De nordiska national-konservativa partierna

Efter en vecka i ett kontinuerligt akademiskt seminarium kring de högerpopulistiska partierna i Norden (en s k workshop) inom ramen för Nordiska statsvetarförbundets konferens (NOPSA) i Vasa, Finland, är jag mer och mer övertygad om att dessa partier istället borde definieras som national-konservativa. Erfarenheter och studier från alla de nordiska länderna visar dels att det norska Fremskrittspartiet (FrP) är en något främmande fågel i en eventuellt högerpopulistisk partifamilj, dels att det som förenar parterna (inklusive FrP) är att de är nationalistiska och auktoritära. När man jämför Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet framstår den exkluderande nationalismen (på 80-talet kallad etnocentrism i fransk debatt) och de auktoritära dragen som den grundläggande likheten.

Att partierna är national-konservativa utesluter inte att de är populister, men populismen utgör inte någon grundläggande eller avgörande ideologisk grund som kan sägas utgöra det element som på ett avgörande sätt skiljer dessa partier från alla övriga partier i Norden. Inte heller utgör populismen det avgörande element som förenar just dessa partierna med varandra.

En annan insikt som jag fick under diskussionerna var att vår vardagsspråkliga användning av begreppet ”liberal” när vi talat om Mogens Glistrups parti i Danmark – som är ursprunget till Dansk Folkeparti – samt Anders Langes parti – som är ursprunget till Fremskrittspartiet –  har varit dubiös. På 70-talet, när dessa partier uppstod, kallades de i allmänhet skattemissnöjespartier, och de hade stora likheter med den sk Tea Party-rörelsen i dagens USA. Parterna förespråkade en anti-statlig hållning där skatten skulle vara låg och statens inflytande vara minsta möjliga, något många menade var en tidig form av europeisk nyliberalism. de hade dock föregångare i den franska Poujadist-rörelsen som var både ett skattemissnöjesparti och en del av den rörelse som ville behålla Algeriet franskt. Men nu är jag av den uppfattningen att dessa partier redan då drevs av en nationalistisk och auktoritär ideologi. Det var den socialdemokratiska välfärdsstaten som var i skottgluggen, inte som en stat vilken som helst utan som ett hot mot de nationella värden och patriarkala strukturer som Glistrup och Lange ville främja.

Min uppfattning är därför att – med reservation för att FrP fortfarande sticker ut lite grand – dessa fyra partier bör ideologiskt tillhöra partifamiljen national-konservativa partier. Därutöver finns dels intressanta nordiska särdrag som vi kommer att få anledning att fundera kring framöver, t ex agrarpopulismens betydelse. Att de förenas av en sakpolitik och politiska agendor om invandrings- och integrationspolitik är en följd av den ideologiska tillhörigheten, inte en orsak till den.

Jag kommer att fördjupa mig igen (för vilken gång i ordningen minns jag inte..) i den fina klassikern ”Nationalism” av Elie Kedouri.

Här kan man läsa mer om NOPSA.

Åkesson otaktisk i sitt sommartal

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson höll idag sitt politiska sommartal i Sölvesborg. Åkesson valde att helt inrikta sitt tal på det politiska massmordet och bombdådet i Norge den 22 juli, trots att han själv menade att det fanns mycket annat att säga, t ex om regeringens vänsterorienterade ”villfarelser” inom barnomsorgen eller om de ”bisarra” reaktionerna på hans Almedalstal. Nu fick vi aldrig veta vilka villfarelserna var och inte heller vilka reaktioner som hans tal i Almedalen som var ”bisarra”. (Enligt min uppfattning var reaktionerna i seriösa medier ganska lågmälda och sakliga, men smaken är ju som baken.)

För mig framstår det som mycket otaktiskt att ägna hela talet åt att försöka distansera sig från händelserna i Norge. Det är ett känt retoriskt faktum att när försvaret mot angrepp sker på bekostnad av talet om den egna politiken då hamnar man på defensiven och fotfästet sviktar snabbt. Genom att oavbrutet tala om Ander Behring Breivik och hans manifest förlänger Åkesson debatten om kopplingen mellan SD och dåden i Norge. Åkesson har en faiblesse för att lägga saker tillrätta, han vill äga spelplanen innan han ger sig in i debatten. Hans Almedalstal var en genomgång av det politiska året från SD:s synpunkt, men syftet var också att därmed rätta till verklighetsbeskrivningen så att de egna argumenten och ståndpunkterna blev de adekvata. På samma sätt tycktes han nu inte kunna motstå frestelsen att lägga tillrätta och förklara genom att gå igenom Breiviks manifest bit för bit och visa på hur intellektuellt undermåligt det var – och att det inte fanns några kopplingar till SD.

Åkesson lyckas troligen få Breiviks dåd att kleta fast än mer vid SD genom att så ihärdigt tala om det i nästan 40 minuter.

I talet påtalade Åkesson att man ”måste självklart tillåtas kritisera svensk invandringspolitik” utan att anses ansvarig för Ander Behring Breviks dåd. Vem har sagt emot? Många partier har kritiserat svensk invandringspolitik – från olika perspektiv – utan att anses ansvariga för Breviks handlingar. Detta vet förstås Åkesson.Vad Åkesson egentligen menar är att Sverigedemokraternas kritik och avståndstagande från svensk invandringspolitik skall få passera utan motargument – något som framstår som lite naivt i den politiska sfär där partiet genom sin riksdagsplats nu rör sig.*

De mothugg som SD får tolkar partiledningen som försök att ”tysta” dem, ett argument som skulle kunna gälla så länge partiet inte fanns med i riksdagen, satt i utskott och deltog på lika villkor i Sveriges politiska liv. Inget annat svenskt riksdagsparti skulle drömma om att anse kritik mot den egna politiken vara försök att tysta dem. Politik är en tuff bransch, för alla partier. Kritik och argument är politikens livsnerv.

Jag tror att Jimmie Åkesson gör ett taktiskt misstag i sitt tal som själv väljer att låta Breiviks dåd få så stora proportioner för partiet att han försvarar sig mot en mediedebatt istället för att lansera sin egen politik. Det kanske peppar den inre kretsen i partiet, men det mobiliserar inga nya väljare. Jag tror att Åkesson skulle låtit en passage i början handla om dåden i Norge, han skulle tagit avstånd (som den självklaraste sak i världen) och därefter gått vidare och pratat om vilken typ av politik och vilka förslag SD har både inom invandringens område och t ex barnomsorg, skola och äldrevård. Då hade han visat ett moget politiskt ledarskap som kunnat mobilisera de politiskt mer perifera väljarna och sympatisörerna.

* Logiken lär oss dessutom att om jag framför åsikt X och uppfattar kritik mot innehållet i X som försök att tysta debatten då deltar jag överhuvudtaget inte i någon debatt. Då är den enda lösningen att jag får framföra åsikt X utan något mothugg och endast beröm och medhåll accepteras. Jag har svårt att logiskt uppfatta detta som något annat än att just ”tysta debatten”.

Hela talet kan du läsa här.

Att vara nämndeman, eller att inte vara det

Med anledning av diskussionen kring Eric Hellsborns (SD) lämplighet som nämndeman i Förvaltningsrätten i Göteborg tänkte jag berätta en historia jag hämtat direkt från den utmärkta boken ”Nazismen i Skaraborgs län 1930-1945” av Henrik Dammberg. För den som är obekant med Hellsborn-affären kan nämnas att han anser att den politiska massakern i Norge den 22 juli i grund och botten är ”islamiseringens” och ”mångkulturens” fel. (Läs mer i Hallandsposten.)

Efter andra världskriget var det många f d nazister och nazi-influerade tyskvänliga som gjorde avbön. En f d aktiv i en nazistisk grupp i Vilske-Kleva i Skaraborg gick efter kriget med Folkpartiet. Han föreslogs 1963 till nämndeman i Wilske häradsrätt för sex år. Händelsen ägde alltså rum ca 20 år efter krigsslutet och mannen hade suttit i kommunfullmäktige för Folkpartiet sedan 1946. Socialdemokraterna vägrade acceptera att en f d nazist skulle sitta som nämndeman och det blev en mycket hätsk debatt i fullmäktige som slutade med att en annan person valdes som nämndeman, motkandidaten fick 18 röster mot den f d nazistens 12 röster.

När den då unge reportern på Skaraborgs läns tidning (SkLT) Hans Menzing* ringde upp mannen som inte fick bli nämndeman uttryckte den f d nazisten ånger och uttryckte stor förståelse för att en person med nazistiskt förflutet inte kunde vara nämndeman. Trots ånger och avbön, samt med verksamhet i ett demokratiskt parti under 20 år, utsågs han inte till nämndeman.**

Erik Hellsborn har nu lagt ned sin blogg, åtminstone tillfälligt, och hänvisar till ”utmärkta” sidor som ”Gates of Vienna”, en blogg där t ex kampen mot islam drivs med emfas. Hellsborn har också hävdat att han inte anser att han ”gjort något fel” när han sagt att mångkultur och islamisering är bakgrunden till Breiviks dåd. Han sa, enligt lagmannen i förvaltningsrätten, att han tagit bort det från sin blogg eftersom det väckt så stort ”uppseende”.

Nämndemannainstitutet syftar till att låta det allmänna rättsmedvetandet få genomslag i rättskipningen. År 1963 ansågs det finnas politiska gränser för detta genomslag. År 2011 är det juridiken som avgör, lagmannen anser helt enkelt inte att lagens rekvisit för ”uppenbart olämplig” är uppfyllt. Frågan är om nämndemännen lämplighet är en juridisk eller politisk fråga.

Läs också juridikprofessorn Mårten Schultz tidigare inlägg i ämnet.

* Hans Menzing blev sedan chefredaktör för SkLT där han hade vänligheten att anställa mig som lokalreporter. Kanske det roligaste tidningsjobb jag haft.

** sid 131-132 i Dammbergs bok.

Om skuld och ansvar för massakern och terrorn i Norge

Anders Behring Breivik genomförde den 22 juli 2011 en terrorattack mot en demokratisk statsledning och mot ett politiskt parti som gjort det till sin ideologi att försvara det pluralistiska samhället. Det vore naivt att inte erkänna att attentatet mot regeringskvarteren i Oslo och massmordet på socialdemokratiska ungdomar hade en ideologisk drivkraft. Gärningsmannen anger själv i en omfattande text som han publicerade på nätet strax före attentatet att Oslo tack vare den ”norska kulturmarxistiska/multikulturella regimen” har blivit ett ”multikulturalist shit hole” och han beskriver hur Islam hotar den västerländska civilisationen. Det råder således knappast någon tvekan om att Breivik drevs av sina ideologiska utopier. Men därifrån till en kollektiv skuldbeläggning är steget dels långt, dels förhindrar det en förståelse för vad som hänt.

Inom högerextrema och patriotiska kretsar tar många nu avstånd från Breiviks attentat och kallar honom provokatör. Andra inom samma miljö förklarar hans agerande med just den ”multikulturalism” som råder i Europa. Vi skulle alltså själva dragit på oss detta genom att inte hålla islam och andra främmande kulturer borta. Dessa argument är typiska för fundamentalistiska miljöer – hade attentatet utförts av en islamsk terrorist hade detta varit ett belägg för faran med mångkulturalism, när det nu är en inhemsk terrorist är detta också ett belägg för faran med mångkulturalism. Det spelar alltså ingen roll vad som verkligen händer, det är ändå mångkulturalismens fel. Detta sätt att resonera innebär att oavsett vad som händer i den verkliga världen så kommer det att kunna användas som ett argument och belägg för den egna övertygelsen. I det läget är man en del av en konspirationsvärld och är inte längre nåbar för rationella argument.

Enligt min uppfattning är meningslöst att försöka förklara Breiviks agerande genom att han omfattade den eller den ideologin. Det han gjorde gjorde han som individ och det är ett individuellt ansvar han bär. Han har genom sin fanatiska tro på en ”ren” västvärld stängt av sig från alla andra argument, alla former av dialog och alla former av falsifiering av den egna övertygelsen. Han har redan där agerat på ett sätt som kan beskrivas som moraliskt förkastligt eftersom han stängt av alla källor till alternativ kunskap som fanns runt omkring honom. För detta måste han, liksom vi alla, bära ett personligt ansvar. Han har haft många möjligheter att besinna sig, att fatta ett annat beslut än det han till slut fattade.

Men, när detta är sagt, så måste vi alla ändå titta oss i spegeln och fråga oss i vilken grad vi bidrager till en samhällsdebatt som vulgariseras, tänjs och fylls med våldsromantiska inslag på ett sådant sätt att individer som Breivik tar steget från ord till handling. För några år sedan reagerade jag över barn i tio-tolv-årsåldern som låtsades skjuta på förbipasserande gående på en trottoar – och fick förstås ilskna reaktioner. På samma sätt har jag tillrättavisat vänner som talar i våldstermer om sina politiska motståndare. Vi alla har ett eget moraliskt ansvar för den retorik och de argument vi för fram, ju längre vi tänjer våra gränser desto troligare att en lättpåverkad individ faktiskt tar orden på allvar. I enlighet med statsvetaren Chantal Mouffe kräver demokratin att vi helt och fullt bejakar våra politiska konflikter men låter dem omsättas i fredlig polemik och argumentation inom en demokratisk ram. Retorik som alluderar på våld och död borde bannlysas från den politiska debatten.

Vi kan inte bortse från att Breivik hade ett politiskt mål, hans mål för attentatet var en kamp mot vad han kallade ”kulturmarxism” och ”mångkultur” som han ansåg hotade västvärlden. Vi kan därför inte heller bortse från att vi i våra västliga demokratier nu under ett par decennier sett en nyvaknad, aggressiv och våldsfixerad, nationalistisk, islamofobisk och anti-semitisk retorik och debatt såväl på internet som i skolor och på arbetsplatser. I utkanterna av denna retorik befinner sig också många frustrerade människor som riktar sitt hat mot samhällsetablissemang och politiska motståndare. Det betyder inte att främlingsfientligheten ökar, men det betyder att det numera finns aktörer som mobiliserar den för sina egna politiska syften. Bristen på insikt bland en del politiskt aktiva om vilka konsekvenser en sådan mobilisering får skrämmer mig.

Politik är på allvar. Låt oss besinna det.

Läs också Daniel Poohl i Expo.

Läs även Ulf Bjereld om Breiviks manifest.

Denna post publiceras också som debattinlägg i tidningen Dagen tisdagen den 26 juli.

Mardrömmen i Norge

Vårt grannland Norge har drabbats av en ofattbar tragedi, en politisk massaker som kan ha närmare 100 offer, de flesta unga socialdemokrater på sommarläger på Utöya, väster om Oslo. Många av oss har vänner, släkt och kolleger i Norge. Norge är nära och har så varit under många år. Norge har genomlevt svåra olyckor och tragedier även efter andra världskriget, men skillnaden mellan en olycka och ett attentat är att i det sistnämnda finns en människa som gjort sig till redskap för en ond vilja. Det är svårare att försonas med en förlust som skett till följd av medmänniskas genomtänkta vilja.

Idag tänker jag på föräldrar och anhöriga till de döda, jag tänker på alla dem som idag måste leda, organisera och genomföra räddnings- och undersökningsarbete och jag tänker på oss alla som längtar ett öppet och demokratiskt samhälle med plats för kärlek och omsorg.

Det som hänt i Norge skall inte tas till intäkt för spekulationer innan vi vet mer om gärningsmannen, hans motiv och eventuella medhjälpare. I denna stund är det bästa vi kan göra är att visa Norge allt vårt stöd, bistå de som kommer till oss och vidhålla kraften i en öppen och fri politisk debatt.

Norge, mina norska vänner, kolleger och släktingar, ni är idag oavbrutet i mina tankar. Vi delar er sorg och förtvivlan.

Centern måste visa mer än lojalitet

Centerpartiet skall få en ny ledare. Lyckligtvis har partiet valt att skapa en process för valet av ledare som är öppen för medlemmarnas preferenser. Frågan är om det räcker för att Centern av egen kraft skall klara att svinga sig upp från fyra-procents-träsket. Valet står mellan fortsatt förnyelse i nyliberal riktning under Annie Johansson, konsolidering av landsbygds- och företagarprofilen under Anna-Karin Hatt eller ett försiktigt närmande till de traditionella väljargrupperna under Anders W Jonsson.

Medierna utsåg redan under Almedalsveckan Annie Johansson till den givna partiledarkandidaten medan Anna-Karin Hatt ansågs vara Olofssons kronprinsessa, och inte vara särskilt karismatisk. Anders W Jonsson har förstås inte funnits i medierna i någon större utsträckning – han har inte riktigt den mediemässiga framtoningen. Men ibland känns det på riktigt som om medier och journalister inte riktigt inser – på allvar – att framgång i medierna inte avgör valet av partiledare. På samma sätt som socialdemokraterna troligen lärt sig en hel del om hur ett partiledarval INTE skall gå till borde kanske politiska journalister också ha lärt lite grand om jokrar i leken (dvs personer som har stark ställnig i en folkrörelse utan att därför vara journalistikens älsklingar).

Centern har valt att låta sin tillhörighet till det borgerliga blocket innebära ett nej till samarbete åt andra hållet. Jag tror inte att partiledarvalet kommer att påverka denna position. Men däremot kan Centers långsiktiga roll som mittenparti och folkrörelse kommer att avgöras. Om man inom partiet skall hinna bromsa nedgången och hitta ett vinnande koncept innan nästa val måste partiledaren förmå att samla gruppen och visa vari Centerns politiska värderingskarta eller intresseprofil består. För det är just nu osäkert – vid sidan av bilden av den lojala allianspartnern som säger sig älskar företagare. Min personliga favorit för denna uppgift är Anna-Karin Hatt men tack och lov är det partiets medlemmar som bestämmer vem som skall bekläda posten som partiledare.

Vem i all sin da’r har behov av hemleverans av alkohol?

Carl B Hamilton tycker att vi alla skall kunna beställa spriten på nätet och få den levererad hem till dörren, som med morgontidningen på morgonen. Systembolaget själva säger att de har funderat på saken, men frågan är inte utredd ordentligt. Hamilton menar i sin text att konflikten mellan den av flera borgerliga politiker önskade gårdsförsäljning och monopolet för Systembolaget skulle gå att hantera genom att låta Systembolaget hantera en ”hemkörningsservice” i samarbete med gårdarna (som ju inte alls behöver vara gårdar utan lika gärna kan vara bryggerier i centrala sta’n).

I ett samhälle där allt fler tjänster utvecklas är Hamiltons idé ganska trendig. Men är det verkligen att öka tillgängligheten till alkohol som är Systembolagets uppgift? Och dess styrelse i vilken Hamilton också sitter? Systembolaget har ett oerhört stort utbud, har en service som få andra vinbutiker utomlands kan uppvisa och möjligheterna att beställa och få fram de varor man själv önskar är mycket stora. Som Systembolagets presstalesman så finns monopolet i Sverige inte för att maximera försäljningen. Skall man vara ärlig finns Systembolaget för att kontrollera bruket.

Vilket argument använder då Hamilton för att motivera sitt förslag? Jo, att öka legitimiteten bland allmänheten. Systembolaget har redan starkt stöd, ingenting tyder på att Systembolaget har tappat i förtroende. Ändå reser en massa människor utomlands för att köpa billigt öl, vin och sprit. De två sakerna hänger inte ihop. Sedan nämner Hamilton gårdsförsäljningen. Och det är väl snarast där EU-entusiasten och folkpartisten Hamilton visar sitt egentliga motiv. Det är för att kunna få igenom gårdsförsäljning i Sverige som Systembolaget skall införa ”drop-in-box”-service för oss alla.

Idén om gårdsförsäljning är nämligen inte förenlig med den restriktiva alkoholpolitik som är Sveriges motiv för att bibehålla Systembolaget. Och det vet Hamilton. Hans partikollega Barbro Westerholm har påpekat detta nogsamt. Och den gårdsförsäljning som flera talar sig varma för har en tveksam grund. Den s k gården kan lika gärna vara ett brygger i Stockholms innerstad, så glöm det där med bonderomantiken. Är det någon som lobbat duktigt tro?

Att öka tillgängligheten till alkohol för personer som har problem med drickandet utan att för den skull se ut som den traditionella A-lagaren, att riskera att leverera alkohol till hem där det förekommer misshandel, att utan vilja hamna i en situation där ungdomar har lättare att få tillgång till alkohol genom en förhållandevis anonym process via äldre ”langare” och att skapa en ny marknad – öppen för både mutor och påtryckningar – utan annat motiv än att Sveriges Bryggerier m fl får sin vilja igenom och ökar tillgängligheten till den drog som skapar mer sjukdom, misshandel, våld och skador i samhället än någon annan vore rätt korkat tycker jag. Jag har inget behov alls av hemleverans, vem är det som tycker att denna ”service” skulle vara av så oundgängligt intresse att vi gärna offrar några misshandelsfall och fettlevrar för den sakens skull? (Vid sidan av de ungdomar som redan har många nummer att ringa för tjänstvilliga vuxna som handlar i Tyskland och Danmark.)

För övrigt är förslaget ett typ-exempel på sub-optimering – vilket borde störa Hamilton som är ekonom.

Åkesson citerar Nalle Puh och vill återvinna folkhemmet

Det var Jimmie Åkessons premiärtal i Almedalen, men inte bara för honom personligen utan för Sverigedemokraterna som parti. Man förstår att denna position är något han och partimedlemmarna måste ha längtat efter, och parollen ”Här för att stanna” indikerar också en viss triumfatorisk känsla. Antagligen riktad mot all dem som ”bor på Södermalm och sysslar med media”, för att citera honom själv.

Åkesson började med en lång exposé och beskrivning av det politiska landskapet ur Sverigedemokraternas perspektiv. Partiet litar inte på etablerade medier och behovet av att lägga till rätta och förklara hur man ser på det gångna parlamentariska året är därför givet. För Åkesson är det viktigt att peka på legitimiteten i den egna positionen och på behovet av just den roll som tungan på vågen som partiet har. Samt förstås att man använt den så bra man kunnat utan att tillhöra något block. Åkesson poängterade att han tillhör den socialkonservativa idéströmningen, men av talets slut att döma (folkhemmet) är det nog snarare den nationalkonservativa. Retoriskt föll han på eget grepp när han först sade sig förneka vänster och höger som skiljelinje i svensk politik för att strax därefter använda just denna uppdelning för att angripa motståndarna. Alla de nyaste partierna (Kd, Mp, Sd) har velat sätta sig över vänster-höger-skiljelinjen, det är ett slags argument för den egna existensen. Men i sinom tid har de inordnat sig i det svenska politiska universum som är den svenska historiens och de svenska väljarnas.

Den tyngsta kritiken levererar Åkesson dock mot regeringschefen Fredrik Reinfeldt. Åkesson angrep Reinfedlts regering från perspektivet regeringsfähighet. Regeringen tar helt enkelt inte ansvar för landet, menar Åkesson. Underförstått för att man inte samverkar med SD. Reinfeldt fick tillbaka sina ord om att den som tycker om Sverige inte röstar på Sd. Åkesson menar att den som tycker om Sverige regerar inte i minoritetsposition och låtsas som om det är majoritet.

Den näst tyngsta kritiken kom emot Miljöpartiet, som ju också står längst ifrån SD, där Åkesson helt enkelt utmanade dem om att bli den tredje kraften i svensk politik. Att regeringen öppnar för att samarbeta med Miljöpartiet menar Åkesson vara en fullständig anomali med tanke på det ideologiska avståndet, implicit menar han förstås att det är till SD regeringen borde sträcka fram kardan.

SD och Jimmie Åkesson har lagt över tyngdpunkten under de senaste månaderna på kriminalpolitik, trygghet, ansvar och äldreomsorg. I talet idag var det primärt kriminalpolitiken som var i fokus, ett område där SD hela tiden haft ett tydligt program och stöd bland sina sympatisörer. Med tanke på att SD:s väljare tillhör dem som läser lite mindre av vad Södermalmsgänget som sysslar med medier skriver och är lite mindre intresserade av politik så bör nog partiet akta sig för att kasta ut barnet med badvattnet. Ett alltför nedtonat fokus på invandring och integration kan ge övriga partiet möjlighet att göra inbrytningar och ludda till profilen nom ett område som SD själva fört upp på agendan. Å andra sidan kommer en breddad repertoar från SD:s sida att göra det svårare för övriga partier att motsätta sig samarbete. Det blir rätt komplicerat att anklaga Åkesson för att vara rasist för att han vill ha hårdare straff…

Jimmie Åkessons artikel på SvD Brännpunkt kan du läsa här.

Konservativ Hägglund farbroderlig i Almedalen

Göran Hägglund, i elegant ljus sommarkostym, talade ledigt och till synes väldigt fritt i Almedalen ikväll. Han såg sommarglad ut och började också – sin vana trogen – med vad som skulle vara lite roliga anekdoter om seminarier han uppenbarligen inte bevistat. Humor är ju en smaksak, men jag tyckte det var rätt krystat. Men sedan kom temat för dagen: barn och ungdomars uppväxtvillkor. Trogen partiets nya relationslinje så var det bye bye till både verklighetens folk och de privata moralfrågorna.

När jag var ung så var det många som klagade på ungdomen. Vi sades ha långt hår, röka hasch och sniffa thinner för att inte tala om eländet med träskor och jeans. När min mamma var ung var det många som klagade på ungdomen. De tog inte ansvar, hedrade inte sina föräldrar och dansade rockabilly. Utan att veta är jag säker på att min farfar, som var dansbanemusiker på 1920-talet, ansågs förföra den tidens ungdom. För att inte tala om jazzen.

Göran Hägglund berättar skräckhistorier om barn som rånar andra barn och om föräldrar som blir arga på polisen när deras barn har stulit. Visst finns detta. Självklart är det så. Men att 25 % av de brottsmisstänkta är i tonåren är kanske inte så förvånande om man betänker att den mest brottsaktiva gruppen i alla samhällen är unga män… Jag är ledsen Göran Hägglund men ditt farbroderliga tilltal om ungdomar och deras föräldrar får mig att tänka på dessa gamla minnen. När du målar upp ett leende sommarlandskap och barndomens oskyldiga små lekar idylliserar du verkligheten på ett närmast komiskt sätt. Så har vi alltid beskrivit den svunna tid när vi var vackra, unga och hade livet framför oss.

Göran Hägglund är ledare för ett icke-liberalt parti. Det skiljer hans parti tydligt från övriga allianspartier och det är viktigt om KD skall ha en chans att ta sig över fyra-procent-spärren av egen kraft. Men bland de olika konservatismer som står till buds väljer Hägglund den auktoritära värdekonservatismen. Den konservatismen är främst företrädd i den anglosaxiska världen och förknippad med bl a en hård syn på kriminalitet och ungdomskultur. Familjens fostrande roll som auktoritet står i centrum. Socialkonservatismen som är mera företrädd på kontinenten kännetecknas av en positiv syn på staten, har katolska rötter och har en paternalistisk idé om den goda överheten som bör tillgodose medborgarnas behov på olika sätt.

Kristdemokraterna är beroende av att hålla fast sin frikyrkliga kärntrupp, men jag är inte säker på att Hägglunds tal ikväll var så tilltalande i den gruppen. För dem är primärt andra frågor som står i centrum: bistånd, flyktingpolitik, religionsfrihet, äldreomsorg, stöd till familjer och sociala insatser via civilsamhället, en mer socialkonservativ blandning alltså. Snarare riktade han sig till alla de moderata stödväljare som han fick i valet 2010 och som kanske saknar den värdekonservativa ådran i sitt eget parti. Men utan det konservativa frikyrkofolket kommer Hägglund att få problem att legitimera sitt partis ideologiska position. Att dessa väljare är rörligare än man kan tro berättade docent Magnus Hagevi vid ett seminarium under politikerveckan i Visby. Månne är de redan på marsch?

Läs gärna Magnus Hagevis generella analys av de religiösa väljarna i 2010 års val här.

Håkan Juholt landade i Almedalen – med höga ambitioner

En särskild landgång hade byggt ut för att ta emot Håkan Juholt till Almedalen ikväll. Röd såklart. Juholt höll det absolut längsta talet av alla partiledare hittills, ca 55 minuter. Han ville tala som en statsministerkandidat, inte klasskamp och inga lättköpta putslustigheter. Istället var talet fullt – för att inte säga överfullt av – åtgärder och reformer som skulle genomföras. De flesta dock fortfarande på planeringsstadiet. Undantagen var t ex sommarjobb till alla ungdomar, rätt till heltid och satsningen på medicinsk forskning.

Men talet var lite för långt, då och då trasslade Håkan Juholt in sig i ganska tekniska och lite oklara kopplingar mellan pengar som skall satsas och hur det skall skapa tillväxt. Påtagligt ofta återkom ”Sverige har högre ambitioner än så” i Juholts tal. Som den duktige talare han är lyckades han nästan varje gång sluta på en uppvind och inhösta en applåd. Den som lyssnat på många socialdemokratiska tal saknade dock den internationella dimensionen; inget om nedrustning, fredsarbete eller internationell konflikter t ex Mellanöstern. Jämställdhet och invandringspolitik lyste också med sin frånvaro. Å andra sidan förde Juholt diskussionen om arbetsmarknaden ett steg framåt genom att knyta samman det moderna arbetslivets hårda villkor – för såväl tjänstemän som ständigt skall vara tillgängliga som arbetare med tillfälliga anställningar – med satsning på forskning, arbetsmiljöinspektioner och efterlevandet av kollektivavtal. Här pekade Juholt på en fråga som jag tror kan vara central för socialdemokratin i nästa valrörelse om man vill överskrida gränserna mellan arbetarklass och medelklass.

Att frågan om regeringens femte jobbskatteavdrag kommer att leva länge än står klart efter Håkan Juholts tal. Juholt anklagar regeringen för att riskera Sveriges ekonomi mer genom att driva igenom individuella skattesänkningar när det är investeringar i bostäder, infrastruktur och utbildning som krävs. En strid om vem som är ”gamlast” pågår också. Fredrik Reinfeldt talar om socialdemokratin som vill tillbaka till tiden när TV:n var svartvit och 14 tum (vilket är komiskt för den första TV vi köpte hemma 1964 var 20 eller 22 tum, normalstandard på den tiden. På 70-talet kom däremot de små TV-apparaterna (12-14 tum) att ha i gillestugan eller husvagnen.). Håkan Juholt talar om moderaterna som just nu återskapar tiden före TV:n, det fattig-Sverige som försvann under efterkrigstiden. Den striden borgar för två moderna krafter i svensk politik.

Läs gärna dagens DN-debatt om behovet av långsiktig ekonomisk tillväxt.

Samt också min analys av SvT Debatts undersökning om Juholt som statsminister.