Vänstra Stranden

Olämplig rektor?

Den privata gymnasieskolan L M Engströms gymnasium i Göteborg skall få en ny rektor. Den tillträdande rektorn heter Fredrik Sidenvall och är nu kyrkoherede i Frillesås. I Västsverige är han en av de mest profilerade kvinnoprästmotståndarna, tillika helt emot välsignelse för homosexuella par. Valet av Sidenvall förefaller mig mycket obetänkt.

Hur skall den högste ansvarige skolledaren för en gymnasieskola kunna utgöra ett gott exempel för eleverna i enligthet med läroplanen för gymnasieskolan när han själv vare sig vill rätta sig efter lagstiftningen (tillåta kvinnliga präster) eller finna sig i kyrkomötets beslut (homosexuella par)? I läroplanen talas om demokratiska värden och respekten för individens egenart. Jag menar inte att motstånd mot kvinnopräster eller homosexuella välsignelser är odemokratiskt – men jag känner stor tveksamhet över hur en person som obstruerat såväl lagstiftning som demokratiskt fattade beslut i det samfund man verkar skall kunna främja respekten för demokrati och rättsstaten på en så känslig post som skolledarens. Skolans ledning borde ha tänkt en gång till.

Naturvetare skyller bara ifrån sig

Det ryktas om bristen på svenska naturvetare. SvT:S Aktuellt meddelade att endast 18 procent av ungdomarna nu sökte sådana gymnasieutbildningar mot tidigare 21 procent. Tyvärr blir det nog underkänt i matte för den analysen. Tre procentenheters skillnad på tio år utan att ta hänsyn till förändringar på själva utbildningsmarknaden (som varit enorma) är en omöjlig grund för att dra slutsatsen att svenska ungdomar numera är ointresserade av naturvetenskap. Något som sedan var inslagets clou. Men, vill man vara ironisk kan man ju se reportaget som ett bevis på behovet av ökad naturvetenskaplig bildning bland t ex samhällsjournalister.

Skämt åsido, även den tillträdande universitetskanslern Anders Flodström (fortfarande rektor på Kungliga Tekniska Högskolan) hade några märkliga uttalanden om bristen på intresse för NT-området. Den blivande universitetskanslern påtalade t ex inte att hela högskolan har ett vikande söktryck.

Om naturvetare bekvämade sig med att lära sig något om kunskapssociologi och lämnade sin förlegade objektivistiska uppfattning om världen (denna har många i forskarvärlden lämnat, dock ej på lägre nivåer) så kanske man kunde locka till sig fler studenter. Om någon inte har märkt det så har vi haft en s k språklig vändning inom vetenskapen. Naturvetarna i gemen tycks ha missat det. Studenterna har dock inte missat det. Det krävs minst 18.0 i betyg för att få läsa teoretisk filosofi (vilket sannerligen inte är något ”lätt” ämne – logiken är matematikens grund) och det är fem sökande per plats medan alla tretton sökande antogs till grundkursen i fysik.

Jag vet att jag generaliserar, men min poäng är att istället för att söka felen hos de förkättrade studenterna (som inte vill anstränga sig) eller hos de förfärliga roliga ämnena som studenterna gillar (t ex teoretisk filosofi) eller hos gymnasieskolan (som har så oengagerade lärare) så kanske det vore läge att fundera en aning på vad man själv gjort för att dra till sig dagens ifrågasättande, kritiska, medvetna, kulturellt intresserade, upplevelseinriktade, individualistiska och globalt identifierade generation?

Vad har ni inom NT att ge dessa unga människor? Varför är det tre sökande per plats till kulturvård/konservatorieutbildning och 0,3 sökande per plats till övriga naturvetenskapliga utbildningar vid Göteborgs universitet? Ställ frågan till er själva någon gång!

Om jag ändå vore svensk…

Om jag flyttar upp till Lappland blir jag inte same, flyttar jag till Australien blir jag inte en aboriginer. För att jag ska bli någonting där måste jag leva och uppföra mig som de gör, säger Kjell Åke Stonebalster.

Så sa en sverigedemokrat på Riksmötet i Ekot igår, eller, nja, han sa ”lapp” vilket Ekots hemsida i sin politiskt korrekta nit har översatt till ”same”. Han sa inte heller ”aborigin” utan något som lät ungefär som ”aberrisschinal”, en tydlig anglosaxisk influens på uttalet alltså.

Uttalandet ger en viss relief åt SD:s syn på immigration. Stonebalster tror på fullt allvar att han kan bli same eller aborigin om han börjar härma ett kulturellt beteende. Genom att välja just dessa grupper hamnar han i en underlig debattposition eftersom aboriginer och samer tillhör de s k urbefolkningarna vilkas rättigheter skyddas av FN sedan 1994. Att ”bli” en av urbefolkningarna är inte möjligt om man inte ”är” det från början. Däremot kan man leva ”som” dem. Överfört till den svenska invandrarpolitiken innebär det att Stonebalster vill se ett Sverige där alla invånare uppför sig ”svenskt” och där ”svenskarna” uppenbarligen skall jämföras med en av de urbefolkningar vars rättigheter skyddas av FN. Jag undrar när Stonebalster kommer att börja diskutera beteendet hos oss infödda utifrån samma kriterier – är det OK att lyssna på raï-musik från Algeriet, läsa Adonis syriska poesi och studera arabiska? (Eller har jag helt enkelt blivit ”arab” då??)

Radikal ortodox eller existentialist?

Under de senaste veckorna har jag ägnat en hel del tid åt teologi. Jag har hört att svensk teologi är på väg utför ett stup (professor Werner Jeanrond i Lund skall t ex tillträda en tjänst i Glasgow – en ohygglig förlust för svensk teologi) men det är ingen räddningsaktion. Jag fick i min hand en text om ”radikal ortodoxi” och kände att jag förstod nästan ingenting. Detta gjorde mig förstås nyfiken och provocerad. Därefter noterade jag att min käre bloggkollega Jord skrivit om detta tema, men det gjorde mig dessvärre inte klokare. Ännu har jag inte givit mig i kast med John Milbank (men det kommer) och ändå vill jag försöka reda ut de här tanketraditionerna.

Enligt ytliga beskrivningar är radikal ortodoxi någon form av teologins försök att återgå till de gamla kyrkofädernas filosofi. Men jag blir inte klar över om radikal ortodoxi är en form av teo-logi (alltså kunskap/logos om Gud) eller en form av kristendomstolkning. Radikal ortodoxi är inspirerad av fransk postmodern tradition, men också av Kant (sic!). Om radikal ortodoxi är en form av teologi så tycks det handla primärt om läsningen av texterna (alltså bibeln). Men om det handlar om en kristen hållning tycks det mig handla om någon form av patriarkal, neoplatonsk och ganska vetenskaplig livsåskådning som försöker göra filosofi av teologin.

Som metodist, numera, har jag alltid betraktat mig som en kristen existentialist. Också en hållning inspirerad av fransk filosofi, men av den moderna och inte den post-moderna. Men framförallt är den kristna existentialismen en hommage à Kierkegaard. För en kristen existentialist är Gud först och främst inkarnerad i kärleken. Kärleken ger oss möjlighet att se en glimt av Gud, av det gudomliga väsendet. Människan är i sig själv en legering av dödligt/ont och odödligt/gott. Genom det personliga valet kan vi öka på det goda i världen. Men i jämförelsen med fullkomligheten hos Gud inser vi (när vi når insikt om oss själva) hur mycket som fattas oss – denna diskrepans är synden – och det kan bara överbryggas genom Kierkegards berömda hopp ut i det okända. Detta hopp mot en kärleksfull och försonande Gud. Tron är att våga hoppa.

För mig känns allt radikal ortodoxi mera som ett försök att göra Gud begriplig. Inte oundgängligt för oss hoppare.

Upplys mig gärna!

Peter Örn avgår

Idag meddelas att Peter Örn avgår. Enligt flera medier har ”jakten” pågått en längre tid och kritiken har även kommit inifrån företaget. Jag har här kritiserat såväl det nya programutbudet i P1 som Peter Örns förmåga att försvara förändringarna. Enligt pressmeddelandet har styrelseordförande Ove Joansson och Peter Örn olika uppfattningar om det framtida arbetet – men vad det egentligen betyder är ju svårt att veta.

Kan vi kanske få en VD på SR nu som sätter journalistiken främst även när det skall sparas, en som värnar public service och en som hävdar kvalitet som en konkurrensfördel på den mediemarknad vi ser växa fram? Jag håller tummarna.

Musik och hockey som nationell stolthet

När söndagen går mot sitt slut har Sveriges hamnat på skuggsidan ifråga om två normalt sett stolta grenar: musik och ishockey. Det svenska landslaget i hockey har lyckats hamna utanför pallen i VM i Moskva och vår nationella stolthet har sårats i grunden när The Ark hamnade i den sista fjärdedelen av de deltagande länderna i Eurovisionsschlagerfestivalen.

Ifråga om hockeyn menar väl de flesta att det är stjärnorna från Nordamerika som saknas, men kanske också att presumtiva landslagsdeltagare känner för lite plikt och stolthet över sitt land. Debatten om Eurovisionsschlagern är lite mer spretig; allt från att det är en dum tävling till att schlager inte är någon vinnande genre längre.

Jag ansluter mig inte till dem som klagar på ”öststaterna” som bara ”röstar på varandra”. Men jag skulle vilja veta vilka grupper i de olika länderna som faktiskt röstar? Och hur populärt är arrangemanget i t ex Tyskland, Frankrike och Ryssland? Jag tycker också att det är en märklig ordning att melodierna numera kan spelas hur mycket som helst, inte bara i semin, före tävlingen.

Viktigast tror jag är att röstningsreglerna borde göras om – det är knappast förenligt med dagens globaliserade och individualiserade värld att Ryssland och Andorra har samma tyngd i en omröstning om populärkultur. Inför t ex jurygrupper, semifinalheat och viktad röstning.

Grundläggande tror jag är att för många av de länder som kom högt upp i listan så var artistframträdandet och ögonblicket i rampljuset präglat av stort nationellt allvar (nej, inte Ukraina) medan Frankrike, England, Sverige och Tyskland uppfattade tävlingen som en fråga om ironi, show och musikunderhållning. Kanske en mentalitetsfråga. När den egna statens självständighet som hos flera stater på Balkan tillkommit först efter blodiga krig så blir även musiken ett led i den nationella självreflektionen. Kanske också en fråga om historia. Tysklands Frank Sinatra-inspirerade bidrag kanske inte fungerar i länder där amerikansk kultur representerade ondskan själv fram till 1990?

Men det receptet hjälper nog inte det svenska hockeylaget. Där är det nog stjärnorna som måste hem.

Likgiltighet är inte det högsta goda

Hörde idag på morgonen programledaren Lasse Johansson i P1-Morgon ställa frågan om det inte var fel att nämndemän i immigrationsdomstolarna hade uppfattningen att varje asylsökande ”hade skäl” för att komma till Sverige. Han menade att nämndemännen då hade en förhandsuppfattning som påverkade utslaget i domstolen. Jag uppfattade istället nämndemännens så att de ansåg att det fanns en rationalitet i flykten i till Sverige, alltså att man hade skäl att komma hit eftersom man lade ner så mycket pengar och kraft på det. Människor agerar i allmänhet subjektivt rationellt, det är lite av en livsstil för oss människor – om man säger så. Vi gör således ingenting som vi inte har skäl att göra. Om dessa skäl sedan är tillräckliga för att de asylsökande skall få upehållstillstånd är en annan sak.

Jag reagerade på den oreflekterade tilltron till någon form av neutralitet. Uppfattningen att neutralitet är en form av icke-uppfattning är märklig eftersom att leva är att ständigt värdera och bedöma. Vi skulle som art ha gått under om vi inte haft den förmågan. Det är inte bristen på en uppfattning som är det goda i ett tolerant samhälle (tvärtom) det är möjligheten att förändra sin uppfattning. Genomskinligheten, öppenheten, argumentationen och föränderligheten kännetecknar ett samhälle som kan behandla sina medborgare opartiskt och jämlikt. Opartiskhet innebär likabehandling i processen, inte i utfallet. A har kanske mycket bättre skäl än B för sin sak – då vinner A. Hur vet jag att skälen är ”bättre”? Därför att jag har en uppfattning om vad som är goda skäl förstås.

Låt oss lägga den naiva uppfattningen om likgiltigheten som det högsta goda (för det är den logiska följden av neutraliteten som en icke-uppfattning) och acceptera att gott omdöme aldrig kan ersättas med regelverk.

Klimathot är egentligen energikris

Skyll inte på mig, jag röstade nej; så stod det på någon knapp jag såg på ett rockslag. I dagens klimathysteri kan jag känna ungefär så. Jag delade ut flygblad mot kärnkraft, röstade hel-nej (inte mjäk-nej) i enlighet med linje tre och har i alla år levt med vänner och släktingar som utvecklat mer eller mindre effektiva energilösningar baserade på sol, vind eller vatten. Numera fungerar de flesta lysande och bevarar både miljö, mångfald och sparar pengar. I mån av möjlighet har jag sedan barnsben levt vad som idag kallas ”klimatsmart”. Jag blir alltså ganska irriterad över att medier och många unga människor tycks helt yrvakna inför en fråga som varit högaktuell åtminstone sedan tidigt 1970-tal och dåtidens s k oljekris.

Enligt min uppfattning är vare sig döende isbjörnar eller smältande glaciärer egentligen något problem just nu. Men det är tydligen vad som fått människor att plötsligt känslomässigt engagera sig. Men det verkliga problemet är energiförsörjningen. Vårt energiuttag ökar hela tiden, och ökningen sker med hjälp av antingen kol eler kärnkraft, som professor Björn Karlsson påpekade i radio häromdagen. Vi är också alldeles för okunniga om de stora möjligheter till energiutvinning ur de gamla elementen sol, vind och vatten. Att spara är nog bra – för dem som faktiskt slösar! – men det är ingen väg framåt vare sig för oss eller Indien. Och visst skall vi köra miljöbilar, men framförallt skall vi köra mindre.

Förr anklagades vi som gick i gröna stövlar och intresserade oss för skalbaggar för alarmism. Inte så konstigt man blev alarmist med tanke på alla klappar på huvudet vi fick! Men idag är ju alarmismen total – den har inte bäst lösningar som skriker högst eller skrämmer människor bäst.

En god vän påpekade att meterologerna i vår tid är det nya prästerskapet eller att likna vid gamla testamentets profeter. Det pekar ut helvetet, de pekar ut paradiset. De har frälsningen i sin hand och de levererar prognosen. Märkligt hur tvärsäkra de är med tanke på att en person i min familj med viss insyn i naturvetenskap lärt mig att meterologi inte är någon traditionell naturvetenskap utan består av empiriska generaliseringar.

Nå, vart vill jag nu komma förutom att säga ”been there, done that”? Jo, sluta upp att prata om klimathotet och börja prata om energikrisen. Det är inte en fråga om olja eller något annat. Det är en fråga om att nyttja jorden resurser rättvist och effektivt, och därmed också göra AVKALL på vissa saker för egen del. Inte bara betala mer för att fortsätta rovdriften. Energitillgången är A och O för den fortsatta utvecklingen i fr a tredje världen. Nästa Kyotoprotokoll kan inte bara handla om begränsningar utan också om tvingande satsningar. Och där måste vi nyttja den avancerade teknologi som finns inom sol, vind och vatten. Annars återstår bara kärnkraften. Vill vi ha den? Svaret är nej.

Har centern har en framtid i Frankrike tack vare Sarkozys seger?

Med en betryggande marginal intog så Nicolas Sarkozy Elyséepalatset (nåja, inte förrän den 17 maj). I sitt första tal efter segern intog han en försonande attityd till sin opponent Ségolène Royal. Och hon såg i sitt tal ut som en segrare när hon erkände sig besegrad. På ett sätt kan nu presidentvalet ses som ett uppmarschområde för parlamentsvalen den 10 och 17 juni. Och Ségolène Royal står fast vid att hon vill leda vänstern också i parlamentsvalen. Men där får hon konkurrens av det nu mobiliserade centerfältet.

Francois Bayrou vill nu omstarta UDF till ett nytt parti, Det Demokratiska Partiet, (eller den demokratiska rörelsen, ett namn som har andra konnotationer på franska än på svenska) vars syfte är att bryta det franska höger-vänster-mönstret som rått sedan de Gaulle tog makten 1958. I Frankrike brukar man säga att ”le centre, c’est le marais” eller centern det är träsket. Det är lärdomen från 1950-talets misslyckanden där regeringarna byttes ut var nionde månad, alltid bestod av center-vänstern eller center-högern och gav ett uppsving åt extremerna dvs kommunisterna och poujadisterna.

Kanske gör Sarkozys seger det paradoxalt nog lättare att mobilisera en center och/eller en center-vänstergruppering som kan stå inför ett genombrott i parlamentsvalen.

Dricka te med Ryssland

Att lyssna till den folkpartistiske riksdagsmannen Carl B Hamilton när han talar om hur den pågående politiska krisen mellan Estland och Ryssland skall lösas känns absurt. Han säger saker som att EU nu måste ”trycka tillbaka Ryssland så att de lär sig att i det nya Europa så förhandlar man” för att snart därefter meddela att han inte ”tror på att sitta ned och dricka te och ha dialog med Ryssland”. Ryssland skall också ”förstå att tar man strid med lilla Estland så tar man strid med hela EU”.

Man tar sig för pannan. Det språkbruk som Hamilton spelar upp påminner om Kalla Krigets retorik, för att inte tala om att det är just så Putin antagligen resonerar när Ryssland nu stoppar exportoljan via Estland. När Hamilton använder EU:s politiska och militära muskler på det sätt som han gör mot Ryssland så visar han bara hur det europeiska medlemskapet tvingar in ett alliansfritt land som Sverige i en kraftmätning som inte gynnar vare sig det nationella intresset eller en fredlig lösning på konflikten.

Nej Hamilton, vad EU borde göra är just att sitta ned med både ryssar och ester och låta samovaren stå på värme tills krisen är löst. Det finns inga som helst ursäkter för de övertramp som ryska nationella rörelser nu genomför mot Estland och mot den estniska ambassaden i Moskva. Men, det hindrar inte att en lösning måste inbegripa en diskussion också med esterna, som uppenbarligen är lika ointresserade som det ryska överhuset av att försöka förstå vilka djupt liggande identitetsföreställningar som nu aktualiseras.