Peter Örn avgår

Idag meddelas att Peter Örn avgår. Enligt flera medier har ”jakten” pågått en längre tid och kritiken har även kommit inifrån företaget. Jag har här kritiserat såväl det nya programutbudet i P1 som Peter Örns förmåga att försvara förändringarna. Enligt pressmeddelandet har styrelseordförande Ove Joansson och Peter Örn olika uppfattningar om det framtida arbetet – men vad det egentligen betyder är ju svårt att veta.

Kan vi kanske få en VD på SR nu som sätter journalistiken främst även när det skall sparas, en som värnar public service och en som hävdar kvalitet som en konkurrensfördel på den mediemarknad vi ser växa fram? Jag håller tummarna.

Musik och hockey som nationell stolthet

När söndagen går mot sitt slut har Sveriges hamnat på skuggsidan ifråga om två normalt sett stolta grenar: musik och ishockey. Det svenska landslaget i hockey har lyckats hamna utanför pallen i VM i Moskva och vår nationella stolthet har sårats i grunden när The Ark hamnade i den sista fjärdedelen av de deltagande länderna i Eurovisionsschlagerfestivalen.

Ifråga om hockeyn menar väl de flesta att det är stjärnorna från Nordamerika som saknas, men kanske också att presumtiva landslagsdeltagare känner för lite plikt och stolthet över sitt land. Debatten om Eurovisionsschlagern är lite mer spretig; allt från att det är en dum tävling till att schlager inte är någon vinnande genre längre.

Jag ansluter mig inte till dem som klagar på ”öststaterna” som bara ”röstar på varandra”. Men jag skulle vilja veta vilka grupper i de olika länderna som faktiskt röstar? Och hur populärt är arrangemanget i t ex Tyskland, Frankrike och Ryssland? Jag tycker också att det är en märklig ordning att melodierna numera kan spelas hur mycket som helst, inte bara i semin, före tävlingen.

Viktigast tror jag är att röstningsreglerna borde göras om – det är knappast förenligt med dagens globaliserade och individualiserade värld att Ryssland och Andorra har samma tyngd i en omröstning om populärkultur. Inför t ex jurygrupper, semifinalheat och viktad röstning.

Grundläggande tror jag är att för många av de länder som kom högt upp i listan så var artistframträdandet och ögonblicket i rampljuset präglat av stort nationellt allvar (nej, inte Ukraina) medan Frankrike, England, Sverige och Tyskland uppfattade tävlingen som en fråga om ironi, show och musikunderhållning. Kanske en mentalitetsfråga. När den egna statens självständighet som hos flera stater på Balkan tillkommit först efter blodiga krig så blir även musiken ett led i den nationella självreflektionen. Kanske också en fråga om historia. Tysklands Frank Sinatra-inspirerade bidrag kanske inte fungerar i länder där amerikansk kultur representerade ondskan själv fram till 1990?

Men det receptet hjälper nog inte det svenska hockeylaget. Där är det nog stjärnorna som måste hem.

Likgiltighet är inte det högsta goda

Hörde idag på morgonen programledaren Lasse Johansson i P1-Morgon ställa frågan om det inte var fel att nämndemän i immigrationsdomstolarna hade uppfattningen att varje asylsökande ”hade skäl” för att komma till Sverige. Han menade att nämndemännen då hade en förhandsuppfattning som påverkade utslaget i domstolen. Jag uppfattade istället nämndemännens så att de ansåg att det fanns en rationalitet i flykten i till Sverige, alltså att man hade skäl att komma hit eftersom man lade ner så mycket pengar och kraft på det. Människor agerar i allmänhet subjektivt rationellt, det är lite av en livsstil för oss människor – om man säger så. Vi gör således ingenting som vi inte har skäl att göra. Om dessa skäl sedan är tillräckliga för att de asylsökande skall få upehållstillstånd är en annan sak.

Jag reagerade på den oreflekterade tilltron till någon form av neutralitet. Uppfattningen att neutralitet är en form av icke-uppfattning är märklig eftersom att leva är att ständigt värdera och bedöma. Vi skulle som art ha gått under om vi inte haft den förmågan. Det är inte bristen på en uppfattning som är det goda i ett tolerant samhälle (tvärtom) det är möjligheten att förändra sin uppfattning. Genomskinligheten, öppenheten, argumentationen och föränderligheten kännetecknar ett samhälle som kan behandla sina medborgare opartiskt och jämlikt. Opartiskhet innebär likabehandling i processen, inte i utfallet. A har kanske mycket bättre skäl än B för sin sak – då vinner A. Hur vet jag att skälen är ”bättre”? Därför att jag har en uppfattning om vad som är goda skäl förstås.

Låt oss lägga den naiva uppfattningen om likgiltigheten som det högsta goda (för det är den logiska följden av neutraliteten som en icke-uppfattning) och acceptera att gott omdöme aldrig kan ersättas med regelverk.

Klimathot är egentligen energikris

Skyll inte på mig, jag röstade nej; så stod det på någon knapp jag såg på ett rockslag. I dagens klimathysteri kan jag känna ungefär så. Jag delade ut flygblad mot kärnkraft, röstade hel-nej (inte mjäk-nej) i enlighet med linje tre och har i alla år levt med vänner och släktingar som utvecklat mer eller mindre effektiva energilösningar baserade på sol, vind eller vatten. Numera fungerar de flesta lysande och bevarar både miljö, mångfald och sparar pengar. I mån av möjlighet har jag sedan barnsben levt vad som idag kallas ”klimatsmart”. Jag blir alltså ganska irriterad över att medier och många unga människor tycks helt yrvakna inför en fråga som varit högaktuell åtminstone sedan tidigt 1970-tal och dåtidens s k oljekris.

Enligt min uppfattning är vare sig döende isbjörnar eller smältande glaciärer egentligen något problem just nu. Men det är tydligen vad som fått människor att plötsligt känslomässigt engagera sig. Men det verkliga problemet är energiförsörjningen. Vårt energiuttag ökar hela tiden, och ökningen sker med hjälp av antingen kol eler kärnkraft, som professor Björn Karlsson påpekade i radio häromdagen. Vi är också alldeles för okunniga om de stora möjligheter till energiutvinning ur de gamla elementen sol, vind och vatten. Att spara är nog bra – för dem som faktiskt slösar! – men det är ingen väg framåt vare sig för oss eller Indien. Och visst skall vi köra miljöbilar, men framförallt skall vi köra mindre.

Förr anklagades vi som gick i gröna stövlar och intresserade oss för skalbaggar för alarmism. Inte så konstigt man blev alarmist med tanke på alla klappar på huvudet vi fick! Men idag är ju alarmismen total – den har inte bäst lösningar som skriker högst eller skrämmer människor bäst.

En god vän påpekade att meterologerna i vår tid är det nya prästerskapet eller att likna vid gamla testamentets profeter. Det pekar ut helvetet, de pekar ut paradiset. De har frälsningen i sin hand och de levererar prognosen. Märkligt hur tvärsäkra de är med tanke på att en person i min familj med viss insyn i naturvetenskap lärt mig att meterologi inte är någon traditionell naturvetenskap utan består av empiriska generaliseringar.

Nå, vart vill jag nu komma förutom att säga ”been there, done that”? Jo, sluta upp att prata om klimathotet och börja prata om energikrisen. Det är inte en fråga om olja eller något annat. Det är en fråga om att nyttja jorden resurser rättvist och effektivt, och därmed också göra AVKALL på vissa saker för egen del. Inte bara betala mer för att fortsätta rovdriften. Energitillgången är A och O för den fortsatta utvecklingen i fr a tredje världen. Nästa Kyotoprotokoll kan inte bara handla om begränsningar utan också om tvingande satsningar. Och där måste vi nyttja den avancerade teknologi som finns inom sol, vind och vatten. Annars återstår bara kärnkraften. Vill vi ha den? Svaret är nej.

Har centern har en framtid i Frankrike tack vare Sarkozys seger?

Med en betryggande marginal intog så Nicolas Sarkozy Elyséepalatset (nåja, inte förrän den 17 maj). I sitt första tal efter segern intog han en försonande attityd till sin opponent Ségolène Royal. Och hon såg i sitt tal ut som en segrare när hon erkände sig besegrad. På ett sätt kan nu presidentvalet ses som ett uppmarschområde för parlamentsvalen den 10 och 17 juni. Och Ségolène Royal står fast vid att hon vill leda vänstern också i parlamentsvalen. Men där får hon konkurrens av det nu mobiliserade centerfältet.

Francois Bayrou vill nu omstarta UDF till ett nytt parti, Det Demokratiska Partiet, (eller den demokratiska rörelsen, ett namn som har andra konnotationer på franska än på svenska) vars syfte är att bryta det franska höger-vänster-mönstret som rått sedan de Gaulle tog makten 1958. I Frankrike brukar man säga att ”le centre, c’est le marais” eller centern det är träsket. Det är lärdomen från 1950-talets misslyckanden där regeringarna byttes ut var nionde månad, alltid bestod av center-vänstern eller center-högern och gav ett uppsving åt extremerna dvs kommunisterna och poujadisterna.

Kanske gör Sarkozys seger det paradoxalt nog lättare att mobilisera en center och/eller en center-vänstergruppering som kan stå inför ett genombrott i parlamentsvalen.

Dricka te med Ryssland

Att lyssna till den folkpartistiske riksdagsmannen Carl B Hamilton när han talar om hur den pågående politiska krisen mellan Estland och Ryssland skall lösas känns absurt. Han säger saker som att EU nu måste ”trycka tillbaka Ryssland så att de lär sig att i det nya Europa så förhandlar man” för att snart därefter meddela att han inte ”tror på att sitta ned och dricka te och ha dialog med Ryssland”. Ryssland skall också ”förstå att tar man strid med lilla Estland så tar man strid med hela EU”.

Man tar sig för pannan. Det språkbruk som Hamilton spelar upp påminner om Kalla Krigets retorik, för att inte tala om att det är just så Putin antagligen resonerar när Ryssland nu stoppar exportoljan via Estland. När Hamilton använder EU:s politiska och militära muskler på det sätt som han gör mot Ryssland så visar han bara hur det europeiska medlemskapet tvingar in ett alliansfritt land som Sverige i en kraftmätning som inte gynnar vare sig det nationella intresset eller en fredlig lösning på konflikten.

Nej Hamilton, vad EU borde göra är just att sitta ned med både ryssar och ester och låta samovaren stå på värme tills krisen är löst. Det finns inga som helst ursäkter för de övertramp som ryska nationella rörelser nu genomför mot Estland och mot den estniska ambassaden i Moskva. Men, det hindrar inte att en lösning måste inbegripa en diskussion också med esterna, som uppenbarligen är lika ointresserade som det ryska överhuset av att försöka förstå vilka djupt liggande identitetsföreställningar som nu aktualiseras.

Falsk matematik

I GP idag anges att vänsterpartiet hade 3000 personer i första maj-tåget i Göteborg. De hade de inte. Tåget innehöll ca 1800 personer när det tågade från Järntorget, hunden inräknad. På Gustav Adolfs torg väntade något hundratal personer. I GP idag anges också att socialdemokraterna hade 8400 personer på sitt möte på Götaplatsen. De hade de inte. Tåget innehöll drygt 1800 personer och på Götaplatsen ”väntade” inte som GP anger 6500 personer. Totalt nådde man kanske 4000 personer.

Varför är tidningar (och ofta polis) vara så usla på att uppskatta demonstrationssiffror?

PS: Vänsterpartiet är tyvärr lika goda kålsupare, anger 3500 personer i tåget! Sossarna anger korrekta siffror i tåget, men alldeles för höga siffror för mötet. DS 

Bilpornografi?

Jag tycker det är underhållande att läsa om bilar – tester, nya modeller, säkerhetsfrågor och prestanda intresserar mig. Därför slog jag upp Aftonbladets Bilbilaga (jag brukar inte läsa den…) till frukosten idag. Några rubriker: ”Saab tuffar till sig”, ”Vem pallar för vårt test?”, ”Nykomlingar i titelmatchen”, ”Klassens busar”, ”Busfadern – få rår på Golf”, ”Type-R är en vild typ” samt ”Seat Altea – ingen eldig spanjor”. En del rubriker låter pinsamt lika 70-talets FIB-Aktuellt. Fast då gällde det kvinnor och inte bilar.

Diskursen är klar. Här är det manliga värden som gäller och framför allt är diskursen centrerad kring farlighet, djärvhet, mod och konkurrens. Hur tror någon att vi genom att upprätthålla den diskursen skall få en trafiksituation där bensinsnåla bilar, lägre farter och större hänsyn i trafiken skall förverkliga nollvisionen både för människoliv och miljöförstöring?

PS. I en insändare får en kille hjälp att få upp sina gamla Mazda i fart så att han kan vara med i ”200-klubben”. Är vi säkra på att det bara är i standardvagnsracen på avlysta vägar han nyttjar dessa fartresurser… DS.

Valborg är deppig och aspackad

Valborgsmässoafton är solig i södra Sverige och redan på eftermiddagen ser jag unga människor i gröngräset. Vinden är dock lite sval trots solskenet. Om några timmar är tonårsfyllan ett faktum för kanske uppemot hälften av alla 15-18-åringar. Många av dem, ssk flickorna, kommer att få skrumplever i vuxen ålder – i alla fall om vinpimplandet à la kontinenten fortsätter att växa. Igår kunde SvD berätta att dagens ungdomar har en sämre psykisk hälsa än sina föräldrar (dock dricker de mindre) och flickorna mår sämst.

Valborg lär vara en abedissa vid namn Walburga som levde på 700-talet. Hon är ett helgon kopplad till fruktbarhet och gröda. Därav firandet på våren. Dessutom tänder vi eldar i syfte att skrämma bort allehanda oknytt och vilddjur eftersom djuren skulle släppas på bete den 1 maj. Valborg borde alltså vara glad och upprymd en sådan här dag.

Men varför super Valborg? Svaret handlar mer om framtidstro och ideal än om föräldrakontroll. Folkhälsoministern vill ha stöd till föräldrarna och integrationsministern talade om att bråken i Rosengård borde förhindrats genom bättre föräldrakontroll. I dagens auktoritetsnedrivna samhälle finns det dock ingen väg tillbaka. De flesta tonåringar har mycket bra relationer till sina föräldrar (även om de nog tror att föräldrarna vet mindre än de gör om hur tonåringar lever). Problemet är att i femtonårsåldern (plus minus två år) är andra ideal viktigare än föräldrarna. Och dessa ideal serveras, via kompisar, från en global medievärld. Idealen tenderar att handla om ytlig framgång, skönhet, uppmärksamhet och pengar. Perioden mellan 15 och 25 är formativa, och har förstås alltid varit, men balansen mellan vad som är möjligt och vad som är önskvärt har numera förskjutits på ett sätt som jag tror skapar ångest, depression och självdestruktivitet hos den grupp ungdomar som är lite känsliga. Balansen mellan vad jag kan/bör göra själv och vad jag kan kräva av omgivningen tycks inte heller särskilt god. Passiviteten och därmed offerrollen ligger på lut.

När jag hör unga flickor – på allvar – tala om vilka flotta lägenheter de skall bo, hur rika män de skall gifta sig med, hur kända de skall bli, hur stora bröst de skall operera in och hur fantastiska resor de skall göra undrar jag hur de kommer att känna sig när verkligheten tränger sig på. Varför har vi inte framhållit det egna arbetet som den glädje det är? Kanske är det just omöjligheten att få annat än ett halvtidsjobb (svart?) som servitris som leder till flickornas misströstan?

Kvinnors möjligheter har aldrig varit större än nu. Jämställdheten har inneburit fantastiska landvinningar. Ändå tycks unga kvinnor allt oftare falla ned i ett självdestruktivt mörker. Är det därför Valborg super?

Franska presidentvalet

Det franska presidentvalets första omgång innehöll en hel del intressanta tendenser som inte fullt ut uppmärksammats i svensk debatt. Att socialistpartiets Ségolène Royal erhöll 25.83 procent och det konservativa UMP:s Nicholas Sarkozy erhöll 31.11 procent av väljarnas röster har rapporerats av alla medier. Konskevensen blir således att dessa två möts i ytterligare en omgång den 6 maj.

För det första: Francois Bayrou fick 18.55 procent och visade att det finns ett missnöje bland liberala väljare med den högerkandidat som står till buds. Bakgrunden är att de franska presidentvalen tidigare vanligen ställt upp högerkandidater som samlat väljarna tydligt mot mitten (Chirac, d’Estaing, Pompidou) medan Sarkozy lagt sig vinn om att vinna dem längst ut på högerkanten. För fransk politik var det mycket olyckligt när det gamla gaullistpartiet (som är både Chiracs och Sarkozys moderparti) gick samman med de mer liberala högergrupperna i det nya partiet Union pour un Mouvement Populaire (UMP). Kvar som Union pour la Démocratie Francaise (UDF), vilket började som en valkartell för att samla liberalerna under Giscard d’Estaing, finns nu Bayrou med sitt kristdemokratiska och europavänliga parti. Den mobilisering han genomfört kommer att bli viktigast i parlamentsvalen som följer på presidentvalet. Då kan UMP finna sig tvungna att samarbeta med liberalerna, en situation som man trodde att man skulle slippa genom sammanslagningen i ett stort presidentparti på Chiracs tid.

För det andra: Jean Marie le Pen gjorde sitt sämsta val någonsin. Det är ingen tvekan om att hans tid i politiken är över. Inte bara för att Sarkozy tagit en hel del av hans väljare, utan för att det här presidentvalet innebär ett generationsskifte för fransk politik. le Pens parti och hans plattform av främlingsfientlighet har kanske återbördats till den marginal där den hållit hus under hela 1900-talet i fransk fredstid. Under valkvällen i France 2 hade Marine le Pen inte mycket annat att säga än att väljarna blivit lurade att rösta på politiker de inte litar på.

En tredje iakttagelse är att också socialistpartiet behöver en seger för Royal. Partiet är splittrat mellan olika falanger, och vänstern utanför socialistpartiet skulle behöva integreras på ett bättre sätt i ett stort och tolerant parti. Något som blir mycket svårt om inte Royal vinner andra omgången. Vänstern står således dubbelt sargat inför parlamentsvalen vid en förlust i presidentvalet. Och det drabbar framför allt de vänsterliberala och gröna krafterna i fransk politik.

En fjärde reflektion är också att den europeiska politiken skulle få problem med Sarkozy. Han säger sig vilja medverka till ett nytt fördrag och stärka de stora ländernas inflytande. Hans europapolitik tenderar att gynna ekonomiska institutionella lösningar med litet utrymme för de mindre länderna och för intressen av typ miljö, mänskliga rättigheter och djurrätt. Tvärtom vill han bibehålla jordbrukspolitiken. Han är helt negativ till ett turkiskt medborgarskap, något som kan blockera EU på ett olyckligt sätt i utvidgningsdebatten.