Författare: Vänstra Stranden

Är kristendomen mobbad?

Idag är det långfredag, den stora svarta dagen inom kristendomen. Men vi inväntar med glädje påskdagen då vi får hälsa varandra med att ”Kristus är uppstånden!”. Allt detta är obegripligt för utomstående, det får man förstå. Men för mig är påsken årets stora högtid, den som berör mig djupast allra längst in i min existentiella tillvaro.

I Svenska Dagbladet skrev igår Bitte Assarmo att kristendomen hånas och förföljs. Nyligen hörde jag i radio att en gäst på en hotellkedja protesterat mot att det finns biblar på hotellrummen. Programledaren undrade varför det var så viktigt eftersom mannen sa att hittat bibeln i garderoben. ”Hur kan en bok som ligger igarderoben störa dig?” frågade han. ”Jag känner mig kränkt” svarade han. Tja, vad skall man säga. Jag tycker inte alls att det är självklart att det skall finnas just biblar på alla hotellrum, men ”kränkt”. Är det inte lite överkänsligt?

Assarmo skriver:

Temakvällar på tv, där man utmålar i stort sett alla kristna som fundamentalister, ytliga så kallade samhällsprogram där man kräver kollektiva ursäkter av kristna för deras tros skull, hatkampanjer mot kristna högtider och så vidare i all oändlighet – detta för illdåd som begåtts för hundratals år sedan, i en mindre upplyst tid.(…)

Socialdemokraternas Morgan Johansson och Leif Pagrotsky är två av dem som gjort det legalt att kränka kristna. De har båda uttalat sig nedsättande om kristna i samband med abortfrågan och stamcellsforskningen, utan att för ett ögonblick stanna upp och begrunda – än mindre nämna – det faktum att uppfattningen om de frågorna delas av alla de stora världsreligionerna.

Kanske är det så att när den historiska och kulturella kunskapen om kristendomen försvunnit i Sverige så blir många svenskar också blinda för hur inflätad den svensk-kristna traditionen är i resten av samhället. Och för att kristendom också är en religion sådär i största allmänhet, inte bara något man bör ta avstånd ifrån som modern människa.

Snobbar som bloggar?

Läste igår en artikel av statsvetarprofessorn W. Lance Bennet där han undersökt mer än 700 antikrigsdemonstranter från 15 februari 2003. Han har kommit fram till att bland dem som förlitar sig på internetkommunikation och andra elektroniska medier så återfinns en stark identifikation med ”the global social justice-movement” (motsvarar väl ungefär antiglobaliseringsrörelsen i Sverige) medan bland dem som förlitar sig på tidningar, radio och TV var identifikationen med rörelser som förknippas med ”the global social justice-movement” svag. Bennet hävdar att detta gäller åtminstone i åtta västeuropeiska länder plus USA.

Jag undrar ju förstås hur dessa samband förhåller sig till generationsklyftor, utbildningsnivå och vänster- och högerskalor. Men ändå. Kanske finns det något allmänt subversivt i den elektroniska kommunikationen. The media is the message sa redan Marshall McLuhan. Utvecklar kanske de människor som interagerar i de virtuella rummen andra politiska preferenser än de envägskommunicerande tidningsläsarna?

Susanna Popova i SvD idag tycker dock att vi bloggare utgör klubben för inbördes beundran. Hennes oförmåga att se de olika lager av bloggare som bloggosfären består av visar väl dessvärre att hon inte riktigt greppat vad vi håller på med. Inte heller oförmågan att se att de åtta procent som enligt hennes läser bloggar en gång i veckan är en ganska hög siffra givet att man vet hur opinionsbildning fungerar. Nämligen via s k opinionsledare.

Vive la blogg!

Afrika x 3: Sveriges ansvar!

Robert Mugabe, 83 år, har idag blivit sitt parti ZANU-PF:s kandidat till presdentposten inför valet 2008. Enligt Le Monde har han vid det just avslutade afrikanska toppmötet i Tanzania inte fått någon som helst kritik från statscheferna i grannländerna. Han påstår sig istället ha fått ett totalt stöd för sitt agerande som statschef. Om detta är sant så vilar ett tungt moraliskt ansvar på Sydafrikas president Thabo Mbeki. Han representerar stormakten i området och det är till hans land miljoner zimbabwier illegalt har flytt undan svält och förföljelse. Jag skall inte ta upp några detaljer i det fatala vanstyre som Mugabe ägnat sig åt, de flesta av er vet mycket väl vad jag talar om.

I Södra Afrika lever fortfarande fiendebilderna av Europa och de vita tydligt kvar. Mbeki har i många frågor, t ex AIDS-bekämpningen, visat att hans ideologiska hotbild av västvärlden går före utvecklandet av en positiv sydafrikansk pluralistisk självbild. Mugabes status som den store befrielsehjälten, de gamla bilderna av den vita kolonialismen och de fördömanden som västvärlden utsätter Zimbabwe för samverkar alla till att skapa en låst position. Oppositionen kan inte mejsla ut en tredje ståndpunkt, en afrikansk väg till demokrati utan pressas genast in i kollaboratörens roll.

Inte heller i i Kongo är utvecklingen ljus. Den förlorande presidentkandidaten Jean-Pierre Bemba har nu gått i landsflykt i Portugal. Det så omhuldade valet förra året har knappast lett Kongo fram emot en mer demokratisk utveckling. Risken är att fokuseringen på fria och rättvisa val i f d diktaturer utan demokratisk erfarenhet gör att man glömmer bort den politiska mobilisering, det civila samhälle och den intresseaggregering och artikulering som krävs för en fungerande demokrati.

Sudans krig mot de afrikanska jordbrukande grupperna i öster riskerar att leda till ett storkrig. Flyktingar tar sig in i Tchad och Centralafrikanska republiken. Och efter följer de regeringsstödda miliserna. Något som destabilsierar gränsområdena och utmanar övriga regeringar i området.

Pierre Schori skrev idag om Sveriges ansvar för Afrika. Han borde tas på mycket större allvar än vad den nuvarande (och förra) regeringen gjort. Det är i Afrika våra ansträngningar för fred och demorkati kan göra skillnad. Låt Nato sköta sitt krig i Afghanistan själva.

En ny vänster?

Det är mindre än fyra år kvar till nästa val. Ett val när jag hoppas och tror att den sittande regeringen skall åka ut ur kanslihuset med ett swisch. Men vad är det som skall in?

På Jimpans blogg och på Marcus blogg har en tid förts intressanta diskussioner om identitetspolitik, kulturbegreppet och klassanalysens framtid. På Agenda 2010 samlas några bloggare som önskar se ett nytt alternativ i svensk politik – en progressiv, samlande och lyhörd folkrörelse som sätter jämlikhet, frihet och syskonskap i centrum. Precis som 1789. På Frihetligt Forum förs då och då animerade debatter om demokrati och folkrätt i internationell politik – områden som är ideologiskt centrala för de flesta av oss som vill driva fram en ny vänsterpolitik.

Jag tror att diskussionen om begreppen kultur, etnicitet, kön, identitet och klass är ett helt oundgänglig uppmarschområde för ett regeringsbyte 2010. Och ett regeringsbyte 2010 är bara ett medel för att nå målet – ett samhälle där alla har samma chans till utveckling och livsval.

Många har frågat vad ”identitetspolitik” är? Enligt min uppfattning är identitetspolitik ett begrepp som innebär att man driver frågor om grupprättigheter och att det för individen är centralt att vara definierad in i en sådan grupp: kvinna, same, svensk. blatte, kristen eller arbetare. För mig är en sådan politik motsatsen till ett samhälle som frigör individen från maktens instrument. Gruppidentiteter tenderar att formas utifrån de rådande maktförhållandena och de bortser från individens komplexitet. Inte bara så att vi kan ha många identiteter utan också att vi kan välja en del identiteter men inte andra, att vi kan utvecklas från en identitet till en annan och att det finns ett implicit maktförhållande (förtryckare- förtryckt) i nästan alla identitetsprojekt. Jag vill inte se en ny vänster som driver identitetspolitik.

För mig är maktanalysen den centrala. Vi undkommer aldrig någonsin makten, men vi kan medvetandegöra oss om den. En sådan process innebär faktiskt en möjlighet till förskjutning och förändring av makten. Vi måste alltid fortsätta vara kritiska mot makten, även när vi utövar den själva. Det är inte inkonsekvent, tvärtom, det visar på mognad och insikt att förstå att vi alla är både offer och förövare.

Den klassiska klassanalysen kan numera kompletteras med en diskursanalys och en dekonstruktion av samhällets grundformationer. En ny vänster får inte vara rädd för intellektualitet, för analys och för debatt. Men vi måste akta oss för de sektstrider som präglade vänsterrörelsen för 40 år sedan, och som omintetgjorde deras möjlighet att på sikt påverka samhällsutvecklingen. Vi måste skapa en rörelse där vi ser på det gemensamma och tolerant låter meningsskiljaktligheterna berika istället för att förstöra.

Kan vi lyckas med det? Vänster och höger är fortfarande livaktiga begrepp. Vänster förknippas idag med sakfrågor som att vilja att ta emot flyktingar, tolerans mot människor med andra livsstilar, god utbildning, urban livsstil, internationella nätverk, jämlikhet som viktigaste värdet, miljömedvetenhet, negativ attityd till överstatlighet, tron på folkrätten, individualism och folklig demokrati. Klarar vi att bygga samman en politisk plattform på den grunden? Den störste spelaren – SAP – sitter på leken. Hur får vi socialdemokraterna att söka samarbete med alla de fria vänsterprojekt som vuxit fram i skuggan av ledarstrider och interna bråk i vänsterpartiet och en alltmer maktfullkomlig socialdemokrati?

Jag har inte svaren. Men jag har förhoppningar.

Drottning Margot eller mycket väsen för ingenting

Mycket har sagts om Margot Wallström, och mer lär det bli på måndag kväll när Persson-dokumentärens sista avsnitt sänds. Idag kan Margot Wallström ses i Svenska Dagbladet (papperstidningen)omkramad av Carl Bildt och på DN-debatt skriver hon idag ihop med Reinfeldt. Ett citat: ”Det handlar framför allt om att hantera ekonomi, miljö, jobb, immigration, demokrati och säkerhet”. I SvD skriver hon själv om vikten av att stödja EU. Ett citat: ”Det är uppenbart att det är lättare för 27 medlemsstater som alla strävar åt samma håll att möta 2000-­talets utmaningar”. Men snälla, spelar det ingen roll vilket håll eller hur man hanterar politiska frågor?

Göran Persson sägs ha velat ha Margot Wallström som sin kronprinsessa. Kanske ingen slump, de är mer lika än vad den vanlige väljaren tror. Båda är teknokrater utan tilltro till politiken. På Margot har alla under många år kunnat projicera sina egna politiska drömmar. Hon har under senare år inte levererat ett enda konkret besked om vilken politik hon står för. Inget annat än att den nya borgerliga regeringen har en EU-politik som hon uppenbarligen tycker bättre om än den som fördes av hennes eget parti, enligt Ekots lördagsintervju idag.

För mig är Margot Wallström en förrädisk svensk socialdemokrat. En människa som säger sig stå för en vänsterpolitik men som sedan länge tappat tron på att politiken handlar om konflikter, motsättningar och kamp. En socialdemokrat som istället hängett sig åt teknokraternas himmelrike (EU) där det viktiga är att vi är sams, men inte om vad. En politiker som Margot Wallström får människor att tappa tron på politiken.

(Drottning Margot, 1553-1615, mest politiskt berömd som brudoffer i ett arrangerat äktenskap avsett att försona katoliker och protestanter i Frankrike. ”Mycket väsen för ingenting” är en kärlekskomedi av William Shakespeare, pjäsen är mera känd för kvicka repliker än intellektuellt djupsinne.)

Göran Perssons furstespegel

Många har kommenterat Erik Fichtelius dokumentär om Göran Persson. De flesta är mycket kritiska. Kritik har kommit mot idén, mot Persson själv, mot taffliga kameravinklar, mot bristen på kritik och mot musiken. Personligen tycker jag att kritiken går bredvid målet. Dokumentären visar upp en statsminister när han inte är offentlig, en statsminister som får förklara sig och analysera sina egna beslut. Visst finns här lite av en dokusåpadramaturgi (tittar in i kameran och pratar till sig själv) men också just en dramaturgi där vi som medborgare får lite mer kött på benen kring många beslut som berört oss.

Fichtelius har visserligen klippt programmet med emotioner i centrum, men han kan inte klippa bort det faktum att det är en alldeles väldigt självuppskattande person som tittar på sig själv i en egenhändigt hopsnickrad furstespegel. Nästan en skrattspegel. Och jag som tittare får – äntligen – lov att dra mina alldeles egna slutsatser av vad Persson säger. Så skönt att slippa de allestädes närvarande politiska journalister som tror att de alltid har de mest relevanta frågorna att ställa eller de mest genialiska analysera att göra.

På sätt och vis är dokumentären Perssons svar på Bildts blogg. Är det därför journalistkåren är upprörd?

Vad jag känner – att människan på tronen har mycket större betydelse än många teoretiker vill tro, att Persson går på det ”Perssonska programmet” snarare än på det socialdemokratiska och att Persson inte har så värst mycket empati för annat än de maktmänniskor han beundrar. De andra får klara sig bäst de kan.

Vi får väl se i de följande två avsnitten.

Liknande resonemang finns hos Ett hjärta rött.

Varför lättsårade?

I ett tänkvärt program i P1 (Tendens), som dock krävde en hel del förkunskaper, om obekväm forskning uttalade sig professor Jonathan Friedman. Han ställde frågan varför ”alla är så lättsårade” nuförtiden. Bakgrunden var att han själv ifrågasatts eftersom han är motståndare till det s k mångkulturella samhället (han kallar det för ”bullshit”). Oavsett Friedmans vulgära och brutaliserande sätt att diskutera vetenskapliga frågor så hänger själva frågan kvar; varför är alla så kränkta, lättsårade och känsliga nuförtiden?

Jag tror att svaret är: civilisering. Förr var barn vana vid att bli slagna, underklassen van vid att bli hunsad och kvinnor vid att bli hånade. Vi har långsamt byggt upp ett samhälle där den typen av beteende inte längre tolereras. Jag tror inte att världen under den tid vi kan överblicka har sett ett samhälle där våld är så icke-tolererat i vardagen som t ex i det svenska. Därför blir vi ju förstås så enormt upprörda över våld, mobbing och hån, något som får många människor att tro att vi lever i ett mycket mer våldsamt samhälle nu än förr. Men riktigt så är det inte. (Ta en titt på BRÅ:s statistik, ladda ned ”dödligt våld”.) Jämför vi 100 år tillbaka är trenden ännu tydligare.

Att idén om att alla människor har lika värde också betyder rätten att bli respekterad på samma sätt oavsett kön, hudfärg eller andra kategorier har faktiskt blivit en naturligt del av vårt samhälle. Något vi lär våra barn och själva förväntar oss att andra lever efter. Och därför reagerar vi ”överkänsligt” när detta förväntade beteende uteblir – vilket det ju förstås ofta gör. Vi är fortfarande klumpiga, buffliga och ilskna människor som gör varann illa då och då. Men det känns väldigt skönt att vi kan vara eniga om att det då är brott mot normen och inte normen.

Så är det nog, professor Friedman. Civilisering föder paradoxalt nog kränkta människor. Men sett på det viset blir kränkthet (om den inte manipuleras med förstås) ett tecken på ett gott samhälle.

Allvar och skönhet: tabu idag?

Efter att ha tillbringat lördagskvällen framför teven och tittat på Le plus grand cabaret du monde i France 2 reflekterade jag lite kring det svenska medielandskapet. Vad är det som gör att jag sitter som klistrad framför ett program med en påtagligt gammaldags inramning: stor restaurang, stor scen, pratsam programledare som kortintervjuar ett flertal inbjudna gäster och med jämna mellanrum uppträdanden på scenen? Efter ett tag insåg jag att det var allvaret. Inte i ett enda av uppträdanden – magi, akrobatik, dans och sång – syntes några spår av ironi, flams eller distans. Inte så att det inte fanns humor, tvärtom. Men borta var putslustigheterna, känslan av att detta är bara på skoj och att varje ifrågasättande kan vändas tillbaka mot den som säger det (”jag menade ju inte så, trodde du verkligen det!?”). Ett djupt allvar och seriositet präglade den här underhållningen – både publikens reaktioner och artisternas uppträdande. Ett allvar som kräver mod. Mod att stå för det man gör. Inte gömma sig bakom ett ironiserande och distanserat språk. För att inte tala om det självklara i estetiken – en mänsklig kropp i arbete är vacker, ett magiskt trick är vackert och en genomtänk färgsättning i harmoniska varma färger. Perfektion, skönhet och allvar i en oövervinnelig kombination.

Under tiden ägnade sig svensk TV åt hyperironiska Bingo Royale, allvarsfobikern Stina Dabrowski samt en ny brittisk parodiserie och en riktigt skruvad metaironisk amerikansk komedi. Det är patetiskt!

Kanske är Ola Salo och the Ark en hälsosam lärdom i det svenska mediesamhället. Sällan har jag hört och sett någon ung svensk som är så allvarlig i sin lekfullhet. Se intervjun i SvD idag.

A-L-L-V-A-R. Så stavas det. Och det är på riktigt.

Göran styr in i det sista?

Efter att ha lyssnat på Göran Persson sista politiska tal som partiordförande för socialdemokraterna noterar jag att han inte förnekar sig. Mitt i ett ganska saggigt tal (med undantag för avsnittet om miljöpolitik) säger han plötsligt att ”vi kan återställa a-kassan!”.

I diskussionen inför valet av Mona Sahlin har både Mona själv och nu senast Per Nuder avslöjats med att anse det mer eller mindre omöjligt att genomföra en höjning och återställning av a-kassan. Även andra av den borgerliga regeringen införda förändringar kanske inte kommer att påverkas av en eventuellt socialdemokratiskt valseger 2010. Visst är det fascinerande att Göran Persson i sitt allra sista tal tydligt och klart markerar sitt explicita missnöje med dessa tankar. För Göran Persson är en tillbakagång till såväl a-kassenivåer som skolpolitik och sjukhus ägda av det allmänna en viktig reform inför valet 2010. Han gör ett försök att styra agendan, alldeles som han brukar.

Mona, som nu är vald, betonar sin glädje över att vara den första kvinnan som socialdemokraternas partiordförande. Men hennes politiska visioner får vänta tills imorgon.

Stoppa förstörelsen av stadsbiblioteket!

Göteborgs kommun skall bygga om Stadsbiblioteket vid Götaplatsen. Fyra arkitektkontor valdes ut för att komma med förslag. Erséus Arktekter fick uppdraget, grundvalen finns redovisad i en rapport från en bedömningsgrupp som såvitt jag kan se inte rymmer någon person med kulturmiljövårdande kompetens, inte heller någon med estetisk kompetens eller någon med kunskap inom det internationellt sett stora fältet urban studies (stadsbyggnadsfrågor utifrån ett samhällsvetenskapligt och humanistiskt perspektiv).

Valet av förslag är horribelt. Det bortser helt från den modernism från 1967 som Stadsbiblioteket företräder. Bara för att en byggnad är relativt ny anses den tydligen inte ha något artkitektoniskt värde. Den gula tegelfasaden med sina tidstypiska fönster skall kläs in i en glaskupa à la Universeum. Det är inget fel på ny arkitektur, men Stadsbiblioteket representerar något annat: modernism, förnuft, upplysning och rationalitet. Och det är ingen slump att denna byggnad rymmer just ett bibliotek.

Protestera mot detta förfärliga förslag som kommer att förfula hela Götaplatsen som är en underbar modernistiskt plats som visar modernismens utveckling från 1930-tal till 1960-tal. Bevara modernismen!

Förslaget:

stadsbiblioteket, ombyggnad