Ägnar ledigheten – i regnet – åt att läsa en synnerligen intressant bok om Sveriges förre utrikesminister Christian Günther, skriven av Henrik Arnstad. Boken belyser hur den svenska politiken gentemot Nazi-tyskland byggde på ömtåliga balansakter, diplomatiska finter och personliga förtroenden. Günthers politiska förändring, som förklaras av hans realpolitiska strategi, är rationellt beskriven och jag uppskattar verkligen Arnstads försök att inifrån förstå sina huvudpersoner.
Men, för det finns ju förstås ett sådant, varför kan karl’n inte skriva? Bokens dryga 500 sidor är fulla av syftningsfel, ofullständiga meningar och framförallt av ett opreciserat språk. Bestämningar av enskilda personer finns, men de är sällan de relevanta bestämningarna för att underlätta läsningen. Syftningar av typen ”denna” och ”detta” duggar tätt och syftar tillbaka på komplexa skeenden där det är helt omöjligt att reda ut vilken enskild detalj som åsyftas. Huvudsatser kombineras slappt med ett ”och” utan att man förstår i vilket avseende just de här två huvudsatserna skall förstås tillsammans. Bisatser står för sig själva, ofta i ett inkluderande och inställsamt syfte som inte fungerar; om man inte läst exakt samma dokument som Arnstad själv.
Jag förstår inte varför akademiker idag lägger så oerhört liten vikt vid sitt skriftspråk. Ett exakt, fullödigt och klart skriftspråk är en samhällsvetares och humanists viktigaste arbetsverktyg. Bör vi starta kurser inom universitetet i akademiskt skrivande? Språket är något man lär sig så länge man skriver, språket är inte inlärt en gång för alla utan bör utvecklas under hela livet. Det som föraktfullt kallas kria-rättning blir alltmer nödvändigt i akademisk svenska, det är inte fråga om formalism utan precis lika viktigt som att räkna rätt. Ingen matematiker skulle klaga på rättningen av en felaktig decimal, men en felaktig syftning skall tydligen passera utan anmärkning. Och självklart är ingen felfri, den här posten handlar istället om att vi bör uppvärdera språksynpunkter på akademiska texter.
Så länge duktiga historiker som Arnstad misshandlar det svenska språket blir dessvärre vindkantringen mot pidgin-engelskan inom universiteten alltmer naturlig. De unga akademikerna ställer sig naturligen frågan om varför hon/han bör utveckla en god och exakt svenska när man istället kan uttrycka sig på platt svengelska och tillägna sig oförtjänt stora meriter i sina curriculum vitae?
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.