Det är aldrig fel att vara snäll

Idag skriver Andrev Walden i Aftonbladet som hånet mot anständigheten. Det hånet flödar ymnigt, Walden ger exempel från olika länder, och vi som är aktiva på sociala medier och i den politiska diskussionen möter hånet från de mest oväntade – och väntade – håll. Sommaren bryter in och tankarna vandrar lite friarre. En reflektione kring den svenska politiska debatten under hösten-vintern-våren flyter upp när jag läser Walden, frågan om att vara snäll.

En bekant till mig som dessvärre inte finns bland oss längre lärde mig att det aldrig är fel att vara snäll. Vi förde över tid många och ganska hetsiga diskussioner om biståndspolitik, kolonialism och demokratisk utveckling, frågor i vilka vi oftast hade diametralt motsatt uppfattning men i vilka vi båda ändå fann stor glädje att diskutera. Jag saknar ofta de samtalen, att få samtala med en person med genuint andra uppfattningar men med respekt både för argument och för känsla (betoning på både ock) är inte särskilt vanligt. I en av våra diskussioner, som tyvärr ofta förblev oavslutade (även den där allra sista gången), kom vi faktiskt fram till att det är aldrig fel att vara snäll. Och, ja, vi hade länge diskuterat vad det innebär att vara snäll.

För mig blev det ett centralt arv efter våra diskussioner, jag återkommer ofta till den sentensen i olika sammanhang, ”det är aldrig fel att vara snäll”. När jag tvekar mellan handlingsalternativ tänker jag på den och när jag ger människor råd och vägledning för jag fram den. I filosofiska termer kan den väl närmast beskrivas som ett dygdetiskt ställningstagande, särskilt eftersom innebörden är att snällhet odlas genom upprepat beteende. Börjar jag agera som en snäll människa kommer jag att fortsätta att göra det. Samtidigt är snällhet något som ändå kan leda till dåliga konsekvenser, om detta var vi helt överens, men allt annat lika är det ändå bättre att ha varit snäll än att ha varit likgiltig (eller elak) för konsekvenserna menade min bekant. På samma sätt har jag lärt mig sedan barnsben att det enda i världen en människa behöver vara rädd för är elaka människor. Allt annat går att hantera. Allt utom elakhet. Mot elakhet finns inget försvar. Inget annat än att vara snäll, skulle jag säga idag.

Tyvärr har allt fler personer i politisk debatt tagit för vana att håna den som är snäll. I raljanta termer eller med direkt elaka tillmälen beskylls den som vill göra gott och vill vara snäll mot andra, för att vara dum, naiv, eftergiven, okunnig och ibland anses snällhet till och med grundas i konspirationer eller medlöperi. Snällhet är något oerhört provocerande, ordet snäll används ibland om mjäkighet eller medgörlighet, men att vara snäll i en värld där elakhet, egoism och exkludering är vad som främjas det är snarare ståndaktigt. Inget är lättare än att kritisera den som försöker göra något gott, det finns ingen som gör något som inte gör något fel. Att vara snäll kan ju ibland helt enkelt vara att försöka leva sig in i hur den andre har det – och plötsligt blir domen inte lika lätt att fälla.

Det är aldrig fel att vara snäll. Om vi var fler som försökte vara snälla skulle de elaka framstå som de grälsjuka och inskränkta människor de är – och kanske skulle vi kunna göra världen och dem lite snällare. Så, jag säger som Walden, vi måste värna vår anständighet, inte glida ut på det sluttande planet och framhärda i att vara snälla.

En av mina absoluta favoritvisor är ”Om jag kommer upp till Jesus” av Stefan Sundström. Nog beskriver den i ett nötskal hur vi borde vara mot varandra?

 

Om jag kommer opp till Jesus

Jesus jag vet att du släpper in
Varenda en till ditt krypin
Men om det ska graderas på nåt sätt
Vet jag en tant som ska ha förtursrätt
För när andra gick med listor
Mot att få flyktingar breve
Advokaten o magistern dom skrev på dom med
Ja alla utom hon var överens
O till sist så klart förläggningen den bränns

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Här tror du väl att visan den är klar
Med en moral så uppenbar
Och när tv gjorde reportage varenda
Smygadolf han raka sin mustasch
Utom han som gick med listan
Han hängdes ut vid skampålen
Ingen kändes vid han ingen ville va hans vän
För så går det till häruti kalla nord
Att man håller med den som för tillfället för ord

Om jag kommer opp till Jesus…

Jesus Jag är inte bättre jag
Jag vill inte ha nåt bråk idag
Men – här kommer min poäng
Nu tyckte alla han va bäng
Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs
Så fick rassesnubben sitta för sej själv med skamset fejs
Den enda som satte sej breve
Var den där tanten Hon som vägra vara med

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

 

En bref: Var går gränserna för olikheter i ett samhälle?

I ett demokratiskt samhälle måste vi acceptera olikhet, det är inte ens en fråga värd att ställa. Den verkliga frågan, den som ställer krav på oss som medborgare, är var gränsen går för denna olikhet – och ett helt ofruktbart svar är då att göra sin egen uppfattning till en självklar utgångspunkt för kollektivet.

Så skriver jag i söndagskrönikan i Borås Tidning den 15 maj 2016. Jag har läst Bernt Hermeles intressanta bok ”Judejävel” som beskriver hans resa från en rakt igenom judisk uppfostran och uppväxt i Sverige till ett ifrågasättande av den egna identiteten och grupptillhörigheten. Olikheterna i Sverige är mycket större än debatten ibland ger sken av, och alla dessa små tillhörigheter med sina olika sidor måste samsas med varandra inom ramen för någon form av tillåtande men fortfarande kritiskt konsensus. Det svåra problemen handlar om gränserna för olikheterna – hur mycket kan vi tillåtas skilja oss åt i kultur, värderingar och språk och ändå ha en gemensam tillhörighet och känna solidaritet och lojalitet?

Läs gärna också framlidna filosofen Annette Baier som skrivit det bästa som i alla fall jag har läst om tillit (trust) och omsorg och dess betydelse i ett samhälle.

En bref: Om behovet i politiken av en sanningssökande människa och hennes dygder

Medborgarna låter sig i längden inte luras av vare sig opinionsbildare som saknar viljan att leda ett opartiskt, sakligt och modigt offentligt samtal eller av politiker som använder den beprövade taktiken att vidta de åtgärder man kan vidta oavsett om det finns någon grund för att tro att de faktiskt leder till det önskade målet.

Kanske borde inte bara politiker och ledarskribenter utan också vi själva tänka på att även i politik och samhälle gäller devisen från den romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till.

Så skrev jag i min absolut sista gästkrönika på GP:s ledarsida i måndags.

Och med förhoppningen om en politik som bättre respekterar medborgarnas förmåga och politikernas vilja och mindre intresserar sig för fördummande förenklingar och kortsiktiga mediala framgångar önskar jag alla läsare en riktigt God Jul!

Alla läsare av bloggen önskas en riktigt God Jul!

 

 

Vox populi eller demokratins undergång

Nor should we listen to those who say, ‘The voice of the people is the voice of God,’ for the turbulence of the mob is always close to insanity.

Enligt den litterära historien skall Alcuin, en engelsk kyrkoman och lärd som bland annat var rådgivare åt Karl den Store, ha skrivit så i ett av sina brev till sin adept. Begreppet ”Vox Populi” (Folkets röst) har använts om många företeelser, från att legitimera revolutioner till att beteckna journalistikens frekventa intervjuer med ”mannen-på-gatan”. Under den Karolinska renässansen var frågan om balansen mellan folklig vilja och gudomlig dito ständigt återkommande i politik och filosofi. Demokratin i sin moderna form var inte påtänkt ännu men det betyder inte att frågan var irrelevant. Grekernas och romarnas styrelseskick hade tydliga inslag som vi från dagens utsiktspunkt kan kalla demokratiska. Och tankegångarna kring de republikanska idealen (en icke-monarki) från den tiden har varit en stark inspirationskälla till dagens politiska filosofi republikanismen (som jag f ö tycker är skamligt underskattad och frånvarande i den svenska debatten). Karl Palmås skriver dock bra om den i ett av de få svenska debattinläggen (två år sedan).

Den underström som tycks vara den mest förhärskande i den svenska – och även i många andra europeiska länder – debatten är dock populismen. Och företrädarna gör sig gärna till tolk för det uttryck som Alcuin tillbakavisade ovan, för ett drygt millennium sedan, nämligen att folkets röst är detsamma som Guds röst – och i kontexten betyder det att folkets röst är lika legitim som den auktoritet som hämtar sin kraft från Gud. På sätt och vis representerar förstås de demokratiska idealen just en sådan tanke. Men idag används Vox Populi för att kritisera demokratin inifrån – demokratin är inte tillräcklig demokratisk om inte ”folket” får som det vill. Problemet med den hållningen är bara att demokratin som vi känner den är just ett utvecklat system av mekanismer för att överföra folkviljan till maktutövning. Kritiken riktar sig alltsomoftast mot dessa mekanismer (val, representation, partier, parlamentarism m m) men utan att förhålla sig till det faktum att dessa mekanismer utvecklats under lång tid just för att säkerställa folkviljans förverkligande.

Påtagligt ofta går kritiken ut på att enskilda grupper inte får som de vill när de valda fattat beslut. Men demokrati som argument är kraftfullt – vi har ju en gång för alla godtagit demokratin som legitim, alltså är argument som kritiserar demokratin med demokratiska argument också legitima och måste bemötas.

Populism har alltid existerat i demokratin och all politisk debatt kännetecknas i varierande grad av en viss populism, det ligger i sakens natur. Dock är populismen granne med den starkares rätt. I en alltmer utvecklad civilisation med fokus på individer och mångfald blir populismen snarast detsamma som de dominerande normernas makt. Det är genom att ta spjärn mot status quo (det är så dåligt nuförtiden), genom att blicka mot en förlorade värld (guldålderstänkande) och genom att förespråka en traditionell ordning (den som fanns när man själv växte upp) som populismen vinner styrka. Populismen är således all förändrings fiende.

Men jag tror att med allt färre tydligt artikulerade ekonomiska intressemotsättningar i debatten och allt fler diskursiva konflikter kring begrepp, identiteter och rättigheter så öppnas porten allt vidare för populismen. Populismen är bara ett symptom, problemet är bristen på artikulerade och i handling omsatta ideologiska motsättningar kring det gemensamma bästa. Att kunna förena å ena sidan fria, starka, tänkande individer med å andra sidan kollektiv organisering och tydliga intressemotsättningar är en utmaning som heter duga. Men lyckas vi inte med det så är vi populismens fångar.

*

Läs mer i boken ”Den nödvändiga politiken”. Boken kan fortfarande beställas av undertecknad då den är slutsåld på förlaget.

Pratandets primat

En äldre kollega brukade förr skämtsamt kalla min generations akademiker/medelklass för den tjattrande klassen. Det är inte utan att jag börjar känna igen mig. Under valrörelsen fick vi knappast se en enda intervju eller debatt utan att denna skulle kommenteras av någon form av ”experter”: ledarskribenter, statsvetare, politiska journalister och f d politiker. När serien ”Downton Abbey” drog igång igår kväll bröts eftertexternas eftertänksamma musik och lugna rytm av en röst som meddelade att vi skulle stanna kvar och lyssna på några personer (skådespelare/kulturjournalister) som skulle ”prata om” serien. Jag stängde av så snart eftertexterna var slut.

Jag vill få ha min upplevelse för mig själv. Jag vill få landa i min egen analys. Jag behöver inte få någon s k expert som berättar för mig vad jag just upplevt. Tolkarna, symbolanalytikerna, de fria logotyperna – en klass av pratare är de som skapar mervärde idag. Naturligtvis är fenomenet inte nytt, ledarskribenter har t ex varit en viktig opinionsbildande kraft under decennier i de moderna demokratierna. Och s k talking heads (pratande individer runt ett bord) har varit kutym i medierna sedan 1960-talet. Men jag uppfattar att något nytt hänt i och med att medieutrymmet ökat gigantiskt, så mycket mer plats skall fyllas utan att det finns ekonomiska och materiella resurser att göra det. Och samtidigt utvecklas den medborgerliga diskussionen helt otyglat i olika subkulturer på nätet – twitters olika hashtags, facebookdiskussioner, flashbacks trådar, forum av olika slag – vilket ger traditionell media både legitimitet att utveckla sina egna motsvarande diskussioner. Ibland genom att bara föra samman det som andra redan diskuterat på sidor som t ex lajkat.

Jag tror bara inte att det är framtiden för medierna. Parasitens liv är visserligen någorlunda välnärt  och cykliskt men parasiter är aldrig de som gör avtryck, de som skapar innovation eller lyfter analysen till teoretiska eller begreppsliga höjder. Istället leder mediesituationen till introverta, trångsynta och självbekräftande bilder av ett samhälle som förändras. Beskrivning och analys blir samma sak, kategoriseringar problematiseras inte, sanningar tas för givna och kommentarer blir alltmer självklarheter. Utvecklingen av samhällsteori försummas till förmån för ett sorterande av fenomen.

Pratandets primat tror jag kan förklaras av auktoritetsnedrivningen under 1970-talet. Envar sin egen analytiker, alltså pratar vi oss fram till någon slags sanning. Alltså kan vi inte bara sätta betyg på elever utan dessa måste motiveras i samtal eller motsvarande dokument. Alltså kan vi inte bara lyssna på partiledare utan måste få veta vad vi bör tycka om dem. Allt i syfte att stadfästa vissa bestämda värderingar, gemensamma tolkningsramar och förmedla en känsla av entydighet i ett mångtydigt, mångfacetterat och mångfaldigt samhälle.

Vi måste ju faktiskt inte tycka samma sak om ett fenomen för att leva med det eller acceptera det. Ibland sägs att samhället ”förr” var mer fördömande mot olikheter, visst var det så, i stort. Men paradoxalt nog kunde olikheten ändå få plats eftersom den inte måste pratas om hela tiden.

Vi behöver inte avge några omdömen för att kunna leva. Kravet på att ha en åsikt (och oftast en viss speciell åsikt) om allting har övergått i repression. Vi kan leva med spänningar, vi kan leva med olika tolkningar och vi kan försöka höja oss och utveckla en egen analys av det vi ser/hör istället för att lyssna till kommentatorers (sällan särskilt begåvade) kommentarer.

En bref: Lite mer om näthat

Hatet på nätet är ett internationellt fenomen – det finns vetenskapliga artiklar om till exempel näthatet mot Obama och mot homosexuella i afrikanska länder. Både i Sverige och andra länder bedrivs forskning om mobbning på nätet, om hat på nätet och om extrema nätverk som använder nätet för att påverka debatten. Ingen av mig känd vetenskaplig rapport eller artikel hävdar att näthatarnas klassbakgrund eller en reell bortträngning av en särskild social grupp ur debatten är den grundläggande orsaken till deras beteende.

skrev jag i GP när jag i torsdags gav mig in i debatten om näthat, återstartad i DN av Jonas Thente, men förstås en debatt som pågår mer eller mindre ständigt.

Jag vet inte om Thente egentligen ville så mycket mer än dra igång en debatt, och i så fall fick han ju det, men jag reagerade på vad jag tyckte var en fladdrighet, brist på precision och ganska provinsiella perspektiv på ett gammalt demokratiskt fenomen.

Många andra har också skrivit i ämnet men jag kanske helst ser att fler tar del av den forskning på området ”näthat” som trots allt finns. Man kan t ex starta med Raphael Cohen-Almagor, ”The scope of tolerance” eller söka sig vidare i den diskussion som förs inom filosofioch statsvetenskap kring just tolerans, hat, demokrati och opinionsbildning.

Hur helt vanliga människor blir massmördare

Jag blir nog aldrig riktigt densamma efter att ha läst ut ”Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare” (2007) av professorn i socialpsykologi Harald Welzer. Vissa texter, filmer och pjäser påverkar en människa på ett genomgripande och oåterkalleligt sätt. Den här boken tillhör den gruppen.

Welzer använder sig i huvudsak av rättegångsmaterial avseende polisbataljon 45 som under naziregimen utförde förintelsepolitiken i nuvarande Ukraina. Han beskriver också andra folkmord eller folkmordsliknande händelser: Son My/My Lai, Rwanda och Srbrenica. Texten är så starkt berörande eftersom Welzer torrt och sakligt berättar, analyserar och drar slutsatser och på det sättet både effektivt gestaltar det fruktansvärda och pekar på förklaringar. Han använder även Stanley Milgrams resultat, men på ett sätt som ger Milgrams studier ett annat djup och komplexitet än vad jag tidigare sett.

Welzers grundläggande tes är att när en åtskillnad mellan ”vi” och ”dom” genomförs, mot bakgrund av ett kriterium som skapar tillhörighet för den ena och främlingskap för den andra – så har första steget mot förintelsen tagits. När den subtila normförskjutningen sker kanske vi knappt märker det, vi noterar en ny lag eller förordning, vi ser en praktisk ordning där några behandlas si och andra så. Kanske tillhör det t o m den effektiva statsförvaltningens signum att denna nya verklighet etableras effektivt och smidigt. Welzer skriver att judarnas öde beseglades därmed redan när en tysk förordning år 1933 bestämde vilka kriterier som gällde för en ”arier” och för en ”jude”. (s 229)

När väl denna ordning är införd, accepterad och normen därmed förskjuten blir stegen mot utfrysning och förvisning allt lättare. Ett nödvändigt kriterium för att få vanliga människor, som Welzer uttrycker det, att begå massmord är att dessa mord utförs på en grupp som utdefinierats ur ”vi:et” och för att lösa ett problem som ryms inom normen. Det börjar med att en tysk byter trottoar för att slippa möta en jude och slutar i en förintelseoperation i Babi Jar.

Welzer pekar på hur Milgrams experiment inte bara visat att vem som helst kan fås att ge andra människor dödliga strömstötar genom lydnad, utan också att det behövs ganska lite för att få människor att vägra göra just detta.  ”Lydig är inte någon man är, skriver Welzer, utan något man bestämmer sig för att vara.” (s 106)

När bestämmer sig då en människa för att lyda order och förinta sina medmänniskor? När medmänniskan inte längre är en medmänniska utan istället har flyttats ut ur denna gemenskap, när man delar de överordnades referensramar och uppfattning om ”problemet” som skall lösas, när man är orolig för att lämpa över en svår uppgift på sina kamrater och när man vill ”hjälpa till” så att uppgiften blir så tekniskt och praktiskt genomförbar som möjligt.

Welzer betonar att det inte finns någon given eller naturlig gräns för vad människor kan ta sig till. Vår tillvaro är social, när någon liten koordinat i detta sociala universum förskjuts kan också verkligheten förändras på ett sådant sätt att saker och ting som tedde sig overkliga helt plötsligt är verkliga. Vad kan vi då lära och hur skall vi försöka förhindra framtida folkmord och förintelseprojekt? Autonomi. Människor som är autonoma och alltså förmår att själva värdera och fatta egna beslut är mindre benägna att följa med strömmen i den normförskjutning som alltid föregår ett folkmord. Men autonomi är ingen tankeprocess, betonar Welzer, autonomi kräver att människor får uppleva kärlek, lycka och närhet.  Tyvärr, skriver han, har vi ännu inte hittat en samhällsmodell som fullt ut ger möjlighet att motarbeta individers oreflekterade vilja att inordna sig i grupper för att slippa ifrån individuellt ansvar.

Welzers bok är bitvis ohyggligt plågsam läsning, men helt utan sensationsmakeri eller moraliserande floskler.  Sebastian Haffners bok ”En tysk mans historia” är en samtida skildring inifrån det Tredje Rike som Welzer skildrar s a s i efterhand. Båda böckerna är ytterst aktuella i vår tid.

Barbro Eberans recension i SvD av det tyska originalet (2006).