Regeringen gör forskningen till ideologiproducent

Läser i Riksdag & Department no 1, 2008 att den svenska forskningen nu skall knytas ännu närmare politiken och bli ännu mer ideologiproducerande. Den borgerliga regeringen har hittills lagt ner forskning om arbetsmiljö (Arbetslivsinstitutet) och integration (Integrationsverket) med hänvisning till att den var ideologisk och inte bedrevs i fri form. Forskningen om svensk Europapolitik skall tydligen ha andra regler. Den skall istället styras upp ännu mer. Det kan väl aldrig vara så att forskningen om arbetsmiljö och integration tenderade att kritisera den typ av politik regeringen ville föra medan Europaforskningen tänks tjäna regeringen bättre? Det ligger ju i linje med att Gunnar Hökmark år 2000 ville inrätta ett forskningsinstitut som visade hur bra det var med marknadsekonomi och folkpartiets krav att man skulle forska fram att kommunismen begått brott mot mänskliga rättigheter som en kompensation för forskningen om nazismen. Gud bevare forskarna för sådana vänner!

SIEPS, Svenska institutet för europapolitiska studier, har helt enkelt inte varit tillräckligt policyrelevant. Nu skall forskningen styras över mot att ta fram underlag för den förda politiken. Den borgerliga regeringens retorik om fri forskning, elituniversitet och excellens inom utbildning hamnar i ett annat perspektiv när man ser vad de faktiskt gör.

Sieps ska vara kvar men får ny rollEU. Svenska institutet för Europapolitiska studier, Sieps, bör finnas
kvar, anser den utredning som utvärderat myndigheten. Men uppdraget
att ta fram underlag för Sveriges Europapolitik bör betonas mer.
Enligt utredningen har Sieps i sin roll som länk mellan den akademiska
världen och beslutsfattarna hamnat för långt ifrån beslutsfattarna.
Utredningen föreslår att Sieps styrelse avskaffas och att myndigheten
i stället får ett vetenskapligt råd.SOU 2007:109

(R&D 0801; Texten endast åtkomlig på Presstext.)

Obama, Noah och en global mänsklig identitet

Läser i Le Monde att Joakim Noah stöder Barack Obama. Och?

Joakim Noah är son till den franske f d tennisspelaren, numera sångaren, Yannick Noah och den svenska f d fotomodellen Cecilia Rodhe. Joakim spelar basket i Chicago Bulls och är amerikansk medborgare. Joakims farfar är afrikan, född i Kamerun, och hans farmor vit europé, född i Frankrike. Barack Obamas bakgrund är lika brokig; han är född på Hawaii, hans biologiske far var afrikan (från Kenya) och hans mor vit amerikanska (från Kansas) och hans styvfar asiat (från Indonesien) och Obama tillbringade sin barndom i Jakarta.

För mig illustrerar den här släktskapsberättelsen en värld där medborgarskap är viktigare än etnicitet och en värld där vi alla utgör fokalpunkter för en global mänsklig identitet.

Stadsplanering och individualism

I Stockholm och Göteborg pågår intensiva debatter kring stadsbyggnadsfrågor. I GP skriver Mark Issit om citybranding och om behovet av en stadsarkitekt. I SvD debatterar Stockholms borgarråd Mikael Söderlund (m) med olika kluster av debattörer som alla har det gemensamt att de vill se en stadsbyggnadsutveckling som växer fram inifrån staden själv (senaste artikeln här).

På ett sätt är politiseringen av stadens planering och uttryck en följdriktig konsekvens av samhällets individualisering. Tankarna på kollektiv planering utifrån gemensamma behov har inte längre någon resonansbotten. Varje stad strävar också efter att ha en Wingårdhare (göteborgshumor…) d.v.s. en spektakulär byggnad av något slag som sätter staden ”på kartan”. (Vems karta kan jag undra?) Möjligheterna är också mycket stora för en sådan utveckling nu då tekniken utvecklats, pengarna flödar och staden som miljö blivit ”chic” igen. Kanske kan man jämföra med tiden efter branden i Chicago när skyskraporna växte fram där.

Personligen har jag inget emot mycket höga hus, mycket stora hus eller väldigt annorlunda hus. Men jag ser en risk i att 1960-talet är på väg tillbaka. Här citerar jag en bebyggelseantikvarie jag känner – rivningshysterin griper omkring sig, konkurrensen om 15 minuter i rampljuset är så stor och pengarna så stora att kommunerna genom att sälja byggrätter gärna gör sig av med hundraåriga etablerade stadsmiljöer till förmån för spektakulära – ofta bostadsrätter –  icke-kontextuellt planerade byggnader.

Låt oss ta fasta på lärdomarna från 1960- och 1970-talens rivningar när vi nu vet att de delvis skapade det förkättrade ”utanförskap” som underklass och dålig ekonomi idag kallas. Då drevs byggföretagen av ekonomiska krafter, staten av blind moderniseringshysteri och individerna kom emellan. Högkonjunkturen började mattas av men planeringen var redan klar och byggandet fortsatte, likt en oceanångare, långt in i en lågkonjunktur med arbetslöshet och obebodda lägenheter. Likheten med idag är slående. Vi skall inte återvända till de planekonomiska idéerna, men inte heller offra organiskt framvuxna stadsmiljöer på individualismens altare.

Här kan ni ladda ner ett exempel på vad som i höst blir grävskopornas rov i Mölndal. Argumenten är desamma som de var i Haga och Annedal – ”husen är i så dåligt skick”. Men varför är de det? Jo, för att det kommunala bostadsföretaget inte skött sina åligganden och underhållit dem. I Sverige är själva rättigheten att äga en fastighet överordnad ansvaret att ha omsorg om den.

Var är samhällsanalysen?

För en tid sedan försökte jag få igång en diskussion om den nya moralismen. Jag hävdade att en underström i samhällsdebatten såsom den förs i massmedierna är en slags underliggande moralism – alltså en normerande föreställning där såväl missunnsamhet som besserwisserattityd är centrala komponenter. Något som leder till en av-politisering.

Nu när Agenda, Aktuellt och Debatt alla blivit SvT-program som handlar om privata frågor – alltså om samvete, individernas ”livspussel” och om trygghet i olika former – undrar jag vart samhällsanalysen tagit vägen. Senast idag hörde jag också i P1:s Studio Ett en person tala om ”svenska folkets syn på politik” som en grå massa utan skiljelinjer. Konflikter, klassklyftor och motsättningar lyser helt med sin frånvaro i svenska mediers spegling av den svenska samhällsdebatten. De enda konflikter som får något större intresse i nyhetsmedierna i TV är antingen bildmässiga fattiga afrikaner som skriker eller konstiga irakiska muslimer som också skriker. (Och vad skapar det för föreställningar?)

Var är analysen och debatten om makt, om intressemotsättningar och målkonflikter i svensk politik? Är det frånvaron av medieintresset för dessa fenomen som gör att unga människor inte tror att politiskt engagemang leder någonvart?

Återupprätta kvinnligheten!

Eftersom ny-feminismen hävdar att det inte finns några kön har man accepterat att samhället består av ett kön och att det är kvinnan sak att anpassa sig till det. Att det inte finns några kön är förstås rent nys. Ja, så säger professor Ebba Witt-Brattström i en intervju i Fokus där hon levererar en rejäl kritik av den svenska jämställdhetsdebatten.

 

Jag är benägen att hålla med EWB när hon beskriver situationen i Sverige som att jämställdheten missgynnas av att kvinnligheten nedvärderas. Kvinnor tycks uppfatta kvinnlighet som ett ”slavmärke” säger hon. Kvinnligheten föraktas i det ny-feministiska samhället menar EWB och istället gynnas en kvinnotyp som är ”fräck i mun, vulgär och extremt egotrippad” och därför  ”rena parodin på en dålig mansmodell”. Att stå vid spisen och föda barn är knappast den logiska implikationen av kvinnlighet. Kvinnlighet har en betydligt bredare repertoar än så.

 

Förr talade man om likhetsfeminism och särartsfeminism. De begreppen är närmast obsoleta idag. Men jag skulle ändå vilja uppvärdera tanken på kvinnlighet i särartsmening. Kvinnlighet innebär empiriskt att kvinnor skadar miljön mindre än män, har större omsorg om andras liv i trafiken än män och är bättre på verbal kommunikation än män. För att ta några exempel. De värden som de allra flesta av våra politiker – och opinionen – vill gynna är också s k kvinnliga värden, i empiriska bemärkelse. Äldre kvinnor som grupp lever t ex extrem miljövänligt, särskilt om de bor på landet. Det är således inte den urbana medelklassen som med sina KRAV-märkta produkter leder miljöligan.

 

Visst är kvinnlighet som begrepp en konstruktion. Simone de Beauvoir har lärt oss att kvinna det blir man. Men hon påpekar också att kroppens levda erfarenheter är avgörande för den vi blir. Där Jean-Paul Sartre trodde på det abstrakta och intellektuella fria valet i hjärnbarken utvecklade Simone de Beauvoir en existentialism där den fysiska erfarenheten, kroppens märken om man så vill, är en strukturell begränsning för valet. Kvinnlighet är visserligen en konstruktion, men de erfarenheter vi har som kvinnor och män är det inte. Och denna levda erfarenhet tycks få konsekvenser för vårt politiska handlande.

 

Låt oss återupprätta kvinnligheten. Den är inte värd förakt, utan beröm.

 

Ny utbildningspolitik krävs för framtidstro

Häromdagen fick jag ett foto från 1956. Fotot föreställer mina föräldrar. De är mycket unga och ser mycket lyckliga ut där de står framför sin alldeles nyinköpta SAAB. Leendena in i kameran är tillitsfulla, min pappa håller en knuten hand mot bilen; som för att säga att ”den är min”. De har båda arbetat i flera år innan de nu står i begrepp att gemensamt ta sig an vuxenlivet. Framtiden tillhör dem.

Dagen ungdomar kan sällan eller aldrig se in i kamerlinsen med samma tillit. Få av dem har egen bostad och de flesta som är i samma ålder som mina föräldrar var 1956 genomgår mer eller mindre motvilligt en nästan obligatorisk femtonårig utbildning. Många har en vag idé om det framtida yrkeslivet och/eller en utbildning inom ett område som de själva inte ens vet vilket jobb det leder till. En hel del befinner sig i någon slags gråzon mellan arbete och studier.

Unga människor skall aldrig gå sysslolösa. Det är slöseri med resurser och det är förödande för individen. Väldigt många ungdomar skulle behöva arbeta redan efter nio år i skolan. Största delen av dem behöver dock några få enhetliga utbildningar att välja bland, och möjligheter att få en god gymnasial yrkesutbildning. Och mängder av ungdomar behöver en utbyggd vuxenutbildning att återkomma till när lusten att läsa vidare sätter in. Inget av detta kommer att ske om vi inte får en blocköverskridande överenskommelse om utbildningspolitiken.

När samhällets unga tappar tron på framtiden då är vi alla illa ute.

Tillägg 15/1: Idag meddelade skolminister Jan Björklund att det blir betyg från första klass. Någon gemensam syn på utbildningspolitiken går därmed inte att utveckla./VS

Köttfärs, SvT och datummärkning

Har ni sett den underbara trailern i SvT som bara innehåller en bild av ett paket köttfärs i vilket en skylt sitter nedstucken där det står ”SVT. Public Service”. Ni kan se den och flera här. Någon på SvT har insett att man har ett varumärke. Skönt. Det började bli lite sent.

Men, till saken, är det bara jag som tycker att själva köttfärsdebatten är en aning överdriven. Eller ganska mycket egentligen. Visst är det äckligt med mat som hamnat på golvet och som sedan packas till försäljning. Den alarmismen har jag inga problem med. Men Henrik Ennart (som skriver om matpolitik på SvD) skrev precis det jag tänkt ett tag. Det är ju inte datumet utan antalet timmar – den faktiska tiden – som räknas. 

Vad är det för mat vi vill ha? Är det inte andra kvaliteter än att det står rätt datum på etiketten vi eftersträvar?

Alla vuxna med lite matvett vet att köttfärs är extrem känsligt. All köttfärs måste förvaras i kylen och bör användas inom ett dygn från inköpet. Man kan frysa den eller tillaga den och därmed förlänga hållbarheten betydligt. Detta förhållande gäller naturligtvis också i affären. En tidsmärkning med klockslag vore därför mycket mer adekvat än dagens ”datummärkning”.

Jag tycker precis som Fredrik Lindström att vi borde lita mer på våra sinnen. En datummärkning gör väl inte maten dålig eller OK? Lukta på mjölken, smaka på brödet och titta på frukten. Ibland är maten dålig redan innan märkningen. Den kan ha handhavts fel eller det kan vara rötmånad. Ibland håller maten flera dagar efter märkningen. Men det vet man först om man provar själv!

Den här köttfärshysterin verkar handla mer om krav på regelföljande än verklig omsorg om vår mat.

Tillägg 15/1: Idag meddelade Rapport att en affär i Varberg tinat upp fryst kött och därefter angivit att det håller sig i en månad (!) samt förvirrat ursprungsmärkningen. Det är illa. Tinat kött är färskvara och kan naturligtvis inte förvaras i en månad – oavsett kylförvaring. /VS

Simone och jag…

Bara en påminnelse – onsdagen den 9 januari skulle Simone de Beauvoir ha blivit 100 år. Hon var en av de mest originella filosofer som skådats åtminstone sedan upplysningen. Skänk hennes arv en tanke. Utan henne vore samhällsvetenskapen fattig. Och jag betydligt mindre upplyst.

Tillägg 11/1: Läs gärna Esbatis utmärkta post om Simone de Beauvoir./VS

Att följa stjärnan

För mig har Trettondagshelgen alltid haft ett mytiskt skimmer kring sig. Trettondagsafton var i min ungdom en festkväll då vi som var under 30 äntligen kunde skaka av oss julens familjeband. Trettondagen blev därmed en slags nyårsdag, nu vaknade vi alla till ett nytt verksamhetsår. Trettondagen brukar jag fortfarande fira genom långa promenader, eftertanke och försök att tackla den uppförsbacke våren alltid varit för mig.

Tiden går. Numera firar ungdomen redan på juldagen och Trettonhelgen har nog blivit en ”extra-helg” som tacksamt tas emot för att hinna med innan skola, arbete och verksamhet dras igång.

Men jag håller i. Det blir eftertanke (utan blekhet) och långpromenad. Tankarna cirklar kring Trettondagens budskap ”att följa stjärnan”. Stjärntydarna från österlandet hade fått budskapet att de skulle följa den nytända stjärnan för att därigenom hitta en ny ”hövding”. De ville hylla denne nye härskare, och de fann ett nyfött barn i en halmfylld krubba bredvid åsnor och får i ett stall.

Thure Stenström (litteraturprofessor em) har sagt om den bortgånge Lars Gyllensten att denne i sitt författarskap närmade sig uppfattningen att ”vi i grunden är beroende av en starkare, utommänsklig vilja eller nåd och att vår klokaste handling är att bekänna vår vanmakt i kroppslighetens stora fängelse”.

Stjärnan gnistrar däruppe. Vi står härnere och tittar förundrat. Vill vi likt stjärntydarna låta vår mänskliga existens följa nådens stjärna hela vägen fram till barnet, det barn genom vilket vi en gång skall kunna undslippa detta kroppslighetens fängelse.

Liberal och konservativ religion

I kommentarerna till posten ”Ekumenik som tolkning” problematiseras min syn på liberal och konservativ tolkning av religion och även den eventuella skiljelinjen inom svensk kristenhet.

I min post försökte jag hålla två tankar igång samtidigt: A) dels att vi ser en tänkbar ny skiljelinje inom den svenska kristenheten, B) dels att det är tolkningen av den egna religionen – oavsett vilken – som blir central för möjligheten till ekumenik i dagens värld.

Inspiration till posten fick jag under hösten när jag i flera samtal med en komminister i Spånga kontrakt fick insikt om hur teologiskt långt ifrån varandra två biskopar kan stå och ändå bekänna sig till ”kristendom” medan en ”modern” imam och en av de nämnda biskoparna hade betydligt lättare att förstå varandras religiösa begreppsvärld. Inspiration kom också i takt med ett mindre forskningsarbete kring frikyrklig frihetstradition, där jag redan kring 1860 stötte på den skiljelinje i svensk kristenhet som jag här pekar på. Skiljelinjen har under årens lopp överflyglats av andra motsättningar, säkert har detta sin förklaring i Svenska Kyrkans monopol på den svenska ”religiösa marknanden” som Gärningsmannen tar upp. Men när nu även Svenska Kyrkan i allt väsentligt är ett fritt samfund dyker möjligen skiljelinjen upp igen. Emils synpunkt om uppifrån och nedifrån-styrda församlingar sammanfaller delvis med den skiljelinje jag antyder eftersom auktoritetsfrågan i någon mån kan ses som en effekt av församlingssyn.

I likhet med läroboken ”Systematisk Teologi: En introduktion” ser jag begreppet ”liberal” i teologiska sammanhang som en fråga om relationen till skriftens bokstav. (Systematisk teologi är det ämne som behandlar kristendomens dogmatik. Förtydligande 5/1) Istället för att se på Bibeln och den religiösa erfarenheten som två källor ser det postliberala tänkandet (som var det begrepp jag borde använt) all religiös erfarenhet som konstruerad utifrån Bibeln. Bibeln blir därmed central som urkund, dock utan vare sig bokstavstro eller sökandet efter författarens intention.

I modern teologi är auktoritetsfrågan ständigt under diskussion. Som författarna till läroboken ”Systematisk Teologi: En introduktion” skriver (s 65) så kan frälsningen i Jesus Kristus bli möjlig endast som konkret tolkning av vad frälsning skulle kunna vara här och nu, mot bakgrund av bibelns mångtydighet såsom den utvecklats både inom och utom traditionen.

Det är inom ramen för en sådan situationsberoende tolkning av den egna religionen som jag menade att ekumenik kan innebära också ett närmande mellan olika svenska religioner. Och det är inom den ramen som jag ser en skiljelinje mellan vad jag med viss frivolitet kallade ”liberal” respektive ”konservativ” kristendom öppna sig inom svensk kristenhet.

Kanske något klarare?