Författare: Vänstra Stranden

Staten; det är vi!

Peter Egardt, chef för Stockholms handelskammare och tidigare moderat statssekreterare under Carl Bildt, tar strid mot Riksarkivet. I dagens Eko meddelas – nästan lite en passant – att Egardt tänker dra Sverige inför EG-domstolen för att kunna använda offentliga arkiv i kommersiellt syfte. Såvitt jag förstår utnyttjas därmed all den information om oss medborgare som samlats in och arkiverats på t ex Riksarkivet och hos andra statliga myndigheter för skattepengar för att berika enskilda entreprenörer. Idéen är nämligen att dessa entreprenörer inte skall göra något annat än tillhandahålla det material arkivmyndigheten förfogar över. Man tillför alltså inget annat än tillgängligheten.

Att myndigheten själv skulle få kommersialisera sitt material anser Peter Egardt vara uteslutet. ”Det är en väldigt farlig väg” enligt honom då man i så fall blandar myndighetsutövning med kommers. Egardt medverkar ju själv till att upplösa den gränsen genom att främja att material som insamlats i myndighetssyfte och för våra skattepengar används för att tjäna pengar hos enskilda. Det är väl rimligare att den som betalt insamlingen också får vinsten av att materialet tillgängliggörs – alltså staten.

Redan ligger för övrigt alldeles för mycket personuppgifter ute på nätet i kommersiellt syfte – offentlighetsprincipen kom till för att medborgarna skulle ha insyn i staten, inte för att enskilda med vinstintresse skulle tjäna storkovan på att göra ingenting annat än att lägga upp en sökbar sajt där du hittar födelsedagar, inkomster, hus, adresser, familjeförhållanden m m.

I korthet: dammsug alltså ett lämpligt arkiv med hänvisning till offentlighetsprincipen, sätt upp en sajt med sökfunktion, håva in pengarna. Att det var statens finanser som betalade rubbet spelar ingen roll för dig, du har din rättighet att kommersialisera. Att det är medborgerligt känslig information spelar heller ingen roll. Medborgarna förlorade rätten till den när den samlades in i myndighetssyfte.

F ö är utförsäljningen av storsjukhusen ett led i samma princip. Vem bekostade dem? Jo du och jag med våra skattepengar.

Ta strid för integriteten. Ta strid för vår skattefinansierade egendom. Staten det är vi.

EU vill att du super mer!

I den utmärkta tidskriften Riksdag och Departement nr 4/07 meddelas idag att EU-parlamentet vill lägga fem miljarder kronor på att öka marknadsföringen av vin till Europas konsumenter. Anledningen? Överproduktion i Europas vingårdar. Just nu används dessa pengar till att göra etanol av det överblivna vinet – en avsevärt mycket rimligare resursanvändning.

Jag anser att det är stötande av EU-parlamentet att initiera en ytterligare ökning av alkoholkonsumtionen i Europa. Marknadsföringen skall visa på ”vinets hälsobringande effekter” och locka nya konsumenter. Vi skall alltså öka på antalet levercirrhoser, rattfyllon och alkoholskadade ungdomar för att den tyska och franska vinindustrin inte skall gå back. Man tar sig för pannan.

Thoreau alltid aktuell

Vill bara göra lite PR för att Henry David Thoreaus ”Skogsliv vid Walden” kommit i nyöversättning. Den förra översättningen (av Frans G Bengtsson) var min följeslagare under turbulenta år på 1970-talet. (Recension idag i SvD – ej på nätet)

Ett smakprov: ”Jag betraktar det förbiringlande morgontåget med samma känsla som jag ser på soluppgången, som knappt är mera regelbunden.”

Alltså, en hyllning till lusten i rutinerna, i naturen och i försjunkandet i att vara människa. Något vi borde ägna oss lite oftare. 

Varför två föräldrar?

I en artikel i SvD idag får vi veta att Lille Ludvig äntligen fått två föräldrar. Va’ säger du. Alla barn har väl två föräldrar? Nehej. Ludvig är son i en lesbisk kärnfamilj. Ludvig har tillkommit genom insemination och hans biologiska mamma är alldeles korrekt hans förälder. Men eftersom inseminationen skett i Danmark så röjs inte spermadonatorns namn. Ludvig har följaktligen ingen pappa. Eller? Ludvigs andra mamma fick inte adoptera Ludvig eftersom ingen visste vem hans biologiske pappa var, lagen är sådan och så tolkade tingsrätten den. Hovrätten har nu ändrat på detta och låtit mamma II också bli förälder.

I tidningen framställs det som en rättighet och full lycka att Ludvig nu fått sina två föräldrar. Vad jag undrar är dock, varför denna fixering vid två (2) föräldrar? Är det skillnaden mellan lycka och olycka för barnet?

Har vi upphävt den biologiska ordningen med mammor och pappor som träffas och gör saker med varandra för att få barn kan jag inte inse varför man måste fixera sig vid just två föräldrar? Alla barn som bara har en förälder i samma mening som Ludvig hade tills alldeles nyss (frånvarande pappa) är de mindre värda? Eller andra barn som har två mammor och två pappor som de betraktar som föräldrar? Borde vi inte kunna erbjuda adoption av styvbarn också?

Lesbiska och bögar tycks bära idéen om kärnfamiljen vidare i en tid som i övrigt faktiskt tagit nätverksfamiljen till sitt hjärta. Det är nästan komiskt – det som upprätthållit det tidigare utanförskapet för dessa grupper (kärnfamiljen) har nu blivit en av de mest omhuldade institutionerna.

Journalistik på undantag

Lyssnade i helgen på de nya P1-programmen Stil, Jonas val samt Medier och Publicerat. De två sistnämnda är ännu svårbedömda. Jag anstår med recensionen. De två förstnämnda har jag dock hört ett par gånger. Och de är katastrofala.

Programmet Stil skulle ha Elsa Beskow som tema. Det innebar ett infantilt berättande om de egna barndomsminnena, helt utan förmåga att sätta dem i en större kontext, samt fragmentariska samtal med olika människor med ett ganska sökt förhållande till Beskow. Kontentan av programmet var ingenting. Ett antal väna kvinnoröster som babblade om precis ingenting. Jag visste inte ett dyft mer om Elsa Beskow eller hennes betydelse efter programmet, jag hade bara gullats till sömns av radion.

Programmet Jonas val på lördagsmorgnar kännetecknas av samma infantila tilltal. En man som låter som om han är i audition för rösten till en tecknad fisk i en barnfilm försöker ställa s k moraliska frågor kring relationer. Han får hyggligt kloka svar från psykologen Naroskin. Man behöver verkligen inte vara psykolog för att ge de svaren, det räcker med att ha fyllt 25 och ha lite livserfarenhet. Frågorna är av slaget dilemman och kunde gett upphov till problematiseringar, men istället levereras klämkäcka appeller som alltid innefattar både ock. Ett tecken på bristande analys.

Lägg till detta Studio Etts befängda idé att de gör bättre radio om de sänder sina program från en offentlig miljö. De bryr sig inte om vad som rör sig där, de använder bara miljön som ram för sitt program. Och det inkluderar människorna som rör sig där. 

Är detta journalistiken i vår tid? Infantilt tilltal, oförmåga att göra en analys och människor som staffagefigurer?

Summerat (22.15) är det lyckliga undantaget. Rejäl journalistik som har förtroende för lyssnaren.

Ségolène lanserar sitt program

Idag har det franska socialistpartiets presidentkandidat Ségolène Royal lanserat ett valmanifest. Hon har tvekat länge eftersom endel av hennes valbudkspa är att lyssna och inte att prata själv. I plattformen finns också ett starkt element av en önskan om en vitaliserad demokrati. Där motståndaren Nicholas Sarkozy (UMP) vill ha en författningsförändring som tydligare markerar arbetsdelning mellan president och premiärminister, där vill Royal istället införa element av proportionella val, minska regeringens makt genom att införa full parlamentarism (premiärminister väljs av parlamentet) och samt sätta stopp för den mängd uppdrag franska parlamentariker kan ha samtidigt.

Royal vill stärka fackföreningarna och t ex införa det av den borgerliga regeringen i Sverige borttagna skatteavdraget för fackföreningsavgift. Hon vill låta utländska medborgare få rösträtt i kommunalvalen efter fem års boende i Frankrike samt garantera jämlika rättigheter åt samkönade par.

Läs mer på hennes egen sajt (http://www.desirsdavenir.org/index.php?c=dossier&dossier=13) samt i Le Monde (http://www.lemonde.fr/web/article/0,1-0@2-823448,36-866113@51-822961,0.html).

(Går ej att länka idag – fel någonstans.)

Storebror gynnas av ohelig allians

Nu är det kokta fläsket stekt. Alltså nu är det nog kört. Ulrika Messing meddelar idag i Svd (ej på nätet) att de nog kommer att stödja alliansregeringens övervakningsrecept. E-post, sökningar, mobil m m som går över gränserna (vilket den mesta nättrafiken gör) kommer nu att vara sökbar, sparad och kontrollerad av FRA. Att vår försvarsminister inte förstår innebörden av förslaget är sorgligt, men att alla partier utom mp och v slår dövörat till när kloka människor varnar för systemet är förskräckande. Att socialdemokraterna skulle byta åsikt och motsätta sig en fortsatt utbyggnad av övervakningen efter att ha förlorat regeringsmakten är väl för mcket begärt. Men kanske trodde jag att vissa mer fria individer i det partiet kunde undervisat sina kamrater om hur den nya världen fungerar och hur SAP:s urmodiga idéer kring internet, elektronisk kommunikation och globaliserad kommunikation skapat antipatier bland unga människor. Kanske var det en liten förklaring till att SAP förlorade valet?

Eftersom frågan förenar alla de stora partierna är utrymmet för opinionsbildning mycket litet. Jag vet bara att framtidens säkerhetstjänstkommissioner säkert kommer att leverera samma oförsonliga kritik mot det som händer nu som 2002 års kommission gjorde mot 1960- och 1970-talets övervakningssystem. Vi är på väg att köra med full fart rätt in i morgondagens IB-affär.

Intressant?

Inte föräldrars ansvar

Ofta hörs i debatten att det är föräldrarna som måste ta ansvar för att deras barn mobbar andra i skolan, inte är studiemotiverade eller pratar i mobil under lektionerna. Nu skall alla barn få betyg från första klass, syftet tycks vara att föräldrarna skall få ett slags kvitto från skolan. Skolminister Björklund och alliansregeringen betonar ofta kundperspektivet och här är det tydligen föräldrarna som är kunder och barnen är väl då objekten för skolans effekter. I någon skola lanseras ett internetbaserat system där föräldrar skall kunna gå in varje dag och se om just deras barn glömt penna eller böcker just denna dag.

Jag är helt emot synsättet att föräldrar ses som skolans egentliga subjekt. Det borde vara tvärtom, skolan är den plats där barn och ungdomar lär sig att anpassa sig och leva i ett modernt pluralistiskt vuxensamhälle med gemensamma normer. Inte den plats där varje förälders uppfattning skall styra barnets utveckling. Skolan borde vara statens arena och inte föräldrarnas. Hur många ungdomar skulle inte behöva få utvecklas i samspel med varandra och med andra vuxna utan att vara rädda för föräldrarnas vakande öga? Det finns gott om barn och ungdomar som bär en rädsla för att bli slagna eller utskällda när deras skolresultat presenteras för föräldrarna. I vårt pluralistiska samhälle är inte längre familjen den plats som kan skapa och socialisera ungdomarna in i de normer som kommer att fungera för dem i vuxenlivet. Risken är istället att familjen ger ungdomar en helt skev bild av samhället i övrigt och därmed skapar kaos för en ung människa som sedan möter en okänd värld därutanför. Föräldrarna är inte de som skall leva med skolupplevelserna och betygen resten av livet.

Frigör skolan från föräldrarna, ge lärarna betydligt större auktoritet att i samspel med sina elever utveckla och leva efter gemensamma normer. Lärarna skall inte stå till svars inför konkurrenshungriga föräldrar som betalar barnen olika många tusen kronor beroende på vilka betyg de får. Fråga efter vad barnen och ungdomarna vill ifråga om sin utbildning och inte vad föräldrarna tycker sig ha rätt att fordra! Friskolereformen har naturligtvis underblåst idéen att barnen är en vara som skall utvecklas i enlighet med ägarna/föräldrarnas önskemål.

Bort med föräldrainflytandet från skolan och istället in med vuxenvärlden!