Kategori: religion

Trons rikedom och mysterium

I natt mellan halv tolv och tolv lyssnade jag till ett tragiskt samtal i P1. Det var Lena Andersson, Ann Lagerström och Pernilla Ouis som ondgjorde sig över religionen. Marie-Louise Kristola ledde samtalet, försynt men ibland också lite spetsigt, vilket dock inte fick någon respons från de tre i studion. Jag blev uppriktigt bedrövad över att höra tre kvinnor ohämmat och generaliserade utgjuta all sin besvikelse och vrede över religion i allmänhet och kristendom och islam i synnerhet utan att det fanns någon som kunde förväntas säga emot.

Vad är det för slags samtal när tre personer i mun på varandra, närmast hetsar varandra till den ena mer generaliserande och fundamentalistiska uppfattningen än den andra, och aldrig tvingas precisera sig eller möter motstånd? Tre saker som jag minns är när Pernilla Ouis talade om att vi borde säga ”jävla Gud” inför alla katastrofer som inträffar, att Ann Lagerström påstod att ”vi blir alltmera sekulariserade” samt när Lena Andersson sa att ateism inte var någon ”tro” eftersom hon inte valt den, istället ”kunde hon inte tro” och det var hennes ateism.

Hur torftiga är inte dessa resonemang? Ingen av mina kristna vänner skulle komma på idén att det var Gud som sände ondska och katastrofer i världen. Kristen tro innebär att vi tror på en skapande Gud som skapat oss människor till sin avbild, men att vi människor vände Gud ryggen. Trots detta har Gud öppnat en väg tillbaka till gemenskapen med Gud, en väg som står öppen för alla som vill välja den, nådens väg. En sådan upprättad gemenskap för individen skapar mening och helhet åt livet, men vad viktigare är, vi är Guds händer, fötter och munnar på jorden. Gud är i oss, det är vi som bär Guds budskap och Guds gärningar – Gud är inte därute någonstans. Och Gud är bara kärlek, det är människan som släppt in ondskan (synden, mörkret, bortvändheten, bristen – kalla den vad du vill) i världen. Inte Gud.

Nej, Ann Lagerström, vare sig ”vi” om du menar ”svenskar” eller resten av världen blir ”mer sekulariserade”. Istället ökar ständigt andelen av världens befolkning som är religiösa. Och i Sverige ökar också det religiösa intresset i alla läger. Samhällsvetarna har sedan en längre tid övergett sekulariseringshypotesen.

Och til Lena Andersson, jag förstår inte varför en brist på tro måste kallas ateism. Om det är brist på tro du har så är inte det automatiskt ateism. Men om du verkligen är ateist så stå för det. Varför vill du inte det?  Och visst är det en livsåskådning, att kalla det något annat är bara nonsens.

 Jag kan inte uttala mig om islam, som jag inte har någon erfarenhet av. Men om det är som Ouis säger att islam är ”underkastelsens religion” så kan jag förstå att där finns fröet till en religionskritik. Ifråga om kristen tro är det dock kallelsen till gemenskap med Jesus Kristus som är det centrala. Den gemenskapen helar människor, läker människor och skapar i oss en vilja att göra Guds gärningar här i vardagen. Någon underkastelse är det inte fråga om. Men några änglar är vi inte för det, ofullkomligheten är en grundläggande mänsklig egenskap. Föråtelse och nåd är därför oundängliga gudomliga gåvor, men vi har här och nu fått nya ögon att se människors behov och nya krafter att möta dem.

Ny domprost i Göteborg

Jag deltog idag i mottagandet av den nya domprosten Karin Burstrand till Göteborgs Domkyrka och Göteborgs stift. Det var en högtidlig, om än informell, högmässa med liten eftersits. Jag kom att prata med en teologvän och min församlingsherde – som är pastor i St Jakobs metodistförsamling – om vilka församlingar det är som växer. En analys tycks visa att det är församlingar där medlemmarna bli ianspråkstagna, behövda och bekräftade som är de som växer. Församlingar som är beroende av sina medlemmar helt enkelt. Som metodist tillhör jag en världsvid kyrka vars ursprung var John Wesleys missnöje med den anglikanska kyrkans ”namnkristendom”. I min församling känner jag en stark samhörighet och en önskan om att just jag är med – jag känner mig ianspråkstagen. Jag lärde mig förresten häromdagen att engelska metodister på 1700-talet inte drack te – som en protest mot slaveriet. En tidig variant av Rättvisemärkt! Att göra något i sitt vardagsliv som inspirerats till i församlingen är också ett sätt att vara ianspråkstagen.

Jag skulle vilja säga att det är en utmaning att komma till Domkyrkoförsamlingen i Göteborg i Svenska Kyrkan och försöka tänka i termer av att ta församlingsmedlemmarna i anspråk.

Allas våra minsta…

I kriminalpolitiken talas ofta numera om personligt ansvar, samtalen kring brott och straff koncentreras alltmer kring individen och individens egen vilja att begå brott eller inte begå brott. I en intressant ny studie av 32 länder har kriminologerna Cesar J Rebellon, Murray A Strauss och Rose Medeiros (EJC vol 5 no 3) undersökt sambanden mellan att begå brott å ena sidan och faktorer som föräldraengagemang, själv-kontroll och kriminellt umgänge. Deras bitvis förvånande resultat pekar på att våra kollektiva ansträngningar kunde hindra många från att begå brott.

Visserligen finns det ett tydligt samband mellan brist på självkontroll och kriminalitet men umgänget med kriminella är oavsett självkontroll en starkare förklaring till såväl våldsbrott som egendomsbrott. Och inte bara det, det visar sig att oavsett bristen på självkontroll så har ungdomar som växer upp i en miljö av starkt föräldraengagemang – även om deras egna föräldrar är oengagerade – lägre sannolikhet för att begå brott. Brist på självkontroll (alltså en individuell faktor) är en viktig förklaring till brott, men det är inte en tillräcklig faktor. Även barn och ungdomar med bristande självkontroll kan hindras från att begå brott genom att samhället skapar miljöer där de inte umgås med kriminella och genom att leva i ett samhälle där föräldraengagemang och föräldrakontroll är en normerande faktor på det kollektiva nivån.

Vi alla är således delaktiga i att skapa en miljö som gynnar eller förhindrar brott. Om du och jag bryr oss om våra barn, om vi inkluderar andras barn i den omsorgen och om vi förhindrar kriminella subgrupper så kan vi aktivt bidra till en lägre brottslighet och framför allt förhindra att enskilda människor faller ned i kriminalitetens träsk. Som kristen vill jag se starkare engagemang i dessa frågor från kyrkor och kristna samfund. Jag vill också påminna om vilken umgängesgrupp Jesus hade, inte var det den lyckade medelklassen som han sökte upp och dinerade med!

Och så vill jag slå ett slag för föräldrautbildning – i en tid när många unga föräldrar inte kan eller vill diskutera uppfostran och familjebildning med sina egna föräldrar skulle det behövas grupper där unga föräldrar kunde få hjälp att hitta en ”lagom” nivå för sitt föräldraengagemang och inte minst få råd och tips om hur man vårdar en kärleksrelation när man jobbar heltid och har småbarn.

Att följa stjärnan

För mig har Trettondagshelgen alltid haft ett mytiskt skimmer kring sig. Trettondagsafton var i min ungdom en festkväll då vi som var under 30 äntligen kunde skaka av oss julens familjeband. Trettondagen blev därmed en slags nyårsdag, nu vaknade vi alla till ett nytt verksamhetsår. Trettondagen brukar jag fortfarande fira genom långa promenader, eftertanke och försök att tackla den uppförsbacke våren alltid varit för mig.

Tiden går. Numera firar ungdomen redan på juldagen och Trettonhelgen har nog blivit en ”extra-helg” som tacksamt tas emot för att hinna med innan skola, arbete och verksamhet dras igång.

Men jag håller i. Det blir eftertanke (utan blekhet) och långpromenad. Tankarna cirklar kring Trettondagens budskap ”att följa stjärnan”. Stjärntydarna från österlandet hade fått budskapet att de skulle följa den nytända stjärnan för att därigenom hitta en ny ”hövding”. De ville hylla denne nye härskare, och de fann ett nyfött barn i en halmfylld krubba bredvid åsnor och får i ett stall.

Thure Stenström (litteraturprofessor em) har sagt om den bortgånge Lars Gyllensten att denne i sitt författarskap närmade sig uppfattningen att ”vi i grunden är beroende av en starkare, utommänsklig vilja eller nåd och att vår klokaste handling är att bekänna vår vanmakt i kroppslighetens stora fängelse”.

Stjärnan gnistrar däruppe. Vi står härnere och tittar förundrat. Vill vi likt stjärntydarna låta vår mänskliga existens följa nådens stjärna hela vägen fram till barnet, det barn genom vilket vi en gång skall kunna undslippa detta kroppslighetens fängelse.

Liberal och konservativ religion

I kommentarerna till posten ”Ekumenik som tolkning” problematiseras min syn på liberal och konservativ tolkning av religion och även den eventuella skiljelinjen inom svensk kristenhet.

I min post försökte jag hålla två tankar igång samtidigt: A) dels att vi ser en tänkbar ny skiljelinje inom den svenska kristenheten, B) dels att det är tolkningen av den egna religionen – oavsett vilken – som blir central för möjligheten till ekumenik i dagens värld.

Inspiration till posten fick jag under hösten när jag i flera samtal med en komminister i Spånga kontrakt fick insikt om hur teologiskt långt ifrån varandra två biskopar kan stå och ändå bekänna sig till ”kristendom” medan en ”modern” imam och en av de nämnda biskoparna hade betydligt lättare att förstå varandras religiösa begreppsvärld. Inspiration kom också i takt med ett mindre forskningsarbete kring frikyrklig frihetstradition, där jag redan kring 1860 stötte på den skiljelinje i svensk kristenhet som jag här pekar på. Skiljelinjen har under årens lopp överflyglats av andra motsättningar, säkert har detta sin förklaring i Svenska Kyrkans monopol på den svenska ”religiösa marknanden” som Gärningsmannen tar upp. Men när nu även Svenska Kyrkan i allt väsentligt är ett fritt samfund dyker möjligen skiljelinjen upp igen. Emils synpunkt om uppifrån och nedifrån-styrda församlingar sammanfaller delvis med den skiljelinje jag antyder eftersom auktoritetsfrågan i någon mån kan ses som en effekt av församlingssyn.

I likhet med läroboken ”Systematisk Teologi: En introduktion” ser jag begreppet ”liberal” i teologiska sammanhang som en fråga om relationen till skriftens bokstav. (Systematisk teologi är det ämne som behandlar kristendomens dogmatik. Förtydligande 5/1) Istället för att se på Bibeln och den religiösa erfarenheten som två källor ser det postliberala tänkandet (som var det begrepp jag borde använt) all religiös erfarenhet som konstruerad utifrån Bibeln. Bibeln blir därmed central som urkund, dock utan vare sig bokstavstro eller sökandet efter författarens intention.

I modern teologi är auktoritetsfrågan ständigt under diskussion. Som författarna till läroboken ”Systematisk Teologi: En introduktion” skriver (s 65) så kan frälsningen i Jesus Kristus bli möjlig endast som konkret tolkning av vad frälsning skulle kunna vara här och nu, mot bakgrund av bibelns mångtydighet såsom den utvecklats både inom och utom traditionen.

Det är inom ramen för en sådan situationsberoende tolkning av den egna religionen som jag menade att ekumenik kan innebära också ett närmande mellan olika svenska religioner. Och det är inom den ramen som jag ser en skiljelinje mellan vad jag med viss frivolitet kallade ”liberal” respektive ”konservativ” kristendom öppna sig inom svensk kristenhet.

Kanske något klarare?

Ekumenik som tolkning

I en lyriksamling jag inhandlade 1976 återfann jag idag ett gammalt Ex Libris. Märket påminde om det s k G 72-mötet. Inspirerade av Världskyrkomötet i Uppsala 1968 genomförde de svenska kristna samfunden i Göteborg 1972 ett första nationellt ekumeniskt möte. I Le Monde läser jag nu om hur ungdomar från alla kristna läger under årets nyårshelg samlats i Taizé i Frankrike för att manifestera kristen enhet.

Vad betyder ekumenik idag? Jag tror mig se en skiljelinje växa fram mellan å ena sidan de samfund som tillsammans med Svenska Kyrkan söker sig mot lärogemenskap, ämbetsgemenskap och ett slags folkkyrkoideal och å andra sidan de samfund som under ledning av Evangeliska Frikyrkan och Pingströrelsen söker sig längre mot karismatik och exklusiva församlingsideal. Ser vi en begynnande ny spricka där kyrkotillhörighet – och på sikt kanske inte heller religion – är avgörande utan istället frågan om en liberal eller en konservativ tolkning av den egna läran?

Den ekumenik som växte fram under 1970-talet fokuserade på den världsvida kristna gemenskapens ansvar för fred, solidaritet och utveckling i alla delar av världen. Försöken att få alla kristna att se evangeliets uppfordrande budskap som ett program för aktivitet var många. Men i en värld där alltför många dör i en fundamentalistisk religions namn bör ekumenik kanske handla om försoning över religionsgränserna. Har en liberal kristen och en liberal muslim kanske mer gemensamt än två kristna med en konservativ respektive liberal tolkning av sin tro? Visst är tanken kontroversiell och utmanande.

Jasså, jul?

Inledde julaftonen med att sticka nejlikor i apelsiner och lyssna på After Shaves ”Killen i Krubban” och ”Nya Julevangeliet” från ”Jasså Jul” (2001). Kritiken mot den kommersiella julen är konventionell, men inte desto mindre träffande.

Julnatten är den natt när processen med att återlösa världen påbörjades, så tror den kristne varav jag är en. Den natt då en tonårig ensam flicka födde ett barn med okänd far, bland åsnor och får i ett stall, hjälpt av en man som lovat henne och barnet stöd trots att barnet inte var hans. En liten familj på vandring, ett offer för byråkrati i ett ockuperat land. 

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sitt liv? Med vad skall hon då återköpa sitt liv? (Matt 16.26) Barnet i krubban i stallet återlöste oss, dig och mig, till det liv vi var ämnade. Ett liv i ansvar och omsorg om allt skapat. Julen kan vara en påminnelse om att det är vi som skall vårda barnets vision om försoning, förlåtelse och nåd och förmedla den till en värld som så väl behöver få veta att den är återlöst. 

Mer om sekularism till höger och vänster

Analysen av den franska sekulära opinionen (laïcité) visar att det finns två dimensioner av sekularism. En republikansk, som är mindre vanlig i den yngre generationen, och en separatistisk sekularism. Starkast anslutning till till sekularismen som helhet finns på vänster-flygeln men många katoliker – särskilt franska medborgare till höger – är anhängare av en republikansk sekularism. Det som skiljer vänster- och högersekularister är med vilka andra attityder sekularismen kombineras. Hos vänster-sekularisterna kombineras motståndet mot den muslimska sjaletten med tolerans, hos höger-sekularister med främlingsfientlighet.

Detta är en fri översättning av ett abstract till artikeln ”Dimensions de la laïcité” av Martine Barthélemy och Guy Michelat i Revue Francaise de Science Politique vol 57, no 5.

Ett par förklaringar om hur begreppen använts i artikeln: En republikansk sekularism upprätthåller upplysningens ideal, är mån om de mänskliga fri- och rättigheterna och en statsmakt som garanterar de politiska institutionernas oberoende.  En separatistisk sekularism vill istället hålla religionen borta från samhällslivet, t ex ingen religionsundervisning, inga religiösa argument inom kulturen eller medicinen och inte heller inom det sociala området. 

För övrigt: Varför kan inte göteborgare i Göteborg sköta på- och avstigning på kollektivttrafikfordon lika flinkt och enkelt som stockholmarna gör i Stockholm??

”Höger-ateism”?

Idag hörde jag för första gången begreppet ”höger-ateist” om en av dem som utifrån biologisk vetenskap förnekar en skapande och/eller personlig Gud. Bakgrunden måste vara en känsla av att en ”höger-ateism” leder till mindre av solidaritet, kollektivism och medkänsla än vi har i vårt i grunden kristna samhälle nu. En ”vänster-ateist” bör i så fall söka lösningar i en anda som kännetecknas av att eftersom vi aldrig vet var vi själva hamnar i det biologiska lotteriet så skall vi ha en omfördelande stat som ser till att alla får lika omtanke och respekt. För en ”höger-ateist” är det nog individens frihet och förtjänstens primat som utgör grunden för tänkta politiska lösningar, vilket leder till en svag statsmakt där välgörenhet är viktigare än solidaritet.

Om den nya ateismen börjar tolkas utifrån en vänster-höger-skala är det spännande. Det tyder på att ateismen politiseras i takt med att religionen också har gjort det. En sådan utveckling är gynnsam för en alert debatt om religion och politik.

Yttrandefriheten som kolonialism?

Är det relevant att bryta andras tabun? Jag hörde Cecilia Uddén på radio i morse och hon formulerade i ord en känsla jag haft länge. Hon hade intervjuat en muslimsk trosbekännare på Gaza-remsan angående karikatyrer av Muhammed i yttrandefrihetens namn. Hon citerade honom ungefär: ”Är det ni som skall hjälpa oss med vår yttrandefrihet?” 

 

När konstprofessorn Lars Vilks tecknar profeten Muhammed i form av en rondellhund eller när danska tecknare gör bilder där Muhammed har en bomb i turbanen och hänvisar till yttrandefriheten perverterar situationen till kolonialism. ”Vi” som i detta fall inte är muslimer, inte är araber, inte lever i en diktatur vi skall bryta mot tabun som gäller för dem som är muslimer, araber och lever i en diktatur. Och detta i namn av vår yttrandefrihet.

 

Om konstnärer och författare i Norden skall provocera och pröva yttrandefriheten så borde de visa barnpornografi, glorifiera nazismen eller kanske plädera för att alla mödrar skall vara hemma och ta hand om barnen tills dessa är i tonåren. Åke Green-incidenten (pastorn som fördömde homosexualitet) var ett verkligt test på yttrandefriheten. Men jag är inte riktigt säker på att alla de som nu säger Vilks och yttrandefrihet i samma andetag då stod på Greens sida.

 

Vilks gör det lätt för sig när han använder sin egen yttrandefrihet i ett demokratiskt land för att utmana krafter som ”vi” (alla) menar står för en förmörkad och oupplyst syn på samhället. Sättet att argumentera liknar närmast ett kolonialt synsätt på omvärlden.