Kategori: svensk politik

Nytt FRA-förslag – bättre skydd men usel process

Regeringen har idag på en presskonferens presenterat ett nytt lagförslag rörande den s k FRA-lagen. På nästan alla punkter lever det nya och integritetsförbättrade förslaget nu upp till de krav som Centrum för Rättvisa har krävt och som också krävs för att harmoniera med Europakonventionen. Det är bra.

Vad som inte är bra i innehållet är emellertid minst två saker – såvitt jag kan bedöma efter en snabb titt tycks inte Tidningsutgivarföreningens och Svenska Kyrkans kritik (för att ta två exempel) rörande meddelarskyddet alls beröras. Kan det bero på att meddelarskyddet är en svensk företeelse och därför inte regleras i Europakonventionen?  Den andra saken som inte är bra är att regeringen tydligen har för avsikt att driva igenom det här – i många avseenden helt nya förslaget – med en endast en omröstning i Riksdagen. Ingen remissrunda, ingen verklig riksdagsdebatt och ingen normal utskottsbehandling. Svagheter och brister kan därmed inte belysas. Såvitt jag förstår skall den nya lagen istället i december röstas igenom under namn av de s k tillägg som regeringen lovade kritikerna den 18 juni.

Två saker i processen är också olyckliga: 1. Regeringen förändrar efter individuella diskussioner med enskilda kritiker och på utomparlamentariska grunder ett beslut om en lag som fattats i Sveriges Riksdag och 2. att regeringen lägger om hela Sveriges system för att skydda den nationella säkerheten och inrättar en ny domstol (!) utan vare sig remiss eller ens försök till samtal över blockgränsen.

För mig kvarstår kritiken mot lagen även om dagens förslag förbättrat lagen på flera punkter. Och så undrar jag var Birgitta Ohlsson är??

De välståndsskapande krafterna, sa Bull

Åhörde idag Stefan Attefall (kd) debattera regeringsförklaringen och den kommande budgeten med Thomas Östros (s) i P1-Morgon. Jag vet inte om man skall se det som en fördjupning av gårdagens regeringsförklaring, eller som uttryck för att alla inte hängt med i de retoriska svängarna, men Attefall motiverade skattesänkningarna och satsningarna på dem som redan har med argumentet att ”man måste satsa på de välståndsskapande krafterna, löntagare och företagare”.

Hade jag haft kaffe hade jag satt det i halsen. För det första förvånar det mig att en kristdemokrat uttrycker sig med den ekonomiska jargongen, för det andra visar det på den snäva syn på samhället som regeringen har och för det tredje är det väldigt gammalmodigt.

1. Kristdemokratin gick till val på att värna svaga grupper t ex psykiskt sjuka, fattigpensionärer och funktionshindrade. Jag förstår att Attefall menar att dessa grupper s a s skall få del av avkastningen från oss som jobbar, men det är ett cyniskt och exkluderande språkbruk som liknar det nyliberala talet om närande och tärande grupper. (Närande var privata företagare och tärande var offentlig sektor.)

2. Modern forskning inom samhällsvetenskaperna pekar ut välståndsskapande krafter i mycket bredare fält än vad Attefall här talar om. Kreativitet, talang och tolerans är ord som brukar nämnas när man talar om gott innovationsklimat eller om tillväxtkluster. Utbildning, miljö, teknikutveckling, elektronisk infrastruktur, invandring och tillåtande socialförsäkringar är alla välståndsskapande krafter i ett modernt samhälle.

3. Synen på samhället som uppdelat i ”löntagare” och ”företagare” hör till industriepoken. I det framtida samhället kommer människor inte att vara så lättkategoriserade. Många kommer att vara både löntagare och företagare, men många kommer också att ställa sig utanför den dikotomin. Vi har en flexibel arbetsmarknad där individens kompetens och individuella profil blir avgörande både för den personens försörjning och för samhällets välstånd. Att stötta personer som vill utvecklas utanför löntagarkollektivet (t ex fria konstnärer eller småjordbrukare) är därför väl investerade pengar, att disciplinera dem in i en 40-timmars industriarbetartillvaro eller mallen av ”småföretagare” är att bedra dem.

En a-politisk regeringsdeklaration

Statsministerns regeringsdeklaration tog ett rejält avstamp i pluralism och individualism. Men också i idén att politik är att lösa problem.

Ingen skall ställas utanför och statsminister Reinfeldt tycks i år betona gemenskapen i större utsträckning är tidigare. Nu skall arbetslinjen och rätten att bli ”sedd” inte bara bidra till tillväxt och välfärd utan också vara ett verktyg för att få en identitet och en gemenskap. Regeringen tar tydligt åt sig äran för att fler nu är i arbete, trots att andra bedömare har menat att det snarare är konjunkturen som varit avgörande.

Återigen betonar statsministern vikten av stabila offentliga finanser, detta är också närmast att betrakta som ett mantra i den interna diskussionen i regeringen. Den s k konjunkturavmattning som nu råder skall mötas med stora överskott i statens ekonomi. Genom detta kan regeringen ytterligare sänka skatten för löntagarna, sänka arbetsgivaravgiften och bolagsskatten, bygga ut förskolan, införa lärlingsutbildning och mer yrkesutbildning, öka anslagen till forskning inom naturvetenskap och teknik, genomföra mer vägutbyggnad, sänka skatten för pensionärer, göra insatser för att premiera landsting som kapar vårdköer samt genomföra vissa satsningar på psykiatrin och ge mer pengar till domstolar och kriminalvård.

Statsministern är utrikespolitiskt mycket klar när han säger att ”Rysslands angrepp på Georgien” visar hur viktig folkrätten är. Trots att de flesta är överens om att det var tvärtom. Frågan om vem som angrep vem i kriget i Kaukasus är nu föremål för en utredning. Men Reinfeldt betonar att det är Ryssland som är hotet mot vårt närområde och att länderna i Norden förväntas komma varandra till undsättning om en kris eller katastrof inträffar.

Regeringsförklaringen är ett uttryck för en vision om politik som förvaltarskap – ingenstans antyds att det finns kamp, konflikt eller motsättningar kring de problem som människor står inför ”i vardagen”. Genomgående hos statsministern är ett synsätt som tycks utgå från att – trots pluralismen – vi alla värderar gott och ont på samma sätt och att ingen behöver lämna ifrån sig något för att någon annan skall få mer. Om jag t ex blir tryggare så betyder det för statsministern uppenbart inte att någon annan får avstå något. Vi kan alla ta varandra i hand och vandra in i det förlovade landet. Det finns mer av allting.

Begreppet ”makt” lyser med sin frånvaro i dagens regeringsdeklaration. Men det är kanske symptomatiskt i denna tid, när de politiska paroller som avslutar Reinfeldts regeringsförklaring är ”ett friare, tryggare och mänskligare Sverige”. Någon däremot?

En havererad trafikpolitik

Regeringens senaste läcka om budgeten innebar att man satsar runt 20-25 miljarder på nya vägar fram till 2015. Ja, du läste rätt – VÄGAR. Det finns satsningar på järnvägar också – lite extra pengar till underhåll och handikappanpassning av stationer och så fälls det träd så att de inte ramlar ner på spåret. Men var är den stora satsningen på svenskt järnvägsnät? Var är Götalandsbanan, Västlänken och utbyggnad av norrlandstrafiken?

Regeringens prat om klimat- och miljöpolitik är bara munväder – man kan ge pengar till plåster på skadade sjöar och skogar, och prata fint om minskade koldioxidutsläpp, men när det kommer till praktiken då finns ingen framförhållning och ingen idé om att lägga om inriktningen på trafikpolitiken under de kommande decennierna.

Precis som miljöpartiet påpekat är den nya satsningen helt felriktad. Proportionerna skulle varit omvända – visst behövs det vägunderhåll och en del trafiksäkerhetsåtgärder (även om den viktigaste vore att minska alkoholkonsumtionen…) men det är ju en satsning av Gripenstedtska dimensioner på järnvägen som behövs: Snabbtåg (alltså riktiga snabtåg) och nya sträckningar som avlastar de nuvarande stambanorna, koppling mellan regionala kommunikationer och nationella genom t ex Västlänken i Göteborg och en rejäl beskattning/begränsning av lastbilstransporterna så att godset via järnväg blir ännu mer attraktivt.

Bygger vi mer vägar så ökar trafiken – all erfarenhet visar det. Jag har aldrig hört talas om något land eller någon tid där nya motorvägar, fler förbifarter och nya biltunnlar har minskat biltrafiken. Har du?

Ett genusteoretiskt perspektiv på trafikpolitiken visar dessutom att regeringens trafikpolitik gynnar – män. Läs här.

(J A Gripenstedt var finansminister och den som på tio år 1856-1866 med upplånade pengar finansierade och initierade Sveriges nuvarande stambanenät. Det du, Anders Borg!)

Bloggosfären, FRA och politiken

I en artikel på SvD kultur diskuterar jag idag FRA-lagens bredare implikationer för det politiska systemet i informationssamhället. Jag tar upp bloggosfärens betydelse för opinionsbildningen i FRA-frågan samt hur de politiska partierna kan/bör förhålla sig till de nya skiljelinjer som den nya tekniken och interaktiviteten skapar.  Läs vidare här.

Inget förtroende för polisen

Återigen tycks ett fall av misär och elände (Eksjö-paret) uppenbarat sig. Polisen hade nu, enligt medieuppgifter, efter nio månader kommit ”ned i högen” till ett anmält fall av kvinnomisshandel. Det hela utmynnade i upptäckten av en MS-sjuk kvinna i uselt skick och gripandet av en dödförklarad man vars hälsa inte heller tycks vara något att glädjas över.

Att ett fall av kvinnomisshandel får ligga i nio månader, att brott där det finns vittnen och t o m namngivna gärningsmän eller att polisen numera inte ens kommer till en lägenhet där det varit inbrott tyder på ett rättssamhälle som sviktar. Brottsligheten har inte ökat generellt sedan 1990 ungefär men polisens uppklarningsprocent har stadigt minskat sedan 1970-talet. Visst har anmälningarna ökat och allt fler fenomen förklaras vara kriminella samtidigt som polisen har förlorat administrativ personal (liksom all annan offentlig verksamhet) men det är väl ändå ett ekonomiskt problem av samma mått som den allmänt utskällda Försvarsmakten? Vart tar polisens pengar vägen? Det borde finnas en torped vars uppgift vore att ta reda på det, likt den forne statsvetaren Ulf Bengtsson som nu skickats till Försvarsmakten.

Allt fler har tappat tilltron till polisen – själv ringer jag inte polisen längre för att anmäla någonting om jag inte måste av försäkringsskäl. Sista gången jag ringde fick jag välja på sjuttiotolv alternativ av typen ”ha ett nytt pass” när jag skulle anmäla en pågående misshandel. Antingen löser jag det numera själv eller så får det vara. Svenskarnas förtroende för polisen har enligt SOM-institutet sjunkit sedan mitten av 1990-talet, även om det stigit från en bottennivå de två senaste åren.

Läs gärna Stefan Holgersson ”Yrke: Polis”, från 2005 som är en av få akademiska studier av/inom polisorganisationen. Man önskar att rikspolischefen läste den istället för ett antal management-böcker.

Svenning i fällan

Blev lite besviken på Olle Svenning idag när han i sin ledare i Aftonbladet buntar ihop de främlingsfientliga strömningarna i Italien, Frankrike, Danmark och Norge med Billström et al. Tobias Billström, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson skrev den 26 augusti på DN-debatt om nya förslag inom integrationspolitiken. Artikeln var innehålllös såtillvida att den inte innehöll några nya förslag utan bara skåpmat och löften om förslag – i november eller så. Men den var förstås en taktisk signal till de egna flyktingkritiska väljarna (moderata väljare är mest negativa till att ta emot flyktingar näst SD) om att moderaterna kommer med förslag på det här området.

Men Billström och co var noga med att markera sin internationalistiska hållning. Jag tror inte att Berlusconi, familjen le Pen, Pia Kjaersgaard eller Siv Jensen skulle skriva under på motsvarande teser som att det råder ”ett överdrivet krav på svenskhet i arbetslivet” eller arbetsplatser i Sverige lider av ”internationell syrebrist”. Inte heller tror jag att reguljär arbetskraftsinvandring är något som applåderas av de tidigare nämnda europeiska partiledarna. Nog är jag djupt kritisk mot artikeln i DN, men att inrangera den bland högerextremismens ideologiska texter ger istället de främlingsfientliga krafterna mer ved på brasan.

– Så är det, säger Jimmie Åkesson nu, man får inte prata om några problem med integrationen för då tycker de att man är främlingsfientlig.

– Just det, säger SD, det är vad vi alltid sagt. Problemen sopas under mattan.

Synd, Svenning, men du gick i fällan.

Forskning som nationalism

Satt på Ullevi i onsdags och såg lycklig det franska fotbollslandslaget slå de blågula med 3-2. Nationalism är riktigt härlig – när den är självvald. Jag är lika ledsen som de flesta andra över att Stefan Holm inte lyckades ta medalj i höjd i OS och omåttligt glad över att svenske Johan Wissman lyckades ta sig in i den olympiska finalen på 400 meter. Men, om det i sporten är en del av fundamentet att man tävlar som medborgare i en viss nation så bör det faktiskt inte alls vara grunden för ett lands forskningspolitik.

Vetenskap och forskning bör vara nationellt oberoende och samtidigt så kulturellt mångsidig att det egna kulturområdet djuplodas. I sin forskningspolitik vill regeringen istället använda forskning som ett slags nationellt intresse där just den svenska forskaren skall framhållas. I regeringens satsning skall forskning gynnas, men bara om den kan utgöra grund för ökad industriproduktion eller kan generera inkomster till nationen. Det talas i debatten till och med om svenska nobelpris som om det vore ett egenvärde för Sverige som nation. Idén om att forskning är ett slags konkurrensmedel har också spridit sig inom landet där ett enskilt universitet anses dåligt enbart med argumentet att det inte lyckas i konkurrensen om en viss typ av stora forskningsanslag. Istället borde vi kritisera en forskningspolitik som byggs upp på basen av erfarenheter enbart från en viss typ av forskning (naturvetenskap) och som gynnar kollektiv medelmåttighet på bekostnad av individuell excellens. Stöd istället de miljöer som kan identifieras som goda, det finns många möjligheter att identifiera sådana miljöer genom inventering.

Vetenskapen har inget fädernesland. Kunskapen känner inga nationsgränser. Även i Vetenskapsrådet som är en nationell forskningsmyndighet anses det prioriterat att just Sverige kan hävda sig i en europeisk konkurrens, inte att forskningen inom ett visst området går framåt eller att de bästa forskarna ges möjlighet att utvecklas. I internationaliseringsarbetet ansågs att det var ett centralt mål att just svenska forskare var representerade, inte att de bästa forskarna var med. Svensk forskning är viktig i den meningen att svenska forskare kan bidra med djupgående förståelse för den egna kulturkretsen – något som är avgörande både för generell kunskap och för förståelsen av samtiden.

Tyvärr har teknisk och naturvetenskaplig forskning alltid använts i det nationella intressets namn. Militärteknologi och exportindustri har prioriterats av forskningsfinansiärer och medverkat till stormaktsdrömmar och aggressiv expansionspolitik. Forsknings och vetenskap bör frikopplas från nationella ambitioner och istället knytas till kunskapens primat. Spelar det någon roll om Wittgenstein var österrikare, jude eller europé? Spelar det någon roll om Heidegger var tysk, nazist eller europé? Svaret är förstås nej. Deras vetenskapliga arv skall värderas per se. Verklig och sann vetenskap känner ingan nationsgränser. Och den verkliga vetenskapen är inte industriellt utvecklingsarbete. Stöd gärna läkemedelsindustrin men kalla det inte forskningspolitik.

Den enda forskningspolitik värd namnet är att låta forskare som prövats i alla tänkbara akademiska instanser få tid och pengar för att tänka fritt och utvecklas, enbart i konkurrens med sina peers (forskarkolleger) – oavsett nationalitet.

Att tänka rätt är stort – men tänka fritt är större. Så borde det hetat.

Fel taktik mot Sd

I Norge räknar Fremskrittspartiet under Siv Jensen med att kunna bilda regering tillsammans med Höyre under Erna Solberg efter valet 2009. Ett av de ting som står högst upp på den politiska agendan då är att sälja ut de statliga bolagen – alltså samma politik som den svenska borgerliga regeringen nu ägnar sig åt. I Norge har apoteken redan privatiserats, en process som få menar är någon succé. Ett fåtal stora oligopol har lagt under sig hela apoteksmarknaden. Det norska fremskrittspartiet har många strängar på sin lyra, och är nu Norges största parti i opinionsmätningar, men kan närmast beskrivas som ett klassiskt borgerligt missnöjesparti.

I Sverige har sverigedemokraterna vuxit i opinionsmätningarna under sommaren 2008. Sd kan knappast jämföras med fremskrittspartiet, några utförsäljningar av statens tillgångar står t ex knappast på agendan för sd. Istället är sd ett enfråge-parti (invandringen) som försöker skaffa sig en bredare politisk palett i syftet att konkurrera om borgerliga missnöjesväljare och att försöka dra upp politiskt oengagerade från soffan.

Flera av de etablerade partierna säger sig vilja motarbeta sd och förhindra att partiet kommer in i Riksdagen. Märkligt nog agerar de, i någon slags panik, helt i motsatt riktning.

Forskningen om europeiska främlingsfientliga partier är numera ganska omfattande. Hittills har inte så oerhört många generella slutsatser kunnat dras eftersom de främlingsfientliga partierna i allmänhet lever i en slags parasitär symbios med de existerande partisystemen, och dessa skiljer sig förhållandevis mycket åt t ex mellan östra och västra Europa. Demokratins genombrottsår är en av de faktorer som bestämmer var i partisystemen de främlingsfientliga hamnar. I västeuropa har vi gamla partisystem som frusit i sin form medan i östra europa formas partisystemen fortfarande och demokratin är bara ett par decennier gammal.

Men, de saker som forskningen om de främlingsfientliga partierna kommit fram till som temporära sanningar är att de gynnas av att 1. göras till officiella samtalspartners av övriga etablerade partier, 2. det skapas breda koalitioner för att hålla de främlingsfientliga utanför, 3. partisystemet saknar en tydlig demokratisk konservativ kraft och 4. göras till föremål för konflikt mellan de etablerade partierna. Troligen gynnas de främlingsfientliga partierna också av att uppmärksammas i pressen i exkluderande termer, särskilt gäller detta lokalt.

De svenska partierna håller nu på att göra alla de fyra saker som i Sverige gynnar Sverigedemokraterna. Mona Sahlin debatterar med dem i TV, det spekuleras i att efter valet 2010 skall en blocköverskridande koalition hålla sd utanför inflytande, moderaterna släpper högerflygeln och blir ett mittenorienterat parti och Mona Sahlin och Maria Wetterstrand använder sd som anklagelser mot den borgerliga regeringen. Medierna uppmärksammar dessutom allt detta och lyfter fram sd just som exkluderade – trots att det är just vad inte längre är. När Fredrik Reinfeldt idag (enligt ekot) också meddelar att man skall tala mer om integrationsproblemen – och tydligen i de termer som sd talar om den – är det ett självmål som heter duga. Båda sidors ledare går härmed rätt in i sd-fällan.

Under förutsättning att partierna faktiskt anser att målet att motarbeta sd är högre prioriterat än andra partipolitiska mål så är de strategier som används fullständigt kontraproduktiva.

FRA-lagen + regeringen = medborgarförakt

FRA-lagens alla turer börjar nu anta en närmast absurd komik. Häromdagen skrev ett antal kommunala företrädare för moderaterna på DN-debatt och argumenterade på ett sakligt och hederligt sätt för varför de inte kan försvara lagen inför sina väljare. I Expressen/GT skrev också en f d reservofficer ett genomarbetat men lite mer sarkastiskt inlägg om varför FRA-lagens antagande är ett större hot mot Sverige än de som vi skall skyddas mot. Försvarsminister Tolgfors torgförde så sent som i går återigen uppfattningen att kritiken mot lagen bygger på ”missförstånd”. Idag har ett internt mejl från moderaterna cirkulerat i medierna där oppositionen mot lagen återigen behandlas som uppstudsiga barn vilka inte fullt ut förstått vad pappa Staten bestämt.

När skall ansvariga ministrar och tjänstemän på departementen inse att den regnbågskoalition av opposition mot lagen som hela tiden växer i kraft beror inte på några missförstånd utan istället på att vi mycket väl har förstått vad det är FRA-lagen har för syfte. Problemet för Tolgfors och de andra grabbarna är att vi inte inte tycker att det syftet legitimerar de intrång i integriteten som faktiskt kommer att ske med lagens stöd!

Om det är något borgerliga väljare brukar vara bättre på än vänsterväljare så är det kunskaper i sakfrågor – det har varit litet av en dold skillnad under många år att borgerliga väljare oftast har bättre kännedom om sakförhållanden i det politiska systemet än övriga. Till stor del förklaras detta förstås av den högre utbildningsnivån som brukat känneteckna borgerliga väljare. Att den borgerliga regeringen envisas med att de egna väljarna, de egna riksdagsmännen, de egna förtroendevalda och de egna ungdomsförbunden helt enkelt ”missförstått” visar upp ett närmast himmelsskriande medborgarförakt från regeringens sida.

Ett annat ovanligt fenomen i FRA-motståndet är att såväl näringslivsföreträdare och etablerade medier som utom-parlamentariska alternativrörelser och ungdomsförbunden enas i motståndet  mot lagen. När så vitt skilda intressgrupper kan lägga stridsyxan åt sidan för att gemensamt bekämpa regeringen så borde det lända till viss eftertanke. Regeringen borde ställa sig den självkritiska frågan ”har vi faktiskt missat något viktigt här?”.

FRA-lagen är en tjänstemannaprodukt som uppkommit på försvarsdepartmentet under den förra regeringen. Göran Persson lär ha stoppat den i samband med att Leni Björklund försökte framföra ett lagförslag av samma typ som nu är antaget. Syftet med lagen är troligen att hålla en kalla-krigs-organisation som FRA under armarna på ungefär samma sätt som försäljningen av Gripen till Norge skall hålla försvarsindustrin levande. De underrättelser som FRA avser att samla in har ingen eller mycket liten betydelse i sig självt för den svenska säkerheten, men den bidrar till möjligheten att byta till sig information av andra liksom till att hålla den svenska statusen på underrättelseområdet uppe.

Vad regeringen inte tycks ha insett är att den svenska befolkningen är – mellan tummen och pekfingret – den mest uppkopplade, mest nätaktiva, mest individualistiska och mest välutbildade befolkningen i hela världen. FRA-lagens utformning leder därmed till grava intrång och begränsningar i befolkningens beteendemönster – och befolkningen har förmåga att begripa det alldeles själv.

Reinfeldt driver nu FRA-frågan som ett chickenrace där Sten Tolgfors får agera förare. Tro mig, det blir han som avgå först.