Socialdemokratin saknar sin metaberättelse

Min morfar var länge en hängiven socialdemokrat. För honom fanns det bara en berättelse om Sverige och det var berättelsen om socialdemokratin. Han kunde återberätta den när som helst (och gjorde det gärna) oavsett mothugg från stridbara yngre delar av familjen. Han kände sig länge trygg i den metaberättelse som i stor utsträckning sammanföll med raden ”från mörkret stiga vi mot ljuset” ur Internationalen. Under slutet av hans liv krackelerade den berättelsen. Jag tror aldrig att han kunde förlika sig med det.

Socialdemokratin saknar numera en övertygande och slagkraftig metaberättelse. En metaberättelse är ungefär detsamma som vad som ibland kallas ”stor berättelse” och handlar om att kunna se sig själv som individ i ett större sammanhang. En metaberättelse ger mening åt de enskilda förslag och idéer som t ex ett politiskt parti har.

Socialdemokratin dyker upp med än den ena och den andra stånpunkten – skolor skall inte få gå med vinst, strandskyddslagen bör ändras och kompetensförmedling skall införas för äldre. Men var är sammanhanget? Vart vill partiet?

Socialdemokratins har på sin hemsida en flik ”vår politik” där det står att ”Vi sätter jobben först”. Jaha, före vadå? Var man än läser på hemsidan så saknas den övergripande politiska ramen för de politiska förslagen.  I partiprogrammet framhåller partiet självt formuleringen ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde som sin grund. Men på vilket sätt skiljer den formuleringen sig från alla andra partier? Hur blir den en metaberättelse för oss här och nu?

I flera böcker under våren har olika debattörer efterlyst ”visioner” och ”idéer” för att ge socialdemokratin ny kraft.

Ekonomhistorikern Jenny Andersson är en av dem som skrivit om arbetarrörelsens bristande trovärdighet som framtidsrörelse. I boken ”När framtiden redan hänt” (Ordfront 2009) delar hon med sig av en mängd intressanta och klarsynta reflektioner kring det svenska samhället idag. Jag hade stora förväntningar på hennes bok.  Tyvärr blev dessa stäckta. Boken är ostrukturerad, har ett vagt och oprecisterat språk och kan inte bestämma sig för från vilken position den är skriven. Andersson påpekar att hon skriver från en observationspunkt ”mellan politik och vetenskap” och hon markerar att boken inte är skriven inifrån arbetarrörelsen (s 13). Det är en helt igenom respektabel hållning. Men varför skriver hon då t ex att ”vi behöver rensa det socialdemokratiska språket från de borgerliga värderingar…” (s 217) som hon menar krupit in i det? Vilka är dessa ”vi”? Det är väl en uppgift förbehållen arbetarrörelsen själv att avgöra vilka värderingar som är borgerliga?

Dessutom är det svårt att följa logiken när mening efter mening börjar med ”den” , ”det” eller ”detta” utan att det är fråga om egentliga syftningar. Jag har också svårt att förstå hur resonemangen hänger ihop, t ex lyfts individens rättigheter fram som en grundbult i välfärdsstaten (s 108) samtidigt som teorin om det sociala kontraktet kritiseras (s 104) liksom ”talet om rättigheter och skyldigheter” i socialdemokratin (s 120).

På flera ställen är stilistiken sådan att något impliceras utan att alls beläggas. När Andersson talar om begreppet livslångt lärande säger hon att det ”tycks” utgå från den klassiska utopin i arbetarrörelsen om den emanciperade individen. Men, skriver hon, begreppet ”kan också ses som” och sedan kommer en argumentation för att detta begrepp egentligen står för något annat, något som inte alls är gott (s 168-9).  Uttryck som ”i själva verket” , ”på många sätt”, ”kan ses som” och ”kanske kan man säga” är ymnigt förekommande och bidrager till att texten lösgör sig från verkligheten och kliver in i en retorisk värld där inget är vad det synes vara. Men inget som helst systematisk belägg anges för att det ”kanske” är på ett helt annat sätt än vad det synes vara. Författaren har emellertid haft förmånen att skåda genom dimmorna och lägga tillrätta. Dock utan att ange annat än små markörer för sin hållning.

Anderssons bok, liksom de tre antologier som jag haft möjlighet att titta i, tenderar att likna väderleksrapporterna. De ger en beskrivning av nuläget inom socialdemokratin utifrån de kategorier och verktyg som står till buds. Men liksom TV-meteorologen har de svårt att ange mer än prognos för de närmaste dagarna.

Kvar står socialdemokratin – utan några konstruktiva försök till metaberättelser. Men kanske vill partiet inte heller ha dem. En ny metaberättelse kräver att partiet öppnar sig för nya röster, för andra röster och för dem som inte troget fogat sig i husbondens röst eller kaffekokat sig till en plats i den lokala hierarkin. Morfars berätelse är förbi. Men vems berättelse är det som berättas just nu?

En bred intellektuell idédebatt gynnar partiväsendet som helhet

Arbetarrörelsens forskarnätverk fortsatte under den soliga lördagsförmiddagen sina övning om politisk styrning, nu med mer akademiska seminarier än under gårdagen. Klimatfrågorna, forskningspolitiken och socialdemokratisk idédebatt stod på agendan. Det är anmärkningsvärt att den öppna debatt som pågår inom nätverket, som är uttalat icke-partipolitiskt, har så svårt att hitta ut i den offentliga debatten. En reflektion jag gjorde medan jag lyssnade var att medialiseringen av politiken har gjort det allt svårare att föra just en idédebatt. I den mediala logikens namn – accentuerat via sociala medier – krävs en tydlig avsändare. Och då är frågan hela tiden om det är en partipolitisk avsändare, en forskaravsändare eller en medborgaravsändare t ex.

För en politisk idédebatt av hög kvalitet måste dessa kategoriseringar och instoppandet av människor i bestämda fållor upphöra. Om människor skall vilja, våga och kunna debattera fritt och öppet så måste kvaliteten på argumenten och den ideologiska kompassen vara viktigare än avsändarens etikett. Att åstadkomma sådana förutsättningar borde vara de politiska partiernas viktigaste prioritet. Hittills kan man inte säga att det varit fallet precis. Ann-Marie Lindgren, chef för Arbetarrörelsens tankesmedja, menade att socialdemokratin blivit mindre öppen för extern debatt i takt med att politikerrollen blir allt mera ifrågasatt. Partierna som helhet blir mer slutna när klimatet för politikens roll blir hårdare, menade hon.

I Frankrike talar man om om ”homme de gauche” (vänstermänniska)  eller ”homme de droite” (högermänniska). Partietiketten är inte den centrala i Frankrike, helt enkelt därför att franska partier är kaderpartier eller elitpartier. Men kanske kan tanken på att låta en ideologisk inriktning få större plats än den partipolitiska etiketten vara en inspiration för idédebatten i Sverige. Om inte annat skulle många politiska partier uppenbart ha större glädje av en bred intellektuell och politisk debatt istället för fokus på interna forum där redan aktiva och färdigtänkta partiaktiva diskuterar vilka taktiska steg det egna partiet bör eller inte bör ta.

Jacob Palmstierna och Per Nuder – it’s a man’s world

Efter att ha läst ut Per Nuders ”Stolt men inte nöjd” och Jacob Palmstiernas ”Jacobs stege” kan jag inte undgå att se parallellerna. Palmstierna är Wallenbergssläktingen och påläggskalven i det som blir SEB och Nuder är SSU:aren och the rising star i socialdemokratin. Palmstierna kröner sin karriär som styrelseordförande i Nordea och får banken på fötter, Nuder kröner sin i Finansdepartmentet som rikshushållare.

Ingen av dem är författare, men Palmstierna delar med sig av sina vedermödor och tveksamheter inför projektet att skriva en bok. Och han tar hjälp av den tidningsman (Torekull) som faktiskt höll i yxan när Palmstierna fick lämna Wallenbergssfären p g a ett åtal om skattebedräger (han friades sedan helt). Nuder tar inte hjälp av någon. Palmstierna tillhör den svenska överklassen, men fostrades i den del av denna klass som såg sin börd lika mycket som ett kall som ett privilegium. Nuder har kämpat sig fram, som son till en estnisk flykting bär han på släktens sår.

Fascinerande nog beskriver båda dessa herrar en mycket likartad värld, där kontakter, släkt, vänner och familj är avgörande för framgång. Och genomgående är alla viktiga personer (utom hustrur) män. Bara män. It’s raining men, men kanske inte riktigt lika färdiga att avnjutas som i The Weather Girls variant från 1982.

Palmstierna fattar beslut och diskuterar affärer på ripjakt i fjällen och Nuder glömmer papper på Operabaren. Palmstierna bedöms efter släktnamnet på mödernet och Nuder söker omdömen genom SSU-nätverket. Och alltid är det män. I Palmstiernas bok dyker de upp en efter en, alla det svenska näringslivets tungviktare. Somliga visar sig vara sjyssta typer, medan andra är dryga. Hos Nuder är det manliga kotterier som sitter på tjänsterummen och pokulerar och fortsätter diskussionerna på innekrogarna i Stockholm. I båda böckerna är fadersfigurerna legio. Men Palmstierna tycks ha gjort upp med sina. Så icke Nuder.

Jag är medveten om att Palmstierna kunde vara far till Nuder. Vi rör oss i två generationer beslutsfattare. Men jag är inte säker på att Nuder ändå skulle ha uppnått  den försoning med sig själv och sitt liv som Palmstierna gjort. Nuder känner ett starkt behov av att berätta hur det ”egentligen” var när han blev förbisprungen, medan Palmstierna lakoniskt konstaterar att han utsattes för ett drev och jagades likt räven i den engelska rävjakten. Men han tycks inte ta det personligt. Den distansen har absolut inte Nuder.

Och framförallt, man kan inte annat än röras av den tacksamhet till livet och den känsla av plikttrohet som Palmstierna hela tiden framhåller.  När han beskriver den egna satsningen på vindkraft så formulerar han det som ett nödvändigt förvaltarskap av just den resurs (Maltesholm) som han kommit i besittning av. En imponerande självbehärskning.

Båda böckerna är ytterst läsvärda för den som är intresserad av svensk samtidshistoria. Lämpliga julklappar! Men om jag fick välja en av herrarna att äta middag med och diskutera samtid, politik och filosofi då vore det tveklöst med Jacob Palmstierna på Maltesholm.

Jag vill veta mer om franska socialistpartiet!

I dagens DN skriver Ingrid Hedström en kolumn där hon berättar det franska socialistparties kongress i Reims och att partiet nu skall få en ny ledare. Ségolène Royal, som var partiets presidentkandidat 2007, var en som många trodde skulle vara lämplig. Men så enkel är inte logiken i fransk politik. Hurdan ser den då ut? Logiken alltså? Här lämnar oss Hedström i sticket.

Man får garanterat huvudvärk av att försöka hänga med i intrigerna, och jag ska inte plåga DN:s läsare med vilka som kuckelurar med vilka bland partiets olika fraktioner och deras ledare.

Jag blir uppriktigt ledsen och arg över att en kompetent journalist som Hedström skriver såhär. Är det inte just ”vilka som kuckelurar med vilka” som det är Hedströms jobb att berätta. Här kommer hon med en halvkväden visa, och ansluter sig dessutom till mytologin om att fransk politik är så allmänt obegriplig, känslomässig och irrationell. Vilket den inte är i någon annan mening än all annan politik. I verkligheten är kampen om makten i det franska socialistpartiet en fråga om djupa ideologiska motsättningar, avgörande för vänsterns framtid i Frankrike – åtminstone en mandatperiod framåt – och alls icke en fråga om någon slags dokusåpa, som Hedström tycks antyda. Om gammelmedia vill fortsätta att ha auktoritet i kraft av personer med särskild kompetens så förväntar jag mig att få veta Hedströms bedömning av vilka som är konfliktlinjerna samt vilka orsaker och vilka konsekvenser de olika alternativen har. Här finns också rika möjligheter att se den svenska socialdemokratins problem i ett jämförande europeiskt perspektiv. Nu har Hedström bara bidragit till politikermisstro och mystifiering.

Vill du läsa om socialistpartiets kamp om makten så läs mer i Liberation eller i Le Monde.

Övertaktisk socialdemokrati?

Socialdemokratin har nu på några få dagar under Mona Sahlins ledning först beordrat marsch mot mitten, och sedan ögonblicket efter på stället marsch – och så vänster om. Att alliansen med Mp och sedan den åter öppnade dörren för V skadat Sahlins förtroende både inom och utom partiet trot jag är otvivelaktigt. Men viktigare med de senaste dagarnas taktik är att vi möjligen ser en uppmarsch inför vad som komma kan efter valet 2010: behovet av uppgörelser över blockgränsen och en önskan att bryta upp den borgerliga alliansen.

Genom en möjlig koalitionsregering mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna, där Vänsterpartiet istället står utanför och ”hejar på”, kan Folkpartiet eller Centern ha möjlighet att stödja regeringen, i en situation där t ex 22 sverigedemokrater annars blockerar regeringsbildningen. Miljöpartiet står s a s redan med ett ben på var sida blockgränsen och det blir därför inte så svårt för något av mittenpartierna att – med motivet att inte ge SD inflytande – stödja en grön-röd regeringsbildning.

Jag tror dock att denna typ av taktiskt agerande kommer att straffa sig.

1. De väljare som röstat på SD kommer att uppleva att de fått rätt. Etablissemanget är bara intresserat av att behålla makten. SD stärks således i sin känsla av att vara utsatt för en oförrätt (Jfr Österrike).

2. Populismen till vänster man mycket väl börja frodas på ett sätt som vi inte sett i Sverige hittills vilket ger Vänsterpartiet problem i sin påhejar-roll. För att leva upp till sin ideologi måste man försöka pressa regeringen åt vänster på allvar vilket leder till slitningar över mittenfältet.

3. På sikt kan vi få ett allt svagare mittfält, befolkat av 1/3 av väljarna. Istället står 1/3 till vänster och 1/3 till höger, men ingen av dessa flanker får något ut av regeringspolitiken. Sådant leder på sikt till bristande legitimitet, ökat missnöje och instabila politiska uppgörelser.

Jag säger som jag sagt som förut, le Marais (mittenträsket) är inget att sträva efter. Och fundera på majoritetsval i två omgångar.

Social demokrati som ideologi behövs

I sin bok ”The primacy of politics” beskriver den amerikanska samhällsvetaren Sheri Berman hur ideologin ”social democracy” växte fram som ett svar på den kapitalism som under modernitetens genombrott på 1920-talet inte visade sig kunna ge medborgarna den trygghet och stabilitet som många liberaler trott. Som ett annat svar på samma fråga växte ”national socialism” fram. Berman visar med elegans hur den svenska socialdemokratin lyckades utmanövrera nazistiska idéer medan den tyska inte lyckades med samma sak. Men, och än viktigare, hon påpekar att ”social democracy” inte är någon halv-marxism eller halv-kapitalism. Istället var den ett demokratiskt svar på det elände, fattigdom och bristande tillit som laissez-faire-kapitalismen skapat särskilt i ett urbant proletariat. Nazismen svarade på samma fråga, det var ingen slump att man använde samma ideologiska term ”socialism”, men nazismen var inte beredd att verka inom en demokratisk ram.

Dagens europeiska främlingsfientliga partier är ett svar på stabilitetsförlust många medborgare upplevt under de senaste 20 åren. Välfärdssamhället har visat sig ha allt svårare att hantera de behov som växer fram. Om inte en ny ”social democracy” kan ge ett svar på välfärdens brister så kan nationalistiska, isolationistiska och inskränkta idéer växa sig starkare. Den borgerliga regeringens angrepp på den generella välfärden krattar därmed manegen för bruna och svarta krafter. En hittills handlingsförlamad socialdemokrati tycks låta detta ske.

Läs också Katrin Kielos i Fokus. Hon kräver samma förnyelse som Berman gör i slutkapitlet i sin bok.