Kategori: europeisk politik

Konkurrens klart överskattat

Föreställningen om marknadens allmakt är tokig. Idéen att marknaden alltid har rätt är tokig. Om man vill rekonstruera ett vitalt finanssystem är en moralisk uppryckning av den finansiella kapitalismen prioritet ett.

Vem har sagt det här? Jo, EU:s nuvarande ordförande, den franske presidenten Nicholas Sarkozy i ett tal i Toulon den 25 september.

Vilka ledande politiker har under de senaste 20 åren vågat ifrågasätta den heliga maximen att marknaderna styr sig bäst själva och att kapitalet alltid söker sig till sin bästa och mest produktiva användning? Vilka politiker har på allvar ifrågasatt den kapitalistiska kultur som genom enormt risktagande kan ge några jättevinster men där förlusterna får bäras av alla?  

Vem har sagt det? Jo, förre ambassadören i Tyskland och utbildningsministern Carl Tham i DN den 3 oktober.

Det behövs mer reglering av den finansiella sektorn. Att formulera hur den finansiella infrastrukturen rent konkret ska se ut är i dag den centrala politiska uppgiften för politiker, folkrörelser, fackföreningar och radikala ekonomer.

Så skriver Håkan A Bengtsson i Dagens Arena den 2 oktober angående ett seminarium kring finanskrisen som anordnades av Tankesmedjan Agora och ABF i Stockholm.

Tydligen behövdes det en börskrasch för att ifrågasättandet av konkurrensens och marknadens välsignelser skulle få plats i den centrala politiska debatten. Idag har många glömt att det var på 1980-talet som idéen om marknadens överhöghet över politiken lanserades brett i Europa. Dessförinnan var föreställningen att politiken borde – och kunde – sätta upp spelreglerna för marknaden. Den fanatiska tilltron till konkurrensen borde få sig en knäck när det visar sig att alla företag önskar skapa monopol på sin egen marknad.  

Det finns inte någon väg tillbaka. Men vi borde gemensamt kunna montera den närmast religiösa föreställningsvärld som kallas kapitalism. Att marknadskrafterna kan användas för att uppnå politiska syften är oproblematiskt och en sanning som inte logiskt leder fram till dagens finanskapitalism. Att vilja motverka kapitalismen är inte alls samma sak som att säga nej till marknadens roll som fördelare av välfärd och varor. Frågan är vem som reglerar, i vilka syften och vilka domäner som passar för marknadslösningar.

Junilistans svarta får på bokmässan

Igår medverkade jag på Bokmässan i ett samtal kring Junilistans rapport ”Svarta får i EU-parlamentet”. Det var jag och rapportens författare Jan Å Johansson som under ledning av Lotta Fogde kom in i ett riktigt animerat samtal kring europeisk integration och kollisioner mellan nationella normsystem.

Rapporten berättar inte särskilt mycket nytt, mest är det en fråga om en uppräkning av ett antal parlamentarikers tvivelaktiga affärer och för den delen också leverne. Men det var de intrikata frågorna om avsaknaden av diskussion i svensk politisk kring integrationens reella problem och den demokratiska rimligheten i att lägga än mer makt i EU-parlamentet som stod i centrum för samtalet. Det finns demokratiska risker med såväl Lissabonfördraget som med en ökad mellanstatlighet.

Det är inte utan att jag tycker att Junilistans synpunkter och argument i de europeiska integrationsfrågorna borde synas och höras mer i svensk EU-debatt, särskilt nu när såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet börjar antyda att de vill gå från EU-motståndare till att bli EU-kritiska. Risken med Junilistans nya rapport är dock att argumentationen hamnar på personnivå när den så innerligt väl borde föras på principiell nivå.

Svenning i fällan

Blev lite besviken på Olle Svenning idag när han i sin ledare i Aftonbladet buntar ihop de främlingsfientliga strömningarna i Italien, Frankrike, Danmark och Norge med Billström et al. Tobias Billström, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson skrev den 26 augusti på DN-debatt om nya förslag inom integrationspolitiken. Artikeln var innehålllös såtillvida att den inte innehöll några nya förslag utan bara skåpmat och löften om förslag – i november eller så. Men den var förstås en taktisk signal till de egna flyktingkritiska väljarna (moderata väljare är mest negativa till att ta emot flyktingar näst SD) om att moderaterna kommer med förslag på det här området.

Men Billström och co var noga med att markera sin internationalistiska hållning. Jag tror inte att Berlusconi, familjen le Pen, Pia Kjaersgaard eller Siv Jensen skulle skriva under på motsvarande teser som att det råder ”ett överdrivet krav på svenskhet i arbetslivet” eller arbetsplatser i Sverige lider av ”internationell syrebrist”. Inte heller tror jag att reguljär arbetskraftsinvandring är något som applåderas av de tidigare nämnda europeiska partiledarna. Nog är jag djupt kritisk mot artikeln i DN, men att inrangera den bland högerextremismens ideologiska texter ger istället de främlingsfientliga krafterna mer ved på brasan.

– Så är det, säger Jimmie Åkesson nu, man får inte prata om några problem med integrationen för då tycker de att man är främlingsfientlig.

– Just det, säger SD, det är vad vi alltid sagt. Problemen sopas under mattan.

Synd, Svenning, men du gick i fällan.

Margot Wallströms alla självmål

På dagens SIEPS-anordnade seminarium om Lissabonfödraget levererade Margot Wallström det ena självmålet efter det andra. Låt vara att jag definitivt tillhör de starkt EU-kritiska, men även de som gillar EU:s nuvarande utveckling borde vara missnöjda med Margots insatser.

Wallström hävdade att irländarna som röstade nej till EU:s Lissabonfördrag inte förstått frågan och att frågan i vilket fall inte lämpade sig inte för en folkomröstning, men inte nog med det; När EU sysslar med ”rätt saker som migration, klimat och energi” ja då tycker européerna om EU och om Lissabonfördraget menade Margot Wallström! Hon borde skilja mellan form och innehåll. Så länge EU:s politik på dessa områden leder till hårdare regler för flyktingar och invandrare, mer utsläpp och nedsmutsning samt ökad användning av kol och kärnkraft så tänker i alla fall jag motarbeta att EU överhuvudtaget skall syssla med dessa saker.  Fortfarande, nu snart femton år efter medlemskapet tjatar EU-glada socialdemokrater om EU som om det vore en sällskapsklubb där vi alla tyckte samma sak.

Tack och lov har vi en Europaminister som skolats i den tuffa göteborgska statsvetarmiljön – hon konstaterade att EU blir inte relevant bland vanliga väljare förrän frågorna är laddade med politiska konflikter. Vilket de faktiskt är också, om bara alla EU-glada sossar kunde inse det. Tack Cecilia!

Margot ångade oförtrutet vidare och påpekade att EU skulle använda ”internet” mycket mer än nu. Hennes sätt att säga ordet visade att hon inte har en susning om hur nätet eller den virtuella världen fungerar. Nästa påpekande var att det är tråkigt att det inte är fler ”EU-seminarier” och motsvarande debatter i Almedalen. ”EU är ju en del av vår vardag” menade hon och hävdade att EU inte är ett särskilt område utan en del av politiken som helhet. Just det. Och därför skall vi inte heller ha några särskilda ”EU-seminarier”. Dagens seminarium handlade om Lissabonfördraget och det var helt rätt. Mängder av seminarier som behandlat arbetsmarknad eller hälsofrågor har naturligtvis berört EU eftersom EU är del av den politiska verkligheten. Sverige är en del av EU och därmed är EU en del av svensk politi, därför inga särskilda ”EU-seminarier” – var det inte just så du ville ha det Margot?

Befriande var dock att lyssna på juristen Carl Fredrik Bergström som påpekade att Lissabonfödraget inte alls var nödvändigt för EU. Många ting i fördraget kan införas pö om pö och andra saker är inte så viktiga som EU-eliten vill få oss att tro. Han tyckte att Margots framförda uppfattning att Lissabonfördraget inte lämpade sig för en folkomröstning borde föranleda EU att inrätta sig efter de demokratiska spelregler som finns i medlemsländerna. I så fall är det dags för EU att lägga fram sina förändringsförslag i en form som lämpar sig för folkomröstningar, inte klaga på medlemsländernas konstitutionella ordningar.

Lissabonfördraget: Det politiska är privat?!

I samband med striden om FRA-lagen utkristalliserade sig en grupp människor som oberoende av ideologisk hemvist alla stred för rätten till personlig integritet. En del vill inte ha någon statsmakt alls och andra vill ha en stark statsmakt och just därför måste den vara trovärdig. Flera riksdagsledamöter ville rösta efter sin övertygelse, endast en gjorde det.

Snart skall Lissabonfördraget ratificeras i Sveriges Riksdag. Lissabonfördraget innebär att ännu mer makt flyttas till EG-domstolen och till EU-kommissionen. Att EG-domstolen kommer att fortsätta att flytta fram sina positioner håller jag för helt självklart med tanke på dess historia. EG-domstolens beslut gynnar alltid marknadskrafterna och den starka individen (läs: entreprenören). Det innebär att välfärdsstater av svensk typ konsekvent monteras ned. Den svenska idén om att kontrollera kapitalet och därmed få det att jobba för hela folkets välstånd, liksom idén att kollektiv rationalitet bör gå före individuell är fullständigt kontradiktorisk mot EG-domstolens principer, och mot de principer som ligger bakom Lissabonfördraget.

Att den borgerliga regeringen vill ha igenom LIssabonfördraget begriper jag, men att socialdemokrater varit bland de ivrigaste att heja fram ett överstatligt EU övergår mitt förstånd. Det finns trots allt flera EU-kritiska sossar, och kritiker även i det borgerliga lägret, som kunde hört av sig. Ibland ser jag för mig bilden av hur vänsterns internationalism i 1900-talets början bröts sönder av första världskrigets nationalism. På samma sätt har den europeiska vänstern aldrig lyckats lansera något slagkraftigt alternativ till det marknadslydiga tjänstemanna-EU som nu växer fram.

Skall vi få se några socialdemokrater (och några borgerliga ledamöter) som följer sitt samvete och röstar nej till Lissabonfördraget? Hur politiskt får det privata bli?

PS: 080702 Socialdemokraterna tycks (äntligen) börja darra på manschetten, inspirerade av Irland. DS

Den ohämmade nationalismen

Efter att ha sett en otrolig fotbollsmatch i EM där Turkiet vänt underläge mot Tjeckien vill jag bara framför mina gratulationer till de turkiska fotbollssupportrarna i hela Europa. Själv grät jag nästan när Frankrike förlorade med 1-4 mot ett otroligt skönspelande Holland häromdagen. Och visst var det bittert att Sverige förlorade gårdagens match mot Spanien i den 92:a minuten.

Fotboll och många andra sporter är en arena där den ohämmade nationalismen tycks vara fullt legitim. Jag upphör aldrig att förvånas över sportjournalisternas totala brist på kritisk granskning eller självkritik. När matcher kommenteras sker det nästan helt utifrån svenska förutsättningar och förklaringarna till de egna regelbrotten är alltid mer förstående än för motståndarlaget. Sportjournalistik och kungajournalistik har tydligen en del gemensamt: brist på kritisk granskning! Jag är faktiskt mycket mer dyster över Frankrikes förlust mot Holland än över Sveriges förlust mot Spanien. Jag är också oerhört dyster över regelbrott, felaktiga domslut och filmningar oavsett vem som gör dem. Jag blir lycklig av att titta på bra fotboll (Holland spelade som i himlen) även om mitt lag förlorar, jag kan inte värja mig och jag kan aldrig tycka att ”vi” borde vunnit om vi inte borde det.

Vad skulle hända om svenska journalister skulle granska ekonomi, träningsmetoder, jämställdhet, strategier och enskilda spelare i paritet med hur man granskar riksdagen och aktiva politiker i Sverige?

När blev det så OK att tala om ”vi” kring det svenska landslaget och diskutera om ”vi” skall klara oss till kvartsfinal samtidigt som svenskar av turkisk härkomst just nu fyller centrala Stockholm i glädje över att ”dom” gått vidare till kvartsfinal?

PS Jag tror faktiskt att det franska landslaget är mer representativt för franska medborgare än det svenska landslaget är för svenska medborgare. DS

 

Social demokrati som ideologi behövs

I sin bok ”The primacy of politics” beskriver den amerikanska samhällsvetaren Sheri Berman hur ideologin ”social democracy” växte fram som ett svar på den kapitalism som under modernitetens genombrott på 1920-talet inte visade sig kunna ge medborgarna den trygghet och stabilitet som många liberaler trott. Som ett annat svar på samma fråga växte ”national socialism” fram. Berman visar med elegans hur den svenska socialdemokratin lyckades utmanövrera nazistiska idéer medan den tyska inte lyckades med samma sak. Men, och än viktigare, hon påpekar att ”social democracy” inte är någon halv-marxism eller halv-kapitalism. Istället var den ett demokratiskt svar på det elände, fattigdom och bristande tillit som laissez-faire-kapitalismen skapat särskilt i ett urbant proletariat. Nazismen svarade på samma fråga, det var ingen slump att man använde samma ideologiska term ”socialism”, men nazismen var inte beredd att verka inom en demokratisk ram.

Dagens europeiska främlingsfientliga partier är ett svar på stabilitetsförlust många medborgare upplevt under de senaste 20 åren. Välfärdssamhället har visat sig ha allt svårare att hantera de behov som växer fram. Om inte en ny ”social democracy” kan ge ett svar på välfärdens brister så kan nationalistiska, isolationistiska och inskränkta idéer växa sig starkare. Den borgerliga regeringens angrepp på den generella välfärden krattar därmed manegen för bruna och svarta krafter. En hittills handlingsförlamad socialdemokrati tycks låta detta ske.

Läs också Katrin Kielos i Fokus. Hon kräver samma förnyelse som Berman gör i slutkapitlet i sin bok.

Afrikansk folklore?

I söndagens papperstidning skriver SvD – från EU-toppmötet mellan Afrika och EU i Lissabon – under en bild av fem svarta män och en vit att

Under toppmötet syntes mest kostymer. Många afrikanska ledare hade valt att följa den europeiska klädkoden.

Vad hade skribenten tänkt sig? Leopardskinn och lustiga hattar? Bastkjolar och spjut?

Men det är väl också förklaringen till att Fredrik Reinfeldt inte bar folkdräkt. Tror ni inte? Han följde också ”den europeiska klädkoden”.

Asyl i Sverige?

Just återbördad till svensk jord hör jag Göran Johansson (s) i Göteborg idag tala om var skåpet skall stå. ”Skicka tillbaka dem” säger han om flyktingar som kommit till Sverige via flyktingsmugglare och falska papper. Om det varit så lätt.

För länge sedan föreslog Tony Blair att EU skulle etablera stationer i länderna söder om Medelhavet, och andra delar av världen från vilka det kom många asylsökande, i syfte att att ge möjlighet till asyl redan där. Förslaget hånades som ett utslag av kolonialism. Idag föreslår Kalle Larsson (v) en liknande lösning som möjliggjorde för flyktingar att söka asyl på svenska ambassader. Jag tyckte redan att Blairs idé var bra. I kombination med en generös arbetskraftsinvandring, och möjlighet att t o m söka arbete via dessa stationer i andra länder, skulle invandringen till EU och Sverige kunna ske under betydligt värdigare former än idag. Det enda Johansson och jag är överens om är nämligen att dagens situation är ohållbar, för min del dock ur ett MR-perspektiv och ur ett solidaritetsperspektiv.

Därutöver borde USA ta emot flerdubbelt fler flyktingar från Irak, det land som man med sin krigsmakt kuvat och sårat i snart fem år.

Zimbabwe och EU – var är stödet till oppositionen?

Zimbabwes ledare Robert Mugabe är välkommen till EU:s toppmöte i december eftersom en exklusion av honom skulle medföra att övriga afrikanska länders ledare inte kommer heller. Så sa EU-kommissionens ordförande Barroso i Ekots lördagsintervju igår. Saken har också blivit uppmärksammad i de flesta svenska tidningar.

Sanktioner och bojkotter är trubbiga – och tveeggade – vapen. Sverige har tidigare erfarenhet av den hårda linjen både mot USA under Vietnamkriget och mot Grekland under junta-tiden. Dessa erfarenheter ledde bl a Olof Palme till insikten om att bojkott sällan är en konstruktiv väg. Problemet är bara att om inresesanktioner mot Robert Mugabe inte efterlevs så sätts trovärdigheten i den europeiska politiken gentemot Zimbabwe på spel. Om EU från början inte tyckte att sanktioner var en bra väg så borde andra strategier satts i verket. Det Europa lärde av t ex bojkotten mot Sydafrika (som var världsvid och därmed effektiv) var att jämsides med den hårda linjen mot diktaturen så måste stödet till oppositionen synas och höras. Det är den interna oppositionen som kan, och skall, välta förtrycket över ända.

EU:s och Sveriges stora svek mot Zimbabwes folk är att Europa dels viker sig för övriga afrikanska ledares svaghet inför Mugabe och dels inte stödjer den politiska oppositionen aktivt. Risken är att det en vacker dag inte finns någon opposition som kan ta över efter Mugabe. I en sådan situation rasar landet in i en helvetsspiral av illegitima ledarskap. Kanske slutar det med en militär invasion.

Och Reinfeldt är flat och talar om att göra som de andra EU-länderna. Finns det verkligen inga politiska omständigheter där Reinfeldt skulle vara beredd att driva en självständig svensk linje?