Kategori: svensk politik

Per Schlingman och Mona Sahlin i Almedalen

Deltog idag i ett bloggmöte med moderaternas partisekreterare Per Schlingman, djupt nere i katakomberna under Visby Hotell. Miljön var medeltida men ämnet var bloggosfären och den virtuella politiska verkligheten. Moderaterna skall vara bäst på nätet i nästa valrörelse, menade Schlingman. Nåja, problemet med legitimitet kommer man nog inte undan även om partiet gör sitt bästa för att ”behandla bloggare som vanliga journalister”. I väljarnas ögon lär bloggare vara just individuella fria logotyper som driver sina egna linjer, medan Dagens Nyheter och The Economist har en politisk position.

Men intressantare var förutsägelsen om en ny plattform för medlemskap och sympatisörskap som Schlingman lanserade. Moderaternas idéer där om att låta medlemmar logga in, sympatisörer registrera sig och andra användare välja vilken kontakt de vill ha pekar mot den partiorganisationsmodell som jag i andra sammanhang föreslagit som en revitalisering av partierna i Sverige: skiktat medlemskap. Runt en kärna av helylle-medlemmar rör sig medlemmar som vill vara aktiva inom vissa områden, passiva medlemmar, sympatisörer och intresserade. De olika ”skikten” har olika möjligheter till inflytande och kontakt med partiets ideolgiska utveckling och möjlighet till inflytande över t ex nomineringar, politisk agenda och beslut. En sådan partimodell skulle kunna göra partierna inte bara till den självklara beslutsarenan som idag utan också till en interaktiv arena där partierna mobiliserar, kanaliserar och aggregerar medborgarnas uppfattningar.

Efter Schlingman promenerade jag ner och lyssnade på en Mona Sahlin som i Almedalen höll ett ovanligt tufft tal. Hon hade flera bestämda besked – om fastighetsskatt, FRA-lagen, NATO och Sverigedemokraterna. Hon talade ovanligt mycket utrikespolitik och betonade att Sverige måste ta upp tråden från Palmes tid med att vara en soloröst i kören, inte bara vara sjunga med i anvisad tonart. Faktum är att Mona i knallrosa kavaj verkade ha skakat av sig lite av sin teflonmässiga lyssna-på-medlemmarna-retorik och tycktes ha lyssnat tillräckligt mycket för att faktiskt ha en bestämd uppfattning.

Att sedan Lars Ohly glatt skakade hand med folk till höger och vänster i väntan på Mona skall vi nog inte övertolka… Per Schlingman väntade f ö också ivrigt på talet – eller var han bara där för Henrik Schyfferts skull?

Lissabonfördraget: Det politiska är privat?!

I samband med striden om FRA-lagen utkristalliserade sig en grupp människor som oberoende av ideologisk hemvist alla stred för rätten till personlig integritet. En del vill inte ha någon statsmakt alls och andra vill ha en stark statsmakt och just därför måste den vara trovärdig. Flera riksdagsledamöter ville rösta efter sin övertygelse, endast en gjorde det.

Snart skall Lissabonfördraget ratificeras i Sveriges Riksdag. Lissabonfördraget innebär att ännu mer makt flyttas till EG-domstolen och till EU-kommissionen. Att EG-domstolen kommer att fortsätta att flytta fram sina positioner håller jag för helt självklart med tanke på dess historia. EG-domstolens beslut gynnar alltid marknadskrafterna och den starka individen (läs: entreprenören). Det innebär att välfärdsstater av svensk typ konsekvent monteras ned. Den svenska idén om att kontrollera kapitalet och därmed få det att jobba för hela folkets välstånd, liksom idén att kollektiv rationalitet bör gå före individuell är fullständigt kontradiktorisk mot EG-domstolens principer, och mot de principer som ligger bakom Lissabonfördraget.

Att den borgerliga regeringen vill ha igenom LIssabonfördraget begriper jag, men att socialdemokrater varit bland de ivrigaste att heja fram ett överstatligt EU övergår mitt förstånd. Det finns trots allt flera EU-kritiska sossar, och kritiker även i det borgerliga lägret, som kunde hört av sig. Ibland ser jag för mig bilden av hur vänsterns internationalism i 1900-talets början bröts sönder av första världskrigets nationalism. På samma sätt har den europeiska vänstern aldrig lyckats lansera något slagkraftigt alternativ till det marknadslydiga tjänstemanna-EU som nu växer fram.

Skall vi få se några socialdemokrater (och några borgerliga ledamöter) som följer sitt samvete och röstar nej till Lissabonfördraget? Hur politiskt får det privata bli?

PS: 080702 Socialdemokraterna tycks (äntligen) börja darra på manschetten, inspirerade av Irland. DS

Tyvärr blir det nu avgifter för studier

Så har det då skett som vi länge befarat. Efter det att Sverige som det enda landet i världen transformerat om större delen av sin avancerade utbildning (Masternivå) till engelska med bibehållande av gratis studier så har de svenska högskolorna och universiteten fått så många ansökningar från utländska studenter utanför EU att lärosätena talar om att slänga tusentals ansökningar! Svaret blir nu att införa avgifter. Tja, på något sätt måste ju begränsningen göras. (En sydafrikansk gästande kollega trodde inte sina öron när jag berättade att all undervisning var på engelska och studierna avgiftsfria. ”Men det fungerar väl inte” utropade hon bestört. Nej, kanske inte.)

Ett par intervjuade studenter i Ekot i SR sa att med avgifter ”blir Sverige av med många utländska studenter”. Själva hade de kommit hit eftersom ”man inte behövde lära sig språket då allt är på engelska”. En universitetsutbildning förväntas hålla viss kvalitet. Med dagens tilldelning av pengar till utbildning krävs att man får igenom alla studenter på alla kurser. Det är lätt att räkna ut att många utländska studenter utan goda kunskaper i engelska, svensktalande lärare som undervisar på ett främmande språk och studenter som valt utbildningen för att den är gratis därmed leder till sjunkande kvalitet på utbildningen.

För övrigt tycker jag att Stockholms universitets rektor Kåre Bremer har rätt (kors i taket) när han säger till SvD att saken borde ha lösts genom kvoter istället. Då hade vi kunnat behålla vår öppna utbildningsmodell.

Vet förespråkarna av FRA-lagen vad de talar om?

Just susandes förbi Skövde i en tågkupé följer jag Falkvinges rapportering från riksdagens debatt om FRA-lagen. Tidigare under dagen följde jag själv debatten också via webbradio. Jag frapperas av den totala brist på känslighet som de borgerliga ledamöterna i debatten visat. När jag hör Staffan Danielsson, Allan Widman eller Sten Tolgfors så undrar jag om de verkligen förstår vad den lag de förespråkar egentligen får för konsekvenser? I mina mörka stunder funderar jag på om dessa herrar helt enkelt inte behärskar den värld för vilken FRA-lagen vore förödande.

Samhället har genomgått en skifte, ett skifte som innebär att övervakning är så oändligt mycket lättare än på t ex 1950-talet. När SÄPO kontrollerade algerier i Stockholm var det papper, rapporter, iakttagelser och dubbelagenter som gällde. Men inte heller då förstod underrättelsetjänsten mycket av de bakomliggande orsakerna till politisk organisering. Tyvärr är det inget som talar för att vare sig den polisiära eller militära underrättelsetjänsten har blivit mer politiskt kunnig under åren som gått. Att anförtro dem oändliga mängder av information som de aldrig haft förr vore verkligen ingen bra idé. Men regeringschefen har kanske lärt av Kina? Hans officiella besök där var ju så positivt. Av dem kan han lära övervakning av elektroniska medier.

Läs också på www.ulfbjereld.blogspot.com samt www.rickfalkvinge.se

Stoppa FRA-lagen nu!

Favorit i repris. Kan bara rekommendera Oscar Swartz artikel på SvD-Brännpunkt idag. Och gå in på www.stoppafralagen.nu och visa ditt stöd. Aldrig någonsin har kontrollen av vårt privatliv varit mer hotat – tack vare att vi nu alla använder oss av elektronisk kommunikation. FRA talar inte sanning när de påstår sig vilja ”ta tillbaka” en kontroll de haft. Ingen kunde kontrollera våra brev, samtal, boklån eller tidningsläsande förr eftersom dessa aktiviteter inte skedde elektroniskt. FRA har aldrig haft den kontroll de nu försöker skaffa sig.

Motivet om terrorism kan rimligen legitimera vilka inskränkningar som helst. Om det är motivet så förstår jag inte varför regeringen inte gör som Castro gjorde på Kuba förr: förbjud datorer, övervaka medborgarna med kvartersvärdar och låt bara partimedlemmar utbilda sig. Eller tag lärdom av Sovjetunionen. Terrorismen var icke-detekterbar där. (Den som inte utövades av staten alltså…) 

En gång fick jag nästan jobb på FRA – fast jag sa nej. Undrar om de eller jag borde ångra sig 🙂

Kontrollsamhället blir en gökunge

Under de närmaste dagarna kommer riksdagen att behandla – och troligen rösta igenom – tre propostioner som inskränker allas vår tanke- och handlingsfrihet. I proposition 2007/08:132 föreslås att visumansökningar och uppgifter i visumansökningar skall kunna delas mellan alla EU-stater. Motivet är att skydda oss mot terrorism och kriminalitet. I proposition 2007/08:144 föreslås en lång rad åtgärder mot ”den organiserade brottsligheten” som alla går ut på att alla EU-stater tillsammans skall definiera denna brottslighetn på samma sätt och att den skall bedömas hårdare än brottslighet som utövas av en person.  Begreppet ”kriminell organisation” får en juridisk status. I den tredje propositionen 2006/07:63 är det den s k signalspaningen som skall utökas till elektroniska medier av denna typ. E-post m m skall kontrolleras av staten. Motivet är att skydda oss mot terrorism och brottslighet.

I Oskarshamn greps nyligen två män efter att deras kasse indikerat trotyl i en detektor dvs en kontrollmaskin (!). Deras hem vändes upp och ned och de utsattes för mediedrev. En av dem förlorade p g a allt detta sitt jobb då det visade sig att han var dömd för våldsbrott och hade avtjänat sitt straff för detta. Alltså inte för att han påståtts haft trotyl bland raklöddret. Bakgrunden: de anklagades för försök till sabotage. Nyheten valsade runt i hela Europa som ett terroristhot. Idag är åtalet nedlagt och händelsen är snarast ett tecken på den pinsamma överreaktionen hos svenska myndigheter.

Jag tänker inte underskatta kriminaliteten eller förneka att vi numera ser en mera transnationell brottslighet. Men jakten på denna brottslighet står inte på något sätt i paritet med dess storlek, inte heller verkar polisen som myndighet särskilt intresserad av denna s k organiserade brottslihet annat än i fråga om utredningar. Istället jagar vanlig polis s k pinnar genom att samla ihop kända missbrukare och ställa sig på hårt trafikerade vägar på helgerna för att få folk att blåsa alkotest. Åtminstone om man får tro polisen själv, när den får välja att publicera sig på DN Debatt.

Det hysteriska kontrollsamhälle som riksdagen inför i beslut efter beslut – initierat av EU – kommer mycket snart att stjäla all tid, alla resurser och all kraft från ”vanlig” brottsbeivrande verksamhet hos både poliser, åklagare och domstolar. Många har vittnat om att mängden information blir så stor att bara administrationen av analys, dokumentation och resultat ständigt kräver mer pengar och folk. Och vid sidan av det skapar vi just nu av egen fri vilja Orwells egen mardröm från boken ”1984”. Men det vet väl alla, eftersom vi inte protesterar?

Social demokrati som ideologi behövs

I sin bok ”The primacy of politics” beskriver den amerikanska samhällsvetaren Sheri Berman hur ideologin ”social democracy” växte fram som ett svar på den kapitalism som under modernitetens genombrott på 1920-talet inte visade sig kunna ge medborgarna den trygghet och stabilitet som många liberaler trott. Som ett annat svar på samma fråga växte ”national socialism” fram. Berman visar med elegans hur den svenska socialdemokratin lyckades utmanövrera nazistiska idéer medan den tyska inte lyckades med samma sak. Men, och än viktigare, hon påpekar att ”social democracy” inte är någon halv-marxism eller halv-kapitalism. Istället var den ett demokratiskt svar på det elände, fattigdom och bristande tillit som laissez-faire-kapitalismen skapat särskilt i ett urbant proletariat. Nazismen svarade på samma fråga, det var ingen slump att man använde samma ideologiska term ”socialism”, men nazismen var inte beredd att verka inom en demokratisk ram.

Dagens europeiska främlingsfientliga partier är ett svar på stabilitetsförlust många medborgare upplevt under de senaste 20 åren. Välfärdssamhället har visat sig ha allt svårare att hantera de behov som växer fram. Om inte en ny ”social democracy” kan ge ett svar på välfärdens brister så kan nationalistiska, isolationistiska och inskränkta idéer växa sig starkare. Den borgerliga regeringens angrepp på den generella välfärden krattar därmed manegen för bruna och svarta krafter. En hittills handlingsförlamad socialdemokrati tycks låta detta ske.

Läs också Katrin Kielos i Fokus. Hon kräver samma förnyelse som Berman gör i slutkapitlet i sin bok.

OS i Kina – igen

Ingen svensk idrottare får ge uttryck för kritik mot den kinesiska regimen under spelen. Det är den svenska olympiska kommitténs hållning inför Sveriges deltagande i Kina-OS. Själva har SOK inte heller visat något intresse för frågan, t ex har man vägrat samarbeta med Amnesty.

Madeleine Sjöstedt (fp) har dock skrivit en suverän kort replik på de ”argument” som Lindberg et al presterade på SvD Brännpunkt i måndags.

IOK-ledmöternas inlägg går i stort sett ut på att idrott och politik inte hör ihop. Men det är IOK själva som har blandat ihop idrott och politik genom att lägga OS i Kina – t o m med det uttryckliga målet att MR-situationen skall förbättras! Oavsett vad SOK vill och önskar så använder Kina OS-glansen i politiska syften. Märkligt då att alla politiska utspel utom diktaturens egna är förbjudna.

Så här sa Lindberg själv i Svensk Idrott: Det budskap jag har förmedlat när jag blivit tillfrågad, är att jag tror att genom OS och den uppmärksamhet som riktas mot Kina finns det nu en möjlighet att förbättra förhållandena både socialt och ekonomiskt.

Är inte detta ett bevis för att idrott och politik hör ihop även för IOK? Men för Lindberg kanske sociala och ekonomiska förhållandena inte ingår i begreppet politik.

Det är bortom min fattningsförmåga hur en människa kan vara så totalt okänslig, oemottaglig och ointresserad av en logisk argumentation som Gunilla Lindberg är och har varit i denna fråga. 

Vad skall vi göra, kamrater? Hur organiserar vi oss?

Mer politik och mindre juridik, tack!

I Studio Ett (SR P1) idag talade Per Wirtén från Arena om strukturell diskriminering. Av hans berättelse att döma kan man tro att orättvisa är ett förvaltningsärende som skall undanröjas genom korrekt handläggning. En modern uppfattning tycks vara att samhällets klyftor skall åtgärdas genom lagstiftning och förvaltningsbyråkrati – som är icke-korrupt förstås. Det fanns en tid när orättvisor och förtryck ledde till att människor mobiliserade sig och på politisk väg försökte förändra sin tillvaro. 

Det a-politiska samhället är idag en helt accepterad beskrivning av nutiden, både bland socialdemokrater och borgerliga. Därmed ges medel som anmälningar, granskningar och planer en oproportionellt stor plats för förändringsvägar. Människor invaggas i tron att det finns en god administration som omfattar någon slags goda värden och som kan ge dem det som är deras rättighet (men knappast påtala några skyldigheter…). 

Arbetarklassen hade inte fått politisk representation om den ägnat sig åt att skriva anmälningar till myndigheterna eller formulera planer med rättvisa mål. Arbetarklassen tillskansade sig makt genom mobilisering, organisering och artikulering av sina krav. Genom att handla kollektivt, genom att se sig som en klass/grupp med gemensamma intressen. Sammalunda gjorde kvinnorörelsen och gay-rörelsen. Samhället är en arena för kamp mellan makt och rätt. Demokratin är en mogen och välutvecklad form för den kampen. Men det är icke förty en kamp.  

Grupper som befinner sig i underläge får faktiskt finna sig i att gå igenom samma kamp. Det finns inga genvägar. Anmäl inte – organisera er! 

Kristdemokraterna lever farligt…

Kristdemokraternas fyraprocentsribba fladdrar i opinionsmätning efter opinionsmätning. Partiet tycks därmed vara den ömtåligaste parten i alliansen. Men redan från början var KD det parti som passade allra sämst i den borgerliga alliansen. Platsen för ett socialkonservativt och välfärdskramande parti med invididens värdighet högt upp på agendan är inte stort i det svenska politiska landskapet.

I andra delar av Europa representerar kristdemokratiska partier den konservativa gravitationspunkten. I de länder där andra partier tagit den platsen (t ex i Frankrike) har kristdemokraterna problem. I en mening representerar den kristdemokratiska partitraditionen en position som trängts undan av den moderna skiljelinjen mellan vänster och höger.

Kristdemokratins ursprung i en katolsk sociallära med en blandning av välfärdspolitik, familj och individuell värdighet har ingen självklar plats i svensk politik. Partiet har i Sverige lagt beslag på fr a moralfrågor men har också stor trovärdighet som ett parti som driver frågor om hederlighet, ärlighet och omsorg. Att ingå i en regering som istället bygger ett samhälle som prioriterar ekonomisk liberalism, individuell valfrihet, och en omvandling av kollektivt garanterad välfärd till ett individuellt anpassat välfärdspaket där man får vad man betalar för, blir en alltför stor påfrestning för partiet. Att regeringen dessutom utsätts för upprepad kritik för löftesbrott, ohederlighet och rådgivare som inte håller måttet blir särskilt påfrestande för lojaliteten hos kristdemokraternas väljare.

Miljöpartiets omsvängningar i både EU-fråga och arbetstidsfråga för  att lättare kunna samarbeta med socialdemokraterna i regeringsställning kan visa sig bli samma Döbelnsmedicin som den kristdemokraterna svalt. Den som lever får se.