Att träffa William på Metropolitan

Idag har jag äntligen träffat William – ja, han heter egentligen inte William men någon synnerligen taktlös person har döpt den lilla blå flodhästen till just William. Sedan jag var i 20-års åldern har jag tänkt att jag någon gång skall få se honom i verkligheten. Besviket konstaterade jag för länge sedan att han fanns i kopia i ett museum jag var i, men jag köpte ett kort i alla fall. Idag gick således drömmen i uppfyllelse och där stod den lilla blå flodhästen och såg alldeles vanlig ut. I kanten av en monter med flera gravfynd stod han och såg allmänt prestigelös ut, vilket han säkert varit ända sedan ca 1900 f kr då han hamnade i graven.

Metropolitan museum inrymmer inte bara den största egyptiska samlingen utanför Kairo utan har också i huvudsak bevarat museikaraktären på samlingen. Man går runt och tittar och det finns skyltar där det står vad saker är. För mig ger det betydligt mer förståelse än många av moderna museernas välvilliga men överpedagogiska och färdiga tolkningar av sina utställningar. Låt föremålen tala för sig själva. William talade till mitt hjärta – inte för att han är liten och blå utan för att han förmedlade en känsla av mänsklighet som överbryggade de 3000 åren mellan oss.

I övrigt kan man lyfta fram samlingen från drottning Hatshepsuts regim från vilken många fynd finns bevarade. De kvinnliga regenterna tenderar att dra uppmärksamheten till sig. Också på Metropolitan ansågs det vara lite oväntat att hennes regeringstid kännetecknades av många fälttåg i främmande länder samtidigt som det var en kulturellt blomstrande tid.

Kontrollera, garantera och säkerställa – om vår tids kontrollkult

”Livet kan man inte ha på banken” sjöng den alldeles för tidigt bortgångne Totta Näslund i sången av Mikael Wiehe. Det är onekligen en sentens som jag tycker borde lända till större eftertanke i samhället.

Vanvården på Bäckagården i Halmstad berodde på dåliga rutiner får vi veta. Socialtjänsten skall kontrolleras hårdare och kunna utsättas för sanktioner, minsann, om de gör fel. Och missförhållanden på s k HVB-hem (hem för barn och ungdomar som behöver bli omhändertagna) skall försvinna genom att ”man säkerställer” att barnen under sina permissioner tas om hand av föräldrarna får vi veta i Rapport-sändningen  halv-åtta. Och sedan tidigare vet vi att trakasserierna i Rödeby inte var polisens ansvar. Mannen på häktet i Mariestad som fick hänga i sin snara tills han dog för att vakterna inte skar ner honom var för dåligt utbildade. I inget fall ställs frågan om inte en medmänsklig tanke kunde förändrat situationen.

Varifrån kommer denna bisarra, för att inte säga neurotiska, tilltro till regler och rutiner? Själv en vän av rutiner (de sparar energi som kan frigöras i kreativa processer) har jag aldrig någonsin trott vare sig på säkerhetskontroller eller regleringar som en universalmedicin. (Ta bara flygets löjeväckande security checks – det är när man störtar som man dör. Inte om man har en flaska schampo med sig.) Jag har i ett annat sammanhang påpekat att vi människor är mycket bättre på att skapa och formulera regler och system än på att leva i dem.

Att rutinerna, reglerna och systemen är bra är väl ett grundkrav? Det är ju när dessa fallerar som vi sätts på prov. Den s k mänskliga faktorn är ju faktiskt vad vi borde utgå ifrån, inte låtsas att den är något oförutsett.

Nej, det är bristen på civilkurage och personligt ansvar som avslöjas när vi skyller på bristande rutiner. Samtidigt kanske missförhållandena kom upp till ytan just genom att någon okänd individ faktiskt hörde av sig. Om inte var och en av oss tar ansvar för att samhället och det kollektiva fungerar så kan vi konstruera hur finurliga system som helst. Den dag en individ gör en miss – vilket vi alla gör hela tiden – är det de andras ansvar och solidaritet som avgör om människor kommer till skada eller ej. Idag tycks alldeles för många vara mer rädda för att göra fel än måna om att göra rätt.

Har man inte gjort några misstag har man inte gjort något annat heller. Så sluta fila på systemen. Låt oss titta oss i spegeln istället, och skapa ett samhälle med den bilden som mall.

Jag tänker nu ha en god jul…

…och jag hoppas att alla ni andra också skall få det. Jular kan se väldigt olika ut. Jag har firat Alternativ Jul, jag har varit på släktjular med 25 personer och jag har suttit vid fina middagsbord med vita linnedukar med sju personer varav jag inte kunnat tala allvar med en enda. Jag har firat julaftnar som inneburit besök på tre ställen samma eftermiddag och julaftnar där dagen var en av fyra som man satt instängd i en prästgård 70 mil hemifrån och där det var en order att lyssna på julevangeliet. Jag har suttit en julafton med en katt i knät och tittat på en ung man som var i sådant behov av förbjuden stimulantia att det ryckte i hela kroppen. Ungefär när andra män ger sig ut efter kvällstidningen försvann han ut efter nåot annat. Och kom tillbaka lugnare.

Jul är olika. Men jul kan trots det vara väldigt bra. Om vi ger julen en chans och försöker finna glädjen i den stund som vi faktiskt är i just då.

Själv lyssnar jag alltid på ”Glitter, Glögg och Rock’n’Roll” från 1979 när jag klär granen. Särskilt njuter jag av Ulf Lundells ”God Jul, är det nå’n hemma?” som beskriver en något annorlunda julstämning (kanske Reinfeldts utanförskap…) och den sockersöta och ljuva ”Snart kommer änglarna att landa” som spelades lagom tills att granen var klädd i år. En liten tår i ögat blev det allt vid den glittrande granen.

GOD JUL!

EXTRA julklapp på julafton. Jugend-julkort från 1906, finns på Postmuseum:

god-jul-med-anglar1

Inte SJ:s fel att vi inte hinner

Klagomålen på SJ:s punktlighet – och en hel del annat också – har vuxit till en mediestorm under hösten. Enligt SJ själva var endast sex av tio X2000 tåg i tid under oktober månad. Riksgenomsnittet för persontrafikens punktlighet är ca 90 procent. Enligt banverkets hemsida är det fem minuter efter tidtabell som defnierar försening och där kan man se att punktligheten i persontrafiken, även med denna snäva marginal, över tid ligger kring 80-90 procent.

Flera personer i trafikutskottet sa i SvT Rapport i torsdags att de drabbades av SJ:s förseningar varje vecka och kom försent till sammanträden. Jag åker mycket tåg i tjänsten, men jag pendlar också varje vecka med tåg och jag har under de mina hittills 18 pendlarmånader inte missat något möte p g a SJ. Men det beror inte på att tågen inte är försenade ibland, det händer då och då, oftast bara några minuter. Förklaringen är att jag alltid tar till ordetliga marginaler när jag beställer resor. De gånger jag medvetet väljer att inte göra det (t ex med pendeln i tordags…) så växte också en tio-minuters-försening till en våldsamt stressad och olycklig förmiddag. Men den situationen skyller jag inte på att SL var försenade, det berodde på att jag valde att ta en risk, och förlorade.

Så länge vi samverkar med varandra via kollektiva färdmedel – även när du ensam kör bil är du beroende av trängseln – så måste vi förnuftsmässigt inse att exakthet och punktlighet inte kan vara hundraprocentig. Jag tror inte att klagomålen på SJ handlar så mycket om att tågens punktlighet blivit sämre. Dock är trängseln på spåren så stor att minsta lilla förskjutning förstoras exponentiellt, för att undanröja det behövs mycket större satsningar på utbyggnad. Men den viktigaste förklaringen till klagomålen tor jag är att vi planerar våra liv som om vi inte behövde några marginaler, som om det var rimligt att förvänta sig att det som vi planerat för framtiden skall inträffa EXAKT på det sätt som vi bestämt.

Individualismens mentala föreställningar om att jag som individ kan kontrollera min tillvaro fullt ut griper omkring sig. Klagomålen på SJ tolkar jag som ytterligare ett sådant uttryck.

Stekt strömming med potatismos och rårörda lingon

Eftersom det uppstått en liten debatt om mat här på bloggen så tänkte jag ta mig friheten att leverera ett favoritrecept (ni som misstycker får förlåta…) och hur man lagar detta ”utan tillsatser”. Kanske behöver man förtydliga hur okomplicerat det är att laga bra mat.

Köp färsk strömming i fiskvagnen/fiskhandeln/fiskdisken, ca 500 gr för två personer. Rensa strömmingen och tag bort ryggbenet (rensningen går till så att man skär av huvudet på fisken, sprättar upp buken rakt ned och skrapar ut inälvorna, skär ut ryggbenet), skölj fisken noga och låt den rinna av. Salta (ca 1/2 msk salt totalt) . Tycker du att det är jobbigt att rensa färsk fisk så köp frusna rensade filéer. Lägg dem i kylen på morgonen så är det lagom när du kommer hem.

Doppa den rensade fisken i söndervispat ägg och därefter i ströbröd. Låt fisken torka till lite. Värm en stekpanna, lägg i en klick riktigt smör (ca 1 msk) och sätt på högsta värmen och låt fettet bli bubbligt och sedan guldfärgat, sänk värmen på stekpannan och lägg i fisken. Stek på båda sidor tills den blir medelbrun (tar ca 5-7 minuter).

Till fisken servererar du nygjort potatismos: skala och koka potatis (ca 6 st medelstora till två personer) i ca 20 minuter i lättsaltat vatten (vattnet skall precis täcka potatisen). Använd gärna hemodlad potatis, annars krav-märkt från handeln. King Edvard eller Binjte passar bäst till mos. Anpassa kokningen till stekningen av fisken så att du kan göra moset medan fisken steker. Ta av kastrullen, häll av vattnet, stäng plattan, sätt tillbaka kastrullen på plattan (då förblir moset hett), krossa potatisen med en potatisstöt, häll i ca 1/2 dl mjölk (röd ekomjölk), en nypa salt, lite svartpeppar (2-4 tag med kvarnen) samt aningen riven muskotnöt (finns hel och och riven att köpa). Lägg i 1 msk riktigt smör i moset och rör samman så att det får en bra konsistens. Börja med ett fastare mos, använd mer mjölk för att göra moset tunnare. Smaka av! Krydda mer om det behövs. Tag av kastrullen och lägg på locket i väntan på servering. Nu är nog fisken klar och kan serveras tillsammans med moset.

I frysen har du lingon (plockat själv, fått av mamma och pappa eller köpt frusna Norrlandslingon) som du före matlagningen lagt i en skål, lagt lite socker (efter smak) i och värmt i mikron. Rör om lite och smaka av så att det blir lagom syrligt.

Servera alltsammans med färska grönsaker efter säsong, t ex rårivna morötter som antingen köpt i krav-disken i affären eller odlat på kolonilotten. Att välja grönsaker efter säsong innebär att man äter de grönsaker som går att odla på friland eller i vanliga växthus, ofta inte alltför långt bort med kortare transporter. Notera också att alla ingredienser ovan, utom fisken, finns som kravmärkta varor.

NJUT av din mat som inte tagit mer än ca 30 minuter totalt att laga!

Receptet har jag lärt av Stora Kokboken, författad av Edith Ekegårdh och Britta Hallman-Haggren, båda skolkökslärarinnor. Kokboken är tryckt i Göteborg år 1957, utgiven på Wezäta förlag och innehåller precis allt man behöver veta om matlagning. (Finns för en billig penning på många antikvariat.) Sedan dess har matlagning blivit en arena för manlig självhävdelse och maten på s k gourmetrestauranger förefaller mig närmast löjeväckande med sina garnityr och gigantiska tallrikar.

Dessa små kvinnovarelser

Kan inte låta bli att länka till denna smällkaramell på SvD idag. Caroline Ringskog Ferrada-Noli gör upp med de hopplösa kvinnomyterna som särskilt hopplöst reproduceras på film, som kvinnor förväntas ”älska”…

Hon skriver bl a att

En alldeles speciell darling inom populärkulturen som man för länge sedan borde dödat. Män är män och kvinnor är fantastiska små varelser, som man blir arg och kåt på. (…) Jag längtar tillbaka till nutiden. Den som enligt alla beräkningar borde komma efter både Ibsens och de Beauvoirs tid.

Läs hela här.

Löjligt om tillsatser i maten

Mats-Eric Nilsson har tidigare gett ut boken ”Den hemlige kocken” och intervjuas i sin egen tidning SvD i Allhelgonahelgen om alla sorters ”matfusk”. Nilsson avslöjar hemligheter som att ”hemlagade” köttbullar i butiken inte är hemlagade alls eller att ”naturliga” råvaror minsann har värmebehandlats eller behandlats med mystiska gaser. Jaha, det var ju en nyhet. Inte.

Nilsson gör som så många andra journalister när de upptäcker något som de inte visste förut. De skriver en bok. För journalister har ju både språkets gåva och de rätta kontakterna. Att vi som lärde oss laga mat i skolans hemkunskapsundervisning (jag kan fortfarande göra god kycklig med curry efter de receptet) och gick på kurser om näringslära och matlagning i samband med att vi flyttade hemifrån eller läste riktiga (just det, riktiga) kokböcker alltid vetat det Nilsson skriver är inte intressant. Hur dumma tror Nilsson att vi är? Har han på fullt allvar trott att halvfabrikaten i handeln är samma sak som mammas köttbullar? Och vad menar han med tillsatser förresten – det han kallar naturlig mat är fullt med tillsatser t ex salt, ättika, kylning/värmning/konservering och andra klassiska sätt att bevara matens hållbarhet.

Nej, sluta skriva böcker om självklarheter och använd konsumentmakten till att köpa kravmärkt högrev, steka färsk strömming och köpa rotfrukter och grönsaker efter säsong. Och köp en riktig kokbok, en som är tryckt före 1980…