företagen överhuvudtaget sociala medier så lite och på ett så osofistikerat sätt? Idag förde sparekonomen Claes Hemberg och VD:n för Hexagon Ola Rollén ett samtal om just detta i Sveriges Radios Ekonomiekot Lördag. Är direktörerna ointresserade av samhället? Mm, kanske. Klarar man inte dialogen? Antagligen inte. På twitter kan man ju få mothugg, frågor, invändningar och i värsta fall hån. Sådant tycker nog inte svenska direktörer om menade de två – twittrande – herrarna.

Twitter är det absolut snabbaste nyhetsmediet menar Ola Rollén och exemplifierade med Bostonbombningarna. Jag skulle helst bara lägga ut meddelanden om företagets framgångar eller förändringar på twitter menade Claes Hemberg, men idag måste jag använda mig av traditionella pressmeddelanden. Dessa får sedan länkas upp via twitter. Meningslöst att gå via mellanhanden medieredaktion tyckte Hemberg, ”jag vill nå allmänheten direkt”. De saknade dock en genomtänkt strategi för s k börspåverkande meddelanden, sådant finns i USA och borde införas i Sverige.

De enades också om att vill man säga något mer komplicerat så går det ju utmärkt att länka upp längre dokument, samt om att valet som svenska direktörer gör – att skippa twitter – är ungefär som att låta bli att flyga eftersom det går så fint att köra bil…

Lyssna gärna här!

Är det dags att lämna Facebook?

Facebook har förändrats. Genom en relativt diskret genomförd förskjutning i sekretesspolicy i allmänhet har denna sociala arena nu blivit mer lik en publik arena vilken som helst (blogg, twitter, forum m m). Om du inte själv går in och förändrar default-inställningarna, eller är aktiv och anger sekretess för varje enskilt inlägg, så kommer alla dina statusuppdateringar och foton att synas för alla facebookanvändare. Du kan inte heller längre dölja din vänlista eller de sidor du är ett fan av för dem som utan att vara din vän söker efter dig på facebook. Alternativet är i så fall att dölja din profil helt och hållet för alla utom dina vänner.

Det patriarkala och patetiska nyspråk som förändringen ikläds ligger inte Orwells storebrorsamhälle långt efter. Jag har till min förvåning noterat att flera personer på facebook inte själva verkar förstå vilken grad av sekretess/offentlighet de själva har, än mindre förstår de förändringarna. På något sätt är det paradoxalt att vi har en kraftig politisk mobilisering mot alla intrång i den personliga integriteten samtidigt som personer på t ex facebook – till synes omedvetet – kommunicerar mycket personliga ting inför en nu helt öppen och global publik.

Risken är att vi blir som grodan som lades i kallt vatten och sattes på plattan. Vi inser inte förrän försent var vi hamnat.

Läs mycket bra bloggpost på Digitala Affärer samt även här.

För mig har det inneburit att jag tar min medverkan på facebook under allvarligt övervägande. Om den privata zon som jag tyckte mig ha upprättat i den virtuella världen inte längre finns, ja då kan jag lika gärna fortsätta att bara twittra, blogga och skriva brev (snigel och elektroniska) till mina vänner.

Vad betyder ”hålla kontakten”?

Ja, inte att ha stickproppen i handen i alla fall 🙂 Hörde häromdagen på radion en diskussion om nya medier. En kvinna sa då att det var så bra att ”hålla kontakten” med hjälp av mikroblogg och facebook. Hennes exempel var kusiner hon inte träffat på tio år och några gamla barndomsvänner som hon inte sett sedan de gick i skolan. Men också en dotter som uppmanade sin pappa att läsa hennes blogg när han stillsamt undrade hur det gått på provet i skolan.

Relationer är allvarliga, de kan förändra mitt liv. För mig är att ”hålla kontakten” något annat än att veta om att någon flyttat eller just nu steker pannkakor. I min värld tunnas begreppet ”hålla kontakt” ut och förytligas när 140 tecken om vad jag gör just nu är detsamma som en relation. På Facebook kallas det t o m ”vänner”. Jag vet många på Facebook som är ”vänner” med människor de aldrig träffat, aldrig pratat med och kanske inte egentligen vet dem de är. Personligen har jag medvetet valt bort Facebook, som en självvald begränsning. För mig skulle det umgänget (hålla kontakten) inkräkta på verklig vänskap – kraften räcker inte till båda.

Jag tror att vänskap, relationer och att hålla kontakt är något som endast kan genomföras genom att träffas, prata med varandra och under lång tid bygga en gemensam värld och gemensamma erfarenheter. Jag vill hävda att det inte är möjligt med korta statusmeddelanden på Facebook. Jag har mycket hellre tio nära vänner som jag kan ringa eller sms:a när jag vill dela något roligt eller svårt än 500 s k vänner på Facebook eller Twitter.

För många år sedan slutade en äldre släkting att skicka julkort – han började istället skicka massproducerade s k julbrev (numera på e-posten) där han berättade allt som familjen gjort under det föregående året. Eftersom det inte fanns någon person som texten var avsedd för var texten lika opersonlig som en annons från H & M. Och naturligtvis lika ointressant som ett uttryck för att ”hålla kontakten”.

Kanske kommer verklig vänskap att uppvärderas. Snart blir den så unik att den blir avundsvärd.