Trist med överdrifter om högernationalistiska partier i Europa

Det är så trist att vissa skribenter älskar att ropa ”Vargen kommer” oavsett hotbild. Konsekvensen blir politisk vanmakt och en känsla av ödesbestämdhet som sprider sig och är svår att bryta.

Idag skriver Aftonbladet att ”ultrahögern gick rejält framåt i senaste EU-valet” och kryddar med anekdotiska belägg av typen att British National Party fick plats i parlamentet.

Sanningen är att höger-extrema, främlingsfientliga och ultra-nationalistiska rörelser tappade platser i EU-parlamentet efter valet 2009!

I regionalvalen i Frankrike förra månaden fick Front National 9.2 procent. År 2004 hade Front National 12.4 procent i regionalvalen. Ett anekdotiskt belägg som alltså visar motsatsen till Aftonbladets.

Det står alldeles klart att invandringsnegativa, ultra-nationalistiska och främlingsfientliga partier har haft framgångar i Europa sedan 1970-talet. Men att dessa rörelser skulle ha haft våldsamma framgångar i hela Europa just det allra senaste året eller åren är knappast sant.

Det finns inte heller några vetenskapliga belägg för det påstående som framförs i Aftonbladet att det är arbetslösheten som skapar framgång för höger-extrema och ultra-nationalistiska partier. I så fall borde t ex Spanien ha mycket stora sådana partier. Samspelet är betydligt mer komplicerat än så.

Däremot tror jag att Christoph Anderssons bok om ”Från gatan in i parlamenten” om den tyska extrem-högern och om nationaldemokraterna i Södertälje  är utomordentligt läsvärd. Jag har hört radioreportagen åtminstone två gånger.

”Vi följde bara lagen” Om varför flyktingungdomar lämnas vind för våg på Malta

”Vi har att följa Dublinkonventionen, det är den som gäller” säger chefen för Migrationsverkets asylenhet Fredrik Beijer till SvT:s Rapport. Svaret är föranlett av att en oförvägen person som arbetar på ett transitboende åkte till Malta för att dokumentera vad som möter de minderåriga ungdomarna som avvisas. I SvT Rapport fick vi se både bilder och intervjuer med 16-17-åriga pojkar som i praktiken lämnats som hemlösa på gatan efter att ha avvisats från Sverige.

Jag vet att Sverige inte kan ta emot alla världens flyktingar, men de knackar heller inte på vår dörr. Jag vet också att Sverige bundit sig vid Dublinkonventionen genom EU-beslut, men det kan aldrig frånta var och en av oss ett personligt ansvar för vad vi gör. Jag vet också att dessa unga pojkar inte ansetts ha skäl att få sin asylansökan prövad i Sverige, men det kan inte moraliskt rättfärdiga att när de väl är här utsätta dem för inhuman behandling. (Det var oklart i reportaget varför inte Sverige skall pröva ansökan då det rör sig om underåriga. I de fallen skall det land där ansökan lämnas in pröva den enligt Dublin II från 2003. Möjligen var det dock istället fråga om avvisning, men varför då till Malta?)

Dublinkonventionen – alltså principen om första asylland – antogs 1990 under den felaktiga förutsättningen att europeisk migrations- och asylpolitik skulle harmoniseras, eller var tillräckligt harmoniserad, men i praktiken har bundenheten till konventionen som trädde i kraft 1997 bara rättfärdigat en orättfärdig politik. Vi följde bara lagen, det är en sentens som ekar genom historien. Varje gång dyker den upp som någon slags ursäkt för något som vi innerst inne vet är moraliskt fel men som vi ändå förmår utföra.

Det är helt oacceptabelt att personalen inom Migrationsverket skall stå för nationella beslut som vi alla egentligen vet är omoraliska. Dublinkonventionen måste upphöra eftersom den antogs på falska premisser, det går inte att likställa mottagningen för asylsökande i Grekland och Malta med den i Norge eller Sverige. Och så länge det inte går så finns det ingen som helst moralisk halt i beslut som i praktiken utvisar trasiga tonåringar, som inte får någon skolgång, som är skilda från sina familjer och som inte ges en möjlighet att skapa stabilitet.

Inget talar för att Grekland och Malta t ex kommer att skapa en ny mottagningspolitik för asylsökande. Sverige bör därför medverka till att Dublinkonventionen rivs upp så att den här typen av avvisningar upphör. Tills dess bör Sverige strunta i verkställigheten av dessa avvisningar.

Cecilia Malmström var det självklara valet

”De flesta hade räknat med” någon annan som kommissionär än just Cecilia Malmström. Det skriver Henrik Brors i DN idag onsdag (ej på nätet). Han hävdar att moderaterna aldrig skulle ge bort posten samt att ”den tyngste” politikern på den internationella arenan (Carl Bildt) skulle nominerats för att i kraft av det också få en tung post. Brors drar därför slutsatsen att Sverige redan vet att vi inte får en ”tung” post och därför nomineras Cecilia Malmström.

Fel på många punkter, skulle jag säga. Efter Carl Bildts Rysslands-debacle under Georgienkriget hade det varit omöjligt att släppa fram honom som EU:s utrikesminister (och han hade inte nöjt sig med mindre). Att Bildt dessutom är ”tung” på den internationella scenen är inte samma sak som ha möjlighet att få inflytande på den europeiska arenan. Bildt reser hellre från Kina till Indien till USA än stretar på med Turkiet-frågan i EU eller hanterar konflikten mellan EU:s södra flank som tar emot flyktingar och dem som inte låtsas om problemet. Carld Bildt är ingen problemlösare, han är diplomat. Vilket inte är den bästa bakgrunden i EU.

Att moderaterna väljer att nominera Cecilia Malmström har nog mindre att göra med att hon är folkpartist och mer med att hon är en av de få i den svenska regeringen som verkligen har ett grepp om EU som ett politiskt system in spe och som ser Europafrågorna utifrån ett litet mindre stockholmskt/svenskt perspektiv än många andra. Folkpartiet är dock det klart mest EU-entusiastiska partiet i Sverige. Att en borgerlig kommissionär kommer från folkpartiet är därför ganska rimligt. Att denna utnämning dessutom ger lite goodwill gentemot de mindre kamraterna i regeringen gör bara Reinfeldt än mer säker på det lyckade i sitt val.

Att Cecilia Malmströmär en av de absolut mest meriterade politikerna i regeringen är också något som tycks försvinna bakom alla slipsar och kostymer. Hon doktor i statsvetenskap och skrev sin avhandling om regionala partier och deras inflytande i Europa, med särskild tonvikt på Spanien och Italien. Hon har forskat om svensk och europeisk migrationspolitik och om europeisk terrorism. Hennes lärdom inom europeisk politik är betydligt större än regeringskollegernas. Dessutom besitter hon ett ovanligt stort kontaktnät i EU:s många länder sedan sin tid som en mycket aktiv EU-parlamentariker. Att hon dessutom talar sex europeiska språk – och inte haltar fram på engelska överallt – kommer att öppna många dörrar. Hon har också lätt att knyta nya kontakter.

Cecilia är en av de ytterst fåtaliga svenska politiker som kan kallas europeisk i ordets kontinentala mening. Hon är som klippt och skuren för kommissionen. Brors har missbedömt inte bara kompetensen hos denna professionella kvinnliga politiker utan också vilken kompetens som faktiskt är central för en kommissionär.

Bojkottvapnet är uddlöst idag

EU:s ministerråd har beslutat om utökade sanktioner mot Burma i form av individuella sanktioner, t ex mot de domare som medverkade i rättegången mot Aung San Suu Kyi. I den internationella politiken har bojkotter och sanktioner varit förhållandevis vanliga, och sedan ett antal år när forskningen påvisat effekten av individuella sanktioner är det oftast dessa som använts. Ibland startar också folkliga bojkotter som t ex mot israelisk frukt från Västbanken eller genmodifiderad mat.

Under folkrättens heydays på 1950- och 1960-talen var nationalstatligt baserade aktioner mer effektiva än i vår transnationella värld. Efter den kommunikationella revolutionen har den nationalstatliga maktbasen urholkats, vilket påverkar både den som proklamerar sanktioner och den som är utsatt för dem. Vapnet är helt enkelt ganska uddlöst idag.

Ändå är det få bojkotter som kan anses ha varit verkligt effektiva, i alla fall inte när de utgjordes av statliga aktioner. Den svenska linjen mot Grekland omvärderades t ex och under senare år skulle Olof Palme använda den hemkallade ambassadören som exempel på hur man inte skulle hantera diktaturer. Inte heller föll Sovjetunionen genom bojkotter eller sanktioner utan istället via transnationella idéer som penetrerade järnridån så till den milda grad att den åtminstone delvis kom att monteras ned inifrån under Michail Gorbatjov.

När Obamaregimen nu inlett en ny strategi mot Burma, och faktiskt fått med sig en egen medborgare hem samt fått träffa den sedan många år frihetsberövade Aung San Suu Kyi, så visar det en mycket bättre väg för att riva diktaturer. Att Bushregimen trodde sig kunna införa demokrati genom våld var åtminstone delvis en logisk följd av tankarna om sanktioner och isolering. Möten och samtal hade också effekt i Nordkorea. Men, att pressa diktaturer genom samtal, dialog och möten är mycket mer krävande än att bojkotta. EU har valt bojkottvägen. Hur hade läget kunnat vara i Zimbabwe, Eritrea eller Kuba om stormakterna konsekvent istället valt dialogens väg? Att återkommande begära möten, träffar och förhandlingar skapar till slut personliga band, lojaliteter och förskjutningar i världsbilderna. Att stänga ut, isolera och vända ryggen åt förstärker diktaturens föreställning om sin förträfflighet och lämnar det lidande folket i sticket.

Om EU skall ha en utrikespolitik värd namnet så borde den kunna åstadkomma mer än sanktioner. Sanktioner som f ö antagligen inte rör de burmesiska domarna i ryggen.

EU ser inte Afrikas möjligheter

I den alltid lika läsvärda tidskriften ”Jeune Afrique” refereras och kommenteras den amerikanske presidenten Barack Obamas resa till och tal i Ghana i juli i år. I sin ledare diskuterar Béchir Ben Yahmed relationen mellan Obamas budskap till Afrika-söder-om-Sahara och det budskap som Kina och Europa sänder.

BBY poängterar att Obama lägger både kraften för och bördan av förändring hos det afrikanska folket självt. Från Kina är budskapet istället att man vill exploatera vad som finns under jorden eftersom Kina har ”dollar och arbetskraft”. Europa meddelar allt oftare att man vill ”köpa de produkter som vi har behov av, till vårt pris och att få, alltid till vårt pris, få sälja våra produkter”. Från Kina alltså ett helt a-politiskt budskap som bara handlar om pengar och resurser, och från Europa ett helt a-politiskt budskap som  bara handlar om pengar och resurser. Vad säger då Obama?

Obama riktar sig till Afrikas unga, talar om hopp och om en framtid som ligger i deras händer. Han talar om starka institutioner, inte starka män, och om en demokrati som presterar mer än ”några val då och då”. Han talar om folket och om att det är dags att lägga kolonialismen bakom sig. ”Afrikaner som kommer till USA lyckas väl, varför gör de inte det i Afrika?” Afrika är rikt på resurser, i alla avseenden, säger han. Vad som behövs i Afrika är stabila politiska institutioner,  infrastruktur, utbildning och hälsovård – med det kan man förändra ett samhälle. Och, menar Obama, allt detta ligger i afrikanska händer.

Tänk om EU och Europa kunde intressera sig för Afrika på ett konstruktivt sätt. I Sverige och många andra europeiska länder är Afrika fortfarande en kontinent med svältande barn och människor utan egna förmågor. EU föredrar att förstärka gränspolisen Frontex framför att stödja t ex den politiska kampen i Västsahara eller oppositionen i Sydafrika. 

Som på alla kontinenter finns självklart lidandet där – men Afrika är framförallt en kapabel, resursstark och livskraftig kontinent.

Kommer Piratpartiet att splittras?

Under politikerveckan i Almedalen har jag sett pirater mer eller mindre överallt och deras entusiasm är onekligen smittande. Rick Falkvinge twittrar från seminarier, ungpirater ställer impertinenta frågor och Christian Engström talar oavbrutet i telefon i olika gathörn. Men hur skall det gå sedan?

Piratpartiet är ett liberalt parti. På den auktoritära-liberala dimension som ofta används bland franska statsvetare scorar piraterna högt på den liberala sidan medan t ex Kristdemokraterna får höga poäng på den auktoritära sidan. Piratpartiet är dock måna om att inte välja mellan höger och vänster, en dimension där de inte alls är lika lättplacerade. Det var därför följdriktigt att Piratpartiet också valde den gröna gruppen i EU-parlamentet.

Nya partier utefter de gamla skiljelinjerna har genomgående haft svårigheter. Men vid sidan av de traditionella skiljelinjerna i europeisk politik menar jag att vi ser två nya knoppande skiljelinjer. Partier som bildas utefter dessa har en större möjlighet att få varaktig framgång. En av de nya skiljelinjerna kan skönjas mellan de transationella nätverk som främjar universella rättigheter och över-nationella värden å ena sidan och de grupper som står för en mer nationalistiskt sinnad politik. I Sverige är det troligen Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna som står på varsin sida om denna skiljelinje.

Den andra nya skiljelinjen kan anas mellan frihetliga grupper som uppfattar utvecklingen av kunskap, kultur och bildning som en gemensam nyttighet å ena sidan och de som förträder uppfattningen att utvecklandet av kunskap, kultur och bildning kräver en marknad för individer att agera på. Och det är här Piratpartiets eventuella svårigheter kan dyka upp.

Piratpartiet är otvetydigt ett parti som mobiliserar på grundval av den tänkta skiljelinjen kunskap-marknad. Men den skiljelinjen motsvarar ännu inte de krav man brukar ställa på en mobiliserad dito. Nämligen att det finns en social bas, en tydlig värdeskillnad och grupper som identifierar sig med respektive sidor av skiljelinjen. Jag skulle säga att Piratpartiet just nu (i EU-valet) har mobiliserat den sociala basen för skiljelinjen Kunskap-Marknad men att den värdeskillnad som skiljelinjen implicerar ännu inte kommit till uttryck.

Jag misstänker att när/om Piratpartiet måste bekänna färg (i bildlig mening) så kan dels tiden ha gått så långt att skiljelinjen inom den sociala basen öppnat sig mera, dels kan denna motsättning mellan gemensam nyttighet och marknadsmodellen komma att sätta partiets ideologi på svåra prov.

Relationen mellan Piratpartiet och skiljelinjen Kunskap-Marknad är interaktiv. Piratpartiet mobiliserar skiljelinjen, men skiljelinjen påverkar också partiet. Piratpartiet kan (av bara farten) hamna med ett ben på var sida. I så fall blir det en svår prövning för partiet och risken att splittras är överhängande.

Om detta har jag och Ulf Bjereld skrivit i boken ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (2008) och vi fortsätter att arbeta med samma frågor i den kommande boken ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” med utgivning 2011.

Skicka goda förhandlare till EU-parlamentet den 7 juni!

Det är inte konstigt alls att svenska folket, och många andra, känner tveksamhet över att rösta i EU-parlamentsvalet. När EU-parlamentarikerna Anna Hedh (s) och Christopher Fjellner (m) försökte diskutera politik i SvT Agenda i söndags var det trevande och de tog båda för givet att ställningstaganden av moderpartiet i Sveriges gällde också i EU-parlamentet. Vilket de uppenbart inte alls gjorde. I brist på annat mätbart inflytande undersöker svensk press antalet inlägg i talarstolen, röstförklaringar, kommittér och rapporter. Och då vinner Carl Schlyter (mp). Ingen skugga över Schlyter men frågan än om det är han som haft störst inflytande över de 70 procent av svensk lagstiftning som processas igenom parlamentet.

Charlotte Cederschöld (m) som suttit många år i EU-parlamentet påpekade i helgens SvD att den som är bäst förhandlare vinner i EU-parlamentet. Svenska folket skall skicka sina bästa förhandlare till Bryssel, tyckte hon. Jag tycker det ligger mycket sanning i hennes ord.

EU-parlamentet är inte den typ av folkförsamling som vi vanligen förknippas med ett parlament. På statsvetenskapliska är ett parlament ett representativt urval av medborgare från ett visst demos/folk som – normalt uppdelat på olika poltiska grupperingar – avgör regeringsmakten i det politiska system vilket ledamöterna representerar. Regeringsmakten vilar således på det folkvalda flertalet i parlamentet. Och det är i parlamentet makten ligger. I parlamentet stiftas lagar och antas regeringens propositioner. Inget av detta stämmer för EU-parlamentet.

EU-parlamentet avgör ingen regeringsmakt, EU-parlamentet är inte lagstiftningsmakt och EU-parlamentets ledamöter representerar inte ett enhetligt politiskt system. Den yttersta politiska makten i EU ligger hos en uttalat opolitisk domstol. Och som alla vet är ”opolitisk” i dessa sammanhang alltid detsamma som ett gynnande av status quo. (Notera dock att parlamentet godkänner kommissionen och budgeten)

I EU-parlamentet är det istället nationella och regionala värderingsmönster som skall jämkas med ideologiska. På så sätt kan en hel hög svenska ledamöter ha samma åsikt om telekompaketet medan deras partifränder i andra delar av Europa har en annan. På samma sätt kan nordeuropéer slåss gemensamt för sakfrågor på tvärs med sina partigrupper. Och mitt i alltihopa går en skiljelinje mellan dem som verkligen gillar EU-projektet och dem som inte gör det.

Någon slags enkel ideologisk genväg är att den 7 juni rösta på det parti som man normalt sympatiserar med. Självklart är det mängder av EU-parlamentsfrågor som har ungefär samma struktur som nationella frågor. Men, och det är faktiskt ett aber, om din ledamot skall kunna få gehör för dina värderingar krävs att vederbörande är en mycket god förhandlare, har en bra position i sin partigrupp och kan skapa allianser över ideologiska gränser när det behövs för att försvara sina värderingar. EU-parlamentet är ett väldigt förhandlingsmaskineri.

Jag skulle gärna se att partierna framhöll de politiska egenskaperna och skickligheten hos sina enskilda kandidater mer än nu. Partierna i det svenska systemet är inte alls lika relevanta i EU-parlamentet. Där är det socialdemokrater, gröna/regionala , vänster/gröna, konservativa, liberala och nationalister som gäller. Fp och C är båda i den liberala gruppen, M och Kd båda i den konservativa. SAP förstås i den socialdemokratiska. Alla dessa är EU-positiva. V finns i den EU-kritiska vänstergröna och Mp i den EU-positiva gröna/regionala gruppen. Jl ingår i den EU-skeptiska självständighetsgruppen.  FI väljer mellan den gröna gruppen och vänstergruppen. Pp väljer mellan den gröna och den liberala. Sd har redan observatörsstatus i den EU-negativa nationalistiska gruppen. En majoritet av besluten i parlamentet avgörs dock genom allianser mellan de konservativa, liberala  och socialdemokraterna. Möjligheten för andra grupper att få inflytande hänger på förhandlingar, förhandlingar och åter förhandlingar.

Alltså, om du vill göra något mer än gå på instinkt när du röstar – kolla in ditt partis kandidater avseende förhandlingsförmåga. Om de redan sitter där, kolla hur centrala de är i sin grupp. Om de inte sitter där, kolla i vilken grupp de hamnar. Betänk vilka värderingar du vill främja i EU och se till att få dit en kandidat som kan stå upp för dem och inte för de svenska partiernas ofta EU-irrelevanta eller EU-oklara ståndpunkter. 

Intressant? Läs mer om EU-parlamentsvalet.