Vänstra Stranden

En bref: Så blev nättrollen våra nya experter

Men – och det är Nichols grundläggande budskap – när falskhet, manipulation, ovilja och medveten okunnighet används för att kritisera demokratin, då är vi illa ute. Den verkliga faran är när det vi kallar populism blir en avgörande och legitim politisk drivkraft i våra samhällen. Populismen hyllar okunnigheten, mobiliserar medborgarna på känslomässig grund och ifrågasätter möjligheten att vissa kan ha större insikter och kunskaper än andra. Populismen förnekar meritokratin och den river ned alla möjligheter för den enskilde att utvecklas eftersom den genom sin hyllning av bristande kunskaper nivellerar varje samtal.

Så skriver jag i Svenska Dagbladet den 16 maj där jag recenserade Tom Nichols bok ”The death of expertise. The campaign against established knowledge and why it matters” som utkom tidigt i år på Oxford University Press.

Nichols text skär rakt igenom vår debatt kring populism, polarisering och s k Trumpifiering. Boken har (förstås) en amerikansk slagsida med många exempel kring t ex vaccinmotstånd och referenser till ett politiskt system som skiljer sig från vårt. Men den är en läsvärd pamflett till försvar för en djup demokrati, inte den ytliga åsiktmarknad som tyvärr blir en alltför vanlig idé om demokratin.

Läs den!

Recensionen går att läsa här men kräver prenumeration eller upplåsning. Vill någon ha en papperskopia för läsning så hör av er. Ni vet var jag finns.

Macron vann presidentvalet i Frankrike 2017

Idag fick Frankrike en ny president, Emmanuel Macron. Den yngste sedan Louis Napoléon, sägs det. Men viktigare än hans ålder är att han är ”mannen i mitten”. Macron är mannen som lämnade Hollandes regering för att kandidera till presidentposten enbart stödd av en entusiastisk och men helt ny politisk rörelse – En Marche! (ung. Framåt!) En fransk president skall inte vara en partimänniska, istället är ämbetet tänkt att vara en samlande kraft ovanför partierna. de Gaulle, som var den som skapade femte republiken, hade fått nog av de politiska partiernas oförmåga till beslut under 1950-talet. En tid när de franska institutionerna också var utsatta för extremt stora påfrestningar.

Så egentligen är Macron en president som bättre än flera av de senaste, representerar femte republikens idé om den samlande kraften för landet. Men i praktiken kommer Macrons bristande partiförankrning att bli ett verkligt problem först i parlamentsvalen i juni. Hur skall han samla en majoritet i parlamentet? Vilka grupper är beredda att stödja hans regering? Hur kommer allianserna mot motståndarna (fr a FN) i den andra omgången att genomföras? Parlamentsvalen blir Macrons elddop.

Att Frankrike nu fått en president från mitten beror dels på att det inte varit höger-vänster-konflikten som aktiverats i detta val, dels på att de traditionella partierna (främst PS och Rep) helt misslyckats att få fram relevanta och trovärdiga kandidater.

När Marine le Pen nu vill framställa valresultatet den 7 maj som ett bevis på att Frankrike nu har en legitim opposition i form av henne själv och Front National är det därför ett försök till äreräddning. Jag skulle snarare säga att Marine le Pens framgångar under senare år bör ses som ett resultat av de mer moderata partiernas kollaps vilket samvarierar med en ny politisk konfliktdimension, den mellan liberala/frihetliga och auktoritära/nationalistiska värderingar. (Värt att notera att redan i EU-valet 2015 fick Front National dryga 32 procent av rösterna och i regionalvalen samma år var resultatet dryga 27 procent.)

Trots att presidentvalet 2017 för första gången alltså genomfördes just med hjälp av den konfliktdimension som är Front Nationals och Marine le Pens främsta vapen mot den etablerade ordningen lyckades hon inte mobilisera särskilt många nya väljare bakom sin kandidatur (jfr t ex med EU-valen). Istället blev det en mitten-man som tog hem spelet, en man som talar om hopp, tillit och framtid.

Den stora prövningen för Macron blir att få politiskt mandat för sin vision, främst genom valen till Nationalförsamlingen i juni, men också att vinna deras förtroende som tvekar inför konsekvenserna av Europas snabba politiska och sociala förändringar.

Det är med viss bävan jag blickar mot parlamentsvalen i juni.

***

Läs gärna vad jag skrivit före valet på bloggen här och här, i Liberal Debatt, i Borås tidning samt i Kristianstadsbladet.

En bref: Allt talar för Macron

I skrivande stund är prognosen klar, det blir Emmanuel Macron och Marine le Pen i andra valomgången av det franska presidentvalet den 7 maj. Allt talar därmed för att det blir Emmanuel Macron som blir ny president i Frankrike (även om osvuret förstås är bäst). Motståndet mot Marine le Pen är starkt och sannolikheten att hon skulle gå segrande ur andra omgången är närmas mikroskopisk. Hon kan dock gynnas av demobilisering till vänster liksom i den traditionella högern, alltså också av ett lågt valdeltagande. EU-kritiken kan också mobilisera en del av Mélenchons väljare för hennes politik. Såväl Hamon som Fillon har förklarat att de stödjer Macron i andra omgången, om inte annat så för att stoppa extrem-högern, och även Juppé uppmanar Fillons väljare att göra detsamma.

Jag har i ett flertal texter diskuterat de möjliga utfallen av dagens första omgång, men för första gång i denna märkliga valkampanj i Frankrike fick vi ett hyggligt väntat resultat – även om Macrons framgångar var oväntade i djupare mening.

Igår skrev jag i Kristianstadsbladet och i februari i år skrev jag om Macrons möjligheter i Borås tidning. Jag besökte Paris för en månad sedan och skrev i samband med det lite grand om Macron och om fransk politik på bloggen.

Precis som Macron sa i sitt tal ikväll är den stora förloraren de gamla partier som styrt landet så länge men som i detta val faktiskt har förlorat alla möjligheter att erövra presidentämbetet. Får nog ändå sägas vara en liten diskret revolution inom ramen för den franska republiken.

En bref: Vem är det som bestämmer i en demokrati egentligen?

Vi vet ju alla att de stora ideologiska mönstren i politiken ligger däremellan och innehåller sorterade element från var och en av dessa sidor. En ökande polarisering i den politiska debatten gör oss både dummare och mindre kapabla att förhålla oss rationellt till samhällsutvecklingen. Samspelet i demokratin undermineras.

Så skrev jag på Påskdagen den 16 april i Borås Tidning angående att öppenhet och slutenhet är två sidor av samhällets ideologiska universum. Här krävs ett nödvändigt samspel mellan olika positioner inför beslut i ett samhälle.

När demokrati enkelt översätts med ”folkmakt” uppstår snabbt en förväntan på att denna makt också utövas i en slags dikotom ordning mellan å ena sidan ett folk som tycker något bestämt och å andra sidan en beslutsfattande elit som förväntas omsätta denna åsikt i ett klart beslut. Men så fungerar det alltså inte, istället är det oftast eliten som driver opinionen framför sig samtidigt som det finns ett viktigt samspel mellan mobiliserande aktörer med olika intressen och opinionens positioner fram till dess att ett förslag kan utformas. Polarisering görs oss istället mindre benägna att lyssna på argument och mer övertygade om den egna ståndpunkten, alldeles oavsett vad andra säger.

Det är av det skälet som statsvetenskaplig forskning kring partier och väljare är forskning om opinionsbildning, och det är det senare ledet som är det samhälleligt intressanta och avgörande. Och där spelar såväl enskilda som partier viktiga roller.

***

För den som vill läsa mer av den forskning som texten bygger på rekommenderas följande artiklar:

Adams et al (2004) Understanding change and stability in party ideologies: Do parties respond to public opinion or to past election results? British Journal of Political Science vol 34, s 589-610

Caprara et al (2016) Basic values, ideological self-placement and voting: A cross-cultural study. Cross-cultural research (accepted dec 2016)

Dassoneville och Dejaeghere (2014) Bridging the ideological space: A cross-national analysis of the distance of party switching. European Journal of political research, vol 53 s 580-599

Druckman et al (2013) How elite partisan polarization affects public opinion formation. American political science review, vol 107, no 1, s 57-79

Nyttiga konstbråk utgår från verket

Under de senaste veckorna har en intensiv debatt brutit ut kring konstverk i vardande. Först skarpa reaktioner på Göteborgs stadsteaters pjäs ”Jihadisten” (hade premiär 22/3) och därefter nästan lika starka reaktioner på en tänkt skulptur, ett elevarbete med en infälld svastika, placerat utanför Sjöfartsmuséet i Göteborg. Mycket klokt har redan sagts om dessa debatter, och ämnet förtjänar både vår uppmärksamhet och analysförmåga. Inte för att de enskilda händelserna är särskilt väsentliga utan för att reaktionerna på konst och kultur som provocerar är olycksbådande.

Kultur i ett demokratiskt samhälle har som en funktion att tänja på våra föreställningar och vända på invanda perspektiv. Kulturbråk är sannerligen inget nytt. Det är bara att påminna om Carl Johan de Geers mer än ett halvt sekel gamla provokation ”Skända flaggan” som han för övrigt återuppväckt.

Hela 1960-talet kantades av kulturens provokationer, det var en av de företeelser som beredde väg för ett radikalt 1970-tal och en individualisering som skulle förändra både Sverige och Europa i en allt mer liberal riktning. På den tiden hade statsmakten verktyg av annat slag än idag, bilder beslagtogs och filmer censurerades. Nuförtiden är sådana aktioner från statens sida extremt ovanliga och generellt oacceptabla. Och det är därför oroande när kulturella företeelser som utmanar blir till ursäkter för att återkalla repressiva idéer – en riksdagsledamot står i Sveriges Televisions nyhetssändning på prime time och ifrågasätter att en pjäs som han inte sett alls skall spelas, namninsamlingar genomförs mot en elevutställning som ännu inte genomförts.

Prefekten på Akademin Valand vid Göteborgs universitet Mick Wilson (varifrån elevutställningen arrangeras) säger klokt i en intervju om skulpturen utanför Sjöfartsmuséet att människor reagerar på sina egna fantasier om konsten snarare än på upplevelsen av konstverket i sig självt (ej på nätet).

Under flera decennier har vi i Sverige utvidgat gränserna för den demokratiska diskursen, bland annat med hjälp av kulturella provokationer. Om sådana gränsutmaningar skall vara frukbara krävs dock att vi svarar med argument och diskussion, inte med krav på förbud, repression och snävare gränser. En sådan diskussion bör för att vara fruktbar utgå från verket och vår reaktion inför det, inte från våra fantasier i förväg om hur det skulle kunna te sig.

***

I boken ”I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse idag” (Hjalmarson & Högberg 2005) utvecklar jag och Ulf Bjereld diskussionen om kulturens betydelse för individualisering och auktoritetsnedrivning.

En bref: Viktiga konflikter i europeisk politik döljs bakom missnöjesretorik

Men de partier och grupper som gjort elitmissnöje, islam- och främlingsfientlighet samt moralism till sina politiska ledljus förvirrar och förvanskar dessa grundläggande konflikter till frågor om vi-och-dom samt om rätt-och-fel. Politik som mobiliserar i dessa termer kommer obönhörligen att leda till repression och fler demarkationslinjer istället för fri debatt och öppna samhällen.

Så skrev jag i min söndagskrönika i Borås Tidning igår den 26 mars 2017. För i motsats till vad vi kanske tror, eller utgår från, så finns det relevanta och djupgående konflikter i den europeiska politiken. Konflikter som medborgarna verkligen bör och kan ta ställning i under detta s k supervalår i Europa.

Först och främst statens roll i den europeiska integrationen och riktningen för samarbetet. Den nationella suveräniteten är en fråga av avgörande betydelse, men lika gärna som den kan anses förminskas av integrationen (mindre beslutsmakt) så kan den anses ökas av integrationen (mer resurser). Exakt var den balanspunkten bör finnas är naturligtvis en viktig demokratisk fråga.

Och, demokratin är den andra viktiga frågan, hur skall demokratin växa och frodas i våra europeiska samhällen – hur förhåller vi oss till digitalisering, globalisering och individualisering? Istället för en kamp mot kulturella uttryck man inte gillar eller livsåskådningar som uppfattas som främmande så borde demokratins innebörd vara föremål för politisk debatt i valrörelserna, t ex hur vi bäst garanterar fri åsiktsbildning och debatt i en digitaliserad och marknadsstyrd medievärld.

Och, sist men inte minst, medborgarskapets innebörd är en väsentlig framtidsfråga. I Europa har vi i praktiken ett gemensamt medborgarskap avseende rättigheter och stöd, men hur skall det utövas på ett solidariskt sätt? Med fri rörlighet kommer också behov av att sörja för andra länders medborgare, och andra länders medborgare tillbringar kanske större delen av sina vuxna liv i andra länder utan möjlighet att påverka landets ledning. Vill vi ha det så? Och, inte minst, hur förhåller vi oss till människor som inte är medborgare i något land innanför det europeiska gemenskapen?

Alla dessa frågor är centrala konflikter för alla europeiska länder, konflikter som ligger vid sidan av de olika ländernas egna skiljelinjer. De döljs dock bakom retoriska dimråder om ”vi och dom” eller om ”rätt och fel”. Så enkelt är det inte. Men det är inte så svårt heller, bara vi diskuterar det.

Fransk politik – luft under vingarna för Macron

Det politiska läget inför vårens president- och parlamentsval har förändrats flera gånger under hösten och vintern. Just nu ser det ut som om Marine le Pen (FN) kommer att bli en av kandidaterna i andra omgången av presidentvalet (ingen nyhet) och där kommer att möta den nye och partiobereonde kandidaten, just idag ligger de på samma nivå i opinionen, Emanuel Macron (nyhet). Samtidigt tyder mycket på att den franska vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon kommer att bli större än socialistpartiets kandidat Benoit Hamon i första omgången (oväntat). President Hollande ställer inte upp till omval (ingen nyhet) men den stora högeralliansens (Rep) kandidat Francois Fillon sladdar rejält bakom le Pen och Macron (oväntat).

En helt ny bild av det franska ideologiska landskapet tonar fram, en bild där centern tycks vara en vinnande position – vid sidan av en radikal höger och en radikal vänster. De gamla och traditionella höger- och vänsterpartierna har tappat i relevans.

Emanuel Macron jobbar energiskt med möten runt om i Frankrike. Och vid hans sida finns den gamle mittenpolitikern Francois Bayrou. Bayrou har länge försökt förändra fransk politik till förmån för mittenpositionen. Han skapade för flera år sedan en mittenrörelse (MoDem) som politisk bas men har konsekvent hamnat i skuggan av Republikanernas Sarkozy, Fillon och Juppé. Frankrike har under efterkrigstiden inte kunnat regeras från en mitten-koalition. Tvärtom har makten alltid alternerat mellan de stora vänster- respektive högerallinaserna. Marine le Pens framväxt tillsammans med socialistpartiets politiska kollaps har skapat möjligheter för att mitten skulle kunna bli regeringsbärande.

Macron tar hjälp av Bayrou för att bedriva kampanj, möjligen gör också Bayrou en del fotarbete inför en möjlig regering med personer från både mitten-vänster och mitten-höger. Enligt tidningsuppgifter i Frankrike skall Bayrou ha setts i kafémöten med tänkbara ministerkandidater från båda sidor. Det är en lång väg kvar till Elyséepalatset och till Matignon men just nu ser det ljust ut för Macron.

***

Själv har jag idag besökt statyn av Pierre Mendés France (1907-1982) som står i Luxembourg-trädgården i Paris. Mendès France är sinnebilden för både svårigheten och möjligheten för mittenpolitik i Frankrike. Som ledare för Radikalerna, minister med Léon Blum under folkfronten 1936-38 och premiärminister 1954-55 stäcktes hans hans politiska visioner först av Andra världskriget sedan av Algerietkriget och slutligen av de Gaulles patriarkala och breda nationalism. Mendés France sökte sig åt vänster under 1960-talet men ägnade sitt sista decennium åt internationell politik, framförallt fredsprocessen i Mellanöstern. Hans politiska idéer är minst lika relevanta idag som då.

En bref: Politiken behöver återupprätta tilltron till kunskap

Genomgående är också att politiska ledare i dessa länder, liksom i Polen, Ungern, Tjeckien, Sverige och Italien smutskastar de fria medierna och särskilt den politiska rapporteringen. Medierna betraktas som en enhetlig aktör och anses gå ”etablissemangets” ärenden eller ha en egen agenda som står i motsättning till ”folkets” intressen.

Utifrån en samhällsvetenskaplig kunskapsbas råder det ingen tvekan om att fria och oberoende medier är en integrerad del av demokratin. Men avgörande för demokratin är också medborgarnas tillit till den kunskap som skapas, sprids och diskuteras i våra samhällen. När politiska ledare och debattörer underminerar tilltron till oberoende medier och till kunskap som skapas och sprids genom akademiska eller motsvarande kanaler undermineras därför också demokratin.

Så skriver jag tillsammans med kollegerna Henrik Ekengren Oscarsson, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäck på DN Debatt idag. Vi är djupt bekymrade över kvaliteten på samhällsdebatten i de västliga demokratierna och vilken effekt bristen på respekt för kunskap kommer att få för demokratins utveckling. Läs gärna hela artikeln.

Samhällsdebatten är den yta, den arena eller den plats (välj själv) där medborgare, politiker, medier och civilsamhället möts och utformar grunden för vad som blir samhällsutvecklingen. Under en lång följd av år har denna gemensamma medborgerliga offentlighet utarmats och förtorkat. Om det har jag skrivit tillsammans med Ulf Bjereld i boken ”Den nödvändiga politiken” (2011). Men på senare tid har också respekten för kunskapsgrunden minskat – vi har sett en avprofessionalisering av många yrkesgrupper parallellt med en misstro mot alla former av auktoriteter i samällsdebatten. Demokrati tros innebära majoritetsdiktatur och forskning betyder bara att någon räknat ut att man själv haft rätt hela tiden.

Kampen om kunskapen – som är en annan bok jag skrivit med Ulf Bjereld (2008) – är en väsentlig del av det nya politiska landskapet. Hur skapas och auktoriseras kunskap, hur sprids den och vem har tillgång till den? Dessa frågor står, och kommer att stå, i centrum för den politiska debatten under lång tid framåt. Desto viktigare då att vårt politiska ledarskap inte följer med strömmen och stryker kunskapsresistensen medhårs i syfte att vinna kortsiktiga sympatier utan istället står upp för en diskussion på upplysningens grund. Kvaliteten på vår gemensamma medborgerliga offentlighet avgör demokratins framtid.

***

Lästips:

Tom Nichols The death of expertise. The campaign against established knowledge and why it matters Oxford university press, New York, 2017.

Om oro och politik: ”Man känner sig ju rädd för dem som inte vill leva som vi”

I en intervju i samband med bevakningen av president Trumps installation i januari i år genomförde Sveriges Televisions USA-korrespondent Carina Bergfeldt en intervju med en äldre kvinna i en amerikansk spritbutik (jag uppfattade det som att kvinnan arbetade i butiken). Kvinnan hade röstat på Trump och Bergfeldt frågar oavbrutet vänligt och nyfiket varför och hur hon tänker sig att Trump skall förändra kvinnans egen situation. Det är – tycker jag – en liten pärla i intervjugenren. Jag har sökt efter en länk till intervjun men efter en mycket kort stund upphörde jag med det, jag hittade inget men istället hittade jag en stor mängd vidriga påståenden och omdömen om Carina Bergfeldt. Jag avstod därför från ytterligare sökande, jag kände mig smutsig bara av att ta del av vad som skrivs om Bergfeldt. Låt mig därför passa på att säga att jag tycker att hon är en av Sveriges Televisions verkliga hjältar – hon gör personliga intervjuer, goda analyser, håller bra ton, är pedagogisk och relevant i en rapportering som är synnerligen svår. En utomordentligt journalist helt enkelt.

Nå, tillbaka till intervjun som jag alltså får rekapitulera ur minnet. Slutorden satte sig nämligen i mitt huvud. Kvinnan som såg fram emot en mandatperiod med Trump förklarade sitt val med att hon kände sig rädd och hotad – och till sist, efter Bergfeldts undrande frågor, säger hon helt enkelt att hon känner sig rädd för dem som inte vill leva som vi.

”Leva som vi” innebar sannolikt för kvinnan som var i pensionsåldern och vit, en traditionell amerikansk livsstil, kanske var det baseball, kärnfamilj, engelska och tron på en kristen Gud som föresvävade henne. På ett sätt spelar det ingen roll. Hon fångade i en enda mening kärnan i det som politisk debatt i både USA och Europa nu handlar om – människors oro.

Det lilla problemet med orons politik är dock att huvuddelen av den oro som förmedlas med känslor och erfarenheter som argument, i huvudsak via medier, inte har någon grund i en verklig ökning av faktiska hot mot medborgare i västvärlden. Generellt sett är vi tryggare, friskare, friare och mer handlingsförmögna än någon generation någonsin varit tidigare. De hot och faror vi står inför har paralleller med tidigare hot och faror, saker som våra samhällen tidigare hanterat och kunnat skydda sig emot, oftast på ett bra sätt. Istället är det oron i sig själv som ökat i synlighet idag. Oron har blivit ett eget politiskt fenomen som upptar mer och och mer tid och kraft för oss alla.

Egentligen handlar denna oro om att världen förändras och att det är jobbigt när de egna förutsättningarna också förändras. Jag tror att kvinnan i spritbutiken uttryckte exakt det som denna oro handlar om – dem som inte är ”som vi”. Med en alltmer individualiserad samtid, en liberal och tolerant attityd till människors livsval och ett globaliserat stadsliv är det alltfler som inte ”lever som vi”. (Sannolikt finns den känslan inom såväl majoritets- som minoritetsgrupper). Den värsta otjänst vi kan göra samhällsutvecklingen och våra barn och barnbarn vore att ge efter för den oron – framsteget i våra samhällen innebär en större mångfald och samtidigt är det denna mångfald som driver utvecklingen framåt på lång sikt. Att öka förståelsen och toleransen mellan människor som lever på olika sätt är därför en viktig politisk målsättning.

Alla är rädda för det okända, det är mänskligt. Men politikens roll är inte att bekräfta och förstärka den rädslan. Politikens roll är att skapa förståelse för mångfalden, tillit till politiskt ledarskap och tillhörighet till projektet Framtiden.

***

För vidare läsning:

Müller, T, Hedström, P, Valdez, S och Wennberg, K (2016) Right-wing populism and social distance towards Muslims in Sweden – Results from a nation-wide vignette study Linköping university, Dep of Social and Welfare studies

Osanami Törngren, Sayaka (2016) Attitudes towards interracial marriages an the role of interracial contacts in Sweden Ethnicities vol 16 no 4 s 568-588

Jag åkte till Washington: Politik kräver moral och uthållighet

Idag besökte jag Washington. Då tänkte jag förstås på en av mina favoritfilmer: ”Mr Smith goes to Washington” med James Stewart (1939). Den säger väldigt mycket om demokratins innersta essens menar jag. En naiv nyvald senator och scoutledare ser ut att misslyckas med sin önskan att ge sina scouter en bit land för att skapa ett scoutläger öppet för landets scouter eftersom andra delstatspolitiker i allians med en senior senator skulle förlora värdefull mark. Men till slut kommer naiviteten och uthålligheten att vinna över falskheten. Mr Smith (James Stewart) svimmar visserligen av utmattning men den korrupte senatorn erkänner sina brott och Smith får igenom sin lag. Demokrati kräver passion, indignation, moral och uthållighet.

Amerikansk politik just nu cirklar helt kring president Trump. Just idag (fredag) har presidenten spytt galla över demokratiska medier och hans presstalesman har portförbjudit amerikanska mainstream-medier som CNN och New York Times från en presskonferens. Men när man är här i USA är det lika påtagligt hur starkt motståndet mot Trumps politiska budskap är – i lobbyn på hotellet möter jag personal som hyllar Sverige när Trump just förtalat mitt hemland, i affären på Washington Union Station har den unge mannen som säljer en karta till mig en T-tröja med en bild av Obama och texten ”Miss me yet?”, vandrande på The Mall i Washington möter jag en kvinna med budskapet ”Nasty woman” tryckt på sin tröja och när jag köper en varm crèpe till lunch börjar mannen bakom disken diskutera Sverige med mig mot bakgrund av påståendena från Trump. Han delar inte Trumps uppfattning om man säger så.

Men kanske ännu viktigare är de s k town hall meetings som går som en löpeld över USA där väljare kräver att deras förtroendevalda (primärt republikaner) i kongressen skall stå till svars för vad som händer i amerikansk politik just nu. Eller det motstånd mot Trumps policy som utövas av t ex skolor, kyrkor och t o m underrättelsetjänsten. I amerikansk politik finns en acceptans och respekt för politikens moraliska element, indignation och passion är en viktig drivkraft för olika sidor. Den respekten finns också i den amerikanska journalistiken där politiska kommentatorer och reportrar intar en egen genomtänkt och påläst position i relation till vad de kommenterar.

Jag saknar det moraliska elementet i svensk politisk debatt. Moralism och moraliserande har svensk debatt gott om, liksom misstänkliggörande av politiska motståndare. Men moraliska ställningstaganden och respekten för dem är det mindre av.

Att höra kommentatorer av olika slag bemöta Trumps agerande inte med moraliserande eller den klassiska ”x är inte här och kan försvara sig”-strategin utan med tydliga fördömanden i relation till konstitutionen, institutionernas regler samt juridiska argument och därefter peka på vilka reformer som krävs för en förändring är inspirerande. Och vi slipper meningslösa debatter mellan två påstått likvärdiga sidor där den ena försvarar uppenbart felaktiga eller förvrängda påståenden.

Kalla mig naiv om ni vill, men jag tror att politik til syvend og sidst är – och skall vara – en fråga om moral och uthållighet. Precis som Mr Smith trodde när han kom till Washington.

***

För övrigt, kolla upp Peter Buttigieg, inte alls oväntat att han blir Demokraternas (DNC) nye ledare på lördag.