Kategori: bloggen och bloggosfären

Att beställa en akademiker som lull-lull

Igår blev jag uppringd av en man från nyhetssajten/bloggsajten Newsmill. Jag svarade med mitt namn. Han presenterade sig inte utan frågade

– Är det religionsvetaren?

Jag sade nej och förklarade att jag min akademiska position var som professor i statsvetenskap i Göteborg och gästprofessor på Södertörns Högskola.

– Okej, jag har ringt så många,  sa han och sa vad han hette.

– Känner du till det här FN-mötet om rasism? fortsatte han.

Jag svarade jakande och ett samtal med några repliker utspann sig. Jag förstod det som att Newsmill ville ha en diskussion om förslaget att förtal av religion skulle vara en kränkning av religionsfriheten. Sedan sa Newsmill-mannen det mest oväntade:

– Vi behöver någon som försvarar det förslaget.

Du läste rätt. Newsmills medarbetare rindge inte upp mig i min egenskap av forskare och lärare inom området för att få forskningens ståndpunkt, demokratiargument eller en reflektion kring ett kontroversiellt förslag. Istället hade man från Newsmills sida redan bestämt vilken ståndpunkt som skulle företrädas och ringde runt bland akademiska lärare och forskare för att städsla någon till denna syssla. Legitimiteten i den akademiska positionen skulle antagligen ge lite glans till debatten.

Jag är medveten om att de svar jag ger kring t ex främlingsfientlighet inte alltid är vad journalisterna vill höra när de ringer. Då blir det inget pratminus i tidningen, men, och det är en viktig skillnad, de ringer faktiskt för att efterhöra min ståndpunkt som de förväntar sig är grundad på erfarenhet, forskning och reflektion kring frågan. Jag har aldrig tidigare blivit uppringd och förväntats inta en ståndpunkt som för tillfället ”behövdes” av någon annan och som jag sedan förväntas framföra med min akademiska hemvist som legitimitet. När SvD beställer en artikel frågar man om jag vill skriva ”om” ett ämne, en bok eller en debatt som berör det jag sysslar med i min forskning. När texten är klar bedöms om den håller måttet.

Jag fann mig inte snabbt nog, först när jag lade på luren insåg jag hur bisarr hela frågan var. Men när denna typ av anti-intellektualitet främjas bland de sociala medierna sänks nivån på samhällsdebatten. Intressant nog sker det på en sajt som ägs av Fat Cat Media dvs Bonniers, investeringsföretaget Proventus samt två manliga journalister med sin bakgrund i Fat Cat Media.

Vandraren återvandrar och lämnar fältet fritt på Vänstra Stranden

Jag avundas människor som helt självklart ”är” något – elektriker, traventusiaster, läkare eller småbarnsföräldrar. På deras bloggar står vad de heter och vad de ”är”, samt ofta kön och ålder. Rimligen betyder det att allt som står på bloggen skall tolkas utifrån detta ”varande”. Kanske är jag ett sällsynt fall av personlighetsklyvning men jag går oftare mellan fält och över gränser än håller mig innanför staketen. Jag är i det här fallet den person vars händer knattrar på tangentbordet just nu (vilket alltså redan är ett passerat stadium). Det har varit svårt för Vandraren att hitta rätt ton på den Vänstra Stranden. Sammantaget gör dessa överväganden att Vandraren har beslutat sig för att återvandra till bloggen Emmausvandrarna. Där kommer Vandraren att ge uttryck för personliga (aldrig privata) reflektioner kring livet, samhället, politiken och kristen tro.  

Kvar på Vänstra Stranden blir plats för kritisk samhällsanalytisk publicistik signerad Marie Demker – med alla sina identiteter 🙂

Vandraren

Vad betyder ”hålla kontakten”?

Ja, inte att ha stickproppen i handen i alla fall 🙂 Hörde häromdagen på radion en diskussion om nya medier. En kvinna sa då att det var så bra att ”hålla kontakten” med hjälp av mikroblogg och facebook. Hennes exempel var kusiner hon inte träffat på tio år och några gamla barndomsvänner som hon inte sett sedan de gick i skolan. Men också en dotter som uppmanade sin pappa att läsa hennes blogg när han stillsamt undrade hur det gått på provet i skolan.

Relationer är allvarliga, de kan förändra mitt liv. För mig är att ”hålla kontakten” något annat än att veta om att någon flyttat eller just nu steker pannkakor. I min värld tunnas begreppet ”hålla kontakt” ut och förytligas när 140 tecken om vad jag gör just nu är detsamma som en relation. På Facebook kallas det t o m ”vänner”. Jag vet många på Facebook som är ”vänner” med människor de aldrig träffat, aldrig pratat med och kanske inte egentligen vet dem de är. Personligen har jag medvetet valt bort Facebook, som en självvald begränsning. För mig skulle det umgänget (hålla kontakten) inkräkta på verklig vänskap – kraften räcker inte till båda.

Jag tror att vänskap, relationer och att hålla kontakt är något som endast kan genomföras genom att träffas, prata med varandra och under lång tid bygga en gemensam värld och gemensamma erfarenheter. Jag vill hävda att det inte är möjligt med korta statusmeddelanden på Facebook. Jag har mycket hellre tio nära vänner som jag kan ringa eller sms:a när jag vill dela något roligt eller svårt än 500 s k vänner på Facebook eller Twitter.

För många år sedan slutade en äldre släkting att skicka julkort – han började istället skicka massproducerade s k julbrev (numera på e-posten) där han berättade allt som familjen gjort under det föregående året. Eftersom det inte fanns någon person som texten var avsedd för var texten lika opersonlig som en annons från H & M. Och naturligtvis lika ointressant som ett uttryck för att ”hålla kontakten”.

Kanske kommer verklig vänskap att uppvärderas. Snart blir den så unik att den blir avundsvärd.

De sociala mediernas bidrag

Jag har i en tidigare post utförligt redogjort för en kritisk syn på s k sociala medier utifrån ett kvalitetsperspektiv. I det inlägget var jag framför allt kritisk till tanken på att s k sociala medier kan ersätta andra medier eller är ”bättre” än s k gammelmedia. I flera intressanta inlägg har t ex Ola Larsmo och programmen Medierna och Publicerat pekat på att de etablerade medierna inte har tagit utmaningen från nätet på ett sådant sätt att den egna produkten kunnat hålla högre kvalitet, istället har den ekonomiska aspekten och den ödesbundna idén att papperstidningarna kommer att dö dominerat diskursen. 

Sociala medier bygger på idén att vanliga medborgare rapporterar och analyserar sin egen verklighet. På 1970-talet introducerades inom journalistiken konceptet att ”gräva där du står” och uppfattningen då var att den utbildade journalisten skulle ge röst åt dem som ingen hade. Idag har alla som vill en röst (nåja) genom bloggverktyg, facebook och t ex twitter. I det pågående kriget i Gaza har jag själv stor hjälp av att följa rapporteringen på http://twitter.com/ajgaza liksom av att följa bloggare både inne i Gaza och i regionen. Däremot anser jag inte att bloggarna i allmänhet förmår att tillföra mig en analys av läget som jag inte får via Le Monde, Guardian eller Al Jazeeras professionella korrespondenter och analytiker.

De s k sociala medierna är en enorm tillgång, dels ger de möjligheter för människor att rakt upp och ned rapportera om vad som händer på platser där andra inte finns, dels ger de röst åt opinioner och åsikter som inte får utrymme i kommersiella eller politiskt bundna medier. Däremot är det mycket ovanligt att bloggarna – och detta gäller också de bloggar som drivs av papperstidningar och etablerade medier – bidrar med analyser som håller högre kvalitet än vi får av verkligt professionella journalister.  (Och nu talar jag om det politiska bloggfältet.)

Jag har av många anledningar rört mig på bloggar vars huvudsakliga uppgift är att beskriva bloggägarens eskapader på krogen; få uttrycka sig fullständigt odisciplinerat om andra människor, lägga ut bilder på unga, välsminkade kvinnor som med händerna om unga vältränade män lyser som lampor och skriker in i kameran samt beskriva sina intimare erfarenheter av såväl sanitära lokaler som privata sovrum. Jag kan inte på något sätt se att dessa är en del av de sociala medier som sägs förnya medielandskapet. Istället reproducerar dessa bloggar (liksom s k modebloggar) enbart det material som med framgång säljs i kvällstidningar och veckotidningar. Här får ”vanliga” människor också ståta på bild och beskriva sina kärleksrelationer eller berätta om sina nya skor eller sitt nya jobb. Precis som Idol-X eller Let’s Dance-Y får göra ”galapetter-tidningarna”.

Två saker – att ge röst åt unika erfarenheter och åt marginaliserade och opassande åsikter – står således kvar som de sociala mediernas bidrag hittills i detta resonemang. Men sedan 1970-talets journalistutbildning, där just ”gräv där du står” liksom ”human touch” stod i centrum, har dessa perspektiv varit allenarådande i den professionella kåren (nåja). Konsekvensen har blivit att journalisten närmat sig vardagen. Jag minns ett jobb jag gjorde på GT kring en kvinna som blivit påkörd av en spårvagn. Fotografen kunde sina saker och krävde dels att få fotografera såret på benet, samt att få göra det vid den hållplats där det hänt. Och en spårvagn skulle förstås synas i bakgrunden. Alla mina frågor som hur det gått till föll på hälleberget och istället vinklades artikeln stenhårt¨på det ohyggliga lidandet hos damen ifråga. Någon diskussion om skuld, orsak, konsekvenser eller generalitet fanns det inte plats för. – Du måste ju ha lite ”human touch” sa Zäta och log sitt vargleende. Artikeln blev förstås mycket upmärksammad och läst av hela bekantskapskretsen.

Idag hade kvinnan kunnat skriva om alltihopa på sin blogg.

Detta förhållande ställer s k gammelmedia inför en stor utmaning. Nämligen att ta tillbaka professionaliteten. Mitt eget bloggande är ett försök att ge röst åt analyser och problematiseringar som inte får plats i etablerade medier. Ett tredje bidrag för de sociala medierna är således att sätta press på etablerade medier att höja kvaliteten på sin egen rapportering och sina egna analyser. Det sker knappast genom att knyta till sig bloggare eller göra sina egna reportrar till bloggare.

En kvalitetshöjning av svensk media kräver dels en vilja från medierna att släppa annonsörernas perspektiv, att förstå att dagens medborgare inte skiljer på medier beroende på teknik och att våga och vilja betala sina journalister för att göra analyser och reportage som bara ett proffs med gott om tid kan åstadkomma. Jag tror också att det behövs en diskurs som ställer mycket högre krav på allmänjournalisters och politiska journalisters kompetensnivå. Annars lär journalistyrket få finna sig i att av-professionaliseras och den journalistiska analysen att degraderas till en partsinlaga och inte värderas utifrån styrkan i argumentationen.

Tre bidrag från sociala medier alltså: ge röst åt unika erfarenheter, ge plats åt opinioner och åsikter som hålls utanför diskursen och sätta press uppåt på etablerade medier. För att uppfylla dessa bidrag krävs självdisciplin och journalistiskt allvar från enskilda bloggare – och en genomtänkt idé med själva bloggandet.

Begravd och återuppstånden

Igår den 5 juni begravdes Yves Saint Laurent och därmed försvann definitivt skaparen av Rive Gauche. YSL anses ha varit den modeskapare som förvandlade kvinnan till ett modesubjekt, från att ha varit ett modeobjekt. YSL började använda svarta mannekänger, han formgav byxor, kostymer och smoking för kvinnor och hans kläder från 1960-talet känns fortfarande väldigt moderna och funktionella. En föregångare. 

Idag den 6 juni återuppstår Vänstra Stranden. VS har tänkt färdigt. Någon modeblogg lär VS aldrig bli, men kanske kan något litet av YSL:s funktionella elegans och jämlika elitism inspirera posterna framöver.

Les temps de folie!

Vanvettets, galenskapen och dårskapens tid inträder. Det är dags för semester!

Bloggposter kommer att flyta in – men kanske med vissa mellanrum – från granskogarna i Sjuhäradsbygden, från Almedalsveckan på Gotland och från stilla dagar i storstaden. Tempot beror på uppkopplingarnas kvalité. 

Mångalen talas det om ibland, själv kommer jag att vara sommargalen; berusad av sommarvindar, förförd av insjöns varma badvatten och charmad av ljumma kvällar på trottoarserveringarna!

Snobbar som bloggar?

Läste igår en artikel av statsvetarprofessorn W. Lance Bennet där han undersökt mer än 700 antikrigsdemonstranter från 15 februari 2003. Han har kommit fram till att bland dem som förlitar sig på internetkommunikation och andra elektroniska medier så återfinns en stark identifikation med ”the global social justice-movement” (motsvarar väl ungefär antiglobaliseringsrörelsen i Sverige) medan bland dem som förlitar sig på tidningar, radio och TV var identifikationen med rörelser som förknippas med ”the global social justice-movement” svag. Bennet hävdar att detta gäller åtminstone i åtta västeuropeiska länder plus USA.

Jag undrar ju förstås hur dessa samband förhåller sig till generationsklyftor, utbildningsnivå och vänster- och högerskalor. Men ändå. Kanske finns det något allmänt subversivt i den elektroniska kommunikationen. The media is the message sa redan Marshall McLuhan. Utvecklar kanske de människor som interagerar i de virtuella rummen andra politiska preferenser än de envägskommunicerande tidningsläsarna?

Susanna Popova i SvD idag tycker dock att vi bloggare utgör klubben för inbördes beundran. Hennes oförmåga att se de olika lager av bloggare som bloggosfären består av visar väl dessvärre att hon inte riktigt greppat vad vi håller på med. Inte heller oförmågan att se att de åtta procent som enligt hennes läser bloggar en gång i veckan är en ganska hög siffra givet att man vet hur opinionsbildning fungerar. Nämligen via s k opinionsledare.

Vive la blogg!