Göran Perssons furstespegel

Många har kommenterat Erik Fichtelius dokumentär om Göran Persson. De flesta är mycket kritiska. Kritik har kommit mot idén, mot Persson själv, mot taffliga kameravinklar, mot bristen på kritik och mot musiken. Personligen tycker jag att kritiken går bredvid målet. Dokumentären visar upp en statsminister när han inte är offentlig, en statsminister som får förklara sig och analysera sina egna beslut. Visst finns här lite av en dokusåpadramaturgi (tittar in i kameran och pratar till sig själv) men också just en dramaturgi där vi som medborgare får lite mer kött på benen kring många beslut som berört oss.

Fichtelius har visserligen klippt programmet med emotioner i centrum, men han kan inte klippa bort det faktum att det är en alldeles väldigt självuppskattande person som tittar på sig själv i en egenhändigt hopsnickrad furstespegel. Nästan en skrattspegel. Och jag som tittare får – äntligen – lov att dra mina alldeles egna slutsatser av vad Persson säger. Så skönt att slippa de allestädes närvarande politiska journalister som tror att de alltid har de mest relevanta frågorna att ställa eller de mest genialiska analysera att göra.

På sätt och vis är dokumentären Perssons svar på Bildts blogg. Är det därför journalistkåren är upprörd?

Vad jag känner – att människan på tronen har mycket större betydelse än många teoretiker vill tro, att Persson går på det ”Perssonska programmet” snarare än på det socialdemokratiska och att Persson inte har så värst mycket empati för annat än de maktmänniskor han beundrar. De andra får klara sig bäst de kan.

Vi får väl se i de följande två avsnitten.

Liknande resonemang finns hos Ett hjärta rött.

Varför lättsårade?

I ett tänkvärt program i P1 (Tendens), som dock krävde en hel del förkunskaper, om obekväm forskning uttalade sig professor Jonathan Friedman. Han ställde frågan varför ”alla är så lättsårade” nuförtiden. Bakgrunden var att han själv ifrågasatts eftersom han är motståndare till det s k mångkulturella samhället (han kallar det för ”bullshit”). Oavsett Friedmans vulgära och brutaliserande sätt att diskutera vetenskapliga frågor så hänger själva frågan kvar; varför är alla så kränkta, lättsårade och känsliga nuförtiden?

Jag tror att svaret är: civilisering. Förr var barn vana vid att bli slagna, underklassen van vid att bli hunsad och kvinnor vid att bli hånade. Vi har långsamt byggt upp ett samhälle där den typen av beteende inte längre tolereras. Jag tror inte att världen under den tid vi kan överblicka har sett ett samhälle där våld är så icke-tolererat i vardagen som t ex i det svenska. Därför blir vi ju förstås så enormt upprörda över våld, mobbing och hån, något som får många människor att tro att vi lever i ett mycket mer våldsamt samhälle nu än förr. Men riktigt så är det inte. (Ta en titt på BRÅ:s statistik, ladda ned ”dödligt våld”.) Jämför vi 100 år tillbaka är trenden ännu tydligare.

Att idén om att alla människor har lika värde också betyder rätten att bli respekterad på samma sätt oavsett kön, hudfärg eller andra kategorier har faktiskt blivit en naturligt del av vårt samhälle. Något vi lär våra barn och själva förväntar oss att andra lever efter. Och därför reagerar vi ”överkänsligt” när detta förväntade beteende uteblir – vilket det ju förstås ofta gör. Vi är fortfarande klumpiga, buffliga och ilskna människor som gör varann illa då och då. Men det känns väldigt skönt att vi kan vara eniga om att det då är brott mot normen och inte normen.

Så är det nog, professor Friedman. Civilisering föder paradoxalt nog kränkta människor. Men sett på det viset blir kränkthet (om den inte manipuleras med förstås) ett tecken på ett gott samhälle.

Allvar och skönhet: tabu idag?

Efter att ha tillbringat lördagskvällen framför teven och tittat på Le plus grand cabaret du monde i France 2 reflekterade jag lite kring det svenska medielandskapet. Vad är det som gör att jag sitter som klistrad framför ett program med en påtagligt gammaldags inramning: stor restaurang, stor scen, pratsam programledare som kortintervjuar ett flertal inbjudna gäster och med jämna mellanrum uppträdanden på scenen? Efter ett tag insåg jag att det var allvaret. Inte i ett enda av uppträdanden – magi, akrobatik, dans och sång – syntes några spår av ironi, flams eller distans. Inte så att det inte fanns humor, tvärtom. Men borta var putslustigheterna, känslan av att detta är bara på skoj och att varje ifrågasättande kan vändas tillbaka mot den som säger det (”jag menade ju inte så, trodde du verkligen det!?”). Ett djupt allvar och seriositet präglade den här underhållningen – både publikens reaktioner och artisternas uppträdande. Ett allvar som kräver mod. Mod att stå för det man gör. Inte gömma sig bakom ett ironiserande och distanserat språk. För att inte tala om det självklara i estetiken – en mänsklig kropp i arbete är vacker, ett magiskt trick är vackert och en genomtänk färgsättning i harmoniska varma färger. Perfektion, skönhet och allvar i en oövervinnelig kombination.

Under tiden ägnade sig svensk TV åt hyperironiska Bingo Royale, allvarsfobikern Stina Dabrowski samt en ny brittisk parodiserie och en riktigt skruvad metaironisk amerikansk komedi. Det är patetiskt!

Kanske är Ola Salo och the Ark en hälsosam lärdom i det svenska mediesamhället. Sällan har jag hört och sett någon ung svensk som är så allvarlig i sin lekfullhet. Se intervjun i SvD idag.

A-L-L-V-A-R. Så stavas det. Och det är på riktigt.

Göran styr in i det sista?

Efter att ha lyssnat på Göran Persson sista politiska tal som partiordförande för socialdemokraterna noterar jag att han inte förnekar sig. Mitt i ett ganska saggigt tal (med undantag för avsnittet om miljöpolitik) säger han plötsligt att ”vi kan återställa a-kassan!”.

I diskussionen inför valet av Mona Sahlin har både Mona själv och nu senast Per Nuder avslöjats med att anse det mer eller mindre omöjligt att genomföra en höjning och återställning av a-kassan. Även andra av den borgerliga regeringen införda förändringar kanske inte kommer att påverkas av en eventuellt socialdemokratiskt valseger 2010. Visst är det fascinerande att Göran Persson i sitt allra sista tal tydligt och klart markerar sitt explicita missnöje med dessa tankar. För Göran Persson är en tillbakagång till såväl a-kassenivåer som skolpolitik och sjukhus ägda av det allmänna en viktig reform inför valet 2010. Han gör ett försök att styra agendan, alldeles som han brukar.

Mona, som nu är vald, betonar sin glädje över att vara den första kvinnan som socialdemokraternas partiordförande. Men hennes politiska visioner får vänta tills imorgon.

Stoppa förstörelsen av stadsbiblioteket!

Göteborgs kommun skall bygga om Stadsbiblioteket vid Götaplatsen. Fyra arkitektkontor valdes ut för att komma med förslag. Erséus Arktekter fick uppdraget, grundvalen finns redovisad i en rapport från en bedömningsgrupp som såvitt jag kan se inte rymmer någon person med kulturmiljövårdande kompetens, inte heller någon med estetisk kompetens eller någon med kunskap inom det internationellt sett stora fältet urban studies (stadsbyggnadsfrågor utifrån ett samhällsvetenskapligt och humanistiskt perspektiv).

Valet av förslag är horribelt. Det bortser helt från den modernism från 1967 som Stadsbiblioteket företräder. Bara för att en byggnad är relativt ny anses den tydligen inte ha något artkitektoniskt värde. Den gula tegelfasaden med sina tidstypiska fönster skall kläs in i en glaskupa à la Universeum. Det är inget fel på ny arkitektur, men Stadsbiblioteket representerar något annat: modernism, förnuft, upplysning och rationalitet. Och det är ingen slump att denna byggnad rymmer just ett bibliotek.

Protestera mot detta förfärliga förslag som kommer att förfula hela Götaplatsen som är en underbar modernistiskt plats som visar modernismens utveckling från 1930-tal till 1960-tal. Bevara modernismen!

Förslaget:

stadsbiblioteket, ombyggnad

Georgia O’Keeffe

En positiv sak med besöket i Chicago var upptäckten av konstnären Georgia O’Keeffe. I Nationalencyklopedin bevärdigas hon endast med tio rader. På dessa står det att hon gifte sig med berömde fotografen Stieglitz. Den enda anledning att det bör stå är att fotografiet var en inspiration för hennes måleri (men det står det inte). Sedan står det att hennes målningar är ”sensuella” bilder av blommor och natur. Jo. tack. Bilderna ligger i en helt annan genre, tycker jag. De är frispråkigt erotiska, utmanande, provocerande och uppfriskande. Just genom sin skenbara enkelhet, naturlikhet och renhet. En mycket positiv bekantskap.

Att stå upp för sin sak

Så kastade han in handduken. Jacques Chirac meddelade igår i TV att han inte ställer upp i det kommande presidentvalet i Frankrike. Gaullisten och kandidaten Nicholas Sarkozy fick dock ingen draghjälp av sin partivän. Snarare tvärtom. Sällan har väl hörts en så klar stämma deklarera sin avsky från högerextremismen, rasismen och intoleransens fula tryne som i Chiracs tal. Och på en elegant prosa utan överord eller brutaliserande invektiv.

Tänk om man kunde få höra en svensk politiker tala om Sveriges särskilda uppdrag att försvara t ex jämlikhet och yttrandefrihet – som är svenska historiska hjärtevärden – på samma sätt som Chirac framhöll Frankrikes ansvar för att värna sekularismen (eg. laïcité) och förnuftets röst. Men det skall väl vara en Olof Palme till det.

Jag är dock tacksam att Sveriges ambassadör i Zimbabwe bokstavligt deltar i efterforskningarna efter den misshandlade oppositionsledaren Morgan Tswangirai. Heder åt Sten Rylander!

Moderskapets mytiska dimensioner

Läser i Signum Gunilla Maria Olssons recension av Elise Claessons bok ”Mamma at Home. Det Moderlösa Samhället”. Olsson skriver nyanserat att det måste finnas plats för många könsroller, men så kommer det: ”Men dit borde självfallet också höra en möjlighet att låta moderskapet slå ut i full blom”. Vad står det här egentligen? Vad innebär det att ”låta moderskapet slå ut i full blom”?

Det får mig att tänka på Per Bjurmans krönika i dagens AB som handlar om att Keith Richards också har barn. Bakgrunden är att amerikanska kolumnister ondgör sig över Britney Spears okontrollerade beteende – inkluderande flykt från behandlingshem, rakad skalle, tatueringar och en tillvaro utan trosor (inte i Tyrolen dock) – eftersom hon har barn. Jojo, skriver Bjurman, det har Keith Richards också. Ingen har hojtat om barnavårdsnämnden när han beskrivit sin hedonistiska tillvaro i heroinrus och med påtagligt många groupies i hotellsängarna. Men han kanske inte har lust att låta faderskapet ”slå ut i full blom”?

Ge oss ett föräldraskap. Uttolkat på många sätt, men alltid med barnens utveckling i centrum. Det räcker bra så, tack.

Peter Örn i freakshow

Om ni vill roa er med att lyssna på en man som gjort snömos och luftpastejer till en livsstil så lyssna på Åke Petterssons intervju med SR:s VD Peter Örn från Publicerat, i P1. Ämnet är de försämringar som genomförts inom SR och Petterssons desperation griper omkring sig så till den milda grad att hans frågor nästan blir anklagelser en bit in i programmet. Örn svarar inte på en enda fråga, och han använder ett språkbruk som om man såg det i text skulle betyda – absolut ingenting. Lysande freakshow!

Jag är europé!

Frågan om identitet är alltid brännande. På Jimpans blogg och hos Tomtom pågår en liten diskussion om svenskhet och multipla identiteter. Efter besök hos Onkel Sam känns identiteten som europé allra starkast hos mig. Jag kan inte riktigt verbalisera vad det innebär, men det är något med staden, med lågmäldheten och med det sociala livet som känns vilsamt här.

 

I USA uppskattar jag framförallt tydligheten. Det är nästan omöjligt att missförstå, komma fel eller omedvetet klanta sig. Såväl skyltar som människor är nästan överdrivet tydliga. När ingen etikett, aristokratisk tradition eller historisk nödvändighet definierar hur man beter sig så är alla utlämnade åt varandra. Resultatet är tydlighet. Det gillar jag. En annan sak jag uppskattar är respekten för individen – ”kunden har alltid rätt”-syndromet – även om det ibland ger för mig oönskade politiska effekter. Sällan möter man en sådan öppen och generös attityd gentemot de ibland egendomliga önskemål man kan ha; rusa runt i en privat byggnad bara för att den är arkitektoniskt intressant eller hitta en burk med färsk frukt som innehåller såväl äpplen, mango som ananas men absolut inte cranberrys, jordgubbar eller melon. Inget tjafsande om att det inte finns, inte går eller att man får nöja sig med det som finns. Den omvittnade vänligheten är också något som gör livet lättare, i synnerhet när allting annat är så hjärtlöst. Så även om jag vet att det är en ytlig vänlighet, så är den en naturnödvändighet och ett verktyg för att få samhället att fungera. Till och med i de förfärliga säkerhetskontrollerna på flygplatser, turistattraktioner och institutioner går processen snabbt och effektivt tack vare attityden.

 

Men där är det nog slut. I alla andra avseenden är jag europé. Och det är en stark identitet. För mig är det en positiv känsla att ha den identitet jag har, och att den tar sig olika former (snarare än att det är olika identiteter) i olika sammanhang. Jag tror att grunden för öppenhet, tolerans och inklusion är tryggheten i den egna identiteten. Inte brist på identitet. Om mångkulturalitet blir en fråga om kalejdoskopiska identiteter då förlorar vi fotfästet och öppnar upp för totalitära grupper, men när mångkulturalitet blir ett bejakande av olikheter då stärks sammanhållningen. Låt vara att det finns en nedre gräns för avvikelser – det är väl om den striden står.