Förändrade styrkeförhållanden mellan vänster och höger

Lite av demokratisk baksmälla verkar ha spridit sig i Sverige efter valet i söndags.

Nästan all eftervalsdebatt handlar om att SD kom in i riksdagen. Om man nu kan kalla det som pågår för debatt, det mesta verkar handla om att lufta sina käpphästar under rubriken ”vad var det vi sa”. Eller använda SD:s framgångar för att få säga vad man innerst inne velat säga helta tiden. Jag tänker försöka låta bli det.

Socialdemokratin har i två val i rad gjort katastrofala val under ledning av två olika ledare. Moderaterna har transformerats till en samlande borgerlig kraft. Alla mindre borgerliga partier har tappat stöd i detta val. Vänsterpartiet ligger still och Miljöpartiet har vunnit nya väljare. Tre partier har anledning att vara nöjda: M, SD och Mp. Tre poler i svensk politik.

Socialdemokraterna har – precis som på 1970-talet – förlorat möjlighet till regeringsmakt två val i rad. Det är ingen nyhet. Faktum är at socialdemokratin sedan 1960-talet har tappat väljarstöd i vågor: från 68-76, från 82-91 och så nu i två val efter varandra. Partiet tappade alltså både under det radikala 1970-talet och det individualistiska 1980-talet. Men trenden är nedåt: sedan 1991 har partiet då och då varit nere på nivåer under 40 procent, för att i valet 2010 landa på 30 procent. Samtidigt har moderaterna börjat etablera sig på en nivå runt 20 procent för att i detta val landa på ungefär samma andel som socialdemokratin. Vårt partisystem har övergått från ett solsystem till ett bipolärt kraftfält.

Moderaterna har vridit sin politik mot mitten, vilket jag beskrivit flera gånger tidigare, samtidigt som de mindre borgerliga partierna har blivit förknippade i allt större utsträckning med enskilda frågor där de tillåts profilera sig, snarare än att gå fram med ett helt program. Genom sin mittenvridning har moderaterna lämnat ett utrymme till höger om sig vilket ömsom ockuperas av Kd och ömsom av Sd, beroende på fråga. Socialdemokraterna har inte förmått att positionera sig i det nya landskapet. Genom sin allians med miljöpartiet försökte Mona Sahlin att addera en liberal och grön profil till det traditionellt socialdemokratiska. Men misstänksamheten bland många traditionella socialdemokrater är stor mot miljöpartiets politik som uppfattas som tillväxtfientlig. Vänsterpartiet kom med i samarbetet, delvis som en eftergift åt vänsterflygeln i socialdemokratin, delvis som en slags rättvisefråga.

Den borgerliga alliansen har lyckats etablera en berättelse om Sverige, en berättelse som appellerar till både  borgerliga kärnväljare och till obestämda mitten-väljare som vill ha ökad individualism och fokuserar på stark ekonomi. Socialdemokratin har slitits mellan miljöpartiets gröna modernitet och vänsterpartiets kollektiva välfärdsfokus. De rödgröna har inte lyckats etablera någon gemensam berättelse om ett Sverige som förändras och växer.

I ett samhälle som lämnar de industriella och nationella politiska skiljelinjerna och vänder blicken mot en transnationell och kunskapsorienterad framtid måste alla partier justera sina ideologiska utgångspunkter. Moderaterna har lyckats med det, möjligen också centern (vilket dock inte gav utdelning).  Miljöpartiet har vuxit fram delvis som ett svar på de nya frågorna och behöver inte justera så mycket. Svårast att justera har vänstern haft – både socialdemokratin och vänsterpartiet.

Ser vi ut över Europa så ser vi att socialdemokratin och vänstern har svårigheter att vinna val i nästan alla de västeuropeiska länderna. Den svenska socialdemokratins kräftgång är ingen nationell problematik. Istället är den ett uttryck för att högern i vid bemärkelse accepterat det välfärdssamhälle som – i de europeiska länder som inte haft en stark kristdemokrati eller motsvarande – har byggts upp av socialdemokratin. Vart skall då socialdemokratin ta vägen?

Det nya politiska landskap som uppstod efter valet 2006, med blockpolitik och ett liberalt och välfärdsaccepterande moderat samlingsparti, har nu kompletterats med en national-konservativ kraft, nämligen SD. Kompletteringen försvagar det borgerliga blocket  då den fyller ut konservativa positioner som det borgerliga blocket lämnat. Förklaringarna till SD:s framgångar kan ses utifrån ett generellt perspektiv för denna typ av partier i Europa, där fokus ligger på nedtonad vänster-höger-konflikt, stark medieexponering och övriga partiers trätande om dem. Det som inte gäller i Sverige är att övriga partier försökt stjäla SD:s frågor eller ”tagit debatten” om just de frågor som SD allra helst vill prata om. 

Men SD:s framgångar kan också förklaras utifrån ett specifikt nationellt perspektiv. En första antydan till en sådan förklaring är att SD idag fyller en funktion för svenska väljare i mitten och till höger som inte delar den borgerliga alliansregeringens positiva syn på personlig ekonomi och öppenhet för framsteg och individualism. Som en SD-väljare förklarade sig i radio: ”Det är mycket i det här landet osm inte fanns här förut. Brottsligheten och sån’t”. De här väljarna delar SD:s ideologiska uppfattningar. En förklaring som hittills tycks ha gått de flesta förbi. 

Men, summa summarum, den stora förändringen i svensk politik är de förändrade styrkeförhållandena mellan höger och vänster. En förändring som i och med valet 2010 befästs. Och som vi kommer att ägna mycket tid åt att analysera. Och jag lär återkomma med fler bloggposter.

Har vänstern tappat tron på social förändring?

Den politiska debatten skiljer ofta mellan samhällskritik i termer av krav på reformer inom ramen för kollektiva och sociala frågor (lön, bostad, arbetsvillkor m m) och kritik i termer av krav på ökade rättigheter (likabehandling, icke-diskriminering, identitet m m). I vårt västeuropeiska samhälle är det framför allt rättighetstänkandet som under senare decennier haft luft under vingarna medan de sociala reormernas tid sammanföll med industrisamhällets framgångsperiod, les trentes glorieuses, under perioden 1950-1970.

Sociologen Luc Boltanski menar att de två typerna av kritik har sina rötter i 1968 års revolt och önskan om en ”total omvälvning” av dåvarande samhället.* I 68-rörelsen fanns såväl en social respektive konstnärlig (artistic) kritik vilket han diskuterar i sin artikel The Left after May 1968 and the longing for total revolution (Thesis Eleven 2002 vol 69 no 1). Den sociala kritiken ställde krav på ekonomisk rättvisa, bättre villkor på arbetsmarknaden och inskränkning av den privata äganderätten. I sin framtidstro lierade sig den sociala kritiken med vetenskap, teknik och industri. Förhoppningarna om framsteg och utveckling knöts till kollektivt agerande från arbetarklassen. Den konstnärliga kritiken ställde istället krav på ökat självförverkligande, kreativitet och utrymme för individens spontanitet. Även den konstnärliga kritiken hade förhoppningar om framsteg och utveckling men dessa knöts till motstånd mot massproduktion, kapitalism och till provokationer.

Utan att lägga Boltanski till last min slutsatser så läser jag ändå fortsättningen av hans resonemang ungefär så här: Den sociala kritiken som utgick från 1968 års sociala revolution stötte på 1980-talets liberala motkraft och desarmerades. Det svenska försöket med löntagarfonder kan väl kanske ses som en illustration av hur lite lyckosam den sociala kritiken blev – även om man inte skall bortse från många mindre förändringar t ex inom arbetsrätt och bostadsmarknad. Istället är det den konstnärliga kritiken av samhället som starkast påverkat den europeiska vänsterns framtidsvisioner.

Jag skulle säga att den konstnärliga kritiken hjälptes av den liberala vågen under 1980-talet eftersom individualismen då understöddes från en starkt ideologiskt mobiliserande borgerlighet. Men framför allt är det inom vänstern som självförverkligandet, kreativiteten och identitetstänkandet får fäste. Istället för den sociala kritiken mot det etablerade samhället tar nu vänstern till sig en kritik som också högersidan kan sympatisera med. Individens rättigheter och kreativitetens roll i samhällsutvecklingen är knappast kontroversiellt inom något av de större ideologiska lägren.

Men, menar Boltanski, de politiska konsekvenserna av den konstnärliga kritiken passar som i hand i handske med den kapitalism som 1968-rörelsen kritiserade! En av Boltanskis avslutande reflektioner är att idag söker vänstern efter den ”totala omvälvningen” inom ramen för reproduktion, sexualitet, familj och biologi. Och den omvälvningen är fullt ut förenlig med – om inte t o m nyttig för – den globala och nationella kapitalismens fortsatta utveckling.

Så, 1968 års kritik mot det kapitalistiska samhället syftande till en social omvälvning har i vänsterns famn omvandlats till ett individuellt projekt inom ramen för det bestående samhället. Kraven på ekonomisk rättvisa, sociala reformer och omfördelning av makt har försvunnit medan krav på individuella rättigheter avseende reproduktion, familj och självförverkligande. Ja, Boltanskis tio år gamla text kan i alla fall få igång tankarna kring årets valrörelse. 

Är vi månne en förklaring till socialdemokratins kris och moderaternas framgång på spåren? För vem driver kraven på sociala reformer idag?   

* Tack till Magnus Wennerhag för tips.

Socialdemokrati ur fas med tiden?

Ekonom-historikern Jenny Andersson presenterade idag sin bok ”The library and the workshop” vid ett seminarium där jag deltog. Hon menar, mot bakgrund av en jämförelse mellan brittisk och svensk socialdemokrati, att brottet i den socialdemokratiska idéutvecklingen består av en betoning av individens kapacitet i kunskapssamhället. Inte en enkel anpassning till nyliberala trender eller ett plötsligt accepterande av marknadslösningar.

Andersson betonar att de idéelement som socialdemokratin lyfter in – på båda sidor av Nordsjön – har sin historiska förankring i de olika ländernas politiska historia. Det är i sin kontext som elementen får betydelse, inte i sig själva. Andersson gestaltar därmed snyggt den ideologisk förskjutning som skett sedan 1980-talet inom de rörelser som i bred mening ryms inom begreppet socialdemokrati. Här går hon i diskussion och ibland i polemik med personer som Sheri Berman, Jonas Hinnfors och Jonas Pontusson.

Seminariet diskuterade hur man bör se på ideologi, strategi och policy. Är de likvärdiga när man bedömer förändring?  Samtalet rörde sig också kring skillnaden mellan att acceptera marknaden och att gilla kapitalismen. Det förstnämnda har socialdemokratin alltid gjort, menade flera, medan det socialdemokratin fortfarande inte gillar kapitalism.

Andersson menar att det finns en förändring där kunskap, historia och kultur görs till ekonomiska drivkrafter, jämställda med de gamla materiella drivkrafterna. Hennes kritiker betonar istället att förändringen bara är retorisk. Men båda kan ju ha rätt! Retoriken har förändrats – och därmed socialdemokratins diskurs – medan de ekonomiska lösningarna är pragmatiska anpassningar till globaliseringsprocessen. Men är då den ideologisk förvirring och visionslöshet som t ex Andersson ser bland anhängarna just en frukt av glappet mellan nivåerna?

En idéutveckling som inte har tydlig förankring produktivkrafternas utveckling leder till ideologisk förvirring. Om policyutvecklingen är en del av produktivkrafterna – och anpassas till en globaliserad ekonomi – medan idéutvecklngen förankras i historia och kulturarv så är det inte så konstigt om socialdemokratin står inför utmaningar på såväl väljarnivå som bland sin egen elit.

Socialdemokratin saknar sin metaberättelse

Min morfar var länge en hängiven socialdemokrat. För honom fanns det bara en berättelse om Sverige och det var berättelsen om socialdemokratin. Han kunde återberätta den när som helst (och gjorde det gärna) oavsett mothugg från stridbara yngre delar av familjen. Han kände sig länge trygg i den metaberättelse som i stor utsträckning sammanföll med raden ”från mörkret stiga vi mot ljuset” ur Internationalen. Under slutet av hans liv krackelerade den berättelsen. Jag tror aldrig att han kunde förlika sig med det.

Socialdemokratin saknar numera en övertygande och slagkraftig metaberättelse. En metaberättelse är ungefär detsamma som vad som ibland kallas ”stor berättelse” och handlar om att kunna se sig själv som individ i ett större sammanhang. En metaberättelse ger mening åt de enskilda förslag och idéer som t ex ett politiskt parti har.

Socialdemokratin dyker upp med än den ena och den andra stånpunkten – skolor skall inte få gå med vinst, strandskyddslagen bör ändras och kompetensförmedling skall införas för äldre. Men var är sammanhanget? Vart vill partiet?

Socialdemokratins har på sin hemsida en flik ”vår politik” där det står att ”Vi sätter jobben först”. Jaha, före vadå? Var man än läser på hemsidan så saknas den övergripande politiska ramen för de politiska förslagen.  I partiprogrammet framhåller partiet självt formuleringen ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde som sin grund. Men på vilket sätt skiljer den formuleringen sig från alla andra partier? Hur blir den en metaberättelse för oss här och nu?

I flera böcker under våren har olika debattörer efterlyst ”visioner” och ”idéer” för att ge socialdemokratin ny kraft.

Ekonomhistorikern Jenny Andersson är en av dem som skrivit om arbetarrörelsens bristande trovärdighet som framtidsrörelse. I boken ”När framtiden redan hänt” (Ordfront 2009) delar hon med sig av en mängd intressanta och klarsynta reflektioner kring det svenska samhället idag. Jag hade stora förväntningar på hennes bok.  Tyvärr blev dessa stäckta. Boken är ostrukturerad, har ett vagt och oprecisterat språk och kan inte bestämma sig för från vilken position den är skriven. Andersson påpekar att hon skriver från en observationspunkt ”mellan politik och vetenskap” och hon markerar att boken inte är skriven inifrån arbetarrörelsen (s 13). Det är en helt igenom respektabel hållning. Men varför skriver hon då t ex att ”vi behöver rensa det socialdemokratiska språket från de borgerliga värderingar…” (s 217) som hon menar krupit in i det? Vilka är dessa ”vi”? Det är väl en uppgift förbehållen arbetarrörelsen själv att avgöra vilka värderingar som är borgerliga?

Dessutom är det svårt att följa logiken när mening efter mening börjar med ”den” , ”det” eller ”detta” utan att det är fråga om egentliga syftningar. Jag har också svårt att förstå hur resonemangen hänger ihop, t ex lyfts individens rättigheter fram som en grundbult i välfärdsstaten (s 108) samtidigt som teorin om det sociala kontraktet kritiseras (s 104) liksom ”talet om rättigheter och skyldigheter” i socialdemokratin (s 120).

På flera ställen är stilistiken sådan att något impliceras utan att alls beläggas. När Andersson talar om begreppet livslångt lärande säger hon att det ”tycks” utgå från den klassiska utopin i arbetarrörelsen om den emanciperade individen. Men, skriver hon, begreppet ”kan också ses som” och sedan kommer en argumentation för att detta begrepp egentligen står för något annat, något som inte alls är gott (s 168-9).  Uttryck som ”i själva verket” , ”på många sätt”, ”kan ses som” och ”kanske kan man säga” är ymnigt förekommande och bidrager till att texten lösgör sig från verkligheten och kliver in i en retorisk värld där inget är vad det synes vara. Men inget som helst systematisk belägg anges för att det ”kanske” är på ett helt annat sätt än vad det synes vara. Författaren har emellertid haft förmånen att skåda genom dimmorna och lägga tillrätta. Dock utan att ange annat än små markörer för sin hållning.

Anderssons bok, liksom de tre antologier som jag haft möjlighet att titta i, tenderar att likna väderleksrapporterna. De ger en beskrivning av nuläget inom socialdemokratin utifrån de kategorier och verktyg som står till buds. Men liksom TV-meteorologen har de svårt att ange mer än prognos för de närmaste dagarna.

Kvar står socialdemokratin – utan några konstruktiva försök till metaberättelser. Men kanske vill partiet inte heller ha dem. En ny metaberättelse kräver att partiet öppnar sig för nya röster, för andra röster och för dem som inte troget fogat sig i husbondens röst eller kaffekokat sig till en plats i den lokala hierarkin. Morfars berätelse är förbi. Men vems berättelse är det som berättas just nu?

En bred intellektuell idédebatt gynnar partiväsendet som helhet

Arbetarrörelsens forskarnätverk fortsatte under den soliga lördagsförmiddagen sina övning om politisk styrning, nu med mer akademiska seminarier än under gårdagen. Klimatfrågorna, forskningspolitiken och socialdemokratisk idédebatt stod på agendan. Det är anmärkningsvärt att den öppna debatt som pågår inom nätverket, som är uttalat icke-partipolitiskt, har så svårt att hitta ut i den offentliga debatten. En reflektion jag gjorde medan jag lyssnade var att medialiseringen av politiken har gjort det allt svårare att föra just en idédebatt. I den mediala logikens namn – accentuerat via sociala medier – krävs en tydlig avsändare. Och då är frågan hela tiden om det är en partipolitisk avsändare, en forskaravsändare eller en medborgaravsändare t ex.

För en politisk idédebatt av hög kvalitet måste dessa kategoriseringar och instoppandet av människor i bestämda fållor upphöra. Om människor skall vilja, våga och kunna debattera fritt och öppet så måste kvaliteten på argumenten och den ideologiska kompassen vara viktigare än avsändarens etikett. Att åstadkomma sådana förutsättningar borde vara de politiska partiernas viktigaste prioritet. Hittills kan man inte säga att det varit fallet precis. Ann-Marie Lindgren, chef för Arbetarrörelsens tankesmedja, menade att socialdemokratin blivit mindre öppen för extern debatt i takt med att politikerrollen blir allt mera ifrågasatt. Partierna som helhet blir mer slutna när klimatet för politikens roll blir hårdare, menade hon.

I Frankrike talar man om om ”homme de gauche” (vänstermänniska)  eller ”homme de droite” (högermänniska). Partietiketten är inte den centrala i Frankrike, helt enkelt därför att franska partier är kaderpartier eller elitpartier. Men kanske kan tanken på att låta en ideologisk inriktning få större plats än den partipolitiska etiketten vara en inspiration för idédebatten i Sverige. Om inte annat skulle många politiska partier uppenbart ha större glädje av en bred intellektuell och politisk debatt istället för fokus på interna forum där redan aktiva och färdigtänkta partiaktiva diskuterar vilka taktiska steg det egna partiet bör eller inte bör ta.

Jacob Palmstierna och Per Nuder – it’s a man’s world

Efter att ha läst ut Per Nuders ”Stolt men inte nöjd” och Jacob Palmstiernas ”Jacobs stege” kan jag inte undgå att se parallellerna. Palmstierna är Wallenbergssläktingen och påläggskalven i det som blir SEB och Nuder är SSU:aren och the rising star i socialdemokratin. Palmstierna kröner sin karriär som styrelseordförande i Nordea och får banken på fötter, Nuder kröner sin i Finansdepartmentet som rikshushållare.

Ingen av dem är författare, men Palmstierna delar med sig av sina vedermödor och tveksamheter inför projektet att skriva en bok. Och han tar hjälp av den tidningsman (Torekull) som faktiskt höll i yxan när Palmstierna fick lämna Wallenbergssfären p g a ett åtal om skattebedräger (han friades sedan helt). Nuder tar inte hjälp av någon. Palmstierna tillhör den svenska överklassen, men fostrades i den del av denna klass som såg sin börd lika mycket som ett kall som ett privilegium. Nuder har kämpat sig fram, som son till en estnisk flykting bär han på släktens sår.

Fascinerande nog beskriver båda dessa herrar en mycket likartad värld, där kontakter, släkt, vänner och familj är avgörande för framgång. Och genomgående är alla viktiga personer (utom hustrur) män. Bara män. It’s raining men, men kanske inte riktigt lika färdiga att avnjutas som i The Weather Girls variant från 1982.

Palmstierna fattar beslut och diskuterar affärer på ripjakt i fjällen och Nuder glömmer papper på Operabaren. Palmstierna bedöms efter släktnamnet på mödernet och Nuder söker omdömen genom SSU-nätverket. Och alltid är det män. I Palmstiernas bok dyker de upp en efter en, alla det svenska näringslivets tungviktare. Somliga visar sig vara sjyssta typer, medan andra är dryga. Hos Nuder är det manliga kotterier som sitter på tjänsterummen och pokulerar och fortsätter diskussionerna på innekrogarna i Stockholm. I båda böckerna är fadersfigurerna legio. Men Palmstierna tycks ha gjort upp med sina. Så icke Nuder.

Jag är medveten om att Palmstierna kunde vara far till Nuder. Vi rör oss i två generationer beslutsfattare. Men jag är inte säker på att Nuder ändå skulle ha uppnått  den försoning med sig själv och sitt liv som Palmstierna gjort. Nuder känner ett starkt behov av att berätta hur det ”egentligen” var när han blev förbisprungen, medan Palmstierna lakoniskt konstaterar att han utsattes för ett drev och jagades likt räven i den engelska rävjakten. Men han tycks inte ta det personligt. Den distansen har absolut inte Nuder.

Och framförallt, man kan inte annat än röras av den tacksamhet till livet och den känsla av plikttrohet som Palmstierna hela tiden framhåller.  När han beskriver den egna satsningen på vindkraft så formulerar han det som ett nödvändigt förvaltarskap av just den resurs (Maltesholm) som han kommit i besittning av. En imponerande självbehärskning.

Båda böckerna är ytterst läsvärda för den som är intresserad av svensk samtidshistoria. Lämpliga julklappar! Men om jag fick välja en av herrarna att äta middag med och diskutera samtid, politik och filosofi då vore det tveklöst med Jacob Palmstierna på Maltesholm.

Jag vill veta mer om franska socialistpartiet!

I dagens DN skriver Ingrid Hedström en kolumn där hon berättar det franska socialistparties kongress i Reims och att partiet nu skall få en ny ledare. Ségolène Royal, som var partiets presidentkandidat 2007, var en som många trodde skulle vara lämplig. Men så enkel är inte logiken i fransk politik. Hurdan ser den då ut? Logiken alltså? Här lämnar oss Hedström i sticket.

Man får garanterat huvudvärk av att försöka hänga med i intrigerna, och jag ska inte plåga DN:s läsare med vilka som kuckelurar med vilka bland partiets olika fraktioner och deras ledare.

Jag blir uppriktigt ledsen och arg över att en kompetent journalist som Hedström skriver såhär. Är det inte just ”vilka som kuckelurar med vilka” som det är Hedströms jobb att berätta. Här kommer hon med en halvkväden visa, och ansluter sig dessutom till mytologin om att fransk politik är så allmänt obegriplig, känslomässig och irrationell. Vilket den inte är i någon annan mening än all annan politik. I verkligheten är kampen om makten i det franska socialistpartiet en fråga om djupa ideologiska motsättningar, avgörande för vänsterns framtid i Frankrike – åtminstone en mandatperiod framåt – och alls icke en fråga om någon slags dokusåpa, som Hedström tycks antyda. Om gammelmedia vill fortsätta att ha auktoritet i kraft av personer med särskild kompetens så förväntar jag mig att få veta Hedströms bedömning av vilka som är konfliktlinjerna samt vilka orsaker och vilka konsekvenser de olika alternativen har. Här finns också rika möjligheter att se den svenska socialdemokratins problem i ett jämförande europeiskt perspektiv. Nu har Hedström bara bidragit till politikermisstro och mystifiering.

Vill du läsa om socialistpartiets kamp om makten så läs mer i Liberation eller i Le Monde.