Etikett: populism

Skandinavisk högernationalism: Mer mångfald än homogenitet

För snart fyra år sedan sände jag in det första kapitelmanuskriptet med titeln ”Scandinavian right wing parties: diversity more than convergence”. Igår förmiddag anlände den färdiga boken: ”Mapping the extreme right in contemporary Europe. From local to transnational” under redaktörskap av Andreas Mammone, Emmanuel Godin och Brian Jenkins och utgiven på Routledge. Om vi bortser från att det tagit tid är jag mycket nöjd både med boken som helhet och min egen analys av likheter och skillnader mellan de skandinaviska ländernas mobiliseringsmönster avseende högernationalistiska rörelser. I internationell litteratur ses ofta Skandinavien som en region, och numera även Norden, medan jag försöker peka på de olikheter som trots allt varit avgörande i våra länder.

I mitt kapitel framhåller jag att Sverige fortfarande bara har en kort period med högernationalistiska eller populistiska partier i Riksdagen, medan Danmark och Norge har en längre sådan historia. Jag pekar också på att det danska och norska partiet har sina rötter i en liberalpopulistisk tradition, medan det svenska har sina rötter i en renodlat nationalistisk rörelse med starka främlingsfientliga och rasistiska inslag. En annan skillnad är att i Sverige har inte den främlingsfientliga retoriken eller anslaget använts av andra partier än just Ny Demokrati och Sverigedemokraterna medan i Danmark övriga partier har gått Dansk Folkeparti till mötes. Det är också tydligt att attityderna i Sverige är mindre nationalistiska och mindre negativa till invandring och invandrare än i Danmark, men även i Norge.

I min avslutande diskussion pekar jag på behovet av att titta på den möjlighetsstruktur som de främlingsfientliga och/eller högernationalistiska partierna erbjuds i olika länder. Sådana partier är inte ett enkelt resultat av rasistiska eller främlingsfientliga attityder och inte heller av en invandring som är si eller så stor. Istället är det de möjligheter till mobilisering som dessa partier erbjuds som borde vara i fokus. Varje partisystem, nationell historia och klassmönster griper in i samtidens frågor och politiska agenda. I Sverige är de främlingsfientliga/högernationalistiska tankegångarna isolerade till specifika grupper utan auktoritativ tillgång till den politiska agendan och här återfinns också sedan 1990-talet en motmobilisering mot främlingsfientlighet och rasism.* I dessa avseenden skiljer sig Sverige från Danmark men också från Norge.**

Två ting som jag menar är underutforskade är dels de högernationalistiska/populistiska partiernas faktiska politik och ideologi, dels de historiska förutsättningar för att mobilisera motstånd mot migration i olika länder/stater. Här hoppas jag kunna gå vidare mot nya forskningsfrågor.

 

* Detta är skrivet före valet 2010 då Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen.

** Detta är skrivet före Anders Behring Breiviks dåd i Norge den 22 juli 2011.

 

Medielogik ett sätt att bryta stigmatisering för populistisk radikalhöger

Hur skall vi gå till väga för att förstå och förklara de populistiska högerradikala partierna uppkomst och framgång? I min förra post redogjorde jag för och diskuterade Cas Muddes definitioner av populistisk högerradikalitet. Här är platsen att klargöra lite kring hur vi bör förklara den.

Cas Mudde pekar i sin bok ”Populist Radical Right Parties in Europe” att mycket blir fel redan när vi tänker oss att dessa partiet har ett enda elektorat (väljargrupp). Inget annat parti anses bygga sin överlevnad på en viss grupp väljare. Visst finns det för varje parti en grupp av kärnväljare, och dessa gäller det för partiet att behålla och integrera. Men framför allt är attraktiviteten hos den populistiska högerradikaliteten avhängig vad som kallas ”den politiska möjlighetsstrukturen” i det enskilda landet. Den populistiska högerradikaliteten är mer än andra partier en frukt som blommar på det moderna medie- och opinionssamhällets träd, och blir följaktligen också mindre enhetlig än t ex europeisk socialdemokrati eller kristdemokrati.

Många debattörer menar att främlingsfientliga attityder är avgörande för framgången för ett populistiskt radikalt högerparti. Så är det inte alls, som Mudde också påpekar, även om en sådan attityd är en nödvändig faktor för framgång. Främlingsfientliga attityder finns spridda i alla europeiska länder men den intrikata frågan är när väljarna gör den attityden till grund för sitt partival. Att göra främlingsfientlighet till grund för partival avgörs både av ideologiska motiv och strukturella förhållanden.

Mudde konstaterar att samhällen där den populistiska radikalhögern är ”kulturellt stigmatiserad” (alltså möter brett politiskt motstånd i samhällsdebatten) där har populistiska radikalhögerpartier sämre förutsättningar än i länder med ett mer gynnsamt intellektuellt klimat. Här talar vi inte om vad den kulturella eliten tycker om partiet ifråga utan istället om hur accepterat det är i vänkretsar och på debattsidor att uttrycka stöd för ett populistisk radikalt högerparti.

En  kulturell stigmatisering gör att färre ”vanliga väljare” känner sig attraherade av partiet medan fler extremister dras till det. (Vi talar här om den teoretiska bakgrunden till extremism ö h t men det är en annan diskussion.) Resultatet blir en ond cirkel som driver partiet allt längre bort från politikens mitt. Det är därför av avgörande betydelse för ett populistiskt högerparti att uppnå acceptans för sin agenda och sina grundläggande idéer via medier, debattsidor, andra partier och folkrörelser.  Först då har pariet en möjlighet att bryta sig ur den stigmatiserade rollen och bli ett tänkbart alternativ för den vanlige väljaren.

Ett populistiskt radikalt högerparti gynnas mycket av den s k medielogiken, menar Mudde, särskilt i länder där kommersiell media sätter agendan. I sådana länder uppstår en s k medial populism som bygger på personalisering, känslomässighet och en stark anti-etablissemangsattityd. Något som passar den populistiska radikalhögern som hand i handske.

Muddes huvudsakliga slutsats är dock att många forskare fokuserat alldeles för lite på partiernas egen förmåga att forma sin omgivning. En lärdom som han bygger på Stein Rokkans och Seymour Martin Lipsets arbeten men inte själv teoretiskt vidareutvecklar. De populistiska radikala högerpartiernas förmåga och möjlighet att presentera sin ideologi via medierna är särskilt viktig för att uppnå ett väljargenombrott medan partiets eget propaganda arbete är viktigare för att bibehålla framgångarna. I det avseendet är en stark partiorganisation särskilt viktig för dessa partier som i mångt och mycket verkar i en fientlig omgivning.

Förste steget till framgång är därför att bryta den kulturella stigmatisering som jag nämnde ovan – något som medierna är det viktigaste verktyget för. Kan partiet också få övriga partier att gå dem till mötes genom att ta upp deras agenda så är det så mycket bättre. Ju mer det pratas om de populistiska radikalhögerpartierna, och om deras frågor, desto bättre är det helt enkelt.

De populistiska radikala högerpartierna är partier som önskar ”rena” det egna landet i olika avseenden och som menar sig stå för de värden som andra partier förrått och/eller övergivit. Om man vill stänga ute den populistiska radikalhögern genom ovanliga koalitioner och andra spelregelförändringar biter man sig i svansen – det bevisar den konspiration som den populistiska radikalhögern bygger sin politik på, nämligen att alla andra partier har förrått folket och landet ursprungliga värden.

Muddes bok är mycket läsvärd och tankeväckande. Jag saknar dock ett teoretiskt anslag kring vilka mekanismer som bär fram extremism och högerradikalitet öht. Han använder mycket tid på att motbevisa teser som inte är särskilt underbyggda från början och mindre tid på att utveckla de resonemang kring studier på mellannivåer som han föreslår som en väg framåt.

Själv menar jag att vi bortsett från de geografiska och sociala platsernas betydelse för ideologisk och politisk mobilisering. Vi vet empiriskt alldeles för lite om varför SD uppkom i Skåne och Blekinge (även om vi vet en del om varför de fick framgångar), hur den bräckliga belgiska nationalstaten samspelat med Vlaams Belang och hur Front National var beroende av det franska kolonialväldets fall. För att ta några spännande utmaningar inom området.

Därmed är diskussionen om Cas Muddes bok avslutad. Läs den gärna själv!

Vad är ett populistiskt radikalt högerparti?

Vad är ett populistiskt radikalt högerparti? Många är de som tagit sin utgångpunkt i statsvetaren Cas Muddes skrifter, och kanske särskilt hans ”Populist Radical Right parties in Europe” som kom 2007. Mudde har delat upp sin empiriska analys i två huvuddelar, en om partierna i sig och en om förklaringar till deras framgångar. Jag väljer att i en första post uppehålla mig vid ett par av de intressanta aspekter som Mudde framhåller i den första delen. Fortsättning följer senare.

Mudde diskuterar om man bör välja en minimi-definition eller istället försöka maximera det område som definitionen skall omfatta och fastnar i huvudsak vid det förstnämnda. Han lyfter fram (på engelska) nativism, authorianism och populism. När det gäller det sistnämnda menar han att populistisk radikal höger och icke-populistisk radikal höger är en viktig distinktion som ofta förbises. Om detta är jag helt enig med honom, och vill gärna tillägga att flera radikala högerrörelser har blivit populistiska efter att ha grundats som icke-populistisk radikalhöger, däribland franska Front National. Den radikala högern är ideologiskt föränderlig och en spegel av den nationella politiska kulturen. Populism är en ideologisk komponent som också kan återfinnas i andra politiska läger. Det är som Mudde betonar kombinationen av dessa tre som utgör den ideologiska kärnan i vad vi bör kalla populistisk radikal höger. (För djupare diskussion av varje enskilt begrepp se kap 1 i Muddes bok.)

Kanske är begreppet nativism det som är svårast att greppa på svenska. Begreppet ringar in en idévärld som bygger på en naturgiven nation, yttre fiender med andra etniska/kulturella mönster och inre fiender som vill förråda den sanna nationen. Vi talar om en särskild form av nationalism, alla nationalistiska partier är absolut inte nativistiska.

Mudde diskuterar ett antal missuppfattningar om den populistiska radikalhögern varav jag upplever att flera är perifera eller bygger på Muddes egna skeva läsningar av litteraturen. Men vad han betonar, som jag tycker är ett osynligt perspektiv i svensk debatt, är motsättningen kring demokratin.

Många debattörer menar att den populistiska radikalhögern skiljer sig från alla andra partier avseende människosyn eller mänskliga rättigheter. Den typen av argument är dömda att falla på hälleberget eftersom de mänskliga rättigheterna för flera av dessa partier är centrala ideologiska element t ex i termer av yttrandefrihet eller medborgerliga rättigheter. Istället är det synen på demokrati som skiljer de här partierna från huvuddelen av övriga parlamentariska partier. Den populistiska radikalhögern omfattar inte den liberala demokratin, istället har den en demokratisyn som betonar majoritetsväldet, homogeniteten och personbundenheten. Partierna menar också att politiken har primat över alla andra frågor – med detta menas att politiken är viktigare än ekonomin, rättstaten och marknaden. Som Mudde uttrycker det:

the whole party family supports an ethnocratic regime with strong authoriatarian and plebiscitary elements. This essentially monist interpretation of democracy is att odds with some fundamental aspects of liberal democracy. (s 155)

Om det finns en klyfta mellan den populistiska radikalhögern och övriga parlamentariska partier så handlar den alltså om demokratisyn. Dessa partier hotar inte demokratin som sådan, men de utgör en utmaning mot den speciella form av demokrati – den liberala demokratin – som blivit den normgivande i Europa. Den liberala demokratin bejakar minoritetsrättigheter oavsett majoritetsuppfattningar, den bejakar pluralism och den bejakar intressekonflikter. Det är dessa element i demokratiuppfattningen som utmanas av både den populistiska och den icke-populistiska radikalhögern. Ju mer liberal demokrati desto mer systemhotande blir radikalhögern, ju mer etniskt homogen och majoritetsdriven demokrati desto mer system-stödjande blir radikalhögern.

För den som vill läsa mer rekommenderas varmt alltså Cas Mudde ”Populist radical right parties in Europe” Cambridge University Press, 2007. Uppföljande poster kommer också på denna plats. Jag är på flera punkter inte alls överens med Mudde – kanske beroende på att mitt perspektiv bygger på partiteori och empiriska studier av etablerade europeiska högerpartier sedan 1950-talet medan Mudde börjar direkt i studiet av extremism och av de demokratiska transitionsprocesserna i Östeuropa. Men till detta återkommer jag.

Valet i Norge – fyra eller åtta år till?

Efter en, får man nog säga, kväll och natt med väldigt osäkra resultat landade slutligen den norska regeringen åter på sina taburetter. Jag tillhör dem som tror att det faktiskt har betydelse för svensk politik, inte bara därför att det finns ett symbolvärde i att en röd-grön allians lyckats erövra och behålla makten i ett land så nära vårt, utan också för att politiska idéer alltid kräver ett visst debattklimat för att utvecklas. Det nordiska samarbetet var länge den svenska socialdemokratins politiska vardagsrum, så är det inte längre (och blir inte igen) men ett visst mått av debatt och diskussion kommer med all säkerhet att äga rum över den s k kölen inför det svenska valet.

Jens Stoltenberg och Erna Solberg är valets procentuella segrare. Stoltenberg för att hans parti faktiskt vann åter flera gamla AP-fästen i Nord-Norge, gjorde ett bra val i Oslo och för att han lyckats bli en enande motkraft på vänstersidan till Fremskrittspartiets Siv Jensen. Erna Solberg för att hon framstod som en pragmatisk borgerlig politiker som var beredd till samarbete om det skulle krävas, och därmed blev en möjlig statsministerkandidat. Att Venstre (liberaler) i princip föll ut från Stortinget (endast två utjämningsmandat) får ses som en effekt av en alltmer polariserad norsk politik. Någon samling i mitten är det inte i Norge! Även Kristeligt Folkeparti gick tillbaka, om än inte lika mycket.

Socialistisk Venstre förlorade mandat och väljare, så blir det ofta för ”juniorpartnern” till det stora partiet i en regeringskoalition.  Samma sak har i mångt och mycket drabbat Kd i Sverige och kanske också Centern. De uppfattas som jämbördiga alternativ till sin större kollega (Arbeiderpartiet resp Moderaterna) och väljarna dras då alltför ofta till den större kollegan.

Redan i boken ”Partiernas århundrande” (Santérus 2005) påpekade jag och min medredaktör Lars Svåsand att Norge och Sverige knappast var särskilt lika längre. Studierna visade att den starka polariseringen kunde bli ett problem för norsk demokrati och att bakgrunden var att de korsande djupa sociala och kulturella konflikterna i Norge fortfarande var drivande i den utvecklingen. Framför allt de borgerliga partierna hade inte förmått att överbrygga eller transformera dessa skiljelinjer.

Fremskrittspartiets omvandling från ett litet liberalt missnöjesparti på 1970-talet till Norges största oppositionsparti tyder på en oförmåga bland borgerliga politiker att etablera en alternativ vision för Norge. Kanske blir de kommande fyra åren mer omvälvande internt på den borgerliga sidan än för den norska politiken? Om inte lär nog Stoltenberg inte få nöja sig med fyra, utan åtta år till!

Jag diskuterade med anledning av det norska valet  – f ö populism med Annika Lantz i P1 idag.

Bristande analys av europeisk populism

Redan på valnatten reagerade jag på de tvärsäkra uttalanden i SvT:s valvaka och även bland andra kommentatorer som ansåg att EU-parlamentsvalet varit en framgång för högerextrema/populistiska/främlingsfientliga partier. Faktum är ju att dessa partier – en brokig samling – gått både fram och tillbaka.

Jag roade mig med att leta upp mediekommentarerna efter valet 2004. Precis som förväntat ansågs även då främlingsfientliga och populistiska partier ha gjort stora inbrytningar. Varningar om deras stora inflytande på EU-politiken utfärdades. Det lät ungefär som efter det här valet, skulle jag säga.

Det finns ingen anledning att förringa högerextrema partier i Europa. Men det finns i den svenska debatten en påträngande brist på kall analys och djupare förmåga att förstå fenomenet högerextremism och populism. Antingen är det den oresonliga skräcken för dessa rörelser, medielogikens längtan efter alarmism, brist på kunskap och analys eller kanske en förfärande historielöshet som skapar en debatt kring dessa partier, stämningar och rörelser som inte hade accepterats om det rört hembygdsföreningar eller näringsliv.