Dricka te med Ryssland

Att lyssna till den folkpartistiske riksdagsmannen Carl B Hamilton när han talar om hur den pågående politiska krisen mellan Estland och Ryssland skall lösas känns absurt. Han säger saker som att EU nu måste ”trycka tillbaka Ryssland så att de lär sig att i det nya Europa så förhandlar man” för att snart därefter meddela att han inte ”tror på att sitta ned och dricka te och ha dialog med Ryssland”. Ryssland skall också ”förstå att tar man strid med lilla Estland så tar man strid med hela EU”.

Man tar sig för pannan. Det språkbruk som Hamilton spelar upp påminner om Kalla Krigets retorik, för att inte tala om att det är just så Putin antagligen resonerar när Ryssland nu stoppar exportoljan via Estland. När Hamilton använder EU:s politiska och militära muskler på det sätt som han gör mot Ryssland så visar han bara hur det europeiska medlemskapet tvingar in ett alliansfritt land som Sverige i en kraftmätning som inte gynnar vare sig det nationella intresset eller en fredlig lösning på konflikten.

Nej Hamilton, vad EU borde göra är just att sitta ned med både ryssar och ester och låta samovaren stå på värme tills krisen är löst. Det finns inga som helst ursäkter för de övertramp som ryska nationella rörelser nu genomför mot Estland och mot den estniska ambassaden i Moskva. Men, det hindrar inte att en lösning måste inbegripa en diskussion också med esterna, som uppenbarligen är lika ointresserade som det ryska överhuset av att försöka förstå vilka djupt liggande identitetsföreställningar som nu aktualiseras.

Falsk matematik

I GP idag anges att vänsterpartiet hade 3000 personer i första maj-tåget i Göteborg. De hade de inte. Tåget innehöll ca 1800 personer när det tågade från Järntorget, hunden inräknad. På Gustav Adolfs torg väntade något hundratal personer. I GP idag anges också att socialdemokraterna hade 8400 personer på sitt möte på Götaplatsen. De hade de inte. Tåget innehöll drygt 1800 personer och på Götaplatsen ”väntade” inte som GP anger 6500 personer. Totalt nådde man kanske 4000 personer.

Varför är tidningar (och ofta polis) vara så usla på att uppskatta demonstrationssiffror?

PS: Vänsterpartiet är tyvärr lika goda kålsupare, anger 3500 personer i tåget! Sossarna anger korrekta siffror i tåget, men alldeles för höga siffror för mötet. DS 

Bilpornografi?

Jag tycker det är underhållande att läsa om bilar – tester, nya modeller, säkerhetsfrågor och prestanda intresserar mig. Därför slog jag upp Aftonbladets Bilbilaga (jag brukar inte läsa den…) till frukosten idag. Några rubriker: ”Saab tuffar till sig”, ”Vem pallar för vårt test?”, ”Nykomlingar i titelmatchen”, ”Klassens busar”, ”Busfadern – få rår på Golf”, ”Type-R är en vild typ” samt ”Seat Altea – ingen eldig spanjor”. En del rubriker låter pinsamt lika 70-talets FIB-Aktuellt. Fast då gällde det kvinnor och inte bilar.

Diskursen är klar. Här är det manliga värden som gäller och framför allt är diskursen centrerad kring farlighet, djärvhet, mod och konkurrens. Hur tror någon att vi genom att upprätthålla den diskursen skall få en trafiksituation där bensinsnåla bilar, lägre farter och större hänsyn i trafiken skall förverkliga nollvisionen både för människoliv och miljöförstöring?

PS. I en insändare får en kille hjälp att få upp sina gamla Mazda i fart så att han kan vara med i ”200-klubben”. Är vi säkra på att det bara är i standardvagnsracen på avlysta vägar han nyttjar dessa fartresurser… DS.

Valborg är deppig och aspackad

Valborgsmässoafton är solig i södra Sverige och redan på eftermiddagen ser jag unga människor i gröngräset. Vinden är dock lite sval trots solskenet. Om några timmar är tonårsfyllan ett faktum för kanske uppemot hälften av alla 15-18-åringar. Många av dem, ssk flickorna, kommer att få skrumplever i vuxen ålder – i alla fall om vinpimplandet à la kontinenten fortsätter att växa. Igår kunde SvD berätta att dagens ungdomar har en sämre psykisk hälsa än sina föräldrar (dock dricker de mindre) och flickorna mår sämst.

Valborg lär vara en abedissa vid namn Walburga som levde på 700-talet. Hon är ett helgon kopplad till fruktbarhet och gröda. Därav firandet på våren. Dessutom tänder vi eldar i syfte att skrämma bort allehanda oknytt och vilddjur eftersom djuren skulle släppas på bete den 1 maj. Valborg borde alltså vara glad och upprymd en sådan här dag.

Men varför super Valborg? Svaret handlar mer om framtidstro och ideal än om föräldrakontroll. Folkhälsoministern vill ha stöd till föräldrarna och integrationsministern talade om att bråken i Rosengård borde förhindrats genom bättre föräldrakontroll. I dagens auktoritetsnedrivna samhälle finns det dock ingen väg tillbaka. De flesta tonåringar har mycket bra relationer till sina föräldrar (även om de nog tror att föräldrarna vet mindre än de gör om hur tonåringar lever). Problemet är att i femtonårsåldern (plus minus två år) är andra ideal viktigare än föräldrarna. Och dessa ideal serveras, via kompisar, från en global medievärld. Idealen tenderar att handla om ytlig framgång, skönhet, uppmärksamhet och pengar. Perioden mellan 15 och 25 är formativa, och har förstås alltid varit, men balansen mellan vad som är möjligt och vad som är önskvärt har numera förskjutits på ett sätt som jag tror skapar ångest, depression och självdestruktivitet hos den grupp ungdomar som är lite känsliga. Balansen mellan vad jag kan/bör göra själv och vad jag kan kräva av omgivningen tycks inte heller särskilt god. Passiviteten och därmed offerrollen ligger på lut.

När jag hör unga flickor – på allvar – tala om vilka flotta lägenheter de skall bo, hur rika män de skall gifta sig med, hur kända de skall bli, hur stora bröst de skall operera in och hur fantastiska resor de skall göra undrar jag hur de kommer att känna sig när verkligheten tränger sig på. Varför har vi inte framhållit det egna arbetet som den glädje det är? Kanske är det just omöjligheten att få annat än ett halvtidsjobb (svart?) som servitris som leder till flickornas misströstan?

Kvinnors möjligheter har aldrig varit större än nu. Jämställdheten har inneburit fantastiska landvinningar. Ändå tycks unga kvinnor allt oftare falla ned i ett självdestruktivt mörker. Är det därför Valborg super?

Franska presidentvalet

Det franska presidentvalets första omgång innehöll en hel del intressanta tendenser som inte fullt ut uppmärksammats i svensk debatt. Att socialistpartiets Ségolène Royal erhöll 25.83 procent och det konservativa UMP:s Nicholas Sarkozy erhöll 31.11 procent av väljarnas röster har rapporerats av alla medier. Konskevensen blir således att dessa två möts i ytterligare en omgång den 6 maj.

För det första: Francois Bayrou fick 18.55 procent och visade att det finns ett missnöje bland liberala väljare med den högerkandidat som står till buds. Bakgrunden är att de franska presidentvalen tidigare vanligen ställt upp högerkandidater som samlat väljarna tydligt mot mitten (Chirac, d’Estaing, Pompidou) medan Sarkozy lagt sig vinn om att vinna dem längst ut på högerkanten. För fransk politik var det mycket olyckligt när det gamla gaullistpartiet (som är både Chiracs och Sarkozys moderparti) gick samman med de mer liberala högergrupperna i det nya partiet Union pour un Mouvement Populaire (UMP). Kvar som Union pour la Démocratie Francaise (UDF), vilket började som en valkartell för att samla liberalerna under Giscard d’Estaing, finns nu Bayrou med sitt kristdemokratiska och europavänliga parti. Den mobilisering han genomfört kommer att bli viktigast i parlamentsvalen som följer på presidentvalet. Då kan UMP finna sig tvungna att samarbeta med liberalerna, en situation som man trodde att man skulle slippa genom sammanslagningen i ett stort presidentparti på Chiracs tid.

För det andra: Jean Marie le Pen gjorde sitt sämsta val någonsin. Det är ingen tvekan om att hans tid i politiken är över. Inte bara för att Sarkozy tagit en hel del av hans väljare, utan för att det här presidentvalet innebär ett generationsskifte för fransk politik. le Pens parti och hans plattform av främlingsfientlighet har kanske återbördats till den marginal där den hållit hus under hela 1900-talet i fransk fredstid. Under valkvällen i France 2 hade Marine le Pen inte mycket annat att säga än att väljarna blivit lurade att rösta på politiker de inte litar på.

En tredje iakttagelse är att också socialistpartiet behöver en seger för Royal. Partiet är splittrat mellan olika falanger, och vänstern utanför socialistpartiet skulle behöva integreras på ett bättre sätt i ett stort och tolerant parti. Något som blir mycket svårt om inte Royal vinner andra omgången. Vänstern står således dubbelt sargat inför parlamentsvalen vid en förlust i presidentvalet. Och det drabbar framför allt de vänsterliberala och gröna krafterna i fransk politik.

En fjärde reflektion är också att den europeiska politiken skulle få problem med Sarkozy. Han säger sig vilja medverka till ett nytt fördrag och stärka de stora ländernas inflytande. Hans europapolitik tenderar att gynna ekonomiska institutionella lösningar med litet utrymme för de mindre länderna och för intressen av typ miljö, mänskliga rättigheter och djurrätt. Tvärtom vill han bibehålla jordbrukspolitiken. Han är helt negativ till ett turkiskt medborgarskap, något som kan blockera EU på ett olyckligt sätt i utvidgningsdebatten.

Det farliga nätet

I både Rapport och Aktuellt idag sägs att BRÅ gjort en undersökning som visar att hälften av alla 15-16 åringa flickor fått närmanden via nätet från vuxna män som velat ha sex. Därför vill nu justitieministern och riksåklagaren kriminalisera nätkontakter där den vuxne har för avsikt att begå ett sexbrott.

Rättta mig nu om jag är fel ute, men när man är 15 år kan man ha sex med vem man vill utan att det är något som helst kriminellt med det. Eller har jag fel? Visserligen tycker jag att det är patetiskt med vuxna män som vill ha sexuella relationer med unga tjejer (eller killar) men jag kan inte rimligen tycka att det skall vara kriminellt! Och när en av de sakkunniga säger att det kan gälla män som är 20-25 börjar jag få lite ont i magen – om en 16-årig tjej har sex med en 20-årig kille, eller tvärtom för den delen, så skulle detta alltså vara pedofili!?

Och kan det vara rimligt att kriminalisera en önskan om sex? Ingen kriminaliserar en önskan att döda, inte förrän brottet är begånget är uppsåtsfrågan på bordet. Jag tycker att vårt samhälles alltmera högljudda önskan om att kriminalisera, övervaka varje vrå av våra liv och kontrollera varje transaktion börjar påminna starkt om Orwells 1984.

Personligen håller jag det för nästan otroligt att hälften av alla Sveriges 15-åriga flickor faktiskt blivit utsatta för pedofiler på nätet. Men jag böjer mig för belägg.

Jag får fördjupa mig i de närmare 100 sidorna…

Efter att ha läst: En enkät har genomförts med 7500 ungdomar i årskurs nio, enligt alla konstens regler såvitt jag kan bedöma, och där anger 38 procent av flickorna (ca 15 år) att de via internet fått sexuella inviter av något slag från vad de själva tror är vuxna personer. Av dessa är det 13 procentenheter som varit med om detta en gång, övriga två gånger eller mer. Av dessa 38 procent har 39 procent ett förhållande med en kille/tjej, 56 procent har varit berusade minst tre gånger under året och närmare en tredjedel har utsatts för våld och blivit bestulna under det senaste året. I en annan undersökning utförd på nätet med betydligt skakigare metod uppger 70 procent av flickor mellan 15 och 17 år (de flesta var 16-17 år) att de ombetts sexprata när de själva inte ville. Här anges dock inget om vuxna, utan dessa kontakter är lika gärna med jämnåriga. I gruppen angav ”närmare hälften” att de hade haft sexuella nätkontakter med någon som var minst fem år äldre – t ex en 17-åring med en 23-åring alltså. I gruppen angav närmare 35 procent att sådana kontakter också funnits när de var yngre än 15 år, alltså med någon från 20 år och uppåt.

Rapporten är intressant och problematiserad, till skillnad från de tidningsskriverier som blivit följden. De olika enkäter som redovisas är emellertid i flera fall mycket komplicerade och innefattar t ex svar som innebär att man skall berätta om saker som hänt flera år tidigare. Erfarenheten visar att sådana svar är mycket otillförlitliga.

Låt oss nöja oss med att konstatera att sexuella inviter på nätet till flickor inte är ovanliga. Runt en tredjedel av femtonåriga flickor har upplevt det. Många 16-17-åriga flickor har också någon gång haft sexuella kontakter med äldre killar/män på nätet.

Jag skulle vilja veta hur det här mönstret såg ut före nätet. Hur många har inte haft flåsande röster i luren, fått frågor när man väntat på bussen eller sett medelåldersmän sitta och titta på flickgymnastiken utomhus medan de har något glansartat i blicken. Nätet har gjort det enklare och säkert lockat fram många fler verkliga pedofiler. Men vi gör flickorna en otjänst om vi fixerar oss vid kontaktvägen och inte vid att utveckla en positiv och glad sexualitet.

Identitet och normalitet

Med anledning av tidigare diskussioner kring identiteter och kulturer skulle jag idag vilja rekommendera två högintressanta artiklar i SvD respektive DN idag. (DN lägger av fullständigt outgrundliga skäl inte ut sina essäer på nätet direkt.)

Ola Larsmo recenserar i DN (21/4) i en essä en bpk vid namn ”The cultures and Globalization Series I: Conflicts and Tensions” (red. Anheier & Isar). Larsmo skriver:

En nyckel till identitetspolitiken får man också i texter av den brittiske supersossen Anthony Giddens (ständigt denne Giddens) och den amerikanska statsvetaren Beverly Crawford. Globalisering står för integrering, för sammanväxande. Men samtidigt har en alltmer globaliserad värld kommit att präglas av ‘kulturella’ strider. Av de 36 krig som pågick i världen 2003 var Irakinvasionen det enda kriget mellan nationer –  de andra var ‘etniska’, ‘religiösa’ eller ‘befrielse’-krig inom nationer. Giddens och Crawford menar att den ekonomiska avreglering som för många är samma sak som ‘globalisering’ slår ut precis de politiska institutioner som fördelar välstånd mellan olika grupper. Det har blivit svårare att fördela skatter, att skapa sammanhållna pensions- och utbildningssystem. Utjämningen, instrumenten för jämlikhet, är vad den liberala globaliseringen förstör först. Vilket skapar verkliga eller inbillade motsättningar mellan grupper som nu inte längre har ett samhälle gemensamt, utan en ‘identitet’. Det öppnar spelrum för vad Crawford kallar ‘kulturella entreprenörer’ som Milosevic eller diverse radikala islamister, som ser sammanbrottet eller det inställda bygget av välfärdsinstitutioner som ett tillfälle att gripa makt.”

Behöver jag tillägga att i den svenska politiken kan Sverigedemokraterna ses som just sådana kulturella entreprenörer som nyttjar globaliseringens destruktiva biverkningar för sina politiska syften.

I SvD idag recenserar Merete Mazzarella två antologier om normalitet där hennes diskussion av den norska ”Normalitet” (red Hylland Eriksen & Breivik) är mest intressant. Mazzarella skriver:

Har det då blivit högre i tak när det gäller normalitet? Jo, på åtskilliga områden har det alldeles klart blivit det: det gäller förhållandet till religion, mat och kläder, det gäller familjeformer och det gäller – på det hela taget­ – sexuell läggning. Men inte minst just familje­formerna är fortfarande under förhandling. Medan svenska kyrkan i dag är beredd att viga homo­sexuella vill den fortfarande att äktenskapet ska vara förbehållet för­bundet mellan man och kvinna. Det är inte heller så att synen på sexuell läggning på alla punkter ha blivit mera tolerant: fasan för pedofili är i dag långt större än för 50 år sedan­. Vid en skrivarkurs för några år sedan­ skrev en kvinna i 60-årsåldern om en man som under hennes småländska uppväxt varje sommar dök upp från ingenstans och foto­graferade småflickorna nakna. Han upp­fattades som udda men inte som obehaglig, än mindre som farlig. I dag ter sig pedofili som det yttersta hotet.

Det är också troligt att många av de nya diagnoserna har ett samband med de stegrade kraven på flexibilitet och social kompetens inom arbetslivet. Som akademiker kan man konstatera att människor av Asperger-typ hade mycket bättre för­utsättningar inom akademin för bara ett par decen­nier sedan än i dag, då alla förväntas arbeta i projekt, ragga pengar och nätverka. Nu är man är hipp om man har udda intressen och en problematisk identitet – i dag är det väl just ingen som vill kännas vid en fullständigt oproblematisk identitet?

Jag tycker Mazzarella sätter fingret på den ömma punkten i normalitetskritiken – för att vara normal numera bör man vara ”onormal”, men på ”rätt sätt”. Och det är förstås precis lika pressande som all annan normalitetsdiskurs.

Fel recept?

Den nya regeringens recept:

Först höjer vi a-kasseavgiften till det dubbla, sänker ersättningen till hälften och sedan gör vi medlemskapet i a-kassan obligatoriskt. Därutöver tar vi bort möjligheten till a-kassa för de som just avslutat en högskoleutbildning, skippar bostadsbidraget för studenter och tar bort 25:4 behörigheten till högskolan. Och vi stryper bostadsbyggandet och överför resten av hyreslägenheterna till privatägande.

Och sedan talar regeringen om fler jobb, innovativ miljö och om att främja kunskap. Jag begriper inte hur det receptet skall ge det tänkta resultatet. Någon annan som begriper?

Latinamerikanska nerver?

”Inte så värst medryckande” skriver Tore Ljungberg i sin recension i GP (papperstidningen) av Brasil Big Bom med Magnus Lindgren och Lina Nyberg på Konserthuset i Göteborg i måndags. Stora delar av publiken tycktes dela hans uppfattning, många gick i pausen eller hade osedvanligt bråttom ut efter sista låten.

Ett märkligt beteende med tanke på att konserten var ambitiös, kreativ och bestod av bitvis lysande modern cross-over-jazz. Ljungbergs bärande argument i recensionen är att ”svenska musiker är inte födda med den latinamerikanska nerven.” Satte någon i halsen?

Vad hade Ljungberg väntat sig – sambaflickor? Glada infödingar som slår på trummor? Om det är Magnus Lindgren som står för blåset och arrangemangen så torde varje jazz-fan förstå att det inte är 1950-talets Rio som återupplevs på scenen.

Och tillåter GP att man får skriva vad som helst i en recension?

Den vilsna kvinnan – La Traviata

Efter att ha sett Göteborgsoperans uppsättning av Verdis berömda opera ”La Traviata” ställer jag mig fortfarande den fråga som tydligen många andra ställt sig: Varför lämnar Violetta Alfredo? 

Enligt handlingen gör hon ett kärleksoffer. Alfredos far ber Violetta att lämna Alfredo, för att göra Alfredos syster lycklig. Alltså för att systern skall kunna gifta sig dygdigt, då hennes fästman hotar lämna henne p g a Alfredos förbindelser med en prostituerad. Men Alfredo får inte veta någonting, han invaggas istället i föreställningen att Violetta gått tillbaka till sin brutale, men rike, tidigare älskare. Att Violetta dör på slutet, att hennes tuberkulos tar hennes liv, det vet vi alla som läst ursprungshistorien ”Kameliadamen” som handlar om Marie Duplessis. Duplessis var en av dåtidens lyxprostituerade och troligen också älskarinna till Alexandre Dumas d y, författaren till ”Kameliadamen”. 

Men, ändå, hur skall jag och mitt unga kvinnliga sällskap känna igen oss i Violetta? Att uppsättningen försöker vara tidlös och spegla ett liv som skulle kunna utspelas runt Stureplan i Stockholm hjälper inte. Den psykologiska gåtan hur en förälder lurar sin son i syfte att försäkra sig om sin dotters dygd, hur Violetta förnedras och hur omgivningen är blind för vad som sker – nej, den blir aldrig löst i den här miljön. 

Kärleken, helst mellan två, är idag det som är det högsta värdet. Att en slags hederskultur skulle få inverka på det är inte trovärdigt om man inte tolkar om operan till en fråga om kolliderande kultursystem. Vid den här tiden (ca 1850) rådde en slags hederskultur i hela Europa. Operan präglas av detta, och det är den klangbotten mot vilket Violettas offer skall förstås. Idag framstår hennes handlande irrationellt. Och hon framstår än mer som den vilsna. Hennes kvinnoidentitet är också hennes fångenskap, och det är i hennes roll som prostituerad hon kan avkrävas ett offer till förmån för en annan kvinnas dygd. Själv har ju Violetta ingen enligt föreställningen.  

Jag vill se mer radikala nytolkningar av La Traviata där man inte bara byter miljö bakom figurerna, utan också försöker se vilken mytologisk tanke som ligger därunder och försöker gestalta den i vårt samhälle.