främlingsfientlighet – Sida 3

Inga enkla förklaringar till flyktingattityder

I mina tidigare två poster om SOM-undersökningen 2008 avseende flyktingattityder har jag visat att svenskarna blivit generösare samt att grad av urbanitet, utbildningsnivå och ålder är samverkande faktorer för att förklara attityden till flyktingmottagning. Utbildning är – och har länge varit – den enskilt starkaste förklaringsfaktorn (i meningen förklarad varians) men interaktion med bostadsort och ålder tenderar att skapa varierade mönster inom olika sociala grupper.

Här avser jag att titta lite närmare på klass och kön som förklaringsfaktorer (i statistisk mening) för flyktingattityder. Bland medborgare som definierar sitt hem som ett arbetarhem anser 51 procent att Sverige bör ta emot färre flyktingar, i gruppen som definierar sitt hem som tjänstemannahem är andelen 41 procent, i högre tjänstemanna- och akademikerhem 30 procent och i företagarhem 42 procent. Att klass har betydelse för attityden till flyktingmottagning är således tydligt.

En analys av hur klassbakgrunden samverkar med grad av urbanitet visar emellertid att medborgare i arbetarhem på landsbygden är betydligt mer negativa till flyktingmottagning än arbetarklass i storstäderna. Andelen bland dem i arbetarhem på landsbygden som vill minska flyktingmottagningen är 67 procent medan motsvarande andel i storstäderna är 54 procent. Bland tjänstemän är det istället i mindre tätorter och i storstäder som man är mest negativ till flyktingmottagning (44 procent) medan tjänstemän i större tätorter utanför storstadsområdena är mindre negativa (35 procent).

Att kön har stor betydelse för att förklara attityden till flyktingmottagning är en gammal sanning. Kvinnor har sedan länge tenderat att vara mer generösa till flyktingmottagning än män. I SOM-undersökningen 2008 anser 42 procent av kvinnorna och 49 procent av männen att Sverige bör ta emot färre flyktingar. Skillnaden är ungefär av samma storlek som under tidigare år. Men om vi undersöker hur klass och kön samverkar i formande av attityder till flyktingmottagning så visar det sig att könsskillnaderna minskar bland boende i arbetarhem och ökar kraftigt bland dem i högre tjänstemannahem.

Den grupp som avviker kraftigast är kvinnor i högre tjänstemannahem. Bland kvinnor i högre tjänstemanna- och akademikerhem vill 27 procent minska flyktingmottagningen, att jämföra med 46 procent av männen från samma bakgrund. I arbetarhem vill 54 procent av kvinnorna och 57 procent av männen minska flyktingmottagningen. Könen närmar sig således varandra i arbetarklassen.

Om vi övergår till en analys av hur urbanitet och kön samverkar kan vi se att män och kvinnor i mindre tätorter är nästan lika negativa till flyktingmottagning (48 procent av kvinnorna och 49 procent av männen vill minska) medan skillnaderna mellan könen består på landsbygd, i större tätorter och i storstäder.

Sammantaget kan vi alltså dra slutsatsen att såväl klasstillhörighet som kön interagerar eller samverkar med grad av urbanitet i formandet av attityder till flyktingmottagande.

I den allmänna debatten beskrivs ofta attityderna till flyktingmottagning som ett enkelt resultat av kön, utbildning, klass och urbanitet. Vi vet sedan gammalt att dessa faktorer var och en har mycket stark förklaringskraft på attityderna till flyktingmottagning. Allt annat lika är kvinnor, storstadsbor och högutbildade i akademikerhem de som är mest positiva till flyktingmottagning. Men, vi vet fortfarande lite om på vilket sätt och i vilken omfattning dessa faktorer samverkar.

Slutsaten som bör dras av analyserna är att formandet av attityder till flyktingmottagning är en komplex process och arbetet med att undersöka och bedöma styrkan av socioekonomiska faktorer bör kompletteras med analyser av politiskt mobiliseringspotential, partistrategiska beslut och opinionens bedömningar av nationell integrationspolitik.

Negativa attityder till flyktingmottagning är blott en av många förutsättningar för främlingsfientliga partiers existens. Jämförelser i Europa visar att svensk opinion är absolut mest positiv till invandrare om man jämför med opinionen i övriga europeiska länder. Europas befolkning anser också i allt mindre utsträckning immigrationsfrågorna vara bland de viktigaste politiska frågorna för det egna landet. Varaktiga framgångar för främlingsfientliga partier kräver fler och andra politiska villkor än förekomst av negativa attityder i opinionen till flyktingmottagning.

Större flyktingmotstånd bland unga på landet än i storstäder

Som jag tidigare noterat här så har flyktingmotståndet i svensk opinion minskat till 45 procent (de anser att det är ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar). Att personer med akademisk utbildning är mindre negativa än personer med enbart grundskola har analyserna visat sedan jag började studera flyktingopinionen i Sverige 1991. Men hur påverkas attityden om vi undersöker relationerna mellan utbildning, urbanitet och generationstillhörighet?

Låt oss först titta på hur attityden varierar med urbanitet. I Göteborgs universitets SOM-undersökning 2008 anser 49 procent av dem som bor på landsbygden att det är ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar. I mindre städer är andelen 48 procent, i större städer 44 procent och i de tre storstadsområdena 41 procent. Storstadsbor är således minst negativa och landsbygds- och småstadsbor mest negativa.

Hur är det med utbildningens betydelse då? I SOM-undersökningen 2008 anser 57 procent av dem med endast grundskola att det är ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar. Bland dem med gymnasium eller folkhögskola är andelen 53 procent, med eftergymnasial utbildning men ingen högskoleexamen 40 procent och bland dem med examen från universitet och högskola är andelen 28 procent. Ju högre utbildning desto mindre negativ alltså.

Men om vi undersöker både utbildning och urbanitet, vad händer då? Jo, de allra minst negativa till flyktingmottagning är högutbildade på landsbygden medan de mest negativa är lågutbildade i större städer. Storstadsbefolkning med endast kort utbildning är nästan lika negativa till flyktingmottagning som landsbygdsbefolkning med motsvarande utbildning. Utbildningsfaktorn är alltså en klart starkare förklaring till attityd till flyktingmottagning än om man bor på landet eller i storstaden.

Även generationstillhörighet samverkar dock med urbanitetsgrad. Flyktingmotståndet är starkare bland unga som bor på landet än bland unga som bor i storstaden. Bland personer under 30 år som bor på landsbygden vill 52 procent ta emot färre flyktingar medan andelen i samma åldergrupp i storstäderna endast är 35 procent. I gruppen över 60 år är dock storstadsboende mer negativa till flyktingmottagning än samma generation på landsbygden. Bland dem över 60 år har det överhuvudtaget liten betydelse om man bor på landet eller i staden, attityden är likartad. Bland dem under 30 är det istället drastiska skillnader – unga på landet är avsevärt mer negativa än unga i storstäderna.

Attityden till flyktingmottagning förklaras därmed framför allt av utbildningsnivån men urbanitet har stor betydelse för flyktingattityderna i den yngre generationen.

Hela SOM-rapporten ”Svensk Höst” presenteras vid en presskonferens i Göteborg den 7 juli.

Minskat svenskt flyktingmotstånd!

Svensk flyktingopinion har blivit mer generös. I 2008 års SOM-undersökning från Göteborgs universitet har andelen som anser att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar minskat från 49 till 45 procent, medan andelen som inte vill minska flyktingmottagningen har ökat från 26 till 28 procent. Endast vid två tillfällen under de sista två decennierna har svensk opinion varit mer positiv till flyktingmottagning (år 2000 och 2001). Om vi jämför med början av 1990-talet är förändringarna stora – det svenska flyktingmotståndet har minskat radikalt.

Jag har sedan 1991 följt och analyserat svensk flyktingopinion och en analys av 2008 års undersökning publiceras inom kort i SOM-rapporten ”Svensk Höst”. flyktingopinion SOM 1990-2008 Oavsett om vi tittar på dem som anser det vara ett dåligt förslag att ta emot färre flyktingar (alltså är positiva till flyktingmottagning) eller om vi tittar på dem som anser det vara ett bra förslag att ta emot färre flyktingar (alltså är negativa till flyktingmottagning) så är slutsatsen densamma. Svensk opinion är idag mindre negativ till flyktingmottagning än på många år.

Det kan ju tyckas egendomligt att svensk opinion blivit mer generös samtidigt som ett flyktingmottagningsfientligt parti som Sverigedemokraterna fokuserats i mediedebatten och haft lokala framgångar. Men sett över tid har frågan om flyktinginvandring politiserats i opinionen från att ha varit en en-sides-fråga till att bli en två-sides-fråga. Numera finns det politiskt engagemang i frågan på såväl den positiva som den negativa sidan. För 20 år sedan var engagemanget politiserat endast på den negativa sidan.

I alla partier utom Centerpartiet har opinionen blivit mer positiv till att ta emot flyktingar. Som vanligt är det Miljöpartiets och Vänsterpartiets sympatisörer som är mest positiva till att ta emot flyktingar medan Moderaternas sympatisörer är de mest negativa. Utbildningsnivå är på samma sätt som alltid den enskilt starkaste förklaringsfaktorn till flyktingattityd – ju längre utbildning och högre utbildningsnivå desto mindre negativ. Värt att notera är att ålder har kommit att betyda allt mindre som förklaring till flyktingattityd.

Klass, kön och urbanitet är däremot förklaringsfaktorer som är värda att undersöka, vilket jag också kommer att göra i kommande poster.

Bristande analys av europeisk populism

Redan på valnatten reagerade jag på de tvärsäkra uttalanden i SvT:s valvaka och även bland andra kommentatorer som ansåg att EU-parlamentsvalet varit en framgång för högerextrema/populistiska/främlingsfientliga partier. Faktum är ju att dessa partier – en brokig samling – gått både fram och tillbaka.

Jag roade mig med att leta upp mediekommentarerna efter valet 2004. Precis som förväntat ansågs även då främlingsfientliga och populistiska partier ha gjort stora inbrytningar. Varningar om deras stora inflytande på EU-politiken utfärdades. Det lät ungefär som efter det här valet, skulle jag säga.

Det finns ingen anledning att förringa högerextrema partier i Europa. Men det finns i den svenska debatten en påträngande brist på kall analys och djupare förmåga att förstå fenomenet högerextremism och populism. Antingen är det den oresonliga skräcken för dessa rörelser, medielogikens längtan efter alarmism, brist på kunskap och analys eller kanske en förfärande historielöshet som skapar en debatt kring dessa partier, stämningar och rörelser som inte hade accepterats om det rört hembygdsföreningar eller näringsliv.

På vilket sätt behöver vi Sverigedemokraterna?

Sverigedemokraternas ursprung i den rasistiska BevaraSverigeSvenskt-rörelsen (BSS) flyter nu åter upp genom P1-programmet Kalibers wallraffande granskning.

Jag tycker inte det är något oväntat som hörs på de inspelningar som förmedlas och inte heller är jag förvånad över SD:s problem med att få styr på en hel del av sina medlemmar och förtroendevalda. Ett partis födelsemärke tenderar att följa det. SD härstammar, till skillnad från högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet, från en svensk rasistisk rörelse. Möjligen har det faktum att Danmark och Norge var ockuperade av nazisterna haft en betydelse för hur deras missnöjespartier formerats.

Vad som skrämmer mig är dock när etablerade journalister påstår att Sverigedemokraterna pekar på viktiga problem med invandringen som t ex bostadssegregationen. Jag blev mycket förvånad över att i gårdagens Medierna höra journalisten Ulrika By på DN ge Sverigedemokrater, vilka uttrycker sig ”på gränsen till rasistiskt” som hon säger, beröm för att de påpekar att det ”är ett problem att vi har hårt segregerade bostadsområden” där det ”utvecklas en utanförskapskultur” och att ”vissa kulturer har en annan syn på våld”.

För mig är det ett mycket märkligt påstående, särskilt från en journalist. På vilket sätt behöver det svenska samhället Sverigedemokraterna för att veta att bostadssegrationen är ett problem? Alla svenska parlamentariska partier har för länge sedan insett att bostadssegregation och diskriminering är en viktig orsak till invandrade människors svårigheter att etablera sig i Sverige. Ingen behöver SD för att förstå det. Problemet är att implementera goda lösningar.

Det blir lite som att ge Kim Il Sung förtjänsten av att påpeka att USA:s kärnvapen är ett hot eller Sovjetunionen förtjänsten av att påpeka att kapitalismen har avsigsidor.

Intressant? Läs mer om Sverigedemokraterna

Fel taktik mot Sd

I Norge räknar Fremskrittspartiet under Siv Jensen med att kunna bilda regering tillsammans med Höyre under Erna Solberg efter valet 2009. Ett av de ting som står högst upp på den politiska agendan då är att sälja ut de statliga bolagen – alltså samma politik som den svenska borgerliga regeringen nu ägnar sig åt. I Norge har apoteken redan privatiserats, en process som få menar är någon succé. Ett fåtal stora oligopol har lagt under sig hela apoteksmarknaden. Det norska fremskrittspartiet har många strängar på sin lyra, och är nu Norges största parti i opinionsmätningar, men kan närmast beskrivas som ett klassiskt borgerligt missnöjesparti.

I Sverige har sverigedemokraterna vuxit i opinionsmätningarna under sommaren 2008. Sd kan knappast jämföras med fremskrittspartiet, några utförsäljningar av statens tillgångar står t ex knappast på agendan för sd. Istället är sd ett enfråge-parti (invandringen) som försöker skaffa sig en bredare politisk palett i syftet att konkurrera om borgerliga missnöjesväljare och att försöka dra upp politiskt oengagerade från soffan.

Flera av de etablerade partierna säger sig vilja motarbeta sd och förhindra att partiet kommer in i Riksdagen. Märkligt nog agerar de, i någon slags panik, helt i motsatt riktning.

Forskningen om europeiska främlingsfientliga partier är numera ganska omfattande. Hittills har inte så oerhört många generella slutsatser kunnat dras eftersom de främlingsfientliga partierna i allmänhet lever i en slags parasitär symbios med de existerande partisystemen, och dessa skiljer sig förhållandevis mycket åt t ex mellan östra och västra Europa. Demokratins genombrottsår är en av de faktorer som bestämmer var i partisystemen de främlingsfientliga hamnar. I västeuropa har vi gamla partisystem som frusit i sin form medan i östra europa formas partisystemen fortfarande och demokratin är bara ett par decennier gammal.

Men, de saker som forskningen om de främlingsfientliga partierna kommit fram till som temporära sanningar är att de gynnas av att 1. göras till officiella samtalspartners av övriga etablerade partier, 2. det skapas breda koalitioner för att hålla de främlingsfientliga utanför, 3. partisystemet saknar en tydlig demokratisk konservativ kraft och 4. göras till föremål för konflikt mellan de etablerade partierna. Troligen gynnas de främlingsfientliga partierna också av att uppmärksammas i pressen i exkluderande termer, särskilt gäller detta lokalt.

De svenska partierna håller nu på att göra alla de fyra saker som i Sverige gynnar Sverigedemokraterna. Mona Sahlin debatterar med dem i TV, det spekuleras i att efter valet 2010 skall en blocköverskridande koalition hålla sd utanför inflytande, moderaterna släpper högerflygeln och blir ett mittenorienterat parti och Mona Sahlin och Maria Wetterstrand använder sd som anklagelser mot den borgerliga regeringen. Medierna uppmärksammar dessutom allt detta och lyfter fram sd just som exkluderade – trots att det är just vad inte längre är. När Fredrik Reinfeldt idag (enligt ekot) också meddelar att man skall tala mer om integrationsproblemen – och tydligen i de termer som sd talar om den – är det ett självmål som heter duga. Båda sidors ledare går härmed rätt in i sd-fällan.

Under förutsättning att partierna faktiskt anser att målet att motarbeta sd är högre prioriterat än andra partipolitiska mål så är de strategier som används fullständigt kontraproduktiva.

Social demokrati som ideologi behövs

I sin bok ”The primacy of politics” beskriver den amerikanska samhällsvetaren Sheri Berman hur ideologin ”social democracy” växte fram som ett svar på den kapitalism som under modernitetens genombrott på 1920-talet inte visade sig kunna ge medborgarna den trygghet och stabilitet som många liberaler trott. Som ett annat svar på samma fråga växte ”national socialism” fram. Berman visar med elegans hur den svenska socialdemokratin lyckades utmanövrera nazistiska idéer medan den tyska inte lyckades med samma sak. Men, och än viktigare, hon påpekar att ”social democracy” inte är någon halv-marxism eller halv-kapitalism. Istället var den ett demokratiskt svar på det elände, fattigdom och bristande tillit som laissez-faire-kapitalismen skapat särskilt i ett urbant proletariat. Nazismen svarade på samma fråga, det var ingen slump att man använde samma ideologiska term ”socialism”, men nazismen var inte beredd att verka inom en demokratisk ram.

Dagens europeiska främlingsfientliga partier är ett svar på stabilitetsförlust många medborgare upplevt under de senaste 20 åren. Välfärdssamhället har visat sig ha allt svårare att hantera de behov som växer fram. Om inte en ny ”social democracy” kan ge ett svar på välfärdens brister så kan nationalistiska, isolationistiska och inskränkta idéer växa sig starkare. Den borgerliga regeringens angrepp på den generella välfärden krattar därmed manegen för bruna och svarta krafter. En hittills handlingsförlamad socialdemokrati tycks låta detta ske.

Läs också Katrin Kielos i Fokus. Hon kräver samma förnyelse som Berman gör i slutkapitlet i sin bok.