Etikett: val 2010

Seså, gå och rösta!

Häromdagen såg jag en ung pojke sparka på Anneli Hulthén. Ja, det var inte riktigt som det låter. Det var en pojke i tolvårs-åldern som på spårvagnshållplatsen sparkade på en valaffisch på vilken Anneli Hulthén säger att Göteborg gör vi bättre tillsammans.

Imorgon är det många som inte alls sparkar på vare sig Anneli Hulthén eller Jan Hallberg (huvudmotståndarna i Göteborg) utan istället visar dem sitt stöd i vallokalen. Men en hel del, runt en femtedal av alla väljare, kommer antagligen inte att rösta alls. Några av dem har praktiska eller motsvarande skäl som gör det svårt för dem att rösta, men de allra flesta låter helt enkelt bli.

Med jämna mellanrum uppkommer diskussionen huruvida en demokrati skall sträva efter så högt valdeltagande som möjligt eller om man skall låta de som känner sig kallade gå och rösta, punkt och slut. Min demokratiuppfattning är att så många som möjligt skall mobiliseras till vallokalerna, men att det också är en medborgerlig skyldighet att skaffa sig en ideologisk uppfattning som räcker för att göra ett val. Jag brukar också säga att det är bättre att rösta blankt än att inte rösta alls. En del menar att jag har fel eftersom blankröster inte längre räknas, men min uppfattning är fortfarande att det är moralisk plikt att rösta och därför hellre blankt än inte alls.  Den uppfattningen behöver man inte dela, men den är min. Många studier visar också att de som gör det till en vana att rösta också fortsätter att rösta. Kanske skaffar man sig en uppfattning som kan speglas i ett partival så småningom?

Jag kommer att gå och rösta imorgon på valdagen som jag har gjort vid varje riksdagsval sedan 1979. Och som barn följde jag alltid med mina föräldrar, finklädda som vi var efter att ha varit kyrkan, till vallokalen. Såvitt jag minns grillade pappa ofta chateaubriand eller något annat fint kött dagen till ära. (Sådan mat serverades bara på mycket speciella dagar.) Och sedan följde vi någon form av valvaka i radio eller TV.

Demokratins högtidsdag skall hållas i helgd. När jag växte upp var Spanien, Grekland och Portugal militärdiktaturer. Vi har mycket att vara rädda om i Sverige. Så gå och rösta!

För låg kvalitet på samhällsjournalistiken det stora bekymret

Visst påverkar medierna valutgången sa professor Kent Asp (GU) med studier av nio valrörelser bakom sig. Men det finns ingen systematik i vem som gynnas och vem som missgynnas. Asp pekade på tre empiriska erfarenheter av generell natur: 1. Att medierna interagerar med andra aktörer, 2. Att medierna alltid gynnar någon samt 3. Att det bildas positiva och negativa mediespiraler.

I panelen vid ABF:s evenemang ”Är du mediestyrd, lille väljare?” i Göteborg denna regniga tisdagkväll satt också Anna-Klara Bratt (Arbetaren), Gert Gelotte (GP) Peter Gustavsson (ETC) samt Elisabeth Stúr (fil dr MiU). Ledningen sköttes utmärkt av Petter Larsson (EfterArbetet)

Panelen hade trots lite olika infallsvinklar den gemensamma uppfattningen att medierna faktiskt styr väldigt mycket. Så om svaret på rubrikens fråga rådde inte så stor oenighet. En central aspekt var dock ägandet av medierna. Ofta sägs att all press i Sverige är borgerlig och därför missgynnar socialdemokratin. Men, som ovan sagts, mediernas gynnande är inte systematiskt. Två viktiga kommentarer till frågan om ägandet är därför 1. dels att medielogiken och journalistikens professionalisering är en viktigare förklaring till bilden av de olika politiska aktörerna, samt 2. det faktum att arbetarrörelsen faktiskt valt att avstå från att ge sig in i medievärlden under de senaste åren.

Redaktioner påverkas självklart av ägandet, menade Gert Gelotte, och fick mycket beröm för att han faktiskt vågade säga det. Som exempel nämnde han att på GP är det svårt t o m på nyhetsplats att vara kritisk mot monarkin och mot Israel. Så självklart spelar ägarens uppfattning roll, menade Gelotte, men tyckte också att det var helt i sin ordning. Även Anna-Klara Bratt betonade att Expressen är i sin fulla rätt att skriva vad man vill på nyhetsplats om Mona Sahlin. En tidning har sitt mandat ytterst från sina ägare. Hon beskrev f ö Expressens redaktion som en hejig och grabbig arbetsplats som skulle behöva lite mer motstånd i medievärlden. Flera påpekade också att ägaren är den som utnämner cheferna och cheferna är de som sätter tonen på redaktionen.

Redaktionskultur är ett begrepp som ofta nämns som förklaring till mediebilden. Panelen höll med om att en sådan finns, men framför allt Kent Asp påpekade att det som förklarar mediebilden snarare är journalistikens professionella hållning. Där betonade han också, i viss motsättning till Bratt, att även om Expressen har en ägare som vill att tidningen skall se ut på ett visst sätt så gör liberala tidningar anspråk på en balanserad och preofessionell samhällsbevakning. Och därmed är det också rimligt att granska nyhetsjournalistiken (även utanför public service) utifrån kriterier om opartiskthet och balans. Vilket under senare år också blivit alltmer accepterat i medievärlden. Journalistiken är vare sig vänster- eller högervriden menade Asp, utan ”medievriden”. Och då blir också politikerna mediedrivna, tillade han och tog presentationen av årets valmanifesten som exempel: manifesten presenterades i småbitar under flera dagar för att få maximal uppmärksamhet.

Som svar på en av de allra sista frågorna, betonade Asp att det som dock kanske är det största hotet mot pressens roll i vår demokrati är den alltmer avlövade samhällsbevakningen! Här finns anledning att påminna om Anna-Klara Bratts påpekande att den ökande tyckar- och åsiktjournalistiken (som ofta går under falsk flagg som s k analys) är billig. Mycket billigare än riktig undersökande journalistik.

Kanske är detta vad jag tog med mig från debatten: Ur demokratisk synvinkel är det kvaliteten på journalistiken som är bekymret, inte vilka som gynnas i varje enskild valrörelse.

Den bästa av världar? Om bristen på konflikter i nutida svensk politik

Inga konflikter om de övergripande målen för politiken. Väljarna håller distans och utvärderar kontinuerligt partiernas framtoning. Skickligheten i att genomföra det som skall göras är avgörande. Ja, så kan man beskriva det som bl a professorn i statsvetenskap Harold D Clarke kallas ”valence politics” i sina anlyser av det brittiska valet liksom av Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet.*

Valence politics är en teoretisk beskrivning av det vi just nu upplever i svensk valrörelse. Blockpolitiken har förstärkt en utveckling, som varit på gång sedan 1990-talet. Genom att endast två alternativ ställs mot varandra blir det allt svårare att urskilja konflikter och olika mål för samhällsutevcklingen. I Anthony Downs anda lägger sig de båda blocken så nära varandra som möjligt. I ett flerpartisystem kan fler konflikter artikuleras och den s k valenspolitiken får svårare att slå igenom.

Att en fråga är en valensfråga innebär att den har en särdeles snedfördelad opinion, det finns bara ett svar på frågan. Ta t ex krav som bättre stöd för brottsoffer, mer kunskap i skolan och ökade rehabiliteringsinsatser för långtidssjuka. Finns det någon rimlighet i att förespråka motsatsen? Nej, just det. När den politiska debatten domineras av sådana frågor utvärderar väljarna kontinuerligt partiernas förträden inom sektorer som väljarna tycker är viktiga.  Väljarna är inte anhängare av ett parti och låter sig informeras eller artikulerar sina krav inom den ramen. Istället måste partierna varje dag bevisa för väljarna att de i de aktuella frågorna intar de ”rätta” ståndpunkterna. Därav det ständiga springet i varandras fotspår. För väljarna blir det en fråga om att avgöra vilket område eller fråga som är mest prioriterad för just dem. Partiernas profilering inom olika områden blir då utslagsgivande, inte deras ideologi eller värdegrund.

Och när det är dags att lägga sin röst blir för de flesta den avgörande frågan vem och vilka som är skickligast, mest kompetenta och mest förtroendegivande avseende möjligheten att genomföra det som alla egentligen är överens om.

Det fanns en tid när den svenska socialdemokratin var absolut bäst på valenspolitik – man ville åstadkomma förbättringar inom områden som en majoritet av befolkningen upplevde som relevanta, partiprofilen var tydligt inriktad på vad som kan kallas ”det allmänna bästa” och regeringsfähigheten var ett adelsmärke. Den epoken är slut. Att efterträda socialdemokratin i denna roll är vad Fredrik Reinfeldt vill när han talar om moderaterna som det nya statsbärande partiet.

Svensk politik är inte längre vad den varit. Det är närmast en truism. Ur min demokratiteoretiska synvinkel undrar jag dock hur hälsosam förändringen är. Valenspolitik tenderar att bortse från sociala konflikter, maktstrukturer och prioriterar kortsiktig problemlösning före genomgripande förändringar och risktagande. För att inte tala om bristen på spänning, hetta och engagemang. 

För inte är det väl så att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar?

*Begreppet ”valence issues” lanserades av Donald Stokes i American Political Science Review 1963 i en artikel med titeln ”Spatial models of party competition”.

Blockpolitik black om foten för de rödgröna

Blockpolitik är en styggelse för en representativ demokrati med proportionella partival – det är min uppfattning och den har jag tidigare framfört. Jag menar att partier som går fram var för sig och sedan förhandlar om regeringsmakten är ett bättre demokratiskt sätt att garantera att väljarnas preferenser tillgodoses samtidigt som man upprätthåller regeringsmaktens auktoritet. Men nu har landskapet förändrats och jag menar att detta är ännu ett av den borgerliga alliansens oerhört lyckade led i det svenska systemskiftet, möjligen var det dock inte helt förutsett. Ett borgerligt block var vad som behövdes – och har behövts sedan 1970-talet – för att tillförsäkra de borgerliga regeringsmakten under mer än någon enstaka mandatperiod. För det krävdes en förflyttning från moderaternas sida, en förflyttning som de inte mäktat med förrän inför valet 2006. Denna förflyttning var ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för en borgerlig allians som kunde överleva.

Men när den borgerliga alliansen cementerades framstod de rödgröna partierna som mer splittrade än vad de någonsin varit. Där stödpartierna under tre mandatperioder stöttat upp en enpartiregering med socialdemokraterna och därmed visat på mer enighet än de borgerliga, såg väljarna nu istället tre spretiga emblem och en alldeles ny partiledare. De tre rödgröna partiernas styrka har snarast varit att komplettera varann, inte vara i allians. Nu tvingades socialdemokraterna skapa ett block av tre partier vars gemensamma historia är äldre än vad den borgerliga alliansens är – men den berättelsen var plötsligt obsolet.

Att socialdemokraterna också har gått tillbaka i opinionsstöd, redan under Perssons tid, är också en omständighet som gör alliansen på den rödgröna sidan än mer nödvändig ur partistrategisk synpunkt. Men för de rödgröna var bildandet av en borgerlig allians ett tillräckligt villkor för att bildandet av ett oppositionsblock. Tyvärr för de rödgröna är dock blockpolitiken mycket mindre gynnsam för dessa partier än för de borgerliga.

I och med moderaternas förflyttning mot en mittenposition och centerns närmast desperata liberala krumsprång ligger de fyra borgerliga partierna ganska nära varandra på en vänster-höger-skala. Andra skiljelinjer skär igenom dem t ex kyrka-stat och land-stad men dessa har inte alls samma dignitet i svensk politik som vänster och höger. För de rödgröna är avstånden större på vänster-högerskalan och dessutom är de båda mindre partierna vana att vara ”intern opposition” alltså partier som fått den regeringsbärande socialdemokratin att avvika i grön eller röd riktning i olika frågor. De rödgröna hade troligen tjänat på att gå fram som olika partier då deras särart och profiler kunnat få mycket större genomslag. Partistrategiskt hade detta varit att föredra för alla partierna, även socialdemokraterna. En sådan situation hade också öppnat för okonventionella lösningar efter ett oklart val.

Men, de moderata partistrategerna är de som har övertaget just nu och den borgerliga alliansen förenar partier som har en gemensam kärna – om inte annat förenade i en ständig opposition till socialdemokratin. Men när den första mandatperiodens många aktiviteter riktade ideologiskt mot allt det som socialdemokratin stod för nu avverkats så återstår ändå frågan – vilket samhälle vill den borgerliga alliansen skapa och bygga? Avsaknaden av visioner och konstruktiva utopier är tydlig hos regeringspartierna som sällan kommer längre än till köksbordet. Här är en akilleshäl hos regeringsalliansen som säkert kan förklara varför de av väljarna uppfattas stå på de besuttnas sida och inte går hem hos unga och hos kvinnorna.

För den rödgröna är dock akilleshälen själva block-konstruktionen. Det är en kostym som skurits till och sytts upp till Fredrik, Maud, Jan och Göran. Den passar illa på Mona, Peter, Maria och Lars.

Kampen om kunskapen – en valfråga 2010?

Mats Knutson, politisk reporter på SvT, säger till P1-programmet Medierna, a propos Reinfeldts felaktiga sysselsättningssiffror i Agendas partiledardebatt den 31 januari 2010, att den som lyckas trumfa igenom sin egen verklighetsbild med hjälp av statistik och belägg blir den som vinner valet. Kampen om kunskapen står således i fokus, kunskapen innehåll, dess räckvidd och vem som skall ha tillgång till den. Dels har vi en kamp om vilken kunskap som bör ligga till grund för politiska beslut, inklusive valet av parti, dels har vi en kamp om kunskapen i termer av fildelning, open source och integritet.

Valet 2010 kanske blir det första tillfälle när informationssamhället politiska skiljelinjer visar sig vara relevanta för kampen om regeringsmakten. Och då ändå inget sagt om Piratpartiet och om att antalet förstagångsväljare är exceptionellt stort. Ung Pirat är idag Sveriges näst största politiska ungdomsförbund! Via de sociala medierna sprids snabbt kunskap om positioneringar från de politiska partierna, just nu t ex till EU:s datalagringsdirektiv.

I min och Ulf Bjerelds bok* ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets nya skiljelinjer” diskuterar vi hur den politiska agendan kan komma att förändras om och när kunskapskampen blir central. Efter Piratparties framgångar i EU-valet kan väl ingen motsäga att fildelningsfrågan (och dithörande när- och integritetsfrågor) är ”politik”? Men hur är det med övriga konsekvenser?

Vid det seminarium på Södertörns Högskola som jag höll den 29 januari 2010 och där jag pratade om den kommande boken ”Den nödvändiga politiken” tog jag just den ökade användningen av statistik i valdebatterna som exempel på kampen om kunskapen.  Jag sa, enligt mitt manus, så här: 

”…kampen om kunskapen (utspelar sig) på tre arenor, nämligen frågan om kunskapens innehåll, rätten till kunskap och kunskapens räckvidd. Kampen om kunskapens innehåll gäller vem som skall ha makten att forma kunskapens innehåll, att bestämma vad som är sant och osant. Kampen om rätten till kunskap gäller vem som skall ha makten att tillgodogöra sig kunskapen. Kampen om kunskapens räckvidd gäller strävan att göra kunskapen till den ”enda” legitima källan till makt, att ge kunskapen en monopolställning som legitim auktoritet.

Skiljelinjen kunskap-marknad mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, utbytbar på en marknad. Kunskapen ingår i en marknadslogik där utbud och efterfrågan bestämmer värdet. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar aktörer som ser kunskap som en kollektiv process och gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv. För marknadsaktörerna blir kunskapen och sanningen relativ, dess värde bestäms av i vilken utsträckning den bidrar till att skapa vinst. För kunskapsaktörerna är sanningen absolut och dess värde bestäms av förmågan att skapa meningsfulla tolkningar av världen.”

I valrörelsen 2010 tror jag att vi kommer att få se många prov på kampen om kunskapen. Kunskap är idag ett relativt och  flytande men fortfarande statusgivande objekt. Allt fler vill göra anspråk på dess makt, samtidigt som ideologins, normernas och värderingarnas betydelse degraderats. De politiska aktörerna kommer säkert att använda kunskapen enligt de två principer vi dragit upp – som något som skall ge resultat eller som något som skapar meningsfulla tolkningar. Den som lever får se!

*Boken heter ”Kampen om kunskapen. Informationssamhället politiska skiljelinjer”, är på 252 sidor och kom ut på Hjalmarson & Högberg förlag hösten 2008. I boken ges ymnigt med illustrationer och exempel på den utveckling jag argumenterar för här.