Vänstra Stranden

Franska presidentvalet

Det franska presidentvalets första omgång innehöll en hel del intressanta tendenser som inte fullt ut uppmärksammats i svensk debatt. Att socialistpartiets Ségolène Royal erhöll 25.83 procent och det konservativa UMP:s Nicholas Sarkozy erhöll 31.11 procent av väljarnas röster har rapporerats av alla medier. Konskevensen blir således att dessa två möts i ytterligare en omgång den 6 maj.

För det första: Francois Bayrou fick 18.55 procent och visade att det finns ett missnöje bland liberala väljare med den högerkandidat som står till buds. Bakgrunden är att de franska presidentvalen tidigare vanligen ställt upp högerkandidater som samlat väljarna tydligt mot mitten (Chirac, d’Estaing, Pompidou) medan Sarkozy lagt sig vinn om att vinna dem längst ut på högerkanten. För fransk politik var det mycket olyckligt när det gamla gaullistpartiet (som är både Chiracs och Sarkozys moderparti) gick samman med de mer liberala högergrupperna i det nya partiet Union pour un Mouvement Populaire (UMP). Kvar som Union pour la Démocratie Francaise (UDF), vilket började som en valkartell för att samla liberalerna under Giscard d’Estaing, finns nu Bayrou med sitt kristdemokratiska och europavänliga parti. Den mobilisering han genomfört kommer att bli viktigast i parlamentsvalen som följer på presidentvalet. Då kan UMP finna sig tvungna att samarbeta med liberalerna, en situation som man trodde att man skulle slippa genom sammanslagningen i ett stort presidentparti på Chiracs tid.

För det andra: Jean Marie le Pen gjorde sitt sämsta val någonsin. Det är ingen tvekan om att hans tid i politiken är över. Inte bara för att Sarkozy tagit en hel del av hans väljare, utan för att det här presidentvalet innebär ett generationsskifte för fransk politik. le Pens parti och hans plattform av främlingsfientlighet har kanske återbördats till den marginal där den hållit hus under hela 1900-talet i fransk fredstid. Under valkvällen i France 2 hade Marine le Pen inte mycket annat att säga än att väljarna blivit lurade att rösta på politiker de inte litar på.

En tredje iakttagelse är att också socialistpartiet behöver en seger för Royal. Partiet är splittrat mellan olika falanger, och vänstern utanför socialistpartiet skulle behöva integreras på ett bättre sätt i ett stort och tolerant parti. Något som blir mycket svårt om inte Royal vinner andra omgången. Vänstern står således dubbelt sargat inför parlamentsvalen vid en förlust i presidentvalet. Och det drabbar framför allt de vänsterliberala och gröna krafterna i fransk politik.

En fjärde reflektion är också att den europeiska politiken skulle få problem med Sarkozy. Han säger sig vilja medverka till ett nytt fördrag och stärka de stora ländernas inflytande. Hans europapolitik tenderar att gynna ekonomiska institutionella lösningar med litet utrymme för de mindre länderna och för intressen av typ miljö, mänskliga rättigheter och djurrätt. Tvärtom vill han bibehålla jordbrukspolitiken. Han är helt negativ till ett turkiskt medborgarskap, något som kan blockera EU på ett olyckligt sätt i utvidgningsdebatten.

Det farliga nätet

I både Rapport och Aktuellt idag sägs att BRÅ gjort en undersökning som visar att hälften av alla 15-16 åringa flickor fått närmanden via nätet från vuxna män som velat ha sex. Därför vill nu justitieministern och riksåklagaren kriminalisera nätkontakter där den vuxne har för avsikt att begå ett sexbrott.

Rättta mig nu om jag är fel ute, men när man är 15 år kan man ha sex med vem man vill utan att det är något som helst kriminellt med det. Eller har jag fel? Visserligen tycker jag att det är patetiskt med vuxna män som vill ha sexuella relationer med unga tjejer (eller killar) men jag kan inte rimligen tycka att det skall vara kriminellt! Och när en av de sakkunniga säger att det kan gälla män som är 20-25 börjar jag få lite ont i magen – om en 16-årig tjej har sex med en 20-årig kille, eller tvärtom för den delen, så skulle detta alltså vara pedofili!?

Och kan det vara rimligt att kriminalisera en önskan om sex? Ingen kriminaliserar en önskan att döda, inte förrän brottet är begånget är uppsåtsfrågan på bordet. Jag tycker att vårt samhälles alltmera högljudda önskan om att kriminalisera, övervaka varje vrå av våra liv och kontrollera varje transaktion börjar påminna starkt om Orwells 1984.

Personligen håller jag det för nästan otroligt att hälften av alla Sveriges 15-åriga flickor faktiskt blivit utsatta för pedofiler på nätet. Men jag böjer mig för belägg.

Jag får fördjupa mig i de närmare 100 sidorna…

Efter att ha läst: En enkät har genomförts med 7500 ungdomar i årskurs nio, enligt alla konstens regler såvitt jag kan bedöma, och där anger 38 procent av flickorna (ca 15 år) att de via internet fått sexuella inviter av något slag från vad de själva tror är vuxna personer. Av dessa är det 13 procentenheter som varit med om detta en gång, övriga två gånger eller mer. Av dessa 38 procent har 39 procent ett förhållande med en kille/tjej, 56 procent har varit berusade minst tre gånger under året och närmare en tredjedel har utsatts för våld och blivit bestulna under det senaste året. I en annan undersökning utförd på nätet med betydligt skakigare metod uppger 70 procent av flickor mellan 15 och 17 år (de flesta var 16-17 år) att de ombetts sexprata när de själva inte ville. Här anges dock inget om vuxna, utan dessa kontakter är lika gärna med jämnåriga. I gruppen angav ”närmare hälften” att de hade haft sexuella nätkontakter med någon som var minst fem år äldre – t ex en 17-åring med en 23-åring alltså. I gruppen angav närmare 35 procent att sådana kontakter också funnits när de var yngre än 15 år, alltså med någon från 20 år och uppåt.

Rapporten är intressant och problematiserad, till skillnad från de tidningsskriverier som blivit följden. De olika enkäter som redovisas är emellertid i flera fall mycket komplicerade och innefattar t ex svar som innebär att man skall berätta om saker som hänt flera år tidigare. Erfarenheten visar att sådana svar är mycket otillförlitliga.

Låt oss nöja oss med att konstatera att sexuella inviter på nätet till flickor inte är ovanliga. Runt en tredjedel av femtonåriga flickor har upplevt det. Många 16-17-åriga flickor har också någon gång haft sexuella kontakter med äldre killar/män på nätet.

Jag skulle vilja veta hur det här mönstret såg ut före nätet. Hur många har inte haft flåsande röster i luren, fått frågor när man väntat på bussen eller sett medelåldersmän sitta och titta på flickgymnastiken utomhus medan de har något glansartat i blicken. Nätet har gjort det enklare och säkert lockat fram många fler verkliga pedofiler. Men vi gör flickorna en otjänst om vi fixerar oss vid kontaktvägen och inte vid att utveckla en positiv och glad sexualitet.

Identitet och normalitet

Med anledning av tidigare diskussioner kring identiteter och kulturer skulle jag idag vilja rekommendera två högintressanta artiklar i SvD respektive DN idag. (DN lägger av fullständigt outgrundliga skäl inte ut sina essäer på nätet direkt.)

Ola Larsmo recenserar i DN (21/4) i en essä en bpk vid namn ”The cultures and Globalization Series I: Conflicts and Tensions” (red. Anheier & Isar). Larsmo skriver:

En nyckel till identitetspolitiken får man också i texter av den brittiske supersossen Anthony Giddens (ständigt denne Giddens) och den amerikanska statsvetaren Beverly Crawford. Globalisering står för integrering, för sammanväxande. Men samtidigt har en alltmer globaliserad värld kommit att präglas av ‘kulturella’ strider. Av de 36 krig som pågick i världen 2003 var Irakinvasionen det enda kriget mellan nationer – de andra var ‘etniska’, ‘religiösa’ eller ‘befrielse’-krig inom nationer. Giddens och Crawford menar att den ekonomiska avreglering som för många är samma sak som ‘globalisering’ slår ut precis de politiska institutioner som fördelar välstånd mellan olika grupper. Det har blivit svårare att fördela skatter, att skapa sammanhållna pensions- och utbildningssystem. Utjämningen, instrumenten för jämlikhet, är vad den liberala globaliseringen förstör först. Vilket skapar verkliga eller inbillade motsättningar mellan grupper som nu inte längre har ett samhälle gemensamt, utan en ‘identitet’. Det öppnar spelrum för vad Crawford kallar ‘kulturella entreprenörer’ som Milosevic eller diverse radikala islamister, som ser sammanbrottet eller det inställda bygget av välfärdsinstitutioner som ett tillfälle att gripa makt.”

Behöver jag tillägga att i den svenska politiken kan Sverigedemokraterna ses som just sådana kulturella entreprenörer som nyttjar globaliseringens destruktiva biverkningar för sina politiska syften.

I SvD idag recenserar Merete Mazzarella två antologier om normalitet där hennes diskussion av den norska ”Normalitet” (red Hylland Eriksen & Breivik) är mest intressant. Mazzarella skriver:

Har det då blivit högre i tak när det gäller normalitet? Jo, på åtskilliga områden har det alldeles klart blivit det: det gäller förhållandet till religion, mat och kläder, det gäller familjeformer och det gäller – på det hela taget – sexuell läggning. Men inte minst just familjeformerna är fortfarande under förhandling. Medan svenska kyrkan i dag är beredd att viga homosexuella vill den fortfarande att äktenskapet ska vara förbehållet förbundet mellan man och kvinna. Det är inte heller så att synen på sexuell läggning på alla punkter ha blivit mera tolerant: fasan för pedofili är i dag långt större än för 50 år sedan. Vid en skrivarkurs för några år sedan skrev en kvinna i 60-årsåldern om en man som under hennes småländska uppväxt varje sommar dök upp från ingenstans och fotograferade småflickorna nakna. Han uppfattades som udda men inte som obehaglig, än mindre som farlig. I dag ter sig pedofili som det yttersta hotet.

Det är också troligt att många av de nya diagnoserna har ett samband med de stegrade kraven på flexibilitet och social kompetens inom arbetslivet. Som akademiker kan man konstatera att människor av Asperger-typ hade mycket bättre förutsättningar inom akademin för bara ett par decennier sedan än i dag, då alla förväntas arbeta i projekt, ragga pengar och nätverka. Nu är man är hipp om man har udda intressen och en problematisk identitet – i dag är det väl just ingen som vill kännas vid en fullständigt oproblematisk identitet?

Jag tycker Mazzarella sätter fingret på den ömma punkten i normalitetskritiken – för att vara normal numera bör man vara ”onormal”, men på ”rätt sätt”. Och det är förstås precis lika pressande som all annan normalitetsdiskurs.

Fel recept?

Den nya regeringens recept:

Först höjer vi a-kasseavgiften till det dubbla, sänker ersättningen till hälften och sedan gör vi medlemskapet i a-kassan obligatoriskt. Därutöver tar vi bort möjligheten till a-kassa för de som just avslutat en högskoleutbildning, skippar bostadsbidraget för studenter och tar bort 25:4 behörigheten till högskolan. Och vi stryper bostadsbyggandet och överför resten av hyreslägenheterna till privatägande.

Och sedan talar regeringen om fler jobb, innovativ miljö och om att främja kunskap. Jag begriper inte hur det receptet skall ge det tänkta resultatet. Någon annan som begriper?

Latinamerikanska nerver?

”Inte så värst medryckande” skriver Tore Ljungberg i sin recension i GP (papperstidningen) av Brasil Big Bom med Magnus Lindgren och Lina Nyberg på Konserthuset i Göteborg i måndags. Stora delar av publiken tycktes dela hans uppfattning, många gick i pausen eller hade osedvanligt bråttom ut efter sista låten.

Ett märkligt beteende med tanke på att konserten var ambitiös, kreativ och bestod av bitvis lysande modern cross-over-jazz. Ljungbergs bärande argument i recensionen är att ”svenska musiker är inte födda med den latinamerikanska nerven.” Satte någon i halsen?

Vad hade Ljungberg väntat sig – sambaflickor? Glada infödingar som slår på trummor? Om det är Magnus Lindgren som står för blåset och arrangemangen så torde varje jazz-fan förstå att det inte är 1950-talets Rio som återupplevs på scenen.

Och tillåter GP att man får skriva vad som helst i en recension?

Den vilsna kvinnan – La Traviata

Efter att ha sett Göteborgsoperans uppsättning av Verdis berömda opera ”La Traviata” ställer jag mig fortfarande den fråga som tydligen många andra ställt sig: Varför lämnar Violetta Alfredo?

Enligt handlingen gör hon ett kärleksoffer. Alfredos far ber Violetta att lämna Alfredo, för att göra Alfredos syster lycklig. Alltså för att systern skall kunna gifta sig dygdigt, då hennes fästman hotar lämna henne p g a Alfredos förbindelser med en prostituerad. Men Alfredo får inte veta någonting, han invaggas istället i föreställningen att Violetta gått tillbaka till sin brutale, men rike, tidigare älskare. Att Violetta dör på slutet, att hennes tuberkulos tar hennes liv, det vet vi alla som läst ursprungshistorien ”Kameliadamen” som handlar om Marie Duplessis. Duplessis var en av dåtidens lyxprostituerade och troligen också älskarinna till Alexandre Dumas d y, författaren till ”Kameliadamen”.

Men, ändå, hur skall jag och mitt unga kvinnliga sällskap känna igen oss i Violetta? Att uppsättningen försöker vara tidlös och spegla ett liv som skulle kunna utspelas runt Stureplan i Stockholm hjälper inte. Den psykologiska gåtan hur en förälder lurar sin son i syfte att försäkra sig om sin dotters dygd, hur Violetta förnedras och hur omgivningen är blind för vad som sker – nej, den blir aldrig löst i den här miljön.

Kärleken, helst mellan två, är idag det som är det högsta värdet. Att en slags hederskultur skulle få inverka på det är inte trovärdigt om man inte tolkar om operan till en fråga om kolliderande kultursystem. Vid den här tiden (ca 1850) rådde en slags hederskultur i hela Europa. Operan präglas av detta, och det är den klangbotten mot vilket Violettas offer skall förstås. Idag framstår hennes handlande irrationellt. Och hon framstår än mer som den vilsna. Hennes kvinnoidentitet är också hennes fångenskap, och det är i hennes roll som prostituerad hon kan avkrävas ett offer till förmån för en annan kvinnas dygd. Själv har ju Violetta ingen enligt föreställningen.

Jag vill se mer radikala nytolkningar av La Traviata där man inte bara byter miljö bakom figurerna, utan också försöker se vilken mytologisk tanke som ligger därunder och försöker gestalta den i vårt samhälle.

Om identitet – igen!

Vi har debatterat identitet i politiken ett tag, hos Marcus, Charlotte, Jimmy och på en del andra ställen. Låt mig så här i påskens sista skälvande timmar slå an en helt annan ton i den diskussionen. Förlåt om jag här blir en aning mer privat än vanligt. Ni får säga ifrån om ni tycker det är irrelevant.

Jag har en fot i arbetarklassen och en i medelklassen. Ständigt pendlar jag mellan dessa båda identiteter vilket jag upplever ger styrka. Mina rötter finns på landsbygden och jag växte upp med hölassens typiska rödfnasiga ben. Men mina rötter finns också i en stadsdel där mina klasskompisar hade olika hemspråk, en del hade bara mammor och andra hade pappor också. Någras pappor drack för mycket och andras mammor grät för mycket. Min släkt höll ihop i vått och torrt men när jag bröt mot reglerna blev tryggheten istället repression. Att vara flicka innebar att det var så mycket man inte fick göra, alltså valde jag bort könsrollerna och mejslade ut en egen roll som ensamvarg. Jag tillhörde en religiös minoritetsgrupp i ständig opposition till staten. Jag hade egna religiösa erfarenheter och läste bibeln på ett hermeneutisk vis innan jag visste att det fanns ett sådant ord. Erfarenheter det var meningslöst att försöka kommunicera med de kompisar jag smygrökte eller luntade ihop med. Men med dem förstod jag tidigt vikten av att hålla på ett lag. Av ren beundran blev det Blåvitt. Detta är några av de erfarenheter som hos mig skapade en känslighet för tillhörighetens kontingens och för dess djup.

Poängen med den här berättelsen är att jag vill att vi skall bejaka mångfalden i, och växlingarna mellan, våra olika identiteter. Vissa människor tycker att en identitet är väldigt viktig. De blir provocerade av människor som inte låter sig kategoriseras eller identifieras. Jag känner tvärtom, möten med komplexitet är kreativt. En identitetspolitik som säger ja till djupen i det mänskliga och ifrågasätter vad som är normalt, den stödjer jag. Då får vi alla växa, interagera och utvecklas. Men en identitetspolitik som kopplar samman rättigheter och identiteter den förnekar jag.

Annandagens bibeltexter handlar om Emmausvandrarna som går med Jesus ut från Jerusalem men inte inser att det är Jesus de talar med. Inte förrän de bjuder in honom till sig för att äta kvällsmat. Detta à propos identitet.

Tillägg 4/5: Eftersom jag blivit märkligt tolkad hos Svensson, och denna blogg endast tillåter kommentarer från personer som underkastat sig Googles välde genom att ha ett s k googlekonto, lägger jag här in en kommentar till det inlägg som förekommer på bloggen Svensson:

Följaktligen menar jag precis som Kielos att det faktiskt finns en motsättning mellan identitetspolitik och klasspolitik, men däremot ingen motsättning mellan klasspolitik och enfrågerörelser (också kallade identitetsrörelser). Exakt! Därför hoppade jag till när jag kom till värderingen att jag hamnat totalt fel i analyserna och resonemangen. Hur då?

Sedan delar jag inte uppfattningen att man läsa texter ”rätt” eller ”fel”. Men Svensson har i så fall ”fel” om identitetspolitik. Begreppet förekommer redan på 1970-talet i samband med t ex kampen för kvinnors rättigheter och för handikappade och psykiskt sjukas rättigheter. Inom det vetenskapliga området kom böcker som ”The rise of identity politics” 1993 och ”Beyond Identity Politics” 1995. Hur det sedan används inom den politiska debatten i Sverige är en diskursiv maktkamp och knappast en fråga om ”rätt” eller ”fel”.

Fotbollspremiär

Så är den allsvenska premiären begången. Och Blåvitt lyckades få oavgjort mot nykomlingarna Trelleborg. Niklas Alexandersson säger att han är nöjd till Västekot idag. Vad skall man säga? Om vi lägger till det faktum att den lovande Jonathan Berg kan inte spela förrän i sommar eftersom Blåvitt ”glömde” anmäla att han var utlånad till GAIS i höstas. Vad skall man säga igen? (Och då har jag inte tjatat om skatteaffären med Sella.)

Blåvitt får en tuff match för att hålla sig i mitten av tabellen i år. Det är vad jag tror. Ibland undrar jag om det inte bara var Gamla Ullevi som revs i vintras utan även Blåvitts grundstomme.

Jag håller andan i förhoppningen att inte fler bjälkar skall falla.

Är kristendomen mobbad?

Idag är det långfredag, den stora svarta dagen inom kristendomen. Men vi inväntar med glädje påskdagen då vi får hälsa varandra med att ”Kristus är uppstånden!”. Allt detta är obegripligt för utomstående, det får man förstå. Men för mig är påsken årets stora högtid, den som berör mig djupast allra längst in i min existentiella tillvaro.

I Svenska Dagbladet skrev igår Bitte Assarmo att kristendomen hånas och förföljs. Nyligen hörde jag i radio att en gäst på en hotellkedja protesterat mot att det finns biblar på hotellrummen. Programledaren undrade varför det var så viktigt eftersom mannen sa att hittat bibeln i garderoben. ”Hur kan en bok som ligger igarderoben störa dig?” frågade han. ”Jag känner mig kränkt” svarade han. Tja, vad skall man säga. Jag tycker inte alls att det är självklart att det skall finnas just biblar på alla hotellrum, men ”kränkt”. Är det inte lite överkänsligt?

Assarmo skriver:

Temakvällar på tv, där man utmålar i stort sett alla kristna som fundamentalister, ytliga så kallade samhällsprogram där man kräver kollektiva ursäkter av kristna för deras tros skull, hatkampanjer mot kristna högtider och så vidare i all oändlighet – detta för illdåd som begåtts för hundratals år sedan, i en mindre upplyst tid.(…)

Socialdemokraternas Morgan Johansson och Leif Pagrotsky är två av dem som gjort det legalt att kränka kristna. De har båda uttalat sig nedsättande om kristna i samband med abortfrågan och stamcellsforskningen, utan att för ett ögonblick stanna upp och begrunda – än mindre nämna – det faktum att uppfattningen om de frågorna delas av alla de stora världsreligionerna.

Kanske är det så att när den historiska och kulturella kunskapen om kristendomen försvunnit i Sverige så blir många svenskar också blinda för hur inflätad den svensk-kristna traditionen är i resten av samhället. Och för att kristendom också är en religion sådär i största allmänhet, inte bara något man bör ta avstånd ifrån som modern människa.

Snobbar som bloggar?

Läste igår en artikel av statsvetarprofessorn W. Lance Bennet där han undersökt mer än 700 antikrigsdemonstranter från 15 februari 2003. Han har kommit fram till att bland dem som förlitar sig på internetkommunikation och andra elektroniska medier så återfinns en stark identifikation med ”the global social justice-movement” (motsvarar väl ungefär antiglobaliseringsrörelsen i Sverige) medan bland dem som förlitar sig på tidningar, radio och TV var identifikationen med rörelser som förknippas med ”the global social justice-movement” svag. Bennet hävdar att detta gäller åtminstone i åtta västeuropeiska länder plus USA.

Jag undrar ju förstås hur dessa samband förhåller sig till generationsklyftor, utbildningsnivå och vänster- och högerskalor. Men ändå. Kanske finns det något allmänt subversivt i den elektroniska kommunikationen. The media is the message sa redan Marshall McLuhan. Utvecklar kanske de människor som interagerar i de virtuella rummen andra politiska preferenser än de envägskommunicerande tidningsläsarna?

Susanna Popova i SvD idag tycker dock att vi bloggare utgör klubben för inbördes beundran. Hennes oförmåga att se de olika lager av bloggare som bloggosfären består av visar väl dessvärre att hon inte riktigt greppat vad vi håller på med. Inte heller oförmågan att se att de åtta procent som enligt hennes läser bloggar en gång i veckan är en ganska hög siffra givet att man vet hur opinionsbildning fungerar. Nämligen via s k opinionsledare.

Vive la blogg!