Kategori: vardagslivet och enkla nöjen

Stekt strömming med potatismos och rårörda lingon

Eftersom det uppstått en liten debatt om mat här på bloggen så tänkte jag ta mig friheten att leverera ett favoritrecept (ni som misstycker får förlåta…) och hur man lagar detta ”utan tillsatser”. Kanske behöver man förtydliga hur okomplicerat det är att laga bra mat.

Köp färsk strömming i fiskvagnen/fiskhandeln/fiskdisken, ca 500 gr för två personer. Rensa strömmingen och tag bort ryggbenet (rensningen går till så att man skär av huvudet på fisken, sprättar upp buken rakt ned och skrapar ut inälvorna, skär ut ryggbenet), skölj fisken noga och låt den rinna av. Salta (ca 1/2 msk salt totalt) . Tycker du att det är jobbigt att rensa färsk fisk så köp frusna rensade filéer. Lägg dem i kylen på morgonen så är det lagom när du kommer hem.

Doppa den rensade fisken i söndervispat ägg och därefter i ströbröd. Låt fisken torka till lite. Värm en stekpanna, lägg i en klick riktigt smör (ca 1 msk) och sätt på högsta värmen och låt fettet bli bubbligt och sedan guldfärgat, sänk värmen på stekpannan och lägg i fisken. Stek på båda sidor tills den blir medelbrun (tar ca 5-7 minuter).

Till fisken servererar du nygjort potatismos: skala och koka potatis (ca 6 st medelstora till två personer) i ca 20 minuter i lättsaltat vatten (vattnet skall precis täcka potatisen). Använd gärna hemodlad potatis, annars krav-märkt från handeln. King Edvard eller Binjte passar bäst till mos. Anpassa kokningen till stekningen av fisken så att du kan göra moset medan fisken steker. Ta av kastrullen, häll av vattnet, stäng plattan, sätt tillbaka kastrullen på plattan (då förblir moset hett), krossa potatisen med en potatisstöt, häll i ca 1/2 dl mjölk (röd ekomjölk), en nypa salt, lite svartpeppar (2-4 tag med kvarnen) samt aningen riven muskotnöt (finns hel och och riven att köpa). Lägg i 1 msk riktigt smör i moset och rör samman så att det får en bra konsistens. Börja med ett fastare mos, använd mer mjölk för att göra moset tunnare. Smaka av! Krydda mer om det behövs. Tag av kastrullen och lägg på locket i väntan på servering. Nu är nog fisken klar och kan serveras tillsammans med moset.

I frysen har du lingon (plockat själv, fått av mamma och pappa eller köpt frusna Norrlandslingon) som du före matlagningen lagt i en skål, lagt lite socker (efter smak) i och värmt i mikron. Rör om lite och smaka av så att det blir lagom syrligt.

Servera alltsammans med färska grönsaker efter säsong, t ex rårivna morötter som antingen köpt i krav-disken i affären eller odlat på kolonilotten. Att välja grönsaker efter säsong innebär att man äter de grönsaker som går att odla på friland eller i vanliga växthus, ofta inte alltför långt bort med kortare transporter. Notera också att alla ingredienser ovan, utom fisken, finns som kravmärkta varor.

NJUT av din mat som inte tagit mer än ca 30 minuter totalt att laga!

Receptet har jag lärt av Stora Kokboken, författad av Edith Ekegårdh och Britta Hallman-Haggren, båda skolkökslärarinnor. Kokboken är tryckt i Göteborg år 1957, utgiven på Wezäta förlag och innehåller precis allt man behöver veta om matlagning. (Finns för en billig penning på många antikvariat.) Sedan dess har matlagning blivit en arena för manlig självhävdelse och maten på s k gourmetrestauranger förefaller mig närmast löjeväckande med sina garnityr och gigantiska tallrikar.

Dessa små kvinnovarelser

Kan inte låta bli att länka till denna smällkaramell på SvD idag. Caroline Ringskog Ferrada-Noli gör upp med de hopplösa kvinnomyterna som särskilt hopplöst reproduceras på film, som kvinnor förväntas ”älska”…

Hon skriver bl a att

En alldeles speciell darling inom populärkulturen som man för länge sedan borde dödat. Män är män och kvinnor är fantastiska små varelser, som man blir arg och kåt på. (…) Jag längtar tillbaka till nutiden. Den som enligt alla beräkningar borde komma efter både Ibsens och de Beauvoirs tid.

Läs hela här.

Löjligt om tillsatser i maten

Mats-Eric Nilsson har tidigare gett ut boken ”Den hemlige kocken” och intervjuas i sin egen tidning SvD i Allhelgonahelgen om alla sorters ”matfusk”. Nilsson avslöjar hemligheter som att ”hemlagade” köttbullar i butiken inte är hemlagade alls eller att ”naturliga” råvaror minsann har värmebehandlats eller behandlats med mystiska gaser. Jaha, det var ju en nyhet. Inte.

Nilsson gör som så många andra journalister när de upptäcker något som de inte visste förut. De skriver en bok. För journalister har ju både språkets gåva och de rätta kontakterna. Att vi som lärde oss laga mat i skolans hemkunskapsundervisning (jag kan fortfarande göra god kycklig med curry efter de receptet) och gick på kurser om näringslära och matlagning i samband med att vi flyttade hemifrån eller läste riktiga (just det, riktiga) kokböcker alltid vetat det Nilsson skriver är inte intressant. Hur dumma tror Nilsson att vi är? Har han på fullt allvar trott att halvfabrikaten i handeln är samma sak som mammas köttbullar? Och vad menar han med tillsatser förresten – det han kallar naturlig mat är fullt med tillsatser t ex salt, ättika, kylning/värmning/konservering och andra klassiska sätt att bevara matens hållbarhet.

Nej, sluta skriva böcker om självklarheter och använd konsumentmakten till att köpa kravmärkt högrev, steka färsk strömming och köpa rotfrukter och grönsaker efter säsong. Och köp en riktig kokbok, en som är tryckt före 1980…

Buller är patriarkal maktutövning

En sommar för ett par år sedan förundrades jag över männen och deras verandor. I sommar är det männen och deras obetvingliga lust att föra oväsen som fascinerar mig. I den del av landet som inte kan kännetecknas som storstad noterar jag hur oerhört mycket oväsen som förs. Det är inte staden som bullrar, det är dessvärre landsorten.

I nästan alla mindre orter i västra Sverige återfinns ett antal unga män som kör sina bilar – oftast ganska gamla dito – runt, runt, runt en mycket liten stadskärna. Motorerna är överdimensionerade och ljuddämparna borttagna. Stereon är på och dessutom förstärkt med sub-woofers. Jag har sett dem och hört dem i Hjo, i Lidköping, i Åmål, i Årjäng, i Kristinehamn, i Mariestad, i Skara och i Falköping bara för att nämna några orter. Därutöver återfinns de något yngre männen som far omkring likt ettriga bin på sin mopeder eller cross-motorcyklar. Ju mer de låter desto bättre, tycks vara melodin. Och även dessa cirkulerar i stadskärnan, som drönare runt bikupan. När man närmar sig skärgården återfinner man motorbåtarna (eller egentligen racerbåtar) och framför allt vattenskotrar. Alltid körda av män. När man sitter i lugn och ro läser sin tidning kommer sedan lastbilschaufförerna – oftast i sina kylbilar med tillhörande kylaggregat. De låter bilen stå på tomgång medan de lastar av och besöker de butiker som skall ha varorna. I de små stadskärnorna utgör lastbilarna närmast en anomali, i Visby får man t ex trycka sig in i portar och kliva in i trädgårdar för att inte bli mosade av någon paketbil från DHL eller en leverans från ett livsmedelsföretag. Som lingon på gröten har vi parkarbetarnas trädgårdsmaskiner – häcktrimmers, gräsklippare och röjsågar.

Hela den svenska landsorten är kidnappad av män vars dröm om det goda livet tycks vara ett ständigt pågående oväsen.  Vad är det som gör att män tycks ha ett närmast infantilt behov av att märkas, synas, höras och bekräftas genom detta ständiga buller? Jag är fullständigt övertygad om att om kvinnor hade varit de som skapat trafikmiljöer och maskiner så hade låg ljudnivå varit en avgörande egenskap för hög kvalitet. Vi borde inte acceptera detta barnsliga normbrytande från männens sida där deras egon ständigt skall bekräftas och ta plats, på andra människors bekostnad. Oväsendet är faktiskt en del av en patriarkal maktordning som jag menar måste brytas – snarast!

Polisen – var god vänta…

Vid flera tillfällen har jag irriterats av den oändliga tid det tar att ringa polisen för påtala ett bilinbrott, träd över vägen eller skadegörelse i grannskapet. Igår natt var det lite mer bråttom då en trafiksituation var på väg att urarta fullständigt. Via 11414 skall man numera nå polisen. Till min alltmer upprörda förvåning får jag ta ställning till om jag vill ha ett nytt pass, anmäla en stulen cykel etc (eller varför inte köpa tågbiljett till Växjö…) innan jag alls placeras i en telefonkö. Efter närmare fem minuter bröts kontakten och jag lyckades aldrig komma fram.

Kanske skulle jag ringt 112. Och blockerat ännu fler döende personer med hjärtstillestånd, punkterade lungor och drunkningsolyckor än vad som redan är fallet.

Hur kan polisen ha frångått ett system som innebär att man når lokal radiocentral på 30 sek, får tala med en person som har lokalkännedom och veta att hjälp är på väg, till förmån för en växelfunktion där ALLA ärenden passerar samma långsamma byråkratiska kvarn – oavsett tid på dygnet? Och hur kan någon undra varför det verkliga nödnumret 112 är överbelastat och människor därför får vänta för länge på ambulans?

Ta fram ett alternativt nödnummer, eller återinför möjligheten att ringa lokal polis, för icke-livshotande situationer!

Kärlekslöshet och om att vara TV-kändis

Talade med en vän igår över en kopp te – det blev sent. Vi ställde oss med anledning av SvD:s serie och våra egna erfarenheter frågan om varför så många är så kalla inför kärleken. Vågar unga människor inte satsa på kärleken (inom andra sfärer är risktagande coolt) eller handlar det om rädslan för att missa något?

Att gå sitt hjärtas väg, tro på en livslång närhet och förtrolighet och ge sig hän i kärleken är ju riskfyllt. Man förlorar kontrollen och man kan bli sårad, ja nästan dödligt sårad. Om jag satsar på min kärlek till en annan människa så innebär det ju teoretiskt att jag går miste om någon annan kärlek som kanske skulle vara bättre. Sådana känslor är kärleken fiende nummer ett. Eller som gamle Rod Stewart sjunger om kärlek:

”Give it all you got, no holding back
Let a light in your soul
Ain’t it better to lose in love than to never love at all
than to never love at all”

Vi konkluderade fram emot midnatt att vi var glada att vi hade satsat. Till och med fler gånger än en.

På hemväg från apoteket bullrade fyra unga män fram bakom mig. Den ene sa att han ”har vart på TV” och de andra blev genast intresserade. Vad ville TV och vad var det för intervju undrade de ivrigt. ”Ja, det är GT-TV alltså” sa TV-kändisen och lät lite generad. ”Hm, har man den hemma?” undrade en, och någon svarade att jodå hade man Comhem så hade man GT-TV. ”Och så finns det ju på nätet” tillade vår unge TV-kändis triumfatoriskt. ”Du är min kändaste vän då” sa en av de övriga tre med beundran i rösten.

Håhåjaja.