Kategori: trafikpolitik

Öppet brev till Ulf Adelsohn

Hej Ulf!

Jag tror att du vet om att du är uppskattad bland många som kanske inte var riktigt lika glada i dig när du var partiledare för de gamla Moderaterna på 1980-talet. Men eftersom jag tycker att vi är dåliga på att berömma varandra och ge några uppskattande ord – som nästan alla människor faktiskt blir glada för – så tänkte jag att nu, nu när du faktiskt tagit en ideologisk strid i en fråga jag tycker att jag begriper något om, då skall jag skriva det här brevet till dig.

Du har som styrelseordförande i SJ inte bara sagt att du tycker att den snabba totala avregleringen av järnvägen i Sverige är förhastad, du har också sagt att ditt motstånd grundas på ideologiska skäl. Fascinerande med tanke på att centerpartisten Per Ankersjö skriver att de som vill ha kvar SJ:s monopol gör det just av ideologiska skäl eftersom

(m)an gillar monopol och statligt ägande helt enkelt. Man blundar för faktumet att SJ missar alla möjligheter att ta marknadsandelar från flyget i klimatracet och bara gör sina kunder förbannade.

Men du Ulf, du säger att du värnar SJ eftersom du tycker att staten skall stå för vissa grundläggande samhällsfunktioner som t ex polis, rättsväsende och infrastruktur. Precis den grunden hade de politiker som instiftade monopolet för att få slut på alla privatbanor med olika spårvidd och t o m olika tid (sic). Och såvitt jag vet var det just första kammaren som var drivande i den moderniseringsprocessen. (Om detta har docenten i historia Torbjörn Nilsson skrivit i sin bok ”Eliten svängrum” 1994). Dåtidens höger hade således en idé om att nationens välstånd ökade om man centraliserade infrastrukturen för gods- och persontrafiken.

Ankersjös, och många andras, kritik är absurd. Han skriver att det är så ”dyrt” att åka tåg och att det är ”200 kronor billigare” att flyga samtidigt som han anklagar SJ för att inte ta marknadsandelar ”i klimatracet”. Antagligen har han inte varit ute i god tid eftersom priset är mycket lägre om man köper tidigt. Det verkar helt enkelt som de marknadsanpassade priser som ni i SJ infört kanske inte passar Ankersjö och andra liberaler.Det är inte dyrt att åka tåg (snitt 600 t o r Stockholm-Gbg och ibland 100 kronor!), runt 90 procent av alla tåg kommer exakt i tid, de övriga kan var 5-10 minuter sena. Och synpunkten att det skulle vara oflexibelt är obegriplig (om han inte menar spåren!) med tanke på de byteskedjor med taxi m m som erbjuds. Jag har årskort och veckopendlar och har åkt mycket tåg i alla år. Jag känner inte alls igen de bilder av ditt moderna SJ som florerar bland debattörer. Jag tror faktiskt inte att de åker tåg själva.

Statligt ägande är också något som Ankersjö tycker illa om, men tydligen inte om det är andra stater som äger. Deutsche Bahn och Danska Statsbaner är varmt välkomna att konkurrera trots att de är statligt ägda. Om det är någon som är ideologisk driven så är det kommunikationsminister Åsa Torstensson samt Per Ankersjö – att SJ har bland de lägsta priserna i Europa och har ökat sitt kundunderlag dramatiskt under senare år räknas inte. Det som räknas är att SJ är statligt ägt.

Vad som behövs är fler spår så att alla de som vill kan åka och därmed får vi fler avgångar. Att avreglera utan att bygga ut nätet kommer ju bara att öka trycket på befintliga spår och dessutom Ulf, forskning visar att en dominant part har alla möjligheter att köra ut uppstickarna (Professorn i nationalekonomi Mats Bergman har skrivit om detta) om dessa inte är subventionerade. Men risken är ju att både tyska och danska statsjärnvägar är just subventionerade och därmed kan hålla ut mycket längre än SJ i en priskonkurrens, för att sedan höja priset när övriga är borta från marknaden. Det finns mycket forskning som pekar på att Sverige och järnvägen är olämpliga avregleringsobjekt – om man tänker på medborgarnas möjligheter att resa bekvämt till anständiga priser oavsett var man bor alltså. (Den numera pensionerade trafikforskaren  Bengt Holmgren har publicerat en del, dock ej på nätet.)

Jag upphör aldrig att förvånas över att liberalerna inte insett det som du och andra gammelmoderater förstått för länge sedan, att alla företag strävar efter monopol. Just därför måste staten reglera marknaden och ibland själv ha monopol för att försäkra medborgarna om service på de områden som man finner särskilt viktiga.

Jag tycker det är tråkigt att ni nu kommer att tvingas lägga ned en mängd små matarbanor som kunnat användas för att skjutsa in folk till de stora stambanorna. Istället kommer vi att få ett antal Kalle-Anka-företag av den typ som tidigare hade hand om Västkustbanan (det var cirkus det!) eller tunga europeiska statsunderstödda företag med syfte att lägga under sig de lönsamma banorna och därför lägger sig lågt i pris på de små banorna under lång tid.

Jag blir också så ledsen när jag ser människor – som i DN häromdagen – som tror att allt blir så bra med konkurrens: en dam trodde att nu skulle man slippa boka på internet för det var ju svårt, en ung flicka trodde att det skulle bli billigare OCH bättre standard (sic) och en man trodde att nu skulle SJ minsann tvingas se till att hålla tidtabellen. Ibland tror jag att den ”Mosa SJ-kampanj” som pågått i pressen under 2008 nu lett till att människor uppfattar avregleringen som ett slags straff mot ditt och mitt SJ. Som om man säger ”Haha, nu fick ni allt” utan en tanke på att det är vi som passagerare som får det sämre.

Med ökad konkurrens måste priserna ner, alltså sjunker inkomsterna och därmed blir det mindre pengar till biljettluckor och mera bokning på internet. Att något företag skulle kunna sänka priset och samtidigt höja standarden på servicen är så orealistiskt att det inte behöver kommenteras. Att det skulle vara lättare att hålla tiden om man får fler tåg på spåren är helt absurt med tanke på att nästan alla förseningar idag beror på trängsel på spåren.

Du är ju styrelseordförande – och gift med regeringen – och jag önskar verkligen att din ståndpunkt skulle vinna lite mer gehör. Du har under åren utvecklat en pragmatisk sida som jag uppskattar mycket, men tyvärr är det väl de blinda ideologerna på regeringskansliet som styr.

Läste i tidningen häromdagen att gamle SJ-GD:n Lars Peterson hade gått bort. Jag tyckte inte om när han lade ned alla olönsamma banor, men jag känner någonstans att de gamla rävarna som tänkte på kollektivet och allmänintresset i första hand, håller på att gå in i skuggorna. Med dem kunde man gå en holmgång och få tuffa argument tillbaka. Då fick man gå hem och läsa på och komma igen. Med dagens liberaler går det inte att diskutera, antingen får man bara ideologiska svar (om hur det måste vara) eller så blir det ad hominem-argument om att jag är si eller så.

Jag vill med detta brev understödja dina ståndpunkter, uppmuntra dig att stå på dig och kanske framför allt ge en hommage till en verklig pragmatiker som ser till helheten och till det allmänna bästa. Och tacka för alla underbara resor med SJ:  All trevlig personal (en tågvärd lyfte ned min tunga väska i fredags), alla goda mackor, alla lugna stunder på tåget och möjligheten att få lite tid för sig själv!

PS. Ulf är förresten ett fint namn, min man heter också så, synd att så få barn heter det numera. DS

Hälsar

Vänstra Stranden

Intressant? Mer om Statens Järnvägar.

Inte SJ:s fel att vi inte hinner

Klagomålen på SJ:s punktlighet – och en hel del annat också – har vuxit till en mediestorm under hösten. Enligt SJ själva var endast sex av tio X2000 tåg i tid under oktober månad. Riksgenomsnittet för persontrafikens punktlighet är ca 90 procent. Enligt banverkets hemsida är det fem minuter efter tidtabell som defnierar försening och där kan man se att punktligheten i persontrafiken, även med denna snäva marginal, över tid ligger kring 80-90 procent.

Flera personer i trafikutskottet sa i SvT Rapport i torsdags att de drabbades av SJ:s förseningar varje vecka och kom försent till sammanträden. Jag åker mycket tåg i tjänsten, men jag pendlar också varje vecka med tåg och jag har under de mina hittills 18 pendlarmånader inte missat något möte p g a SJ. Men det beror inte på att tågen inte är försenade ibland, det händer då och då, oftast bara några minuter. Förklaringen är att jag alltid tar till ordetliga marginaler när jag beställer resor. De gånger jag medvetet väljer att inte göra det (t ex med pendeln i tordags…) så växte också en tio-minuters-försening till en våldsamt stressad och olycklig förmiddag. Men den situationen skyller jag inte på att SL var försenade, det berodde på att jag valde att ta en risk, och förlorade.

Så länge vi samverkar med varandra via kollektiva färdmedel – även när du ensam kör bil är du beroende av trängseln – så måste vi förnuftsmässigt inse att exakthet och punktlighet inte kan vara hundraprocentig. Jag tror inte att klagomålen på SJ handlar så mycket om att tågens punktlighet blivit sämre. Dock är trängseln på spåren så stor att minsta lilla förskjutning förstoras exponentiellt, för att undanröja det behövs mycket större satsningar på utbyggnad. Men den viktigaste förklaringen till klagomålen tor jag är att vi planerar våra liv som om vi inte behövde några marginaler, som om det var rimligt att förvänta sig att det som vi planerat för framtiden skall inträffa EXAKT på det sätt som vi bestämt.

Individualismens mentala föreställningar om att jag som individ kan kontrollera min tillvaro fullt ut griper omkring sig. Klagomålen på SJ tolkar jag som ytterligare ett sådant uttryck.

En havererad trafikpolitik

Regeringens senaste läcka om budgeten innebar att man satsar runt 20-25 miljarder på nya vägar fram till 2015. Ja, du läste rätt – VÄGAR. Det finns satsningar på järnvägar också – lite extra pengar till underhåll och handikappanpassning av stationer och så fälls det träd så att de inte ramlar ner på spåret. Men var är den stora satsningen på svenskt järnvägsnät? Var är Götalandsbanan, Västlänken och utbyggnad av norrlandstrafiken?

Regeringens prat om klimat- och miljöpolitik är bara munväder – man kan ge pengar till plåster på skadade sjöar och skogar, och prata fint om minskade koldioxidutsläpp, men när det kommer till praktiken då finns ingen framförhållning och ingen idé om att lägga om inriktningen på trafikpolitiken under de kommande decennierna.

Precis som miljöpartiet påpekat är den nya satsningen helt felriktad. Proportionerna skulle varit omvända – visst behövs det vägunderhåll och en del trafiksäkerhetsåtgärder (även om den viktigaste vore att minska alkoholkonsumtionen…) men det är ju en satsning av Gripenstedtska dimensioner på järnvägen som behövs: Snabbtåg (alltså riktiga snabtåg) och nya sträckningar som avlastar de nuvarande stambanorna, koppling mellan regionala kommunikationer och nationella genom t ex Västlänken i Göteborg och en rejäl beskattning/begränsning av lastbilstransporterna så att godset via järnväg blir ännu mer attraktivt.

Bygger vi mer vägar så ökar trafiken – all erfarenhet visar det. Jag har aldrig hört talas om något land eller någon tid där nya motorvägar, fler förbifarter och nya biltunnlar har minskat biltrafiken. Har du?

Ett genusteoretiskt perspektiv på trafikpolitiken visar dessutom att regeringens trafikpolitik gynnar – män. Läs här.

(J A Gripenstedt var finansminister och den som på tio år 1856-1866 med upplånade pengar finansierade och initierade Sveriges nuvarande stambanenät. Det du, Anders Borg!)

Buller är patriarkal maktutövning

En sommar för ett par år sedan förundrades jag över männen och deras verandor. I sommar är det männen och deras obetvingliga lust att föra oväsen som fascinerar mig. I den del av landet som inte kan kännetecknas som storstad noterar jag hur oerhört mycket oväsen som förs. Det är inte staden som bullrar, det är dessvärre landsorten.

I nästan alla mindre orter i västra Sverige återfinns ett antal unga män som kör sina bilar – oftast ganska gamla dito – runt, runt, runt en mycket liten stadskärna. Motorerna är överdimensionerade och ljuddämparna borttagna. Stereon är på och dessutom förstärkt med sub-woofers. Jag har sett dem och hört dem i Hjo, i Lidköping, i Åmål, i Årjäng, i Kristinehamn, i Mariestad, i Skara och i Falköping bara för att nämna några orter. Därutöver återfinns de något yngre männen som far omkring likt ettriga bin på sin mopeder eller cross-motorcyklar. Ju mer de låter desto bättre, tycks vara melodin. Och även dessa cirkulerar i stadskärnan, som drönare runt bikupan. När man närmar sig skärgården återfinner man motorbåtarna (eller egentligen racerbåtar) och framför allt vattenskotrar. Alltid körda av män. När man sitter i lugn och ro läser sin tidning kommer sedan lastbilschaufförerna – oftast i sina kylbilar med tillhörande kylaggregat. De låter bilen stå på tomgång medan de lastar av och besöker de butiker som skall ha varorna. I de små stadskärnorna utgör lastbilarna närmast en anomali, i Visby får man t ex trycka sig in i portar och kliva in i trädgårdar för att inte bli mosade av någon paketbil från DHL eller en leverans från ett livsmedelsföretag. Som lingon på gröten har vi parkarbetarnas trädgårdsmaskiner – häcktrimmers, gräsklippare och röjsågar.

Hela den svenska landsorten är kidnappad av män vars dröm om det goda livet tycks vara ett ständigt pågående oväsen.  Vad är det som gör att män tycks ha ett närmast infantilt behov av att märkas, synas, höras och bekräftas genom detta ständiga buller? Jag är fullständigt övertygad om att om kvinnor hade varit de som skapat trafikmiljöer och maskiner så hade låg ljudnivå varit en avgörande egenskap för hög kvalitet. Vi borde inte acceptera detta barnsliga normbrytande från männens sida där deras egon ständigt skall bekräftas och ta plats, på andra människors bekostnad. Oväsendet är faktiskt en del av en patriarkal maktordning som jag menar måste brytas – snarast!

Trygghet utan människor

Bevistade häromveckan ett seminarium om övervakningssystem i lokaltrafiken. Där framkom att det fanns ett klockrent samband mellan sjunkande antal poliser i tunnebanan i Stockholm och ökad förekomst av orden ”trygghet” och ”säkerhet” i SL:s verksamhetsberättelser. Vi förväntas alltså känna oss mer trygga i T-banan ju färre människor med auktoritet att freda oss som vi har omkring oss. Trygghet skall vi istället känna genom att vara övervakade av tekniska attiraljer.

Principen bakom är förstås effektivitet. Människor tänker, känner, handlar och funderar. Sådant är inte effektivt nog.

Allt fast förflyktigas.

Alltför lite verkstad i klimatpolitiken

Fler svenskar flyger utrikes. Luftfartsverkets statistik för november visar att utrikespassagerarna ökat med nio procent. Planen är större och tar fler passagerare (något Ekot inte nämnde i sin rapportering i morse) men trots det har utrikesavgångarna ökat, dock endast med två prcent. Inrikesflyget minskar dock, glädjande nog.

Vad som behövs för att verkligen påverka det som idag populärt kallas ”klimathotet” är politiska åtgärder och inte vädjande till människors samveten. Den politiska och ekonomiska incitamentsstrukturen måste istället förändras på ett sådant sätt att det blir fördelaktigt ur resurssynpunkt att bete sig miljövänligt. Men det är svårt att genomföra för en regering som sätter kortsiktig individuell frihet, fri företagsamhet och fri konkurrens före framtidens långsiktiga krav. Med hjälp av EG-domstolen, den borgerliga regeringen och den alltmer monopoliserade europeiska marknaden drivs Sverige in i en situation där ingenting får hindra den fria rörligheten och rätten att sälja så billigt som möjligt. En idé som när den lanserades på 1700-talet tänktes gynna den enskilde, men som idag i första hand gynnar det ansiktslösa finanskapital som driver runt i jakten på bästa vinstmarginal.

Mer kring det faktum att kunskap om vad som är bra för miljön inte leder till ett agerande som är bra för miljön kan man läsa i Petra Krantz Lindgrens bok ”Att färdas som man lär?”

Så, flygen till Thailand lär gå i skytteltrafik ännu i många år. Likt Titanics passagerare kommer vi stå på våra olika däck men likväl alla följa med i djupet.

God Jul! Vart ni än reser 🙂

Socialdemokratisk dubbelmoral i trafikpolitiken

Kanske kan Göteborg införa trängselavgifter, rapporterar Ekot idag. Lysande! Det socialdemokratiska kommunalrådet Annelie Hulthén förklarar varför socialdemokraterna är negativa till trängselavgifterna men kan tänka sig att finanisera nya motorvägar med avgifter: ”trängselavgift är ju något annat än bompengar på en bro eller en motorväg”.

Antingen är det hon säger falskt eller en logisk självklarhet. Paradoxen är ju att SAP tydligen anser att det är helt OK att fortsätta främja bilismen med hjälp av avgifter från bilisterna själva, men helt negativa till att använda samma avgifter för att stävja bilismens negativa följder. Trängselavgift och bompeng är två sidor av samma mynt. Vilket man föredrar säger allt om hur trovärdig man är som miljöpolitiker. 

Alltså, gärna klimatpolitik men först en rejäl motorväg!

Bilpornografi?

Jag tycker det är underhållande att läsa om bilar – tester, nya modeller, säkerhetsfrågor och prestanda intresserar mig. Därför slog jag upp Aftonbladets Bilbilaga (jag brukar inte läsa den…) till frukosten idag. Några rubriker: ”Saab tuffar till sig”, ”Vem pallar för vårt test?”, ”Nykomlingar i titelmatchen”, ”Klassens busar”, ”Busfadern – få rår på Golf”, ”Type-R är en vild typ” samt ”Seat Altea – ingen eldig spanjor”. En del rubriker låter pinsamt lika 70-talets FIB-Aktuellt. Fast då gällde det kvinnor och inte bilar.

Diskursen är klar. Här är det manliga värden som gäller och framför allt är diskursen centrerad kring farlighet, djärvhet, mod och konkurrens. Hur tror någon att vi genom att upprätthålla den diskursen skall få en trafiksituation där bensinsnåla bilar, lägre farter och större hänsyn i trafiken skall förverkliga nollvisionen både för människoliv och miljöförstöring?

PS. I en insändare får en kille hjälp att få upp sina gamla Mazda i fart så att han kan vara med i ”200-klubben”. Är vi säkra på att det bara är i standardvagnsracen på avlysta vägar han nyttjar dessa fartresurser… DS.