Kategori: svensk politik

Vad är det Anders Borg säger, egentligen?

Jag råkade vara i Chicago våren 2007. I amerikansk press läste jag då om stor oro på fastighetsmarknaden, många amerikanska bedömare oroade sig för att utlåningen var för generös. Den 6 mars 2007 varnade t o m den amerikanska centralbankens ordförande Ben Bernanke för en annalkande kris. Redan under hösten 2007 fanns en mängd varningar om vad som komma skulle. Ändå lanserar Anders Borg hösten 2007 en sin budget bl a med orden

Det går bra för Sverige. Den goda konjunk-turen ska vårdas. (…) I dagsläget bedöms den finansiella krisen få en relativt begränsad effekt på ekonomin. Den finansiella oron kan emellertid komma att utvecklas på ett mindre gynnsamt sätt.

Hela texten präglas av att både vilja ha kakan och äta upp den. Om det är en väldigt bra konjunktur (vilket det anses vara) så behövs arbetsutbudsstimulerande åtgärder, men samtidigt måste man ha ”stark ekonomi” utifall att det blir lite sämre. Att det blev sämre vet alla. Borg var ytterst sen och snål med de stimulansåtgärder som hade behövts i en konjunkturnedgång (t ex extra stöd till kommunerna). För den som ville se hade tecknen varit synliga länge och fanns där definitivt redan hösten 2007. Beredskapen tycks inte varit god.

Idag kritiserar Konjunkturinstitutet Borgs politik just för att han stramar åt när det nu behövs stimulans tidigt i en nedåtgående konjunktur, för att hindra t ex uppsägningar. Vad svarar Borg? Jo, han lyckas återigen säga två saker samtidigt:  dels skall Sverige ha en stram ekonomi så att man kan sätta in åtgärder ”senare”, när det blivit betydligt värre, dels godtar han KI:s beskrivning av att ekonomin inte är stabil just nu.

Det egendomliga är att Borg alltså vill hålla tillbaka investeringar nu för att satsa på de 25 procents risk som det är att scenariot blir ännu värre än vad KI säger (och då framstår han som ansvarsfull) . Samtidigt ökar han ju sannolikheten att just detta scenario inträffar eftersom han just nu inte gör någonting för att förhindra nedgången!

Och vad är det han säger egentligen – jo, varje gång återkommer att ”vi måste ha säkerhetsmarginaler”. Oavsett konjunkturläget och arbetsmarknadens utveckling så skall de offentliga utgifterna alltid kännetecknas av återhållsamhet. Samtidigt går det fint att stimulera efterfrågan i konjunkturuppgångar genom jobbskatteavdrag, RUT-avdrag, lägre moms på krogen och lägre arbetsgivaravgifter för arbetskraft.

Vad Anders Borg egentligen säger är att restriktioner i de offentliga utgifterna alltid kan motiveras med lämpligt ad hoc-argument och att lägre offentliga intäkter alltid kan motiveras med arbetslinjen. Borgs ekonomiska politik präglas av en blandning av opportunism och rigiditet. Borgs analyser av ekonomin under året har gått precis i takt (ja, strax efter alltså) med det internationella läget, tillväxtprognoserna justeras ned och minen blir allt allvarsammare, men någon förändring i praktiken syns inte. Någon vilja att föregripa eller på ett långsiktigt sätt minska sårbarheten i den svenska ekonomin märks inte.

Varför har denne man ett så grundmurat förtroende? Varför litar alla på honom? Det är möjligt att jag är den ende som inte begriper hans storhet. Upplys mig gärna i vilket fall. Alla svar mottages med tacksamhet.

Läs också min tidigare kritik av Borgs politik.

Sveriges partisystem på väg att förändras i grunden?

Den politiska hösten närmar sig, inte bara den kalendermässiga. Det förra riksdagsåret kännetecknades förstås av valet 2010 och ett nytt partis inträde i Riksdagen. Dessutom fick vi en ny partiledare för det största partiet, Socialdemokraterna. Något som faktiskt visade sig engagera även långt utanför de socialdemokratiska kretsarna. Partiledarbytena fortsatte och Miljöpartiet bytte – enligt schema – ut sina språkrör och under detta riksdagsår står såväl Centern som Vänsterpartiet inför partiledarbyten. Folkpartiet bytte partiledare under förra mandatperioden. Kvar är Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt. Men är det också mer djupgående förändringar vi kan se framför oss? Ja, jag tror det. Jag tror att Sverige definitivt håller på att byta partisystem. Sverige går från ett klassiskt flerpartisystem – med ett stort parti – till ett, ja, vadå?

Ja, de flesta partisystemtypologier skapades på 1960-talet, men mycket har hänt sedan dess, som statsvetaren Steven Wolinetz säger. Jag tror att Sverige nu kan vara på väg in i en dansk situation avseende partisystem, och då särskilt Danmark på 1970-talet. Det danska partisystemet på 1970-talet kännetecknades av multipolär konkurrens, stark fragmentering (mer än sex partier) men ändå svag polarisering. Partier kunde alltså samarbeta med varandra ganska fritt, samtidigt som inget parti var starkt nog att leda själv. Det var naturligtvis inte bara partisystemets fel att Danmark genomlevde ekonomiska svårigheter under den här tiden (kanske inte ens partisystemet fel alls) men det underlättade ju inte situationen – vare sig för väljarna eller för regeringsmakten. Väljarnas alternativ framstod inte som särskilt tydliga och grogrunden fanns för småpartier vars möjlighet att infria sina politiska visioner var små eller inga.

Sverige har sedan länge kännetecknats av en bipolär konkurrens (vänster-höger) och en låg fragmentering (mindre än sex partier) där ett parti varit dominerande. Idag ser vi att vänster-höger-skiljelinjen tonas ned i konkurrensen, parierna närmar sig varandra, spelplanen krymper. Fyra borgerliga partier försöker låta bli att konkurrera alls, och med Sverigedemokraterna vill ingen (eller alla på en gång) konkurrera. Nya dimensioner kommer in i konkurrensen (t ex liberalism-auktoritarianism, land-stad), vilket ger grund för nya partier. Två partier konkurrerar nu om att vara dominerande (moderater och socialdemokrater) utan att kunna samarbeta, och allt fler små partier med seriösa möjligheter ställer upp i nationella val.

Tillväxten av nya partier kan inte bara förklaras av medborgarnas politiska engagemang, också den bristande konkurrensen mellan partierna och den bristande relevansen för den traditionella skiljelinjen mellan vänster och höger måste anses förklara partibildningar. Frågan är om det är nya partier Sverige behöver – kanske borde vi se en förnyelse av de partier vi redan har istället? Vilka partier kommer att få lämna scenen? Och vilka nya dyker upp? Den som lever får se.

Läs mer om partisystem hos Steven Wolinetz här.

Åkesson otaktisk i sitt sommartal

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson höll idag sitt politiska sommartal i Sölvesborg. Åkesson valde att helt inrikta sitt tal på det politiska massmordet och bombdådet i Norge den 22 juli, trots att han själv menade att det fanns mycket annat att säga, t ex om regeringens vänsterorienterade ”villfarelser” inom barnomsorgen eller om de ”bisarra” reaktionerna på hans Almedalstal. Nu fick vi aldrig veta vilka villfarelserna var och inte heller vilka reaktioner som hans tal i Almedalen som var ”bisarra”. (Enligt min uppfattning var reaktionerna i seriösa medier ganska lågmälda och sakliga, men smaken är ju som baken.)

För mig framstår det som mycket otaktiskt att ägna hela talet åt att försöka distansera sig från händelserna i Norge. Det är ett känt retoriskt faktum att när försvaret mot angrepp sker på bekostnad av talet om den egna politiken då hamnar man på defensiven och fotfästet sviktar snabbt. Genom att oavbrutet tala om Ander Behring Breivik och hans manifest förlänger Åkesson debatten om kopplingen mellan SD och dåden i Norge. Åkesson har en faiblesse för att lägga saker tillrätta, han vill äga spelplanen innan han ger sig in i debatten. Hans Almedalstal var en genomgång av det politiska året från SD:s synpunkt, men syftet var också att därmed rätta till verklighetsbeskrivningen så att de egna argumenten och ståndpunkterna blev de adekvata. På samma sätt tycktes han nu inte kunna motstå frestelsen att lägga tillrätta och förklara genom att gå igenom Breiviks manifest bit för bit och visa på hur intellektuellt undermåligt det var – och att det inte fanns några kopplingar till SD.

Åkesson lyckas troligen få Breiviks dåd att kleta fast än mer vid SD genom att så ihärdigt tala om det i nästan 40 minuter.

I talet påtalade Åkesson att man ”måste självklart tillåtas kritisera svensk invandringspolitik” utan att anses ansvarig för Ander Behring Breviks dåd. Vem har sagt emot? Många partier har kritiserat svensk invandringspolitik – från olika perspektiv – utan att anses ansvariga för Breviks handlingar. Detta vet förstås Åkesson.Vad Åkesson egentligen menar är att Sverigedemokraternas kritik och avståndstagande från svensk invandringspolitik skall få passera utan motargument – något som framstår som lite naivt i den politiska sfär där partiet genom sin riksdagsplats nu rör sig.*

De mothugg som SD får tolkar partiledningen som försök att ”tysta” dem, ett argument som skulle kunna gälla så länge partiet inte fanns med i riksdagen, satt i utskott och deltog på lika villkor i Sveriges politiska liv. Inget annat svenskt riksdagsparti skulle drömma om att anse kritik mot den egna politiken vara försök att tysta dem. Politik är en tuff bransch, för alla partier. Kritik och argument är politikens livsnerv.

Jag tror att Jimmie Åkesson gör ett taktiskt misstag i sitt tal som själv väljer att låta Breiviks dåd få så stora proportioner för partiet att han försvarar sig mot en mediedebatt istället för att lansera sin egen politik. Det kanske peppar den inre kretsen i partiet, men det mobiliserar inga nya väljare. Jag tror att Åkesson skulle låtit en passage i början handla om dåden i Norge, han skulle tagit avstånd (som den självklaraste sak i världen) och därefter gått vidare och pratat om vilken typ av politik och vilka förslag SD har både inom invandringens område och t ex barnomsorg, skola och äldrevård. Då hade han visat ett moget politiskt ledarskap som kunnat mobilisera de politiskt mer perifera väljarna och sympatisörerna.

* Logiken lär oss dessutom att om jag framför åsikt X och uppfattar kritik mot innehållet i X som försök att tysta debatten då deltar jag överhuvudtaget inte i någon debatt. Då är den enda lösningen att jag får framföra åsikt X utan något mothugg och endast beröm och medhåll accepteras. Jag har svårt att logiskt uppfatta detta som något annat än att just ”tysta debatten”.

Hela talet kan du läsa här.

Att vara nämndeman, eller att inte vara det

Med anledning av diskussionen kring Eric Hellsborns (SD) lämplighet som nämndeman i Förvaltningsrätten i Göteborg tänkte jag berätta en historia jag hämtat direkt från den utmärkta boken ”Nazismen i Skaraborgs län 1930-1945” av Henrik Dammberg. För den som är obekant med Hellsborn-affären kan nämnas att han anser att den politiska massakern i Norge den 22 juli i grund och botten är ”islamiseringens” och ”mångkulturens” fel. (Läs mer i Hallandsposten.)

Efter andra världskriget var det många f d nazister och nazi-influerade tyskvänliga som gjorde avbön. En f d aktiv i en nazistisk grupp i Vilske-Kleva i Skaraborg gick efter kriget med Folkpartiet. Han föreslogs 1963 till nämndeman i Wilske häradsrätt för sex år. Händelsen ägde alltså rum ca 20 år efter krigsslutet och mannen hade suttit i kommunfullmäktige för Folkpartiet sedan 1946. Socialdemokraterna vägrade acceptera att en f d nazist skulle sitta som nämndeman och det blev en mycket hätsk debatt i fullmäktige som slutade med att en annan person valdes som nämndeman, motkandidaten fick 18 röster mot den f d nazistens 12 röster.

När den då unge reportern på Skaraborgs läns tidning (SkLT) Hans Menzing* ringde upp mannen som inte fick bli nämndeman uttryckte den f d nazisten ånger och uttryckte stor förståelse för att en person med nazistiskt förflutet inte kunde vara nämndeman. Trots ånger och avbön, samt med verksamhet i ett demokratiskt parti under 20 år, utsågs han inte till nämndeman.**

Erik Hellsborn har nu lagt ned sin blogg, åtminstone tillfälligt, och hänvisar till ”utmärkta” sidor som ”Gates of Vienna”, en blogg där t ex kampen mot islam drivs med emfas. Hellsborn har också hävdat att han inte anser att han ”gjort något fel” när han sagt att mångkultur och islamisering är bakgrunden till Breiviks dåd. Han sa, enligt lagmannen i förvaltningsrätten, att han tagit bort det från sin blogg eftersom det väckt så stort ”uppseende”.

Nämndemannainstitutet syftar till att låta det allmänna rättsmedvetandet få genomslag i rättskipningen. År 1963 ansågs det finnas politiska gränser för detta genomslag. År 2011 är det juridiken som avgör, lagmannen anser helt enkelt inte att lagens rekvisit för ”uppenbart olämplig” är uppfyllt. Frågan är om nämndemännen lämplighet är en juridisk eller politisk fråga.

Läs också juridikprofessorn Mårten Schultz tidigare inlägg i ämnet.

* Hans Menzing blev sedan chefredaktör för SkLT där han hade vänligheten att anställa mig som lokalreporter. Kanske det roligaste tidningsjobb jag haft.

** sid 131-132 i Dammbergs bok.

Mardrömmen i Norge

Vårt grannland Norge har drabbats av en ofattbar tragedi, en politisk massaker som kan ha närmare 100 offer, de flesta unga socialdemokrater på sommarläger på Utöya, väster om Oslo. Många av oss har vänner, släkt och kolleger i Norge. Norge är nära och har så varit under många år. Norge har genomlevt svåra olyckor och tragedier även efter andra världskriget, men skillnaden mellan en olycka och ett attentat är att i det sistnämnda finns en människa som gjort sig till redskap för en ond vilja. Det är svårare att försonas med en förlust som skett till följd av medmänniskas genomtänkta vilja.

Idag tänker jag på föräldrar och anhöriga till de döda, jag tänker på alla dem som idag måste leda, organisera och genomföra räddnings- och undersökningsarbete och jag tänker på oss alla som längtar ett öppet och demokratiskt samhälle med plats för kärlek och omsorg.

Det som hänt i Norge skall inte tas till intäkt för spekulationer innan vi vet mer om gärningsmannen, hans motiv och eventuella medhjälpare. I denna stund är det bästa vi kan göra är att visa Norge allt vårt stöd, bistå de som kommer till oss och vidhålla kraften i en öppen och fri politisk debatt.

Norge, mina norska vänner, kolleger och släktingar, ni är idag oavbrutet i mina tankar. Vi delar er sorg och förtvivlan.

Centern måste visa mer än lojalitet

Centerpartiet skall få en ny ledare. Lyckligtvis har partiet valt att skapa en process för valet av ledare som är öppen för medlemmarnas preferenser. Frågan är om det räcker för att Centern av egen kraft skall klara att svinga sig upp från fyra-procents-träsket. Valet står mellan fortsatt förnyelse i nyliberal riktning under Annie Johansson, konsolidering av landsbygds- och företagarprofilen under Anna-Karin Hatt eller ett försiktigt närmande till de traditionella väljargrupperna under Anders W Jonsson.

Medierna utsåg redan under Almedalsveckan Annie Johansson till den givna partiledarkandidaten medan Anna-Karin Hatt ansågs vara Olofssons kronprinsessa, och inte vara särskilt karismatisk. Anders W Jonsson har förstås inte funnits i medierna i någon större utsträckning – han har inte riktigt den mediemässiga framtoningen. Men ibland känns det på riktigt som om medier och journalister inte riktigt inser – på allvar – att framgång i medierna inte avgör valet av partiledare. På samma sätt som socialdemokraterna troligen lärt sig en hel del om hur ett partiledarval INTE skall gå till borde kanske politiska journalister också ha lärt lite grand om jokrar i leken (dvs personer som har stark ställnig i en folkrörelse utan att därför vara journalistikens älsklingar).

Centern har valt att låta sin tillhörighet till det borgerliga blocket innebära ett nej till samarbete åt andra hållet. Jag tror inte att partiledarvalet kommer att påverka denna position. Men däremot kan Centers långsiktiga roll som mittenparti och folkrörelse kommer att avgöras. Om man inom partiet skall hinna bromsa nedgången och hitta ett vinnande koncept innan nästa val måste partiledaren förmå att samla gruppen och visa vari Centerns politiska värderingskarta eller intresseprofil består. För det är just nu osäkert – vid sidan av bilden av den lojala allianspartnern som säger sig älskar företagare. Min personliga favorit för denna uppgift är Anna-Karin Hatt men tack och lov är det partiets medlemmar som bestämmer vem som skall bekläda posten som partiledare.

Vem i all sin da’r har behov av hemleverans av alkohol?

Carl B Hamilton tycker att vi alla skall kunna beställa spriten på nätet och få den levererad hem till dörren, som med morgontidningen på morgonen. Systembolaget själva säger att de har funderat på saken, men frågan är inte utredd ordentligt. Hamilton menar i sin text att konflikten mellan den av flera borgerliga politiker önskade gårdsförsäljning och monopolet för Systembolaget skulle gå att hantera genom att låta Systembolaget hantera en ”hemkörningsservice” i samarbete med gårdarna (som ju inte alls behöver vara gårdar utan lika gärna kan vara bryggerier i centrala sta’n).

I ett samhälle där allt fler tjänster utvecklas är Hamiltons idé ganska trendig. Men är det verkligen att öka tillgängligheten till alkohol som är Systembolagets uppgift? Och dess styrelse i vilken Hamilton också sitter? Systembolaget har ett oerhört stort utbud, har en service som få andra vinbutiker utomlands kan uppvisa och möjligheterna att beställa och få fram de varor man själv önskar är mycket stora. Som Systembolagets presstalesman så finns monopolet i Sverige inte för att maximera försäljningen. Skall man vara ärlig finns Systembolaget för att kontrollera bruket.

Vilket argument använder då Hamilton för att motivera sitt förslag? Jo, att öka legitimiteten bland allmänheten. Systembolaget har redan starkt stöd, ingenting tyder på att Systembolaget har tappat i förtroende. Ändå reser en massa människor utomlands för att köpa billigt öl, vin och sprit. De två sakerna hänger inte ihop. Sedan nämner Hamilton gårdsförsäljningen. Och det är väl snarast där EU-entusiasten och folkpartisten Hamilton visar sitt egentliga motiv. Det är för att kunna få igenom gårdsförsäljning i Sverige som Systembolaget skall införa ”drop-in-box”-service för oss alla.

Idén om gårdsförsäljning är nämligen inte förenlig med den restriktiva alkoholpolitik som är Sveriges motiv för att bibehålla Systembolaget. Och det vet Hamilton. Hans partikollega Barbro Westerholm har påpekat detta nogsamt. Och den gårdsförsäljning som flera talar sig varma för har en tveksam grund. Den s k gården kan lika gärna vara ett brygger i Stockholms innerstad, så glöm det där med bonderomantiken. Är det någon som lobbat duktigt tro?

Att öka tillgängligheten till alkohol för personer som har problem med drickandet utan att för den skull se ut som den traditionella A-lagaren, att riskera att leverera alkohol till hem där det förekommer misshandel, att utan vilja hamna i en situation där ungdomar har lättare att få tillgång till alkohol genom en förhållandevis anonym process via äldre ”langare” och att skapa en ny marknad – öppen för både mutor och påtryckningar – utan annat motiv än att Sveriges Bryggerier m fl får sin vilja igenom och ökar tillgängligheten till den drog som skapar mer sjukdom, misshandel, våld och skador i samhället än någon annan vore rätt korkat tycker jag. Jag har inget behov alls av hemleverans, vem är det som tycker att denna ”service” skulle vara av så oundgängligt intresse att vi gärna offrar några misshandelsfall och fettlevrar för den sakens skull? (Vid sidan av de ungdomar som redan har många nummer att ringa för tjänstvilliga vuxna som handlar i Tyskland och Danmark.)

För övrigt är förslaget ett typ-exempel på sub-optimering – vilket borde störa Hamilton som är ekonom.

Åkesson citerar Nalle Puh och vill återvinna folkhemmet

Det var Jimmie Åkessons premiärtal i Almedalen, men inte bara för honom personligen utan för Sverigedemokraterna som parti. Man förstår att denna position är något han och partimedlemmarna måste ha längtat efter, och parollen ”Här för att stanna” indikerar också en viss triumfatorisk känsla. Antagligen riktad mot all dem som ”bor på Södermalm och sysslar med media”, för att citera honom själv.

Åkesson började med en lång exposé och beskrivning av det politiska landskapet ur Sverigedemokraternas perspektiv. Partiet litar inte på etablerade medier och behovet av att lägga till rätta och förklara hur man ser på det gångna parlamentariska året är därför givet. För Åkesson är det viktigt att peka på legitimiteten i den egna positionen och på behovet av just den roll som tungan på vågen som partiet har. Samt förstås att man använt den så bra man kunnat utan att tillhöra något block. Åkesson poängterade att han tillhör den socialkonservativa idéströmningen, men av talets slut att döma (folkhemmet) är det nog snarare den nationalkonservativa. Retoriskt föll han på eget grepp när han först sade sig förneka vänster och höger som skiljelinje i svensk politik för att strax därefter använda just denna uppdelning för att angripa motståndarna. Alla de nyaste partierna (Kd, Mp, Sd) har velat sätta sig över vänster-höger-skiljelinjen, det är ett slags argument för den egna existensen. Men i sinom tid har de inordnat sig i det svenska politiska universum som är den svenska historiens och de svenska väljarnas.

Den tyngsta kritiken levererar Åkesson dock mot regeringschefen Fredrik Reinfeldt. Åkesson angrep Reinfedlts regering från perspektivet regeringsfähighet. Regeringen tar helt enkelt inte ansvar för landet, menar Åkesson. Underförstått för att man inte samverkar med SD. Reinfeldt fick tillbaka sina ord om att den som tycker om Sverige inte röstar på Sd. Åkesson menar att den som tycker om Sverige regerar inte i minoritetsposition och låtsas som om det är majoritet.

Den näst tyngsta kritiken kom emot Miljöpartiet, som ju också står längst ifrån SD, där Åkesson helt enkelt utmanade dem om att bli den tredje kraften i svensk politik. Att regeringen öppnar för att samarbeta med Miljöpartiet menar Åkesson vara en fullständig anomali med tanke på det ideologiska avståndet, implicit menar han förstås att det är till SD regeringen borde sträcka fram kardan.

SD och Jimmie Åkesson har lagt över tyngdpunkten under de senaste månaderna på kriminalpolitik, trygghet, ansvar och äldreomsorg. I talet idag var det primärt kriminalpolitiken som var i fokus, ett område där SD hela tiden haft ett tydligt program och stöd bland sina sympatisörer. Med tanke på att SD:s väljare tillhör dem som läser lite mindre av vad Södermalmsgänget som sysslar med medier skriver och är lite mindre intresserade av politik så bör nog partiet akta sig för att kasta ut barnet med badvattnet. Ett alltför nedtonat fokus på invandring och integration kan ge övriga partiet möjlighet att göra inbrytningar och ludda till profilen nom ett område som SD själva fört upp på agendan. Å andra sidan kommer en breddad repertoar från SD:s sida att göra det svårare för övriga partier att motsätta sig samarbete. Det blir rätt komplicerat att anklaga Åkesson för att vara rasist för att han vill ha hårdare straff…

Jimmie Åkessons artikel på SvD Brännpunkt kan du läsa här.

Konservativ Hägglund farbroderlig i Almedalen

Göran Hägglund, i elegant ljus sommarkostym, talade ledigt och till synes väldigt fritt i Almedalen ikväll. Han såg sommarglad ut och började också – sin vana trogen – med vad som skulle vara lite roliga anekdoter om seminarier han uppenbarligen inte bevistat. Humor är ju en smaksak, men jag tyckte det var rätt krystat. Men sedan kom temat för dagen: barn och ungdomars uppväxtvillkor. Trogen partiets nya relationslinje så var det bye bye till både verklighetens folk och de privata moralfrågorna.

När jag var ung så var det många som klagade på ungdomen. Vi sades ha långt hår, röka hasch och sniffa thinner för att inte tala om eländet med träskor och jeans. När min mamma var ung var det många som klagade på ungdomen. De tog inte ansvar, hedrade inte sina föräldrar och dansade rockabilly. Utan att veta är jag säker på att min farfar, som var dansbanemusiker på 1920-talet, ansågs förföra den tidens ungdom. För att inte tala om jazzen.

Göran Hägglund berättar skräckhistorier om barn som rånar andra barn och om föräldrar som blir arga på polisen när deras barn har stulit. Visst finns detta. Självklart är det så. Men att 25 % av de brottsmisstänkta är i tonåren är kanske inte så förvånande om man betänker att den mest brottsaktiva gruppen i alla samhällen är unga män… Jag är ledsen Göran Hägglund men ditt farbroderliga tilltal om ungdomar och deras föräldrar får mig att tänka på dessa gamla minnen. När du målar upp ett leende sommarlandskap och barndomens oskyldiga små lekar idylliserar du verkligheten på ett närmast komiskt sätt. Så har vi alltid beskrivit den svunna tid när vi var vackra, unga och hade livet framför oss.

Göran Hägglund är ledare för ett icke-liberalt parti. Det skiljer hans parti tydligt från övriga allianspartier och det är viktigt om KD skall ha en chans att ta sig över fyra-procent-spärren av egen kraft. Men bland de olika konservatismer som står till buds väljer Hägglund den auktoritära värdekonservatismen. Den konservatismen är främst företrädd i den anglosaxiska världen och förknippad med bl a en hård syn på kriminalitet och ungdomskultur. Familjens fostrande roll som auktoritet står i centrum. Socialkonservatismen som är mera företrädd på kontinenten kännetecknas av en positiv syn på staten, har katolska rötter och har en paternalistisk idé om den goda överheten som bör tillgodose medborgarnas behov på olika sätt.

Kristdemokraterna är beroende av att hålla fast sin frikyrkliga kärntrupp, men jag är inte säker på att Hägglunds tal ikväll var så tilltalande i den gruppen. För dem är primärt andra frågor som står i centrum: bistånd, flyktingpolitik, religionsfrihet, äldreomsorg, stöd till familjer och sociala insatser via civilsamhället, en mer socialkonservativ blandning alltså. Snarare riktade han sig till alla de moderata stödväljare som han fick i valet 2010 och som kanske saknar den värdekonservativa ådran i sitt eget parti. Men utan det konservativa frikyrkofolket kommer Hägglund att få problem att legitimera sitt partis ideologiska position. Att dessa väljare är rörligare än man kan tro berättade docent Magnus Hagevi vid ett seminarium under politikerveckan i Visby. Månne är de redan på marsch?

Läs gärna Magnus Hagevis generella analys av de religiösa väljarna i 2010 års val här.

Håkan Juholt landade i Almedalen – med höga ambitioner

En särskild landgång hade byggt ut för att ta emot Håkan Juholt till Almedalen ikväll. Röd såklart. Juholt höll det absolut längsta talet av alla partiledare hittills, ca 55 minuter. Han ville tala som en statsministerkandidat, inte klasskamp och inga lättköpta putslustigheter. Istället var talet fullt – för att inte säga överfullt av – åtgärder och reformer som skulle genomföras. De flesta dock fortfarande på planeringsstadiet. Undantagen var t ex sommarjobb till alla ungdomar, rätt till heltid och satsningen på medicinsk forskning.

Men talet var lite för långt, då och då trasslade Håkan Juholt in sig i ganska tekniska och lite oklara kopplingar mellan pengar som skall satsas och hur det skall skapa tillväxt. Påtagligt ofta återkom ”Sverige har högre ambitioner än så” i Juholts tal. Som den duktige talare han är lyckades han nästan varje gång sluta på en uppvind och inhösta en applåd. Den som lyssnat på många socialdemokratiska tal saknade dock den internationella dimensionen; inget om nedrustning, fredsarbete eller internationell konflikter t ex Mellanöstern. Jämställdhet och invandringspolitik lyste också med sin frånvaro. Å andra sidan förde Juholt diskussionen om arbetsmarknaden ett steg framåt genom att knyta samman det moderna arbetslivets hårda villkor – för såväl tjänstemän som ständigt skall vara tillgängliga som arbetare med tillfälliga anställningar – med satsning på forskning, arbetsmiljöinspektioner och efterlevandet av kollektivavtal. Här pekade Juholt på en fråga som jag tror kan vara central för socialdemokratin i nästa valrörelse om man vill överskrida gränserna mellan arbetarklass och medelklass.

Att frågan om regeringens femte jobbskatteavdrag kommer att leva länge än står klart efter Håkan Juholts tal. Juholt anklagar regeringen för att riskera Sveriges ekonomi mer genom att driva igenom individuella skattesänkningar när det är investeringar i bostäder, infrastruktur och utbildning som krävs. En strid om vem som är ”gamlast” pågår också. Fredrik Reinfeldt talar om socialdemokratin som vill tillbaka till tiden när TV:n var svartvit och 14 tum (vilket är komiskt för den första TV vi köpte hemma 1964 var 20 eller 22 tum, normalstandard på den tiden. På 70-talet kom däremot de små TV-apparaterna (12-14 tum) att ha i gillestugan eller husvagnen.). Håkan Juholt talar om moderaterna som just nu återskapar tiden före TV:n, det fattig-Sverige som försvann under efterkrigstiden. Den striden borgar för två moderna krafter i svensk politik.

Läs gärna dagens DN-debatt om behovet av långsiktig ekonomisk tillväxt.

Samt också min analys av SvT Debatts undersökning om Juholt som statsminister.