Kategori: europeisk politik

Trist med överdrifter om högernationalistiska partier i Europa

Det är så trist att vissa skribenter älskar att ropa ”Vargen kommer” oavsett hotbild. Konsekvensen blir politisk vanmakt och en känsla av ödesbestämdhet som sprider sig och är svår att bryta.

Idag skriver Aftonbladet att ”ultrahögern gick rejält framåt i senaste EU-valet” och kryddar med anekdotiska belägg av typen att British National Party fick plats i parlamentet.

Sanningen är att höger-extrema, främlingsfientliga och ultra-nationalistiska rörelser tappade platser i EU-parlamentet efter valet 2009!

I regionalvalen i Frankrike förra månaden fick Front National 9.2 procent. År 2004 hade Front National 12.4 procent i regionalvalen. Ett anekdotiskt belägg som alltså visar motsatsen till Aftonbladets.

Det står alldeles klart att invandringsnegativa, ultra-nationalistiska och främlingsfientliga partier har haft framgångar i Europa sedan 1970-talet. Men att dessa rörelser skulle ha haft våldsamma framgångar i hela Europa just det allra senaste året eller åren är knappast sant.

Det finns inte heller några vetenskapliga belägg för det påstående som framförs i Aftonbladet att det är arbetslösheten som skapar framgång för höger-extrema och ultra-nationalistiska partier. I så fall borde t ex Spanien ha mycket stora sådana partier. Samspelet är betydligt mer komplicerat än så.

Däremot tror jag att Christoph Anderssons bok om ”Från gatan in i parlamenten” om den tyska extrem-högern och om nationaldemokraterna i Södertälje  är utomordentligt läsvärd. Jag har hört radioreportagen åtminstone två gånger.

”Vi följde bara lagen” Om varför flyktingungdomar lämnas vind för våg på Malta

”Vi har att följa Dublinkonventionen, det är den som gäller” säger chefen för Migrationsverkets asylenhet Fredrik Beijer till SvT:s Rapport. Svaret är föranlett av att en oförvägen person som arbetar på ett transitboende åkte till Malta för att dokumentera vad som möter de minderåriga ungdomarna som avvisas. I SvT Rapport fick vi se både bilder och intervjuer med 16-17-åriga pojkar som i praktiken lämnats som hemlösa på gatan efter att ha avvisats från Sverige.

Jag vet att Sverige inte kan ta emot alla världens flyktingar, men de knackar heller inte på vår dörr. Jag vet också att Sverige bundit sig vid Dublinkonventionen genom EU-beslut, men det kan aldrig frånta var och en av oss ett personligt ansvar för vad vi gör. Jag vet också att dessa unga pojkar inte ansetts ha skäl att få sin asylansökan prövad i Sverige, men det kan inte moraliskt rättfärdiga att när de väl är här utsätta dem för inhuman behandling. (Det var oklart i reportaget varför inte Sverige skall pröva ansökan då det rör sig om underåriga. I de fallen skall det land där ansökan lämnas in pröva den enligt Dublin II från 2003. Möjligen var det dock istället fråga om avvisning, men varför då till Malta?)

Dublinkonventionen – alltså principen om första asylland – antogs 1990 under den felaktiga förutsättningen att europeisk migrations- och asylpolitik skulle harmoniseras, eller var tillräckligt harmoniserad, men i praktiken har bundenheten till konventionen som trädde i kraft 1997 bara rättfärdigat en orättfärdig politik. Vi följde bara lagen, det är en sentens som ekar genom historien. Varje gång dyker den upp som någon slags ursäkt för något som vi innerst inne vet är moraliskt fel men som vi ändå förmår utföra.

Det är helt oacceptabelt att personalen inom Migrationsverket skall stå för nationella beslut som vi alla egentligen vet är omoraliska. Dublinkonventionen måste upphöra eftersom den antogs på falska premisser, det går inte att likställa mottagningen för asylsökande i Grekland och Malta med den i Norge eller Sverige. Och så länge det inte går så finns det ingen som helst moralisk halt i beslut som i praktiken utvisar trasiga tonåringar, som inte får någon skolgång, som är skilda från sina familjer och som inte ges en möjlighet att skapa stabilitet.

Inget talar för att Grekland och Malta t ex kommer att skapa en ny mottagningspolitik för asylsökande. Sverige bör därför medverka till att Dublinkonventionen rivs upp så att den här typen av avvisningar upphör. Tills dess bör Sverige strunta i verkställigheten av dessa avvisningar.

Sverigedemokraternas dynamiska feed-back?

Aktuell forskning talar för att anti-invandringspartier utan tidigare representation i parlamentet gynnas opinionsmässigt av ymnig medieexponering och att sådana partier kliver över en ”tröskel” där exponering av den egna politiken, ökat opinionsstöd och ökad mediebevakning skapar en slags positiv uppvind för partiet.

Pim Fortuyns framgångar i den nederländska politiken 2002 har analyserats av statsvetarna Ruud Koopmans och Jasper Muis, publicerad i European Journal of Political Research, vol 48, augusti 2009, sidorna 642-664. Läs gärna också statsvetarna Anders Hellströms och Tom Nilssons studie av SD som presenterades vid European Consortium of Political Research årliga konferens 2008. (PDF här)

 Trots att anti-invandrings-partier inte hade haft någon som helst framgång i Nederländerna tidigare fick Pim Fortuyn List 26 mandat, 17 procent av rösterna, i valet i maj 2002. En framgång som var den största något nytt parti någonsin haft i Nederländerna. Väljarrörligheten var också den högsta dittills (över 30 procent) och den näst högsta av alla nationella val i Västeuropa mellan 1950 och 2006. Syftat med studien är att förklara en sådan exceptionell förändring i ett politiskt system. Koopmans och Muis vänder sig mot tidigare förklaringar, särskilt den som lyfter fram ledarkarisma. Istället undersöker de framgångarna i opinionsundersökningar  och den mediebevakning som Fortuyns parti fick.

Resultatet är att mediauppmärksamhet för Pim Fortuyn och de offentliga reaktionerna gentemot hans parti var den avgörande förklaringen till att han lyckades mobilisera ett så anmärkningsvärt starkt stöd och få så stort utrymme för sin politik.

Koopmans och Muis visar att mediesynlighet och instämmanden i debatten var positivt för opinionsstödet för Fortuyn. Stöd från andra politiska aktörer var också bra, medan kritik inte påverkade negativt. Tvärtom var kritik en strategi som slog tillbaka. Fortuyn fick då en möjlighet både att synas ännu mera och de som stödde honom blev också tydligare då de slog tillbaka mot kritikerna.

Fortuyns möjlighet att få en offentlig plattform för sina krav  påverkades positivt av opinionsstödet – ju högre stöd desto mer medieexponering – men också av andras kritik av den invandringspolitik som Fortuyn stod för. En sådan kritik gav Fortuyn en möjlighet att bemöta den, och gav därmed möjlighet för Fortuyn att ytterligare föra fram sitt program.

Koopmans och Muis identifiera en slags ”dynamisk feed-back” där mediebevakningen och instämmande reaktioner från andra politiska aktörer ökade Pim Fortuyns popularitet bland allmänheten. Populariteten gav honom en ännu större medieplattform. Och när andra politiker försökte att minska hans plattform genom kritik så presenterade medierna hans program ännu tydligare och han fick möjlighet att ytterligare spä på synligheten i medierna. Den goda spiralen satte fart uppåt.

Pim Fortuyn har ibland ansetts ha varit en slags karismatisk politiker, vilket skulle förklara hans snabba och effektiva genomslag i nederländsk politik. Men Koopmans och Muis menar att detta är fel perspektiv. Karisma, skriver de, kan förklaras bättre av mediala och politiska aktörers agerande och reaktioner gentemot Fortuyn än av några medfödda egenskaper eller särskild skicklighet hos honom själv.

Möjligen är nu Sverigedemokraterna inne i den här goda spiralen. En situation som en oavbrutet kacklande partikader och journalistkår har skapat alldeles själva. (Därmed inte sagt att alla bidragit.) Vad som är rationellt för den ena tidningen eller det ena partiet blir i detta läge oåterkalleligt icke-rationellt för kollektivet. Under förutsättning förstås att alla de som säger att de vill motverka SD också har det som sin viktigaste preferens. För det är ju faktiskt en politisk och ideologisk fråga.

Cecilia Malmström var det självklara valet

”De flesta hade räknat med” någon annan som kommissionär än just Cecilia Malmström. Det skriver Henrik Brors i DN idag onsdag (ej på nätet). Han hävdar att moderaterna aldrig skulle ge bort posten samt att ”den tyngste” politikern på den internationella arenan (Carl Bildt) skulle nominerats för att i kraft av det också få en tung post. Brors drar därför slutsatsen att Sverige redan vet att vi inte får en ”tung” post och därför nomineras Cecilia Malmström.

Fel på många punkter, skulle jag säga. Efter Carl Bildts Rysslands-debacle under Georgienkriget hade det varit omöjligt att släppa fram honom som EU:s utrikesminister (och han hade inte nöjt sig med mindre). Att Bildt dessutom är ”tung” på den internationella scenen är inte samma sak som ha möjlighet att få inflytande på den europeiska arenan. Bildt reser hellre från Kina till Indien till USA än stretar på med Turkiet-frågan i EU eller hanterar konflikten mellan EU:s södra flank som tar emot flyktingar och dem som inte låtsas om problemet. Carld Bildt är ingen problemlösare, han är diplomat. Vilket inte är den bästa bakgrunden i EU.

Att moderaterna väljer att nominera Cecilia Malmström har nog mindre att göra med att hon är folkpartist och mer med att hon är en av de få i den svenska regeringen som verkligen har ett grepp om EU som ett politiskt system in spe och som ser Europafrågorna utifrån ett litet mindre stockholmskt/svenskt perspektiv än många andra. Folkpartiet är dock det klart mest EU-entusiastiska partiet i Sverige. Att en borgerlig kommissionär kommer från folkpartiet är därför ganska rimligt. Att denna utnämning dessutom ger lite goodwill gentemot de mindre kamraterna i regeringen gör bara Reinfeldt än mer säker på det lyckade i sitt val.

Att Cecilia Malmströmär en av de absolut mest meriterade politikerna i regeringen är också något som tycks försvinna bakom alla slipsar och kostymer. Hon doktor i statsvetenskap och skrev sin avhandling om regionala partier och deras inflytande i Europa, med särskild tonvikt på Spanien och Italien. Hon har forskat om svensk och europeisk migrationspolitik och om europeisk terrorism. Hennes lärdom inom europeisk politik är betydligt större än regeringskollegernas. Dessutom besitter hon ett ovanligt stort kontaktnät i EU:s många länder sedan sin tid som en mycket aktiv EU-parlamentariker. Att hon dessutom talar sex europeiska språk – och inte haltar fram på engelska överallt – kommer att öppna många dörrar. Hon har också lätt att knyta nya kontakter.

Cecilia är en av de ytterst fåtaliga svenska politiker som kan kallas europeisk i ordets kontinentala mening. Hon är som klippt och skuren för kommissionen. Brors har missbedömt inte bara kompetensen hos denna professionella kvinnliga politiker utan också vilken kompetens som faktiskt är central för en kommissionär.

Murens fall, sedd på litet avstånd

När muren föll på kvällen den 9 november 1989 befann jag mig på Centre Culturel Suédois i Paris, i en liten studio med delat kök i Marais-kvarteren. Jag slogs med biblioteket på Fondation National de Sciences politiques vars kriterier för utlåning jag fick lära mig genom bitter erfarenhet – någon information lämnades inte – under de första två veckorna av min vistelse. Icke exakt ifyllda (ett glömt coll. t ex) kort genererade en axelryckning och ett ”tråkigt mademoiselle, men ni får fylla i ett nytt kort”. Böcker som inte hämtats inom två timmar skickades tillbaka till magasinet. Och vissa dokument hade en lånetid på tre timmar (!). Fick läsa kongresshandlingar på hundratals sidor på ett café med en (1) liten kopp kaffe – pengarna räckte inte annars.

Efter murens fall är open access det normala. Livet förändrades.

Men muren föll före nätets genombrott, före mejlens popularisering och före de små mobiltelefonernas tid. Jag satt på Rue Payenne och skrev långa brev hem och jag läste i tidningarna vad som hände i Berlin. Den 10 november skrev jag i dagboken att östtyskarna äntligen kunde resa fritt över gränsen och att kommunistpartiet utlyst fria val. Det var murens fall det. Murens fysiska fall framstod inte förrän efteråt som den avgörande punkten. För oss som följde med på ett visst avstånd hade allt snarast börjat med Solidaritet i Polen, tidigt 80-tal, och murens fall var istället en slutlig konsekvens av individualiseringen och destabiliseringen, när dessa processer till slut nådde öst. Kulturella kontakter, kyrkans roll och 1980-talets liberalisering var vad som underminerade muren.

Ändå har jag en bit mur hemma. Äkta vara. Jag fick den i present av min licentiat-opponent Erik Åsard som hade införskaffat den i Berlin bara några veckor efter murens fall. I februari 1990 förärade han mig denna gråa betongbit med lite blekt svart och rött på. Den tronar fortfarande i sin fulhet, grovhet och storlek som en okrönt kung i en skål med minnesstenar från olika platser i världen.

Återföreningen av Tyskland och ett helt Europa var en situation jag aldrig hade vågat tänka mig. Besvikelsen skulle bli för stor. En resa utefter järnridån 1986 fick mig att tvivla på att händelserna i Polen skulle kunna betyda mer än lite mer handlingsfrihet för människorna i det östra Tyskland. 

Och ändå.

Läs här en anteckning om hur just Polen och Solidaritet tycks ha försvunnit ur medvetandet.

Valet i Norge – fyra eller åtta år till?

Efter en, får man nog säga, kväll och natt med väldigt osäkra resultat landade slutligen den norska regeringen åter på sina taburetter. Jag tillhör dem som tror att det faktiskt har betydelse för svensk politik, inte bara därför att det finns ett symbolvärde i att en röd-grön allians lyckats erövra och behålla makten i ett land så nära vårt, utan också för att politiska idéer alltid kräver ett visst debattklimat för att utvecklas. Det nordiska samarbetet var länge den svenska socialdemokratins politiska vardagsrum, så är det inte längre (och blir inte igen) men ett visst mått av debatt och diskussion kommer med all säkerhet att äga rum över den s k kölen inför det svenska valet.

Jens Stoltenberg och Erna Solberg är valets procentuella segrare. Stoltenberg för att hans parti faktiskt vann åter flera gamla AP-fästen i Nord-Norge, gjorde ett bra val i Oslo och för att han lyckats bli en enande motkraft på vänstersidan till Fremskrittspartiets Siv Jensen. Erna Solberg för att hon framstod som en pragmatisk borgerlig politiker som var beredd till samarbete om det skulle krävas, och därmed blev en möjlig statsministerkandidat. Att Venstre (liberaler) i princip föll ut från Stortinget (endast två utjämningsmandat) får ses som en effekt av en alltmer polariserad norsk politik. Någon samling i mitten är det inte i Norge! Även Kristeligt Folkeparti gick tillbaka, om än inte lika mycket.

Socialistisk Venstre förlorade mandat och väljare, så blir det ofta för ”juniorpartnern” till det stora partiet i en regeringskoalition.  Samma sak har i mångt och mycket drabbat Kd i Sverige och kanske också Centern. De uppfattas som jämbördiga alternativ till sin större kollega (Arbeiderpartiet resp Moderaterna) och väljarna dras då alltför ofta till den större kollegan.

Redan i boken ”Partiernas århundrande” (Santérus 2005) påpekade jag och min medredaktör Lars Svåsand att Norge och Sverige knappast var särskilt lika längre. Studierna visade att den starka polariseringen kunde bli ett problem för norsk demokrati och att bakgrunden var att de korsande djupa sociala och kulturella konflikterna i Norge fortfarande var drivande i den utvecklingen. Framför allt de borgerliga partierna hade inte förmått att överbrygga eller transformera dessa skiljelinjer.

Fremskrittspartiets omvandling från ett litet liberalt missnöjesparti på 1970-talet till Norges största oppositionsparti tyder på en oförmåga bland borgerliga politiker att etablera en alternativ vision för Norge. Kanske blir de kommande fyra åren mer omvälvande internt på den borgerliga sidan än för den norska politiken? Om inte lär nog Stoltenberg inte få nöja sig med fyra, utan åtta år till!

Jag diskuterade med anledning av det norska valet  – f ö populism med Annika Lantz i P1 idag.

Videocracy – som att åka politisk berg-och-dal-bana i dubbel hastighet

Italiensk politik är idag en Pasta Bolognese av homosocial gemenskap, sjuklig upptagenhet av kvinnokönet och klientilism i skön förening. Krydda anrättningen med lite Mussolini-hyllningar och ledarkult. Färdig att äta.

Efter att ha sett Erik Gandinis film ”Videocracy” vacklade jag ut från Victoria som efter en riktig berg-och-dal-bane-färd. Gandinis film talar till hjärtat och känslan – liksom den italienska politik han skildrar. Men där finns tre tydliga analysnivåer – mannen på gatan, uppkomlingen och ledarna. Ackompanjemanget utgör av ”velinas” dvs de stumma vackra, avklädda flickor som ruskar på brösten och skinkorna i rätt takt när männen slutat prata. Och alla dessa mammor som uppenbar kompenserar sin bristande makt genom att minutiöst kontrollera sina söner och reproducera sin egen underordning i sönernas relationer.

Gandini överöser ibland tittarna med bilder tills man nästan blir illamående och dröjer nästan plågsamt länge vid andra scener. Kameraföring och klippning är skicklig och suggestiv och understödjer det intellektuella budskapet. Italien styrs av en manlig elit med stark homosocialitet där kvinnor är objekt för en projektion av den egna manligheten. Upptagenheten med kvinnan är i hennes roll som spegel för att bekräfta den egna manligheten, allt i konkurrens och relation till andra män. Såväl de avklädda flickorna som de kontrollerande mammorna är delar i samma spel. Och politiken handlar om klient och patron, dvs om vem som kan ge en skjuts framåt, göra mig till kändis. Inställsamheten mot makten blir en livsstil och även enda sättet att uppnå resultat.

Kanske var de två scener som jag blev mest illa berörd av dels när artistagenten Moro visade upp Mussolinihyllningen i sin mobil samtidigt som han myste i soffan, dels när skvallerkungen Corona nogsamt tvålar in sig i duschen och förlorar sig likt Narcissos i sin egen spegelbild.

Gandini klär av den politiska eliten, visar upp deras vulgaritet och självupptagenhet på ett sätt som inte är det minsta lustigt. Att skratta åt Berlusconi är det värsta vi kan göra. Men, han visar vilka konsekvenser Berlusconis ”TV-krati” får i ett land utan kunskapssektor, utan familjepolitik och där 80 procent av medborgarna får sin samhällsinformation via TV:  apati, rasism, anti-intellektualism, sexism och fatalism.

Se den.

(Det finns de som påpekar att TV och politik alltid hört i hop i Italien, att RAI:s tre kanaler via den s k lottizzazione var knutna till varsitt parti. Berlusconi var inte först, men kanske skickligast. Se vidare ”A fatal attraction: Public television and politics in Italy” av Cinzia Padovani. För att hitta europeisk statsvetenskaplig forskning om italiensk politik kan man börja här.)

Bojkottvapnet är uddlöst idag

EU:s ministerråd har beslutat om utökade sanktioner mot Burma i form av individuella sanktioner, t ex mot de domare som medverkade i rättegången mot Aung San Suu Kyi. I den internationella politiken har bojkotter och sanktioner varit förhållandevis vanliga, och sedan ett antal år när forskningen påvisat effekten av individuella sanktioner är det oftast dessa som använts. Ibland startar också folkliga bojkotter som t ex mot israelisk frukt från Västbanken eller genmodifiderad mat.

Under folkrättens heydays på 1950- och 1960-talen var nationalstatligt baserade aktioner mer effektiva än i vår transnationella värld. Efter den kommunikationella revolutionen har den nationalstatliga maktbasen urholkats, vilket påverkar både den som proklamerar sanktioner och den som är utsatt för dem. Vapnet är helt enkelt ganska uddlöst idag.

Ändå är det få bojkotter som kan anses ha varit verkligt effektiva, i alla fall inte när de utgjordes av statliga aktioner. Den svenska linjen mot Grekland omvärderades t ex och under senare år skulle Olof Palme använda den hemkallade ambassadören som exempel på hur man inte skulle hantera diktaturer. Inte heller föll Sovjetunionen genom bojkotter eller sanktioner utan istället via transnationella idéer som penetrerade järnridån så till den milda grad att den åtminstone delvis kom att monteras ned inifrån under Michail Gorbatjov.

När Obamaregimen nu inlett en ny strategi mot Burma, och faktiskt fått med sig en egen medborgare hem samt fått träffa den sedan många år frihetsberövade Aung San Suu Kyi, så visar det en mycket bättre väg för att riva diktaturer. Att Bushregimen trodde sig kunna införa demokrati genom våld var åtminstone delvis en logisk följd av tankarna om sanktioner och isolering. Möten och samtal hade också effekt i Nordkorea. Men, att pressa diktaturer genom samtal, dialog och möten är mycket mer krävande än att bojkotta. EU har valt bojkottvägen. Hur hade läget kunnat vara i Zimbabwe, Eritrea eller Kuba om stormakterna konsekvent istället valt dialogens väg? Att återkommande begära möten, träffar och förhandlingar skapar till slut personliga band, lojaliteter och förskjutningar i världsbilderna. Att stänga ut, isolera och vända ryggen åt förstärker diktaturens föreställning om sin förträfflighet och lämnar det lidande folket i sticket.

Om EU skall ha en utrikespolitik värd namnet så borde den kunna åstadkomma mer än sanktioner. Sanktioner som f ö antagligen inte rör de burmesiska domarna i ryggen.

En enkel analys av Piratpartiets och Feministiskt Initiativs ideologi

Jag har under en tid försökt övertyga omvärlden om att vi ser en ny ideologisk partifamilj växa fram, primärt i europeisk politik, s k virtue parties (s k medborgarrättspartier). Andra traditionella partifamiljer i europeisk politik är kristdemokratiska partier, gröna partier och konservativa partier för att ta några exempel. Under hösten kommer jag också att presentera en vidareutveckling av argumentationen genom en empirisk analys av två svenska partier som jag menar bör kvala in i gruppen virtue parties: Feministiskt Initiativ (FI) och Piratpartiet (PP).

Virtue parties mobiliserar sympatisörer med anti-etablissemangsretorik, men till skillnad från nationalistiska eller etniska partier så kräver de inte särrättigheter för vissa grupper utan går istället tillbaka på ett ursprungligt liberalt medborgarideal där staten anses behöva stå under stark kontroll av sina medborgare. Grundvärdena är liberala (vilka partier delar f ö inte det idag, se kapitel tre i Kampen om Kunskapen) med betoning på individualism, universalism och globalism/transnationalism. En representativ och liberal demokrati framstår som ett helt oundgängligt villkor för dessa partiers krav.

I min analys har jag gjort ett schema där partiets ideologiska budskap har passats in. Schemat är väl beprövat och ganska enkelt. Det består av nivåerna ”utgångsposition”, ”utopi/vision” samt ”medel/strategi” och domänerna – eller områdena – människa, samhälle/stat och omvärld. Partiets ideologiska utsagor jämförs med vad som borde vara positionen för ett virtue party i varje fält i schemat. I fälten återfinns ideologiska begrepp som individualism, jämlikhet och kosmopolitanism.

En tentativ analys av FI:s plattform respektive valmanifest inför riksdagsvalet 2006 samt PP:s principdeklaration 3.3 ger en del intressanta resultat. FI uppvisar överensstämmelse med min definition av virtue party på fem punkter av nio, samt en tveksam. PP:s överensstämmelse är högre och ligger på sex av nio plus tre osäkra.

FI:s ideologi är mindre individualistisk än PP:s  och FI visar också större tilltro till statens möjligheter att reglera en medborgerlig ”positiv frihet” (för att använda Isaiah Berlins dikotomi). PP tror mera på marknadsregleringar som övervakas av staten och alltså snarast en medborgerlig ”negativ frihet”. Båda partierna när dock en stark misstänksamhet mot statlig tvångsmakt och ställer sig på medborgarens sida när intressekonflikter mellan stat och individ uppstår. PP:s ideologi har ett element av kritik både mot nationalstatens makt och transnationella företagskoncerner som uppfattas som förhindrande av människors uppfinningsrikedom och i förlängning också leder till fattigdom, sjukdom och förtryck för enskilda. FI inriktar sig på kritik av nationalstatens våldsmakt och ser patriarkala och militära maktstrukturer som ömsesidigt förstärkande, vilket i sin tur också ger upphov till förtryck och fattigdom.

FI är i något mindre grad än PP ett s k virtue party, men båda partierna bör – åtminstone försöksvis – kunna ses som politiska uttryck för en ny europeisk partifamilj som inte mobiliserar på grundval av intresse i termer av klass utan istället är politiska uttryck för den transnationella diskursen om mänskliga rättigheter.

Fortsättning följer. Detta är ett genuint work-in-progress.

Bristande analys av europeisk populism

Redan på valnatten reagerade jag på de tvärsäkra uttalanden i SvT:s valvaka och även bland andra kommentatorer som ansåg att EU-parlamentsvalet varit en framgång för högerextrema/populistiska/främlingsfientliga partier. Faktum är ju att dessa partier – en brokig samling – gått både fram och tillbaka.

Jag roade mig med att leta upp mediekommentarerna efter valet 2004. Precis som förväntat ansågs även då främlingsfientliga och populistiska partier ha gjort stora inbrytningar. Varningar om deras stora inflytande på EU-politiken utfärdades. Det lät ungefär som efter det här valet, skulle jag säga.

Det finns ingen anledning att förringa högerextrema partier i Europa. Men det finns i den svenska debatten en påträngande brist på kall analys och djupare förmåga att förstå fenomenet högerextremism och populism. Antingen är det den oresonliga skräcken för dessa rörelser, medielogikens längtan efter alarmism, brist på kunskap och analys eller kanske en förfärande historielöshet som skapar en debatt kring dessa partier, stämningar och rörelser som inte hade accepterats om det rört hembygdsföreningar eller näringsliv.