Kategori: svensk politik

Fredrik Reinfeldt gör mig upprörd. Egentligen är det konstigt eftersom han har åtagit sig att vara Sveriges ”mannen utan egenskaper”. Men i sin relation till det nya EU-fördrag som nu förhandlats fram i Bryssel har han antagit ett fullständigt apolitisk hållning. Han har sagt till olika nyhetsmedier att han stödjer Tyskland som ordförandeland och att fördraget är bra eftersom det ger en bättre plattform för samarbete. Vilket samarbete? Att återinföra dödsstraffet i Europa? Reinfeldt ser det också som en seger att de s k Köpenhamnskriterierna inte skall ligga till grund för nya medlemmar. Köpenhamnskriterierna handlar om att nya medlemsländer fullt ut skall respektera mänskliga fri- och rättigheter! För Fredrik Reinfeldt spelar det uppenbarligen alls ingen roll till vad samarbetet inom EU skall användas.

 

I detta fullföljer han den position – från vilken han därefter muntligen tagit avstånd – att han inte bör ta upp enskilda fall av brott mot de mänskliga rättigheterna när han diskuterar Sveriges relationer med andra stater. Att tala om USA:s brott mot folkrätten i samband med kriget i Irak var tydligen Reinfeldt helt främmande när han träffade president Bush. Istället lät han denne framstå som om han vore en miljöhjälte trots att alla insatta bedömare vet att USA varit en av de allra mest motsträviga i kampen för en hållbar utveckling.

 

Fredrik Reinfeldt tycks inte ha en egen uppfattning om någonting som rör politik. I det fullföljer han väldigt mycket av en grundhållning hos högerpolitiker, nämligen att inte ha några egna politiska visioner. Samhället skall inte ”styras” av något ledarskap mot något uppsatt ”mål” – det skall utvecklas organiskt enligt medborgarnas egna önskemål. Högern var en gång i tiden emot såväl allmän rösträtt och demokrati, sådana ting ansågs pervertera en nations inre utveckling.

 

Och där är högerpolitikens svagaste punkt, eftersom denna ståndpunkt bygger på en föreställning om att det inte finns någon maktordning i samhället. För Reinfeldt och hans teknokratkolleger är individens egen kraft den enda kraft som samhället skall räkna med – orkar du inte bryta med repressiva ordningar eller vill du inte dela med dig av dina rikedomar så skall du inte behöva. På samma sätt som det är upp till var och en att sörja för sin framtid är det också upp till var och en att slåss för sin rätt.

 

Det EU som utvecklas under Fredrik Reinfeldts överinseende skulle – enligt de påtagligt tomma uttalanden han gjort – kunna ha en färdriktning åt precis vilket håll som helst. För honom är det själva processen som är viktig, inte värdena. Reinfeldt är en värde-lös politiker.

 

Något annat som gjort mig upprörd är svensk TV:s uppenbart partiska rapportering om fördragsförhandlingarna där en lyckad uppgörelse tydligt varit reportrarnas strävan. Polens hållning har förlöjligats trots att den bygger på den kvadratrotprincip som, enligt journalisten Kjell-Albin Abrahamsson, lanserade av en Sverige i Nice-förhandlingarna 2000. Och trots att den hållningen skulle ge små och medelstora länder mer inflytande på bekostnad av de stora. Det är också märkligt att inte svensk televisions reportrar tar någon som helst hänsyn till att en mycket stor del av svenska folket inte vill ha ett EU vars överstatlighet förstärks. Hur kan man ta bort enskilda länders veto-rätt utan att diskutera EU:s utveckling mot alltmera maktfullkomlighet? Istället raljerars i Rapport och Aktuellt om att Polens premiärminister – som alltså inte är den som representerar Polen i Bryssel – sagt att Polens befolkning borde varit större om inte Tysklands invaderat Polen 1939. Ett sådant märkligt – men möjligen förståeligt – för ett så krigshärjat land som Polen hindrar ju inte att den polska ståndpunkten kan vara rationell och realistisk.

 

Fredrik Reinfeldt förminskar Sverige och han och hans känslolösa och nonchalanta attityd får ta på sig en del av ansvaret för att den motvilja mot det europeiska samarbetet som blir följden kanaliseras i både odemokratiska och anti-parlamentariska former.

Att lyssna till den folkpartistiske riksdagsmannen Carl B Hamilton när han talar om hur den pågående politiska krisen mellan Estland och Ryssland skall lösas känns absurt. Han säger saker som att EU nu måste ”trycka tillbaka Ryssland så att de lär sig att i det nya Europa så förhandlar man” för att snart därefter meddela att han inte ”tror på att sitta ned och dricka te och ha dialog med Ryssland”. Ryssland skall också ”förstå att tar man strid med lilla Estland så tar man strid med hela EU”.

Man tar sig för pannan. Det språkbruk som Hamilton spelar upp påminner om Kalla Krigets retorik, för att inte tala om att det är just så Putin antagligen resonerar när Ryssland nu stoppar exportoljan via Estland. När Hamilton använder EU:s politiska och militära muskler på det sätt som han gör mot Ryssland så visar han bara hur det europeiska medlemskapet tvingar in ett alliansfritt land som Sverige i en kraftmätning som inte gynnar vare sig det nationella intresset eller en fredlig lösning på konflikten.

Nej Hamilton, vad EU borde göra är just att sitta ned med både ryssar och ester och låta samovaren stå på värme tills krisen är löst. Det finns inga som helst ursäkter för de övertramp som ryska nationella rörelser nu genomför mot Estland och mot den estniska ambassaden i Moskva. Men, det hindrar inte att en lösning måste inbegripa en diskussion också med esterna, som uppenbarligen är lika ointresserade som det ryska överhuset av att försöka förstå vilka djupt liggande identitetsföreställningar som nu aktualiseras.