Kategori: utbildning

Vill vi verkligen främja kreativitet?

I tidningen Ny Teknik – som för övrigt är en väldigt bra tidning – diskuterade Kaianders Sempler häromveckan begreppet kreativitet. I en intervju med professorn em i kulturgeografi Gunnar Törnqvist plockar han ner en del myter om kreativitet. Att vara kreativ är att vara nyskapande i ordents rätta bemärkelse, och därmed en mycket sällsynt egenskap. PR-folk och reklammakare berömmer sig ofta av att vara kreativa men i realiteten är de snarare goda imitatörer, menar Törnqvist. Mozart var t ex inte kreativ utan förfinade bara den stil som då var på modet. Miles Davies däremot var en kreativ musiker.

Genuint kreativa människor har ofta svårt att anpassa sig till givna organisationer – och idén att man kan skapa särskilda kreativa miljöer verkar ganska befängd givet Törnqvists resonemang. Miljöer är något som den kreativa har svårt för! Att bädda för kreativitet är dock möjligt, enligt nämnde professor. Det gör man genom att skapa arbetsplatser med öppenhet för lek och fantasi, en platt organisation, småskalighet kombinerad med hög kompetens och jämlikhet. Och bra kommunikation. Generositet och konkurrens är bra men knappast prestationskrav och produktivitetskvoter.

Styrda satsningar till på förhand bestämda området, en humanistisk och samhällsvetenskap som försöker efterlikna naturvetenskap och pengar till dem som lovar att göra stora saker genom att förfina och specialisera det som redan finns verkar enligt min bedömning då vara rakt av hämmande för kreativiteten. Men kanske är det också så att alla pratar om kreativitet som något bra, men vi vill inte ha den egentligen. Den ställer till det, rör till och ändrar på förutsättningarna. Aja baja.

Jag undrar om f d forskningsminister Leijonborg, skolminister Björklund, f d Lunds universitets förvaltningschef och numera statssekreterare Honeth eller regeringens arbetsledare statsminister Reinfeldt i sitt patetiska prat om svenska Nobelpristagare (samhällsvetenskap göre sig därmed ej besvär)  någonsin förstått hur fenomenen kreativitet och kvalificerad forskning hänger samman?

Här kan du fördjupa dig mer i Törnqvists resonemang.

Forskningspolitiken bygger på redan refuserade idéer

De pågående universitetsreformerna och debatten som pågår kring dessa fyller mig med häpnad. Det verkar som om de senaste femtio åren eller så inte har ägt rum, eller åtminstone inte lämnat några spår. Samhällsvetenskapen utvärderas med naturvetenskapliga kriterier. Ett halvt sekel av vetenskapssociologisk och historisk forskning som å ena sidan visat hur samhällsvetenskap och humaniora skiljer sig från naturvetenskap, å andra sidan hur naturvetenskapen mycket mer liknar samhällsvetenskapen än de själva vill erkänna, verkar inte ha existerat.

Så skriver professorn vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, Barbara Czarniawska i universitetets personaltidning. Hennes kritik mot utbildnings- och forskningspolitiken är svidande och fascinerande är hennes iakttagelse att det numera inte är den nya generationen som inför reformer som retar den äldre generationen med sin radikalitet. Istället, skriver Czarniawska, är det den äldre generationen som ”som inför reformer som baseras på den egna generationens för länge sedan refuserade idéer”.

Det var kanske bättre förr.

Hela denna artikel kan i sin helhet kan läsas här.

Dagens skola är bra – men behöver individualiseras

I skolan finns det disciplinproblem säger skolminister Jan Björklund. Han fick lägga ut texten i P1 både i morse och på eftermiddagen och betonade då extrema händelser som t ex när Gustaf Adolfs-skolan i Malmö fick stängas för mer än två år sedan. Björklunds svar – oavsett fråga – har varit hårdare tag. Det senaste förslaget är att elever skall kunna stängas av från grundskolan i upp till två veckor på ett läsår. Lärarna måste få ”befogenheter” säger Björklund.

Modet med byxor som ramlar nedanför rumpan kommer från fångar på amerikanska fängelser som inte får ha livrem. Det som är riktigt coolt är det som är förbjudet. För killar på glid (som man sa förr) kommer det att bli supercoolt att bli avstängd från skolan.

I min högstadieskola Sörgårdsskolan i Mölndal (syns på bilden ovan) hade vi de problem som var vanliga på 1970-talet. Några av dem kan studeras genom att titta på TV-serien Lära för Livet. Det var skolk, det var uppror mot lärare, det var rökning och alkohol, det var hasch och det var slagsmål. Men inget av detta föranledde några drastiska åtgärder. Istället var det enskilda samtal, stödundervisning och ett visst överseende som var modellen. Plus en och annan riktigt bra och auktoritativ lärare som ingav förtroende och värme. Jag insisterar på att med kontroll för det samhälle vi levde i var problemen i skolan vare sig värre eller färre än idag.

Familjens tre barn har alla passerat genom skolan av modernare snitt – den siste lämnade gymnasiet 2006. De har alla gått i kommunala skolor. I inget fall har ”disciplinproblem” varit centrala. Vid ett par tillfällen ingrep skolan/lärare, i båda fallen på utmärkta sätt. Vid alla föräldrasamtal var kontakten god och bilden av prestationerna helt klar. Dagens skola är på det stora hela mycket bra!

Vad jag vill säga är diskussionen om skolan börjar i fel ända. I akademisk undervisning upplever många universitetslärare som jag att studenterna inte är tillräckligt vana att ta eget ansvar, att vårda sin talang, att fokusera på kunskapsbearbetning och att utveckla sin språkliga förmåga inom en akademisk ram. Jag tror det beror på att skolan inte hängt med i den snabba kunskaps- och begåvningsutveckling som ägt rum. Dagens 20-åringar är intelligentare, mer begåvade, mer talangfulla och mer emotionellt mogna än tidigare generationer (precis som de alltid är) men nyheten är att alla skall idag igenom tolv års enhetsskola.

I mitten av 1950-talet var ca 30 000 personer studerande vid universitet och högskolor. År 1947 tog mindre än fem procent av landets ungdomar studenten. Idag finns de nästan 400 000 studenter som läser på universitet och högskola och så gott som alla ungdomar ”tar studenten”. Naturligtvis är skolan inte alls densamma som förr.

Men skolpolitiken fokuserar bara på gamla medel som betyg, prov, disciplin och lärares befogenheter. De frågor vi borde ställa är vilken skolan funktion är och bör vara för en hel generation, om unga vuxnas utveckling, om kunskapssyn och social träning.

Jag tror att undervisningen bör individualiseras. Upplös klassundervisningen, arbeta med eleverna som om de hade de talanger och den begåvning de har, lär dem att tävla med sig själva och inte varandra, förlös deras kreativitet, skratta inte med i dumma skämt, visa att det är allvar som gäller, jobba med var och en som behöver det. Avskaffa läxor och betyg. Gör skoldagar till arbetsdagar med handledning och eget arbete. Satsa mest på de som behöver mest stöd – det kallas solidaritet och borde ersätta rättvisa som begrepp i skolan.  Använd helt enkelt en akademisk pedagogik – dagens ungdomar fixar det. Och dessutom förhindrar man brottskarriärer och stöttar unga som saknar vuxna förebilder.

Men det kräver pengar. Mycket pengar. Och det kommer inga kommuner att vilja ge i dessa tider.

Intressant? Läs mer om skolan, Jan Björklund, pedagogik.

Accepterat kamraderi?

Att det finns maktfullkomliga människor på alla ställen där det också finns makt är nog ganska självklart. Men att läsa Svenska Dagbladets rapportering om hur Radiumhemmets chef Harald Blegen trakasserat sina kolleger för att de offentligt krävt att cancervården skall ledas av en onkolog är ändå för ynkligt. I mejlen, som kunde läsas i sin helhet i papperstidningen 11 februari, raljeras det med en av de inblandades frikyrkliga tillhörighet, platser i vetenskapliga råd lovas bort och tas tillbaka och den tillförordnade chefen tycks tro att cancervården är hans egen herrgård där han kan fördela vetenskapliga uppdrag efter eget skön.

Men, är det kanske allra värst att Blegens chef bagatelliserar det hela med att Blegen ”var ny i organisationen”? Mobbing, trakasserier och hot är tydligen så normala företeelser så att de kan accepteras eftersom någon är ny på jobbet. Låt oss säga att i den värld jag lever så är inte detta fallet.

Personligen tror jag att acceptansen hänger samman med medicinares extremt starka hierarkier. Något i själva organiseringen av vården är ofta oförenligt med en akademisk öppenhet, ett prövande synsätt och dialog. Trist, för patienter men också för svensk medicinsk forskning som faktiskt inte längre är så högpresterande som den en gång var.

Nya grepp för att motarbeta den sociala snedrekryteringen

När jag under några år i början av 2000-talet hade förmånen att sitta styrelsen för Göteborgs universitet drev jag frågan att universitetet borde adoptera grundskolor i de delar av staden från vilka en andel under snittet kom att bli studenter på universitet och högskola. Jag minns att dåvarande rektor Bo Samuelsson, som var en man med hjärtat på rätta stället, tyckte idén var lysande. Tyvärr var vi två rätt ensamma om den saken. Universitetet centralt ville istället satsa på särskilda intagningskrav och andra individuellt särbehandlande åtgärder.

Till min stora glädje har sedan tre år Chalmersstudenter undervisat gymnasieungdomar från studieovana miljöer i matte, på bådas fritid, vilket varit en succé. Och nu läser jag att Ale gymnasium genomför en praktikvecka där eleverna får pröva på att vara universitetsstudenter. Båda dessa ting är bra och överbryggar säkert en del av kulturskillnaderna mellan universitet och gymnasieskola.

Men jag har två synpunkter som inte är tillgodosedda:

1. Jag menar att universitetet måste börja mycket tidigare. Drömmarna om vad man ska göra när man blir stor börjar forma individen redan i mellanstadiet. Det är där som universitetet måste in. Och det kan ske via lärare som får kontinuerligt handledning i sitt eget ämne från forskande lärare på GU, och genom att dessa relationer också syns i det vanliga klassarbetet. 

2. Universitetet skall sluta satsa på specialåtgärder som utgår från att arbetarbarn är dummare än medelklassbarn samt från att barn med utlandsfödda föräldrar per definition tillhör en studieovan familj. Jag har sällan blivit så arg och förolämpad som när jag under mitt första år på högskolan fick höra att det var så synd om arbetarbarnen så de borde ha lägre intagningspoäng. Idag hörde jag en vit akademiker automatiskt börja tala engelska med en svart dito på ett seminarium i tron att personen ifråga inte kunde svenska. Den enda anledningen var den sistnämndes hudfärg. 

Satsa resurserna på att de barn – oavsett ursprung – som verkligen har ett långt steg till en akademisk utbildning skall klara samma krav som alla andra förväntas göra. Och gör den satsningen under barnens tidiga skolår.

Södertörns Högskola diskrimineras!

Hade idag förmånen att lyssna till SULF:s förbundsdirektör Git Claesson Pipping när hon presenterade SULF:s syn på forskningspropositionen.

Vi var ett litet gäng fackligt intresserade och forskningspolitiskt engagerade som först fick höra historikern Ylva Hasselberg berätta historien om hur och varför entreprenörs-idealet slagit rot i forskningen, men också om bristen på konsekvensanalys av detta ideals genombrott. Hasselberg påpekade att förklaringen till att entreprenören slagit igenom i forskningen hänger samman med att den finns en akademisk elit, företrädesvis från de hårda vetenskaperna, som själva uppfattar att de tjänar på ekonomismen eller som inser det strategiska värdet i att använda sig av dess incitament.

Därefter gjorde Git Claesson Pipping klart att den största satsningen någonsin på forskningen inte alls är så stor som regeringen säger. Den är ungefär hälften så stor. Och det kan ju vara vackert så. En halv miljard går till dolt industristöd (fordonsforskning…) och det hade varit klädsamt om regeringen hade kallat saker vid deras rätta namn. Claesson Pipping påpekade också att i forskningspropositionen väljer regeringen att peka ut vilka forskningsområden som skall ha pengar på en detaljnivå som ekonomiskt och administrativt ligger på en lägre nivå än forskningsrådens detaljstyrning. En sådan vetenskaplig kompetens är verkligen imponerande 🙂 från en forskningsminister med en 35 år gammal grundexamen från socialhögskolan och som hävdar att endast vetenskaplig kvalitet skall vara avgörande för tilldelningen av medlen!

Men, kanske mest upprörande är att när regeringen äntligen gör något bra, nämligen skickar med varje student 8000 kronor till kompetens- och forskningsanknytning för lärarna då undantas Södertörns Högskola. En enda högskola i hela landet anses inte behöva lärare med forskningsanknytning, Södertörns Högskola. Motivet är att högskolan ”har tillgång till” Östersjöstiftelsen, och propositionen betonar att detta är ”löntagarfondsmedel” som skall ge högskolan resurser för forskning om Östersjöregionen. Men, hallå, Södertörns Högskolas utbildning handlar om mångkultur, biokemi och genusvetenskap (för att nämna tre). Det verkar inte så litet ologiskt att högskolans lärare skall forskningsanknyta sig om något som de inte undervisar om! Och än mer upprörande är att två andra Högskolor som har ”tillgång till” löntagarfondsmedel (Chalmers Tekniska Högskola och Högskolan i Jönköping) inte undantas. Anledningen är att staten inte kan undanta dessa högskolor eftersom de i sina kontrakt har inskrivet att de inte får särbehandlas i relation till statliga universitet.

Men Södertörns Högskola kan regeringen diskriminera och därför gör man det. På vilket sätt lärare/forskare vid Södertörns Högskola skulle ”ha tillgång till” Östersjöstiftelsens pengar får man inte heller veta. Enligt min erfarenhet sker ett ansökningsförfarande – precis som till VR eller RJ – och även här gäller kvalitetsbedömningar. På T-banan får vi dock veta att Stockholms Universitet är ett ”riktigt” universitet, underförstått till skillnad mot Södertörns Högskola.  Trist då förstås att detta ”riktiga” universitet har fallit i viss rankning och att förmågan att rekrytera bland alla grupper är sämre än Södertörns Högskolas.

Att Stockholms Universitet sägs vilja göra Södertörn till sin filial kan väl inte ha med saken att göra…

Tyvärr blir det nu avgifter för studier

Så har det då skett som vi länge befarat. Efter det att Sverige som det enda landet i världen transformerat om större delen av sin avancerade utbildning (Masternivå) till engelska med bibehållande av gratis studier så har de svenska högskolorna och universiteten fått så många ansökningar från utländska studenter utanför EU att lärosätena talar om att slänga tusentals ansökningar! Svaret blir nu att införa avgifter. Tja, på något sätt måste ju begränsningen göras. (En sydafrikansk gästande kollega trodde inte sina öron när jag berättade att all undervisning var på engelska och studierna avgiftsfria. ”Men det fungerar väl inte” utropade hon bestört. Nej, kanske inte.)

Ett par intervjuade studenter i Ekot i SR sa att med avgifter ”blir Sverige av med många utländska studenter”. Själva hade de kommit hit eftersom ”man inte behövde lära sig språket då allt är på engelska”. En universitetsutbildning förväntas hålla viss kvalitet. Med dagens tilldelning av pengar till utbildning krävs att man får igenom alla studenter på alla kurser. Det är lätt att räkna ut att många utländska studenter utan goda kunskaper i engelska, svensktalande lärare som undervisar på ett främmande språk och studenter som valt utbildningen för att den är gratis därmed leder till sjunkande kvalitet på utbildningen.

För övrigt tycker jag att Stockholms universitets rektor Kåre Bremer har rätt (kors i taket) när han säger till SvD att saken borde ha lösts genom kvoter istället. Då hade vi kunnat behålla vår öppna utbildningsmodell.

Citeringar, kvalitet och resurser i forskningen

I boken ”Reclaim the Science! Om vetenskapens avakademisering” (red Anders Jörnesten & Sharon Rider) kritiserar den teoretiska filosofen Sharon Rider den tävlingsmenatlitet som idag präglar såväl forskningsfinansiering som forskarutbildning. Tidskriften Universitetsläraren presenterar boken i no 3/08. Forskningspolitiken framstår i Riders tolkning som kontraproduktiv. Hon argumenterar övertygande för att de kvantitativa mått som används på god forskning skapar likriktning, enögdhet och bristande dynamik i systemen. Hon talar om universitetens utvärderingshysteri och ifrågasätter starkt den s k Resursutredningen (utredare Dan Brändström) om finansieringen av universitetsforskning i framtiden. I utredningens förslag premieras egenskaper som leder till okritisk forskning, tillämpad vetenskap och utredningsarbete. Rider betonar att innebörden i verkligt originella idéer i allmänhet inte står klar förrän många år efter publiceringen.

Att tro att mängden citeringar är ekvivalent med kvaliteten på forskningen är enfaldigt. Citeringar är ett tecken på forskarens förmåga och vilja att sprida sina rön. En önskan som i sig själv är berömvärd. Men den mest citerade forskningen är också den forskning som bäst överensstämmer med rådande ideal och normer. Mest mainstream alltså! Förhållandet utesluter inte att forskningen också håller hög kvalitet, men citeringensfrekvensen är inget belägg för kvaliteten. Citering är således vare sig ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för forskning av hög kvalitet.

Läs mer själv här och här.

Repression är numera borgerlighetens grundprincip

Två ledande borgerliga politiker i Stockholm (Kristersson, m och Edholm, fp) skriver på DN-debatt att socialtjänst och polis skall ha större möjligheter till tvångsmedel och möjlighet att bryta sekretess kring enskilda elever som skolkar. Bakgrunden är att skolket måste stävjas, då forskning visar att ”skolk är den enskilt viktigaste förklaringen till att undomar hoppar av skolan”.

Utan att veta vilken forskning Kristersson och Edholm lutar sig mot tycks den – de anser sig inte ens behöva ange källa eller ens en antydan om en sådan – banal eller tagen ur sitt sammanhang. Det är ungefär lika begåvat som att den enskilt viktigaste förklaringen till dåliga betyg i matte är att strunta i matteläxorna. Det relevanta frågan ligger s a s längre bak i ledet.

Att använda tvång mot skolkande elever är att förstärka det utanförskap och den misstro mot samhället som dessa elevers beteende ger uttryck för.

Borgerligheten har åter visat att individuell repression är deras universalmedel. Elever som skolkar skall hämtas av myndigheter, människor som inte är så sjuka att de är sängbundna skall arbeta och flyktingar utan jobb skall tvingas leva utan sin familj. Det är strafftänkandet som dominerar hela den sociala agendan för de borgerliga politiker som komit till makten efter valet 2006. Deras princip är en perverterad form av individualism där all skuld för misslyckandet placeras på DIG personligen – oavsett dina sociala, ekonomisk, fysiska eller intellektuella förutsättningar i livet. Frågan om individens makt och egna ansvar ställs inte. En sådan princip kallas repression.

För mig framstår det som obegripligt hur övriga partier kan ha svalt moderaternas straff-tänkande med hull och hår. Var är socialliberalismen? Var är den kristdemokratiska personalismen? Var är centerns folkrörelsegrund? Gone by the (power-)wind?