Cecilia Malmström var det självklara valet

”De flesta hade räknat med” någon annan som kommissionär än just Cecilia Malmström. Det skriver Henrik Brors i DN idag onsdag (ej på nätet). Han hävdar att moderaterna aldrig skulle ge bort posten samt att ”den tyngste” politikern på den internationella arenan (Carl Bildt) skulle nominerats för att i kraft av det också få en tung post. Brors drar därför slutsatsen att Sverige redan vet att vi inte får en ”tung” post och därför nomineras Cecilia Malmström.

Fel på många punkter, skulle jag säga. Efter Carl Bildts Rysslands-debacle under Georgienkriget hade det varit omöjligt att släppa fram honom som EU:s utrikesminister (och han hade inte nöjt sig med mindre). Att Bildt dessutom är ”tung” på den internationella scenen är inte samma sak som ha möjlighet att få inflytande på den europeiska arenan. Bildt reser hellre från Kina till Indien till USA än stretar på med Turkiet-frågan i EU eller hanterar konflikten mellan EU:s södra flank som tar emot flyktingar och dem som inte låtsas om problemet. Carld Bildt är ingen problemlösare, han är diplomat. Vilket inte är den bästa bakgrunden i EU.

Att moderaterna väljer att nominera Cecilia Malmström har nog mindre att göra med att hon är folkpartist och mer med att hon är en av de få i den svenska regeringen som verkligen har ett grepp om EU som ett politiskt system in spe och som ser Europafrågorna utifrån ett litet mindre stockholmskt/svenskt perspektiv än många andra. Folkpartiet är dock det klart mest EU-entusiastiska partiet i Sverige. Att en borgerlig kommissionär kommer från folkpartiet är därför ganska rimligt. Att denna utnämning dessutom ger lite goodwill gentemot de mindre kamraterna i regeringen gör bara Reinfeldt än mer säker på det lyckade i sitt val.

Att Cecilia Malmströmär en av de absolut mest meriterade politikerna i regeringen är också något som tycks försvinna bakom alla slipsar och kostymer. Hon doktor i statsvetenskap och skrev sin avhandling om regionala partier och deras inflytande i Europa, med särskild tonvikt på Spanien och Italien. Hon har forskat om svensk och europeisk migrationspolitik och om europeisk terrorism. Hennes lärdom inom europeisk politik är betydligt större än regeringskollegernas. Dessutom besitter hon ett ovanligt stort kontaktnät i EU:s många länder sedan sin tid som en mycket aktiv EU-parlamentariker. Att hon dessutom talar sex europeiska språk – och inte haltar fram på engelska överallt – kommer att öppna många dörrar. Hon har också lätt att knyta nya kontakter.

Cecilia är en av de ytterst fåtaliga svenska politiker som kan kallas europeisk i ordets kontinentala mening. Hon är som klippt och skuren för kommissionen. Brors har missbedömt inte bara kompetensen hos denna professionella kvinnliga politiker utan också vilken kompetens som faktiskt är central för en kommissionär.

Bojkottvapnet är uddlöst idag

EU:s ministerråd har beslutat om utökade sanktioner mot Burma i form av individuella sanktioner, t ex mot de domare som medverkade i rättegången mot Aung San Suu Kyi. I den internationella politiken har bojkotter och sanktioner varit förhållandevis vanliga, och sedan ett antal år när forskningen påvisat effekten av individuella sanktioner är det oftast dessa som använts. Ibland startar också folkliga bojkotter som t ex mot israelisk frukt från Västbanken eller genmodifiderad mat.

Under folkrättens heydays på 1950- och 1960-talen var nationalstatligt baserade aktioner mer effektiva än i vår transnationella värld. Efter den kommunikationella revolutionen har den nationalstatliga maktbasen urholkats, vilket påverkar både den som proklamerar sanktioner och den som är utsatt för dem. Vapnet är helt enkelt ganska uddlöst idag.

Ändå är det få bojkotter som kan anses ha varit verkligt effektiva, i alla fall inte när de utgjordes av statliga aktioner. Den svenska linjen mot Grekland omvärderades t ex och under senare år skulle Olof Palme använda den hemkallade ambassadören som exempel på hur man inte skulle hantera diktaturer. Inte heller föll Sovjetunionen genom bojkotter eller sanktioner utan istället via transnationella idéer som penetrerade järnridån så till den milda grad att den åtminstone delvis kom att monteras ned inifrån under Michail Gorbatjov.

När Obamaregimen nu inlett en ny strategi mot Burma, och faktiskt fått med sig en egen medborgare hem samt fått träffa den sedan många år frihetsberövade Aung San Suu Kyi, så visar det en mycket bättre väg för att riva diktaturer. Att Bushregimen trodde sig kunna införa demokrati genom våld var åtminstone delvis en logisk följd av tankarna om sanktioner och isolering. Möten och samtal hade också effekt i Nordkorea. Men, att pressa diktaturer genom samtal, dialog och möten är mycket mer krävande än att bojkotta. EU har valt bojkottvägen. Hur hade läget kunnat vara i Zimbabwe, Eritrea eller Kuba om stormakterna konsekvent istället valt dialogens väg? Att återkommande begära möten, träffar och förhandlingar skapar till slut personliga band, lojaliteter och förskjutningar i världsbilderna. Att stänga ut, isolera och vända ryggen åt förstärker diktaturens föreställning om sin förträfflighet och lämnar det lidande folket i sticket.

Om EU skall ha en utrikespolitik värd namnet så borde den kunna åstadkomma mer än sanktioner. Sanktioner som f ö antagligen inte rör de burmesiska domarna i ryggen.

EU ser inte Afrikas möjligheter

I den alltid lika läsvärda tidskriften ”Jeune Afrique” refereras och kommenteras den amerikanske presidenten Barack Obamas resa till och tal i Ghana i juli i år. I sin ledare diskuterar Béchir Ben Yahmed relationen mellan Obamas budskap till Afrika-söder-om-Sahara och det budskap som Kina och Europa sänder.

BBY poängterar att Obama lägger både kraften för och bördan av förändring hos det afrikanska folket självt. Från Kina är budskapet istället att man vill exploatera vad som finns under jorden eftersom Kina har ”dollar och arbetskraft”. Europa meddelar allt oftare att man vill ”köpa de produkter som vi har behov av, till vårt pris och att få, alltid till vårt pris, få sälja våra produkter”. Från Kina alltså ett helt a-politiskt budskap som bara handlar om pengar och resurser, och från Europa ett helt a-politiskt budskap som  bara handlar om pengar och resurser. Vad säger då Obama?

Obama riktar sig till Afrikas unga, talar om hopp och om en framtid som ligger i deras händer. Han talar om starka institutioner, inte starka män, och om en demokrati som presterar mer än ”några val då och då”. Han talar om folket och om att det är dags att lägga kolonialismen bakom sig. ”Afrikaner som kommer till USA lyckas väl, varför gör de inte det i Afrika?” Afrika är rikt på resurser, i alla avseenden, säger han. Vad som behövs i Afrika är stabila politiska institutioner,  infrastruktur, utbildning och hälsovård – med det kan man förändra ett samhälle. Och, menar Obama, allt detta ligger i afrikanska händer.

Tänk om EU och Europa kunde intressera sig för Afrika på ett konstruktivt sätt. I Sverige och många andra europeiska länder är Afrika fortfarande en kontinent med svältande barn och människor utan egna förmågor. EU föredrar att förstärka gränspolisen Frontex framför att stödja t ex den politiska kampen i Västsahara eller oppositionen i Sydafrika. 

Som på alla kontinenter finns självklart lidandet där – men Afrika är framförallt en kapabel, resursstark och livskraftig kontinent.

Kommer Piratpartiet att splittras?

Under politikerveckan i Almedalen har jag sett pirater mer eller mindre överallt och deras entusiasm är onekligen smittande. Rick Falkvinge twittrar från seminarier, ungpirater ställer impertinenta frågor och Christian Engström talar oavbrutet i telefon i olika gathörn. Men hur skall det gå sedan?

Piratpartiet är ett liberalt parti. På den auktoritära-liberala dimension som ofta används bland franska statsvetare scorar piraterna högt på den liberala sidan medan t ex Kristdemokraterna får höga poäng på den auktoritära sidan. Piratpartiet är dock måna om att inte välja mellan höger och vänster, en dimension där de inte alls är lika lättplacerade. Det var därför följdriktigt att Piratpartiet också valde den gröna gruppen i EU-parlamentet.

Nya partier utefter de gamla skiljelinjerna har genomgående haft svårigheter. Men vid sidan av de traditionella skiljelinjerna i europeisk politik menar jag att vi ser två nya knoppande skiljelinjer. Partier som bildas utefter dessa har en större möjlighet att få varaktig framgång. En av de nya skiljelinjerna kan skönjas mellan de transationella nätverk som främjar universella rättigheter och över-nationella värden å ena sidan och de grupper som står för en mer nationalistiskt sinnad politik. I Sverige är det troligen Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna som står på varsin sida om denna skiljelinje.

Den andra nya skiljelinjen kan anas mellan frihetliga grupper som uppfattar utvecklingen av kunskap, kultur och bildning som en gemensam nyttighet å ena sidan och de som förträder uppfattningen att utvecklandet av kunskap, kultur och bildning kräver en marknad för individer att agera på. Och det är här Piratpartiets eventuella svårigheter kan dyka upp.

Piratpartiet är otvetydigt ett parti som mobiliserar på grundval av den tänkta skiljelinjen kunskap-marknad. Men den skiljelinjen motsvarar ännu inte de krav man brukar ställa på en mobiliserad dito. Nämligen att det finns en social bas, en tydlig värdeskillnad och grupper som identifierar sig med respektive sidor av skiljelinjen. Jag skulle säga att Piratpartiet just nu (i EU-valet) har mobiliserat den sociala basen för skiljelinjen Kunskap-Marknad men att den värdeskillnad som skiljelinjen implicerar ännu inte kommit till uttryck.

Jag misstänker att när/om Piratpartiet måste bekänna färg (i bildlig mening) så kan dels tiden ha gått så långt att skiljelinjen inom den sociala basen öppnat sig mera, dels kan denna motsättning mellan gemensam nyttighet och marknadsmodellen komma att sätta partiets ideologi på svåra prov.

Relationen mellan Piratpartiet och skiljelinjen Kunskap-Marknad är interaktiv. Piratpartiet mobiliserar skiljelinjen, men skiljelinjen påverkar också partiet. Piratpartiet kan (av bara farten) hamna med ett ben på var sida. I så fall blir det en svår prövning för partiet och risken att splittras är överhängande.

Om detta har jag och Ulf Bjereld skrivit i boken ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (2008) och vi fortsätter att arbeta med samma frågor i den kommande boken ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” med utgivning 2011.

Skicka goda förhandlare till EU-parlamentet den 7 juni!

Det är inte konstigt alls att svenska folket, och många andra, känner tveksamhet över att rösta i EU-parlamentsvalet. När EU-parlamentarikerna Anna Hedh (s) och Christopher Fjellner (m) försökte diskutera politik i SvT Agenda i söndags var det trevande och de tog båda för givet att ställningstaganden av moderpartiet i Sveriges gällde också i EU-parlamentet. Vilket de uppenbart inte alls gjorde. I brist på annat mätbart inflytande undersöker svensk press antalet inlägg i talarstolen, röstförklaringar, kommittér och rapporter. Och då vinner Carl Schlyter (mp). Ingen skugga över Schlyter men frågan än om det är han som haft störst inflytande över de 70 procent av svensk lagstiftning som processas igenom parlamentet.

Charlotte Cederschöld (m) som suttit många år i EU-parlamentet påpekade i helgens SvD att den som är bäst förhandlare vinner i EU-parlamentet. Svenska folket skall skicka sina bästa förhandlare till Bryssel, tyckte hon. Jag tycker det ligger mycket sanning i hennes ord.

EU-parlamentet är inte den typ av folkförsamling som vi vanligen förknippas med ett parlament. På statsvetenskapliska är ett parlament ett representativt urval av medborgare från ett visst demos/folk som – normalt uppdelat på olika poltiska grupperingar – avgör regeringsmakten i det politiska system vilket ledamöterna representerar. Regeringsmakten vilar således på det folkvalda flertalet i parlamentet. Och det är i parlamentet makten ligger. I parlamentet stiftas lagar och antas regeringens propositioner. Inget av detta stämmer för EU-parlamentet.

EU-parlamentet avgör ingen regeringsmakt, EU-parlamentet är inte lagstiftningsmakt och EU-parlamentets ledamöter representerar inte ett enhetligt politiskt system. Den yttersta politiska makten i EU ligger hos en uttalat opolitisk domstol. Och som alla vet är ”opolitisk” i dessa sammanhang alltid detsamma som ett gynnande av status quo. (Notera dock att parlamentet godkänner kommissionen och budgeten)

I EU-parlamentet är det istället nationella och regionala värderingsmönster som skall jämkas med ideologiska. På så sätt kan en hel hög svenska ledamöter ha samma åsikt om telekompaketet medan deras partifränder i andra delar av Europa har en annan. På samma sätt kan nordeuropéer slåss gemensamt för sakfrågor på tvärs med sina partigrupper. Och mitt i alltihopa går en skiljelinje mellan dem som verkligen gillar EU-projektet och dem som inte gör det.

Någon slags enkel ideologisk genväg är att den 7 juni rösta på det parti som man normalt sympatiserar med. Självklart är det mängder av EU-parlamentsfrågor som har ungefär samma struktur som nationella frågor. Men, och det är faktiskt ett aber, om din ledamot skall kunna få gehör för dina värderingar krävs att vederbörande är en mycket god förhandlare, har en bra position i sin partigrupp och kan skapa allianser över ideologiska gränser när det behövs för att försvara sina värderingar. EU-parlamentet är ett väldigt förhandlingsmaskineri.

Jag skulle gärna se att partierna framhöll de politiska egenskaperna och skickligheten hos sina enskilda kandidater mer än nu. Partierna i det svenska systemet är inte alls lika relevanta i EU-parlamentet. Där är det socialdemokrater, gröna/regionala , vänster/gröna, konservativa, liberala och nationalister som gäller. Fp och C är båda i den liberala gruppen, M och Kd båda i den konservativa. SAP förstås i den socialdemokratiska. Alla dessa är EU-positiva. V finns i den EU-kritiska vänstergröna och Mp i den EU-positiva gröna/regionala gruppen. Jl ingår i den EU-skeptiska självständighetsgruppen.  FI väljer mellan den gröna gruppen och vänstergruppen. Pp väljer mellan den gröna och den liberala. Sd har redan observatörsstatus i den EU-negativa nationalistiska gruppen. En majoritet av besluten i parlamentet avgörs dock genom allianser mellan de konservativa, liberala  och socialdemokraterna. Möjligheten för andra grupper att få inflytande hänger på förhandlingar, förhandlingar och åter förhandlingar.

Alltså, om du vill göra något mer än gå på instinkt när du röstar – kolla in ditt partis kandidater avseende förhandlingsförmåga. Om de redan sitter där, kolla hur centrala de är i sin grupp. Om de inte sitter där, kolla i vilken grupp de hamnar. Betänk vilka värderingar du vill främja i EU och se till att få dit en kandidat som kan stå upp för dem och inte för de svenska partiernas ofta EU-irrelevanta eller EU-oklara ståndpunkter. 

Intressant? Läs mer om EU-parlamentsvalet.

Val i Algeriet bekräftar auktoritär regim

Idag torsdag hålls presidentval i Algeriet. Ingen tror annat än att president Abdelaziz Bouteflika kommer att få sitta kvar, särskilt som han i höstas i parlamentet genomförde en förändring i konstitutionen som gör det möjligt för honom att bli omvald en tredje gång och ytterligare gånger. Tanken från början var att hålla en folkomröstning om förändringen, men rädsla för att denna skulle bli bojkottad medförde troligen att Bouteflika sökte en institutionell lösning istället.  Oppositionen bojkottar dock dagens presidentval och de presidentkandidater som ställer upp mot Bouteflika är inget annat än staffagefigurer.

Till råga på allt uppger nu Jeune Afrique att flera franska tidningar har censurerats i Algeriet inför presidentvalet. Det är L’Express, Marianne och Le Journal de Dimanche som fått försäljningsförbud eftersom de har artiklar som är kritiska till presidenten och till hur valet genomförs. Bouteflika är i gott sällskap med andra auktoritära regimer som under demokratisk täckmantel utövar ett monolitisk ledarskap där maktstrukturena cementerades för länge sedan, ofta just i samband med ett kolonialkrig. Bouteflika var minister redan i den första algeriska regeringen 1962.

Algeriets har en tung politisk historia, från frigörelse till en auktoritär regim. En gång bidrog Sverige till stödet för den algeriska frigörelsen, som första västland 1959, vilket jag skrivit om i boken ”Sverige och Algeriets frigörelse 1954-1962” och i flera artiklar. En gång var Algeriet ett modelland för tredje världen, med sin snabba ekonomiska utveckling. Men under 1990-talet mobiliserade islamiska radikala grupper oppositionen vilket ledde till inbördeskrig med minst 150 000 döda. Kriget ledde till en allt starkare repression från statsmakten. I dag är Algeriets ekonomi bättre, men det är fortfarande oljan som är grundstommen i tillväxten, en mycket eftersökt olja som håller hög kvalitet. Men förädlingen sker någon annanstans. Algeriet är fortfarande ekonomiskt starkt knutet till Frankrike och EU.

Tyvärr lyckades inte den franske presidenten Nicholas Sarkozy få EU att prioritera Medelhavssamarbetet under sin tid som EU-ordförande. Om det är något länderna söder om Medelhavet behöver så är det goda förbindelser och samarbete över havet – inte minst handlar det om flyktingar och ekonomisk utveckling. Men Sverige vill stänga sin ambassad i Alger!

Och något litet av EU:s ambition att demokratisera borde väl kunna nå fram till Algeriet, Afrikas näst största land med en befolkning vars potential för social och ekonomisk utveckling är enorm.

Socialdemokraterna skapar internationell osäkerhet

Nästa år är det EU-val och frågan om EU:s militarisering blir säkert en av valkampanjens huvudfrågor, inte. Nej, jag tror tyvärr inte att de för internationell säkerhet så avgörande frågorna om vem som har legitimitet att besluta om intrång i staters suveränitet kommer att vara särskilt högt på agendan. I takt med att antalet stater med suveränitet vuxit tycks behoven av att intervernera i denna suveränitet växa. Under senare år har allt fler krav ställts på att FN:s säkerhetsråd inte skall ha möjlighet att sätta sig emot fredsframtvingande (alltså suveränitetskränkande) militära åtgärder från det internationella samfundet.

Socialdemokraterna har i sitt rådslagsmaterial implicerat att FN inte behövs som stöd vid en insats som grundar sig FN-stadgans kapitel VII, alltså är militärt och s k fredsframtvingande. I rådslagsmaterialet om ”Världen” anges att ett mandat för ”fredsbevarande” aktioner alltid skall eftersträvas men att detta inte alltid är möjligt att få. Såvitt jag förstår är en fredsbevarande operation en operation där ett nödvändigt villkor är ett samtycke av parterna, och som därefter samordnas från säkerhetsrådet. När inte samtycke finns från parterna blir det per definition inte en fredsbevarande insats. Jag misstänker att ordvalet endast är en lapsus av skribenten och att det alltså är ”fredsframtvingande” operationer som åsyftas. Än mer övertygad blir jag när det senare talas om internationell fred och säkerhet, kodord för kapitel VII i FN-stadgan. Socialdemokraterna tycks här mena att FN-mandat inte skall krävas för fredsframtvingande åtgärder, alltså åtgärder där en grupp länder intervenerar i ett annat land utan att detta land godtager det. Jag tar gärna emot ett meddelande om att jag har fel.

Anna Lind påpekade som utrikesminister vid upprepade tillfällen att Sveriges dåvarande hållning var att det krävdes FN-mandat för fredsframtvingande åtgärder.

I EU-valet går också socialdemokraterna fram med ett gemensamt valmanifest i Europa som andas ökad militarisering och överstatlighet på området säkerhetspolitik. Däremot talar det europeiska manifestet enbart om vad jag tolkar som fredsbevarande (peace-keeping) insatser när man önskar mer aktivitet från EU, inom FN-stadgans ramar, som det heter. Alltså inte om fredsframtvingande åtgärder.

Varför de svenska socialdemokraterna nu lämnar sin tidigare linje och t o m verkar vilja driva EU:s roll i säkerhetspolitiken ännu längre än övriga socialdemokrater i Europa är för mig fullständigt obergripligt. Irakkriget genomfördes utan FN-mandat, är det den typen av aktioner som de svenska socialdemokraterna vill se EU genomföra i fortsättningen? En intervention i Vitryssland – Europas sista diktatur – står i så fall kanske högt upp på listan.

Att legitimera i förväg att en regional över-statlig makt som EU skall få kränka suveräniteten hos enskilda stater anser jag är att skapa större internationell osäkerhet och bidra till instabilitet i det internationella samfundet. Varför de svenska socialdemokraterna vill bidra till en sådan utveckling är för mig obegripligt.

Junilistans svarta får på bokmässan

Igår medverkade jag på Bokmässan i ett samtal kring Junilistans rapport ”Svarta får i EU-parlamentet”. Det var jag och rapportens författare Jan Å Johansson som under ledning av Lotta Fogde kom in i ett riktigt animerat samtal kring europeisk integration och kollisioner mellan nationella normsystem.

Rapporten berättar inte särskilt mycket nytt, mest är det en fråga om en uppräkning av ett antal parlamentarikers tvivelaktiga affärer och för den delen också leverne. Men det var de intrikata frågorna om avsaknaden av diskussion i svensk politisk kring integrationens reella problem och den demokratiska rimligheten i att lägga än mer makt i EU-parlamentet som stod i centrum för samtalet. Det finns demokratiska risker med såväl Lissabonfördraget som med en ökad mellanstatlighet.

Det är inte utan att jag tycker att Junilistans synpunkter och argument i de europeiska integrationsfrågorna borde synas och höras mer i svensk EU-debatt, särskilt nu när såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet börjar antyda att de vill gå från EU-motståndare till att bli EU-kritiska. Risken med Junilistans nya rapport är dock att argumentationen hamnar på personnivå när den så innerligt väl borde föras på principiell nivå.

Margot Wallströms alla självmål

På dagens SIEPS-anordnade seminarium om Lissabonfödraget levererade Margot Wallström det ena självmålet efter det andra. Låt vara att jag definitivt tillhör de starkt EU-kritiska, men även de som gillar EU:s nuvarande utveckling borde vara missnöjda med Margots insatser.

Wallström hävdade att irländarna som röstade nej till EU:s Lissabonfördrag inte förstått frågan och att frågan i vilket fall inte lämpade sig inte för en folkomröstning, men inte nog med det; När EU sysslar med ”rätt saker som migration, klimat och energi” ja då tycker européerna om EU och om Lissabonfördraget menade Margot Wallström! Hon borde skilja mellan form och innehåll. Så länge EU:s politik på dessa områden leder till hårdare regler för flyktingar och invandrare, mer utsläpp och nedsmutsning samt ökad användning av kol och kärnkraft så tänker i alla fall jag motarbeta att EU överhuvudtaget skall syssla med dessa saker.  Fortfarande, nu snart femton år efter medlemskapet tjatar EU-glada socialdemokrater om EU som om det vore en sällskapsklubb där vi alla tyckte samma sak.

Tack och lov har vi en Europaminister som skolats i den tuffa göteborgska statsvetarmiljön – hon konstaterade att EU blir inte relevant bland vanliga väljare förrän frågorna är laddade med politiska konflikter. Vilket de faktiskt är också, om bara alla EU-glada sossar kunde inse det. Tack Cecilia!

Margot ångade oförtrutet vidare och påpekade att EU skulle använda ”internet” mycket mer än nu. Hennes sätt att säga ordet visade att hon inte har en susning om hur nätet eller den virtuella världen fungerar. Nästa påpekande var att det är tråkigt att det inte är fler ”EU-seminarier” och motsvarande debatter i Almedalen. ”EU är ju en del av vår vardag” menade hon och hävdade att EU inte är ett särskilt område utan en del av politiken som helhet. Just det. Och därför skall vi inte heller ha några särskilda ”EU-seminarier”. Dagens seminarium handlade om Lissabonfördraget och det var helt rätt. Mängder av seminarier som behandlat arbetsmarknad eller hälsofrågor har naturligtvis berört EU eftersom EU är del av den politiska verkligheten. Sverige är en del av EU och därmed är EU en del av svensk politi, därför inga särskilda ”EU-seminarier” – var det inte just så du ville ha det Margot?

Befriande var dock att lyssna på juristen Carl Fredrik Bergström som påpekade att Lissabonfödraget inte alls var nödvändigt för EU. Många ting i fördraget kan införas pö om pö och andra saker är inte så viktiga som EU-eliten vill få oss att tro. Han tyckte att Margots framförda uppfattning att Lissabonfördraget inte lämpade sig för en folkomröstning borde föranleda EU att inrätta sig efter de demokratiska spelregler som finns i medlemsländerna. I så fall är det dags för EU att lägga fram sina förändringsförslag i en form som lämpar sig för folkomröstningar, inte klaga på medlemsländernas konstitutionella ordningar.