Etikett: populism

En bref: Så blev Norden ett paradis för populister

Ett liknande mönster ser vi i alla de nor­diska länderna – kulturkamp mobiliserar nya politiska krafter, krafter som de etablerade partierna har svårt att hantera. En ny politisk dimension har tagit form även i nordisk politik, en dimension som gör politik av livsstil, kultur, religion och ­nation. Men för att stödet ska bestå tycks väljarna inte vilja se sina partier axla regeringsansvar. I Norge och Finland sjönk stödet för partierna efter deras regeringsmedverkan, i Danmark valde Dansk folkeparti mycket medvetet att utnyttja sin utpressningspotential mot den nya regeringen 2015 men att inte ingå i den. Ett klokt val för partiernas egen del, om vi ska tro forskningen. Men ett problematiskt val för demokratin.

Så skriver jag i min recension av Bengt Lindroths bok ”Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden” (Carlssons) som drar upp de stora historiska linjerna bakom dagens nationalkonservativa partiers plats i den nordiska politiken. Jag tycker det är en intressant bok, en bok som ger en bakgrund och sammanhang som jag uppfattar att många svenskar saknar i debatten om s k populistiska partier. Jag ser också den olikhet som finns i Norden, en olikhet som förvånar en del. Och jag ser den likhet som de nordiska välfärdsdemokratierna har, en likhet som förvånar andra.

***

För vidare läsning rekommenderar jag antologin ”European populism in the shadow of the great recession” av Hanspeter Kriesi och Takis Pappas (engelska) men också Anders Hellströms bok ”Vi är de goda. Den offentliga debatten om Sverigedemokraterna och deras politik”.

Populistiskt ledarskap ges utrymme när allt färre vill vara följare

Politiken tycks behöva ledarskap. Det går knappast en dag utan att någon, inklusive mig själv, säger eller förväntar någon form av tydligt ledarskap. Samtidigt pågår politiska processer i flera europeiska länder och i USA där självutnämnda starka ledare ändå inte hyllas unisont, särskilt inte av oss samhällsvetare. Sannolikt är det inte ledarskap av den typ som Donald Trump, Viktor Orban, Vladimir Putin eller Marine le Pen står för som efterfrågas när ledarskap kommer på tal.

Populistisk politik är i många avseenden en motsats till den liberala demokratin. I den demokrati som vi i Sverige uppfattar som legitim finns en tolerans för minoriteters rättigheter och möjligheter, acceptans och erkännande av ett flertal olika konfliktlinjer i samhället och ett främjande av en offentlig debatt som är saklig, mångsidig och respekterar motståndaren. Möjligheten för ett i traditionell mening starkt ledarskap att göra sig gällande i en sådan omgivning är ganska liten.

Under senare år har begreppet ledarskap seglat upp som ett trendigt och accepterar sätt att beskriva behovet av riktning, tydlighet och beslutsamhet i en organisation. Att vara chef är inte så jättehett idag, nej, ledare skall vi alla vara. Efter att ha läst den intressanta, men synnerligen kompakta, boken ”Ledarskap” av Stefan Sveningsson och Mats Alvesson om olika ledarskapsteorier finner jag anledning att reflektera också över politikens behov av ledare.

Som Sveningsson och Alvesson påpekar så handlar i realiteten inte ledarskap om egenskaper eller förmågor hos en person. När de beskriver litteraturen kring management och ledare kan man inte annat än dra på munnen åt alla de magiska egenskaper som tydligen utgår från en riktigt bra ledare. Bara det faktum att om just chefen ägnar sig åt att småprata och lyssna så har dessa helt normala sociala aktiviteter någon form av magi i sig som gör att just detta kommer att leda organisationen till exceptionella resultat (s 90-94). Sanningen är att människor gör i allmänhet alldeles rätt i att småprata och lyssna, det är bra för oss som människor och för arbetsplatsen, men någon särskild sorts ledarskapsfilosofi är det inte. Och att goda resultat av olika slag kan kopplas till det agerandet finns det inga belägg för. Ledarskap utövas i det praktiska handlandet – uthållighet, målmedvetenhet, samspel, reflektion och självdistans är sannolikt väsentligare än visioner och karisma.

De starka populistiska strömningarna i många länder under de senaste decenniet kan delvis förklaras av en stark efterfrågan på det kraftfulla ledarskap som ofta reduceras till personliga egenskaper. Men ledarskap är ett relationellt begrepp. Om ingen följer uppstår inget ledarskap. Anhängarna skapar ledaren. Och med ökat erkännande och lojalitet växer kammen på ledaren. En ledare utan följare är ingen ledare. Därmed har vi också sagt att bristen på ledarskap är en brist på anhängarskap. All statsvetenskaplig forskning visar, på ett generellt plan, på nedåtgående trender för partitrohet, partimedlemskap och känsla av partianhängarskap. Men inte på bristande politisk intresse. Det är skillnad på att utveckla ett individuellt konstruktivt men kritiskt förhållningssätt, vilket vår demokrati uppmuntrat och därmed minskat intresset för partilojalitet, och att istället utveckla en direkt personlig misstro på demokratins institutioner som sådana. Som medborgare kan vi se oss i spegeln och fråga oss vad vi själva gjort för att skapa ledarskap bland våra politiker?

Ylva Bergström visar i sin studie av lokala politiska rum – Uppsala och Bergslagen – att politik blir en fråga om sedlighet och moral bland dem som inte har någon stark tilltro till sin egen förmåga att artikulera eller argumentera för en politisk hållning (s 179-186). Politiker utvärderas som personer och det är moral och karaktär hos personen som blir grunden för åsikter om politiska frågor. Bland de med större tilltro till sin egen politiska förmåga utvärderas politiska budskap i termer av hållbar argumentation och man omsätter lätt sina egna erfarenheter i ett politiskt språk.

Så kanske bör vi alla när vi efterfrågar ledarskap i politiken fundera på vilka personer det är vi väljer att följa, på vilka grunder och med vilka motiv. Populismen i demokratin frodas med hjälp av de anhängare som längtar efter ledare som pekar på entydiga konflikter, som anser att majoritetsprincipen bör tillämpas i alla frågor och som inte erkänner den liberala demokratins plats för individuella rättigheter eller minoriteter. När samhällets politiska ledarskap skapas mot den bakgrunden hamnar alla de som ser tillvarons komplexitet i skuggan.

Förvandlingen från spektakulära populister som utmanar den liberala demokratin till auktoritära maktutövare som kringskär medborgarnas frihet kan gå snabbt. Det gäller såväl i nationer som i organisationer.

***

Läs gärna Carl-Johan von Seth om Trump i DN i torsdags samt statsvetarna Tesler och Sides också om Trump på bloggen MonkeyCage.

Ylva Bergströms bok heter ”Unga och Politik. Utbildning, plats, klass och kön” och utgavs i höstas på Premiss förlag.

Stefan Sveningsson och Mats Alvessons bok heter ”Ledarskap” och kom 2010 på Liber förlag.

Vox populi eller demokratins undergång

Nor should we listen to those who say, ‘The voice of the people is the voice of God,’ for the turbulence of the mob is always close to insanity.

Enligt den litterära historien skall Alcuin, en engelsk kyrkoman och lärd som bland annat var rådgivare åt Karl den Store, ha skrivit så i ett av sina brev till sin adept. Begreppet ”Vox Populi” (Folkets röst) har använts om många företeelser, från att legitimera revolutioner till att beteckna journalistikens frekventa intervjuer med ”mannen-på-gatan”. Under den Karolinska renässansen var frågan om balansen mellan folklig vilja och gudomlig dito ständigt återkommande i politik och filosofi. Demokratin i sin moderna form var inte påtänkt ännu men det betyder inte att frågan var irrelevant. Grekernas och romarnas styrelseskick hade tydliga inslag som vi från dagens utsiktspunkt kan kalla demokratiska. Och tankegångarna kring de republikanska idealen (en icke-monarki) från den tiden har varit en stark inspirationskälla till dagens politiska filosofi republikanismen (som jag f ö tycker är skamligt underskattad och frånvarande i den svenska debatten). Karl Palmås skriver dock bra om den i ett av de få svenska debattinläggen (två år sedan).

Den underström som tycks vara den mest förhärskande i den svenska – och även i många andra europeiska länder – debatten är dock populismen. Och företrädarna gör sig gärna till tolk för det uttryck som Alcuin tillbakavisade ovan, för ett drygt millennium sedan, nämligen att folkets röst är detsamma som Guds röst – och i kontexten betyder det att folkets röst är lika legitim som den auktoritet som hämtar sin kraft från Gud. På sätt och vis representerar förstås de demokratiska idealen just en sådan tanke. Men idag används Vox Populi för att kritisera demokratin inifrån – demokratin är inte tillräcklig demokratisk om inte ”folket” får som det vill. Problemet med den hållningen är bara att demokratin som vi känner den är just ett utvecklat system av mekanismer för att överföra folkviljan till maktutövning. Kritiken riktar sig alltsomoftast mot dessa mekanismer (val, representation, partier, parlamentarism m m) men utan att förhålla sig till det faktum att dessa mekanismer utvecklats under lång tid just för att säkerställa folkviljans förverkligande.

Påtagligt ofta går kritiken ut på att enskilda grupper inte får som de vill när de valda fattat beslut. Men demokrati som argument är kraftfullt – vi har ju en gång för alla godtagit demokratin som legitim, alltså är argument som kritiserar demokratin med demokratiska argument också legitima och måste bemötas.

Populism har alltid existerat i demokratin och all politisk debatt kännetecknas i varierande grad av en viss populism, det ligger i sakens natur. Dock är populismen granne med den starkares rätt. I en alltmer utvecklad civilisation med fokus på individer och mångfald blir populismen snarast detsamma som de dominerande normernas makt. Det är genom att ta spjärn mot status quo (det är så dåligt nuförtiden), genom att blicka mot en förlorade värld (guldålderstänkande) och genom att förespråka en traditionell ordning (den som fanns när man själv växte upp) som populismen vinner styrka. Populismen är således all förändrings fiende.

Men jag tror att med allt färre tydligt artikulerade ekonomiska intressemotsättningar i debatten och allt fler diskursiva konflikter kring begrepp, identiteter och rättigheter så öppnas porten allt vidare för populismen. Populismen är bara ett symptom, problemet är bristen på artikulerade och i handling omsatta ideologiska motsättningar kring det gemensamma bästa. Att kunna förena å ena sidan fria, starka, tänkande individer med å andra sidan kollektiv organisering och tydliga intressemotsättningar är en utmaning som heter duga. Men lyckas vi inte med det så är vi populismens fångar.

*

Läs mer i boken ”Den nödvändiga politiken”. Boken kan fortfarande beställas av undertecknad då den är slutsåld på förlaget.

Politik och demokrati i krisens Europa

Måndagen den 28 oktober hade jag förmånen att få medverka vid en fortbildningsdag för gymnasielärare i Göteborg, anordnad bl a av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Jag höll en föreläsning om om politik och demokrati i relation till den europeisk krispolitiken. Nedan publicerar jag det textunderlag jag använde, det muntliga framförandet var något utvidgat i relation till texten. (Ber om överseende med att denna text är skriven för det talade ordet.)

”Ett spöke går runt i Europa – kommunismens spöke”. Så skriver Karl Marx och Friedrich Engels i den politiska pamfletten ”Det kommunistiska manifestet” som utkom år 1848. De syftade inte på spöke i vardaglig mening utan istället en vålnad, en ande som påverkade och berörde allt som den kom i beröring med. I vårt Europa, och då Europa i bredare mening än EU:s 28 medlemsstater, ser vi också skrämmande vålnader torna upp sig. I södra Europa har människor blivit av med sina arbeten i en alldeles extrem omfattning, stater dignar under skulder och räntor, unga människor emigrerar för att söka arbete norrut och ovanpå det anländer nödlidande flyktingar till Europas kuster från Nordafrika, Mellanöstern och Afrikas Horn. Många debattörer har pekat på hoten mot EU-systemet, mot euron, mot demokratin och på populismens utbredning. Men parallellt med detta ser vi också demokratiska system som inte bryter samman, regeringschefer som väljs om, kollektiva beslut som stödjer de stater som pressas hårdast, öppna gränser och mottagningsförhållanden för migranter som i många länder är goda och en relativt sett hög europeisk utbildningsnivå. Bilden är inte svart-vit, inte enkel och inte självklart tolkningsbar.

Jag uppfattar trots allt situationen i Europa idag som stabil, men sårbar. Stabil därför att det finns ett regelverk som alla EU:s stater kommit överens om och som utgör grundvalen för samarbetet. I detta regelverk finns t ex den fria rörligheten som en grundsten men också de demokratiska valen till Europaparlamentet. Stabilt också därför att de stora länderna med relativt hög välfärd har regeringar som stödjer medlemskapet fullt ut, länder som Tyskland och Frankrike har inte visat någon vilja att förneka grundsatserna i det europeiska samarbetet. Men stabilt också därför att EU spelar stor roll som kollektiv makt gentemot USA, de afrikanska länderna och Ryssland. Endast som ett kollektiv kan de europeiska länderna hantera t ex frihandelsavtal, biståndsinsatser och maktpolitik i den europeiska periferin. Stabilt också därför att Europa fortfarande utgör en ö av ekonomiskt välstånd, välutbildad befolkning, fredliga politiska omständigheter och god infrastruktur jämfört med t ex Nordafrika eller Västasien.

Men Europa är också sårbart. De demokratiska institutionerna utsätts för stark press i form av ekonomiska skulder och ränteutgifter av gigantiska mått, arbetslöshet, minskande tillväxt och risken för en förlorad ungdomsgeneration. Men demokratin utsätts också för stark press inifrån sig själv. Många valda politiker tvingas fatta beslut som försämrar befolkningens standard och förutsättningar för framtiden inte därför att de ideologiskt valt det utan därför att yttre krafter – läs EU och den europeiska riksbanken – kräver det. Folket tappar förtroende för politikerna dels därför att de inte själva råder över situationen i landet, dels därför att de fattar beslut som direkt försämrar medborgarnas liv. När det framgår att finansiella aktörer som banker och andra finansföretag som säljer och köper valuta, aktier och obligationer inte behöver betala för de ekonomiska risker de tagit blir medborgarnas frustration ännu större. Tilltron till demokratin i meningen ett politiskt system för förhandling, avvägning och öppen diskussion som leder till förnuftiga beslut i kollektivets intresse sjunker. Grupper som misstror demokratin samlar stöd, partier som föreslår enkla lösningar ökar sin mobilisering och medborgarnas vilja att medverka i demokratiskt beslutade processer minskar.

Men Europa är sårbart också därför olika delar av kontinenten genom sin historia hämmas och påverkas på väldigt olika sätt. Härförleden drev den finska regeringen krav på att Grekland skulle ställa säkerheter för de lån som de olika euro-länderna ger till den krisande grekiska staten, och så blev det också. För något år sedan tyckte två tredjedelar av de finska medborgarna att Grekland inte skulle få mer i lån av euro-länderna. En motsättning mellan syd och nord kan anas. De ekonomier som krisar mest idag är vid sidan av Italien de länder som styrdes av fascistiska och auktoritära diktaturer till bara för 35 år sedan. Statsbyggnadsprocessen har i de sydeuropeiska länderna inte haft samma förutsättningar som i Sverige eller för den delen Nederländerna. De södra delarna av Europa har också varit viktiga mottagare av EU-stöd i olika former redan tidigare, och utvandringen från framför allt Italien och Grekland norrut var länge stor. I de sydöstra delarna av den europeiska unionen återfinns stater som demokratiserats ännu mer nyligen och där de sociala klyftorna inom länderna är med europeiska mått mätt hisnande. I länder som Rumänien, Kroatien, Ungern och Bulgarien finns grupper av medborgare som mer eller mindre helt ställts utanför ett verkligt medborgarskap – inte bara på grund av allmän fördomsfullhet utan också institutionellt genom diskriminering och därmed inte haft möjligheter till skolgång, arbete och bostäder på samma villkor som andra medborgare. Framför allt gäller det stora romska befolkningsgrupper, men även andra medborgare befinner sig i liknande situationer. Motsättningar mellan regioner i Europa som präglas av nationell jämlikhet och de som tvärtom kännetecknas av stor spridning av ekonomiska tillgångar, utbildning och rättigheter kan också anas.

Den välkände tyske professorn i sociologi Jürgen Habermas påminde i en föreläsning i våras i Leuven i Nederländerna om vad begreppet solidaritet innebär. Solidaritet är ingen moralisk fråga eftersom moraliska förpliktelser handlar om att efterleva en etisk norm, det är normen som är det centrala. Moral är inte avhängig vem den andre är utan hur den etiska förpliktelsen ser ut. Däremot är solidaritet en fråga om ömsesidighet, om delade intressen och lånsiktiga utfästelser för någon gemensamt. Habermas menar att om den monetära unionen med Euron skall överleva – och med den skulle jag säga det europeiska projektet såsom det ser ut nu – så krävs det mer än lån till stater som inte klarar sina skulder för att de skall bli starka och kunna konkurrera på egna villkor igen. Det finns inget moraliskt rätt i att låna ut pengar till den som levt över sina tillgångar tycks han mena, det är helt fel argument för en gemensam europeisk politik mot krisen. Istället är det solidaritet som krävs. Och med solidaritet menar han en gemensam insats med utgångspunkt i ömsesidigt delade politiska utgångspunkter, utgångspunkter som innebär att vill Europa främja tillväxt och konkurrenskraft globalt som måste det ske som en aktör inom ramen för euro-zonen. Och, vilket är det som är utmanade i vad Habermas säger, det kräver att Tyskland och många andra länder också accepterar ekonomiska förluster för den egna ekonomin och de egna medborgarna på både kort och lite längre sikt. Allt i syfte att säkra tillväxten och välfärden i ett verkligt långsiktigt perspektiv. Den europeiska diskussionen befinner sig dock inte riktigt där jsut nu. Snarare är det de moraliska argumenten som är mest frekventa medan den genuina solidariteten lyser med sin frånvaro – möjligen därför att det faktiskt inte finns de djupt liggande delade politiska perspektiv som solidariteten kräver. Båda de sårbarheter som jag målade upp innan – alltså misstron mot demokratin och de regionala spänningarna inom EU – är menar jag en förklaring till att de delade politiska utgångspunkterna faktiskt inte finns där och kan utgöra en grund för verklig solidaritet.

Om vi vänder blicken mot medborgarna och de stämningar och uppfattningar som finns bland dem så tänkte jag uppehålla mig något dels vid vad vi kallar euroskepticismen, vilket alltså är en skeptisk eller negativ hållning gentemot hela det europeiska integrationsprojektet, dels vid den politiska populism som blivit ett permanent inslag i europeisk politik sedan 1990-talet.

Svenska folket var till skillnad mot många andra länder som anslöt sig efter kalla krigets slut skeptiska till EU redan vid inträdet. Så sent som 2005 var också fortfarande 38 procent av svenskarna emot det svenska medlemskapet i EU, vilket faktiskt var samma nivå som i samband med folkomröstningen 1994. Direkt efter inträdet steg motståndet kraftigt i Sverige och 1996 var mer än hälften av svenskarna emot medlemskapet i EU. Det är först under senare delen av 00-talet som stödet för EU-medlemskapet ökat till mer än hälften av den svenska befolkningen (53 procent år 2010).

Attityden till euron har dock blivit väldigt mycket mer negativ de sista åren, något som antyder att ytterligare fördjupning av det europeiska samarbetet är nog inte något folkligt förankrat projekt i Sverige. Och den trenden är europeisk, stödet för EMU har inte varit så lågt som nu i de mätningar som finns sedan 2006, endast 51 procent av EU-medborgarna tror på den europeiska monetära unionen. Och mest negativa är svenskar och britter där nästan 80 procent är emot.

Nyttan med det europeiska projektet anser svenskarna framför allt ligger inom det som rör utbildning, forskning och brottsbekämpning. Starkast negativa känslor upplevs istället i relation till ekonomi, invandring och bristen på nationell självständighet där EU anges ha haft en negativ betydelse.

Men synen på det europeiska samarbetet är inte längre en enkel fråga om för eller emot. Grundhållningen i Sverige är pragmatisk, vi är en del av EU på gott och ont. Inte mer med det. Men det finns absolut inget stöd för en fördjupning eller utvidgning av samarbetet inom Europa i mer generella termer. Samtidigt anger 80 procent av EU:s befolkning att den ekonomiska krisen måste tacklas på EU-nivå och nästan alla anser också att det är ekonomin och arbetslösheten som är de två största problemen i den europeiska unionen.

Jag skulle säga att skepticismen mot det europeiska projektet handlar om att människor upplever vanmakt avseende inflytande över de stora globala eller regionala ekonomiska förändringarna och reagerar med att dels vilja se en överstatlig kraft som agerar mot hoten, dels mer makt åt de egna politiska preferenserna på nationell nivå. På så sätt kan paradoxen att vi européer tycker att EU:s viktigaste fråga att lösa är ekonomi och arbetslöshet samtidigt som stödet för det som är EU:s sätt att lösa dessa frågor – den gemensamma valutan – sjunker kraftigt, fås att gå ihop.

Ett flertal partier inom Europa samlar sig nu inför Europaparlamentsvalen, i Sverige den 25 maj 2014, i syfte att mobilisera väljare på frågor som rör kritik av den Europeiska Unionens grundläggande idéer om ökad integration på alla områden och lika rättigheter för alla medborgare. Partier som Front National i Frankrike eller Geert Wilders Frihetsparti i Nederländerna är kända förespråkare för nationell suveränitet, men även konservativa partier som Tories i Storbritannien och Moderaterna i Sverige beskriver idag EU med större distans och mindre entusiasm.

Geert Wilders talar om en europeisk vår och ett Europaval skall innebära ett genombrott för den europeiska patriotismen och Marine le Pen, som leder Front National, använder begrepp som ”extrem-atlantist” för att beskriva den f d franske presidenten Nicholas Sarkozys syn på samarbetet mellan USA och Europa. Detta med anledning av den s k NSA-skandalen om avlyssning av europeiska ledare. Hon kräver att den franska suveräniteten återställs även i cyberspace. Vi ser alltså en rörelse i nationalistisk riktning inom olika områden – allt från invandring till internet. Xenofobi, populism, misstro och distans är inte längre en fråga om vänster och höger utan snarare om nya politiska skiljelinjer. En sådan skiljelinje ser vi i termer av motsättningen mellan just transnationella system som EU – och alla de nätverk och överenskommelser som EU initierar – och å andra sidan nationalstaterna och den maktbas som finns där. Den nationella suveräniteten blir utgångspunkten för såväl patriotism som universalism – välfärdsstaten blir ett nationellt projekt, internet blir en yta för nationell suveränitet och kraven på ekonomisk makt åt de egna regeringarna ställs i motsättning till ett ansiktslöst finanskapital som snurrar allt snabbare runt jorden i jakt på ökade vinster.

Den återfödelse av nationella tankeelement som frodas framför allt bland de populistiska partierna är emellertid inte alls ny. Den ekonomiska krisen ger den bara extra bränsle för att mobilisera medborgare vars politiska system sedan länge tappat kontakten med de intressen och de krav som dessa medborgare för fram. De politiska partierna förmår inte längre samla och artikulera dessa intressen, de är idag tomma kanaler på samma sätt som många industribyggnader i vårt land står kvar som ruiner långt efter det att produktionen flyttat någon annanstans. Regeringarna är pressade mellan folkliga krav på ökad jämlikhet, full sysselsättning och ökade möjligheter att leva sitt liv utanför de traditionella livsstilarna å ena sidan och europeiska och ekonomiska krav på konkurrens, styrning och effektivitet i alla offentliga verksamheter. I denna rävsax står populisterna fria – de kan erbjuda allt åt alla. De kan mobilisera medborgare vars traditionella partiidentiteter sedan ett par decennier urholkats rejält för alla de värden som politiken en gång stod för: frihet, jämlikhet och broderskap. Och de behöver inte ta hänsyn till traditionella ideologier som konservatism, liberalism och socialism eftersom alla andra partier trängs i mitten på den politiska skalan. För de populistiska partierna är därmed scengolvet fritt. Med de större mittenpartierna – de strax till höger och de strax till vänster om mitten – hopsamlade på en liten upplyst plätt mitt på den stora scenen i auditoriet är det fritt fram för populisterna att agera såväl bakom, framför som vid sidorna av de befintliga regeringarna.

I huvudsak har dessa populister utgjorts av national-konservativa partier. Partier som är nationalister men också tror på naturlig ordning, auktoritet och hierarki, partier som önskar social kontroll snarare än liberala livsstilar och partier som förespråkar homogenitet snarare än motsatsen. Men här finns också liberal-populister, partier som förespråkar en närmast nyliberal ekonomisk politik men samtidigt har en konservativ och auktoritär syn på familj, nation och arbete. De här partierna har inte, på tvärs mot allt vad ni hör i medierna, gjort någon stark europeisk frammarsch ”just nu” som det brukar heta. Deras genombrottstid var 1990-talet. De flöt fram i kölvattnet på det kalla krigets slut och tog vid där den stora ideologiska kraftmätningen mellan kommunism och demokrati övergick i demokratins seger. De levde högt på en europeisk politik som hade lagt de gamla ideologierna åt sidan och som koncentrerade sig på effektiv förvaltning av det moderna samhälle som efterkrigstidens politiker och medborgare byggt upp.

Under 00-talet och 10-talet har en del av dessa partier gått under, nya bildats och en del gått fram. En del har gått både fram och tillbaka, en del har varit regeringsunderlag och andra t o m tagits in i regeringen. Opinionsundersökningar är aldrig detsamma som demokratiska val något som medierapporteringen inte alltid tar hänsyn till. Men utvecklingen är snarast den att de nationalistiska element som var i princip frånvarande inom de politiska systemen under hela efterkrigstiden nu är tillbaka. Och de är tillbaka för att stanna. Förklaringen till att de utgör grund för en egen partifamilj är att de ideologiska element som utgör grunden för partierna – den etniska nationalismen och den auktoritetstroende konservatismen – inte får plats i den politiska diskursen i Europa idag. Den har helt enkelt inte varit välkommen i övriga partier. Och vi skall komma ihåg att i verkliga val har dessa rörelser med något enstaka undantag aldrig nått framgångar av den typ som de stora socialdemokratiska eller kristdemokratiska partierna gjort och inte heller varit uthålliga regeringspartners. Det verkliga hotet från populismen är om och när den blir legitim politik i demokratierna i Europa, när de stora partierna i opportunismens och demokratins namn anammar den och gör den till sin. Då har vi anledning att frukta för både demokratin själv och för de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Hoten mot den europeiska stabiliteten och demokratin utgörs alltså inte av vare sig euroskepticism i sig eller av populistiska partier i sig. Istället är det en demokratisk utveckling med nya politiska skiljelinjer, bristande koppling mellan institutioner och medborgare och stela politiska partier utan ideologisk kompass som är det verkliga hotet mot europeisk demokrati. Det spöke som vandrar i Europa idag är alltså demokratin, en utsatt, vantolkad och exploaterad demokrati som kräver upprättelse.

Ekonomisk kris är inte orsak till främlingsfientlighet

En förklaring som ofta framförs till en ökning av främlingsfientliga attityder är ekonomisk konkurrens, senast i SVT:s Rapports årskrönika 2012. Där påstås att högerpopulistiska partier med olika former av invandringsstopp på agendan breder ut sig i det krisande Europa.

Forskningen visar dock inte några som helst resultat som tyder på att sambandet mellan ekonomisk kris och ökat stöd till främlingsfientliga partier är något kausalt samband, alltså att ekonomisk kris orsakar ökad främlingsfientlighet. Förmågan hos befintliga partier med olika grader av invandringskritik på agendan att använda sig av den ekonomiska krisen för att föra ut sitt eget budskap är sannolikt istället den avgörande faktorn i de fall dessa partier ökar sitt stöd under en kris, som t ex under 2012 i Grekland.

Under perioden 2002/03 till 2006/07 minskade motståndet mot invandring i flera europeiska länder, särskilt i Sverige, Finland och Danmark. Samtidigt sker en ökning i vissa länder som t ex Ungern och Österrike. Det finns inga som helst tecken på konvergens mellan Europas stater avseende granden av främlingsfientlighet eller invandringsmotstånd. Tvärtom tycks länder med mer positiv hållning bli allt mer positiva medan länder med negativ hållning blir allt mer negativa. Vi ser snarast en polarisering under 00-talet. (Om detta kan man läsa mer här.)

Hypotesen att främlingsfientlighet är en effekt av rädsla för att fler invandrare utgör ekonomisk konkurrens i termer av arbetstagare och/eller ekonomisk belastning har inget stöd i modern forskning. Visserligen är de grupper som upplever invandring som ett hot lägre utbildade och mer utsatta på arbetsmarknaden, men ingenting tyder på att det finns någon realism i de farhågor som uttrycks. Istället förutsätter en del personer att invandring utgör ett hot mot den egna positionen utan att det på något sätt går att finna några belägg för att så är fallet. Förklaringen till detta förhållande är att hotet inte är ekonomiskt utan kulturellt, det är således rädsla eller oro inför det främmande i sig självt som kläs i generella ekonomiska termer. (Om detta kan man läsa mer här och här.)

Högernationalistiska partier i Europa med främlingsfientlighet på agendan och populism som strategi tenderar att vinna sympatier främst inom arbetarklassen. Men, det är politiska frågor som rör samhällsgemenskap och identitet som är avgörande för mobiliseringen, inte ekonomiska aspekter. En slags kulturell protektionism är en avgörande hållning för att attraheras av dessa partier, oftast tillsammans med missnöje med den egna demokratin. (Om detta kan man läsa mer här.)

Summa summarum, Europas länder divergerar snarare än konvergerar avseende grad av främlingsfientliga attityder och invandringsmotstånd och det är inte ekonomiska aspekter som är avgörande för graden av uppslutning kring partier med invandringsmotstånd på agendan. Påståenden som att ”eurokrisen är orsak till främlingsfientlighet” eller att ”lågkonjunktur är gynnsamt för partier med invandringsstopp på agendan” bör vi således förpassa till sophögen. Saker och ting är både enklare och svårare än så: 1 En viss mängd individer har en ideologisk hållning som är densamma som de partier som önskar sätta stopp för invandringen. 2. Ju mindre vi diskuterar identitetsfrågor, kultur och livsstilar (som t ex Tintin i Kongo, skolavslutningar i kyrkan och hen)  som om de utgjorde samhällets grundval och istället koncentrerar oss på fördelningspolitik (som skatter, välfärd och arbete), desto troligare att väljarna röstar i enlighet med sitt ekonomiska intresse och inte efter kulturella skiljelinjer.

Bevakningen av Sverigedemokraterna väcker frågor, men får inga svar

Till denna komplexa bild hör också att det inte finns några glasklara samband mellan olika former av mediegranskning av SD och hur partiet samtidigt upp­fattas i opinionen. Expressen gjorde ett strålande journalistiskt arbete genom att avslöja vad som hände den där natten i Stockholm för två år sedan, men i samma tidning framgick det att SD ökat starkt i opinionsmätningarna, något de också fortsatt att göra därefter. Vad drar de som vill att medierna ska motarbeta SD för slutsatser av detta? Tystnad eller granskning?

I en förvirrad artikel på Expressen Debatt försvarar idag Jan Axelsson och Olov Carlsson – nyhetschefer på SvT – sin bevakning av Sverigedemokraterna. Att döma av texten har de inte förstått särskilt mycket av kritiken. Ovan skriver de t ex att det inte finns några ”glasklara samband” mellan mediegranskning och hur partiet ”uppfattas i opinionen”. För det första, när finns det glasklara samband som gäller alla och överallt? I samhällsvetenskaperna rör vi oss med empiriska generaliseringar, och sådana finns det ganska många som visar att populistiska partier lever högt på det nya medielandskap som öppnat sig under de sista decenniet. Varför inte t ex läsa ”The media and the far right in Wester Europe. Playing the nationalist card” av Antonis Ellinas som tydligt visar att mediernas behandling av populistiska partier med nationalism på agendan har betydelse för deras möjligheter att nå fram med sitt speciella budskap. För det andra, om det inte fanns samband mellan mediebevakning och partiers framgångar för sin politik varför tror då nyhetscheferna att deras kanaler bombarderas med presskonferenser, pressmeddelanden och event som syftar till att få en form av reklam för sitt budskap? För det tredje, alla små partier är mer beroende av mediebilden än stora partier, av resursskäl. Särskilt gäller det förstås små och nya partier. Det är ju en självklarhet att ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att få väljarstöd är att väljarna känner till partiet och vad det står för. För det fjärde, vad menas med ”uppfattas i opinionen”? Frågan har ju gällt om partiet har gynnats i meningen fått ökat stöd eller ej, inte hur det ”uppfattas” i opinionen. Partiet kan uppfattas som råa sällar men ändå öka eller minska. Och ingen har talat om enskilda tillfällen utan om långsiktiga förändringar. Vad menar författarna?

Formuleringarna i artikeln är genomgående oprecisa och undanglidande. När Axelsson och Carlsson skriver att ”den språkliga analysen överskuggar den stora samhällsfrågan” och syftar på debatten om om huruvida frågan i Agendas partiledardebatt bör formuleras som ”Hur många invandrare tål Sverige?” eller inte, så gör de sig rimligen dummare än de är. Om inte journalister vet att språket har makt så är de inte professionella. Det samhällsproblem som Axelsson och Carlsson benämner har ju många olika infallsvinklar och perspektiv. Om de inte förstår att formuleringen i Agenda implicerar att något går sönder om det utsätts för en tillräckligt stor påfrestning från ett yttre hot då borde de ta sig en funderare på med vilken auktoritet de leder en nyhetsredaktion. Exakt det perspektiv som Agenda valde är ju Sverigedemokraternas perspektiv. Självklart är de i sin fulla rätt att driva det. Men det är ju inget argument för att det skall organisera en debatt om integrations- och invandringspolitik. Man kunde precis lika gärna ställt frågan – med tanke på den demografiska utvecklingen – hur många invandrare krävs för att bibehålla svensk välfärd?

Populismens mobiliseringsmekanismer: Fallet Geert Wilders

Genom en triangel av antagonism och lojalitet lyckas populistiska politiska minoritetsgrupper vrida egenskaper som normalt ses som svagheter till styrkor och hävstänger för en exkluderande politik. Det är kontentan av Ilse N Rooyackers och Maykel Verkuytens artikeln Mobilizing support for the extreme right: A discursive analysis of minority leadership som tidigare i år publicerades i British Journal of Social Psychology (vol 51, sid 130-148)

I en studie av Geert Wilders diskurs i det nederländska parlamentet visar författarna hur Wilders skapar fakta av av bedömningar, utnyttjar minoritetspositionen och använder psykologiska argument gentemot motståndaren. Wilders leder Frihetspartiet (VVP) i Nederländerna, ett parti som tillhör familjen nationalkonservativa men som har en särskilt skarp anti-muslimsk och anti-islamsk profil.

I den mobiliserande triangeln utgörs hörnen av 1. etablissemanget, 2. de högerradikala* samt 3. folket. Genom att i sitt ledarskap främja antagonism mellan etablissemang och folk och mellan de högerradikala och etablissemanget (som han själv tillhör) lyckas Wilders frammana bilden av sitt eget parti som folkets egentliga talesperson. Och kanske den ende som står upp mot etablissemanget.

För en politisk ledare är förmågan att mobilisera en gruppidentitet oundgänglig, Wilders frammanar därför bilden av sig själv som den som verkligen förkroppsligar vad folket, nationen och det historiska ”vi:et” står för. Genom sitt språkbruk lyfter Wilders fram sig själv som folkets företrädare, han talar som de gör och säger ”som det är”.  Han använder sig ofta av statistik och enkäter för att underbygga sin världsbild och frammana känslan av att han är en del av gruppen som utgörs av det nederländska ”folket”. Han definierar hela tiden den nederländska (eller holländska) identiteten i motsättning till islam. Fram träder bilden av en liten självutnämnd elit som lever högt på att styra och ställa med en folkmajoritet som är den som vet ”hur saker och ting egentligen är”. Wilders och hans parlamentsgrupp framställer sig också som självuppoffrande i detta arbete, Wilders ständiga polisbeskydd sedan åtta år bär syn för sägen om hans utsatta position. De politiker och andra krafter som verbalt angriper honom blir därför en del i bilden av den självuppoffrande holländske hjälten.

Normalt sett brukar en minoritetsposition i politiken vara ett problem. Men Wilders använder minoritetspositionen – via den mobiliserande triangeln – som en hävstång mot etablissemanget.

För det första: Genom att låta sina egna verklighetsbeskrivningar om t ex Islam stödjas av Koranen, namngivna personers egna erfarenheter eller hänvisningar till oomstridda auktoriteter framstår utsagorna som fakta. Och fakta är neutrala. Om ingen avslöjar den bristande evidensen i Wilders verklighetsbeskrivningar så sätter sig hans verklighetsuppfattning som den sanna.

För det andra: Genom att peka på konsensus i befolkningen använder Wilders sin position till isolera etablissemanget. I hänvisningar till folkmajoriteten, vad vanligt folk tycker och ser och beskyllningar om att hans motståndare är blinda för vad som händer kan han lyfta fram sin minoritetsposition som en fördel. På det sättet ursäktar han också vardagsrasism och negativa känslor mot invandrare, de är ju följden av att makthavarna utsatt folket för något de aldrig velat ha.

För det tredje: Minoritetspositioner kan ofta rationaliseras bort som uttryck för personliga känslor (läs: kvinnors erfarenhet av trakasserier eller afro-svenskarnas erfarenhet av diskriminering). För den som avviker är det lätt att hamna i situationen att man anses ”känslig” eller ”upprörd”. Men Wilders lyckas istället få de politiska motståndarna att bli de som är rädda, fega och tysta. Genom att framhålla att han är den modige, den som säger som det är, säger han också (även uttryckligen) att övriga politiken är feigsar och rädda för att stöta sig med t ex muslimerna. Alla tycker vi ju att mod är fin egenskap, så när Wilders lyckas inta positionen att det är han som är modig (genom att säga ”som det är”) framkallas också en viss beundran.

Mot bakgrund av omfattande forskning kring högerpopulistiska partier är det sannolikt att de allra flesta dito partier i Europa fungerar ungefär som Frihetspartiet och Geert Wilders i Nederländerna. Den politiska slutsatsen får var och en dra själv. Men en sak är klar, populistiska partier, liksom national-konservativa partier, gör inte anspråk på samma politiska universum som övriga partier. Därför är de heller inte sårbara för samma saker som andra partier. De lever istället högt på sin utanför-position.

* I artikeln används benämningarna ”Far-right” liksom ”Extreme right-wing”, jag har valt att översätta benämningarna med ”högerradikala” men i övrigt tala om populism då detta är vad som undersöks..

Jag har också tidigare skrivit på samma tema, men om ett annat parti, här.

Sverigedemokraterna är också ett anti-etablissemangsparti

Varför drabbas inte Sverigedemokraternas opinionsstöd av de skandalösa händelser i vilka flera av deras riksdagsmän varit inblandade? Den frågan ställs allt oftare i medierna.

För det första vet vi faktiskt inte alls om opinionsstödet tagit stryk av händelserna, sådana effekter sker på mycket längre sikt än ett par veckor. För det andra är mätningarna hittills inte genomförda helt och hållet efter skandalerna (en av dem skedde ju faktiskt idag). För det tredje är den politiska stiltjen mellan regering och opposition påtaglig, och jultiden närmar sig. Vi befinner oss i en slags politisk dvala inför valåret 2014.

Men, trots allt, det finns en aspekt som vi ofta glömmer i diskussionen kring Sverigedemokraterna. De är inte helt och fullt ett parti som andra. Å ena sidan bör de behandlas som alla andra partier; granskas, bevakas, följas och presenteras på samma sätt. För i demokratisk mening är de ett parti som andra. Men Sverigedemokraterna har en egenskap som inget av de andra partierna längre har, och framför allt inte sätter i system i sin relation till väljarna. Sverigedemokraterna är – bland mycket annat – ett populistiskt anti-etablissemangsparti. Populistiska partiers ideologiska essens är att föreställa sig det gemensamma folket som bedras och luras av en politisk elit som endast det populistiska partiet har kraft och möjlighet att avslöja och avsätta. Folket som sådant måste då betraktas som homogent, politiska skiljelinjer som går genom folket bör tryckas tillbaka eller förnekas (t ex regionala eller språkliga). Detta folks främsta företrädare är det aktuella populistiska partiet, dessa riddare på de vita springarna har tillsammans med folket sett sveken och bedrägeriet från elitens sida.

Det är inte bara övriga partier som är en del av den bedrägliga eliten, utan oftast (eller framför allt) medier, akademiker och intellektuella. Att då bli hånad, utsatt eller förnedras av denna elit kommer inte på något sätt att kompromettera det populistiska partiet, istället bekräftas ju bilden av det svekfulla etablissemanget. Kvällstidningarna har inte heller särskilt stort förtroende bland befolkningen som helhet, och journalister står inte så högt i kurs. Men bland de sverigedemokratiska sympatisörerna är mediemisstroendet kompakt.

I förra årets SOM-undersökning ansåg 97 procent av de sverigedemokratiska sympatisörerna att medierna inte berättar sanningen om invandringens samhällsproblem, att jämföra med 54 procent övriga befolkningen. Bland sverigedemokratiska sympatisörer anser 90 procent att invandringen är ett hot, att jämföra med 37 procent i den övriga befolkningen.

Vi vet att sverigedemokratiska sympatisörer har kortare utbildning, läser morgontidningar i lägre utsträckning än övriga befolkningen och att partiet har mobiliserat stora väljargrupper som tidigare inte röstat. I stor utsträckning utgörs sverigedemokraternas sympatisörer av individer med stark misstro mot eliter, institutioner och övriga aktörer i det demokratiska systemet. Deras ideologiska universum cirklar kring invandringsfrågorna i oerhört myckt större utsträckning än bland övriga väljare. Partiets riksdagsmän svingandes järnrör på Kungsgatan i Stockholm eller glåpord mot utlandsfödda medborgare stärker bara bilden av det egna partiets kamp mot ett bedrägligt och svekfullt etablissemang. Däremot hotas Jimmie Åkessons ambition att göra om Sverigedemokraterna till ett attraktivt socialkonservativt parti som driver frågor om invandring, kriminalpolitik och äldrevård av den bilden.

Uppdaterat 121202

Jag kommenterar här i Sveriges Radio också Novus och Dagens Ekos sammanvägda index för väljaropinionen under november, med avseende på Sverigedemokraterna.

Skandinavisk högernationalism: Mer mångfald än homogenitet

För snart fyra år sedan sände jag in det första kapitelmanuskriptet med titeln ”Scandinavian right wing parties: diversity more than convergence”. Igår förmiddag anlände den färdiga boken: ”Mapping the extreme right in contemporary Europe. From local to transnational” under redaktörskap av Andreas Mammone, Emmanuel Godin och Brian Jenkins och utgiven på Routledge. Om vi bortser från att det tagit tid är jag mycket nöjd både med boken som helhet och min egen analys av likheter och skillnader mellan de skandinaviska ländernas mobiliseringsmönster avseende högernationalistiska rörelser. I internationell litteratur ses ofta Skandinavien som en region, och numera även Norden, medan jag försöker peka på de olikheter som trots allt varit avgörande i våra länder.

I mitt kapitel framhåller jag att Sverige fortfarande bara har en kort period med högernationalistiska eller populistiska partier i Riksdagen, medan Danmark och Norge har en längre sådan historia. Jag pekar också på att det danska och norska partiet har sina rötter i en liberalpopulistisk tradition, medan det svenska har sina rötter i en renodlat nationalistisk rörelse med starka främlingsfientliga och rasistiska inslag. En annan skillnad är att i Sverige har inte den främlingsfientliga retoriken eller anslaget använts av andra partier än just Ny Demokrati och Sverigedemokraterna medan i Danmark övriga partier har gått Dansk Folkeparti till mötes. Det är också tydligt att attityderna i Sverige är mindre nationalistiska och mindre negativa till invandring och invandrare än i Danmark, men även i Norge.

I min avslutande diskussion pekar jag på behovet av att titta på den möjlighetsstruktur som de främlingsfientliga och/eller högernationalistiska partierna erbjuds i olika länder. Sådana partier är inte ett enkelt resultat av rasistiska eller främlingsfientliga attityder och inte heller av en invandring som är si eller så stor. Istället är det de möjligheter till mobilisering som dessa partier erbjuds som borde vara i fokus. Varje partisystem, nationell historia och klassmönster griper in i samtidens frågor och politiska agenda. I Sverige är de främlingsfientliga/högernationalistiska tankegångarna isolerade till specifika grupper utan auktoritativ tillgång till den politiska agendan och här återfinns också sedan 1990-talet en motmobilisering mot främlingsfientlighet och rasism.* I dessa avseenden skiljer sig Sverige från Danmark men också från Norge.**

Två ting som jag menar är underutforskade är dels de högernationalistiska/populistiska partiernas faktiska politik och ideologi, dels de historiska förutsättningar för att mobilisera motstånd mot migration i olika länder/stater. Här hoppas jag kunna gå vidare mot nya forskningsfrågor.

 

* Detta är skrivet före valet 2010 då Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen.

** Detta är skrivet före Anders Behring Breiviks dåd i Norge den 22 juli 2011.

 

Medielogik ett sätt att bryta stigmatisering för populistisk radikalhöger

Hur skall vi gå till väga för att förstå och förklara de populistiska högerradikala partierna uppkomst och framgång? I min förra post redogjorde jag för och diskuterade Cas Muddes definitioner av populistisk högerradikalitet. Här är platsen att klargöra lite kring hur vi bör förklara den.

Cas Mudde pekar i sin bok ”Populist Radical Right Parties in Europe” att mycket blir fel redan när vi tänker oss att dessa partiet har ett enda elektorat (väljargrupp). Inget annat parti anses bygga sin överlevnad på en viss grupp väljare. Visst finns det för varje parti en grupp av kärnväljare, och dessa gäller det för partiet att behålla och integrera. Men framför allt är attraktiviteten hos den populistiska högerradikaliteten avhängig vad som kallas ”den politiska möjlighetsstrukturen” i det enskilda landet. Den populistiska högerradikaliteten är mer än andra partier en frukt som blommar på det moderna medie- och opinionssamhällets träd, och blir följaktligen också mindre enhetlig än t ex europeisk socialdemokrati eller kristdemokrati.

Många debattörer menar att främlingsfientliga attityder är avgörande för framgången för ett populistiskt radikalt högerparti. Så är det inte alls, som Mudde också påpekar, även om en sådan attityd är en nödvändig faktor för framgång. Främlingsfientliga attityder finns spridda i alla europeiska länder men den intrikata frågan är när väljarna gör den attityden till grund för sitt partival. Att göra främlingsfientlighet till grund för partival avgörs både av ideologiska motiv och strukturella förhållanden.

Mudde konstaterar att samhällen där den populistiska radikalhögern är ”kulturellt stigmatiserad” (alltså möter brett politiskt motstånd i samhällsdebatten) där har populistiska radikalhögerpartier sämre förutsättningar än i länder med ett mer gynnsamt intellektuellt klimat. Här talar vi inte om vad den kulturella eliten tycker om partiet ifråga utan istället om hur accepterat det är i vänkretsar och på debattsidor att uttrycka stöd för ett populistisk radikalt högerparti.

En  kulturell stigmatisering gör att färre ”vanliga väljare” känner sig attraherade av partiet medan fler extremister dras till det. (Vi talar här om den teoretiska bakgrunden till extremism ö h t men det är en annan diskussion.) Resultatet blir en ond cirkel som driver partiet allt längre bort från politikens mitt. Det är därför av avgörande betydelse för ett populistiskt högerparti att uppnå acceptans för sin agenda och sina grundläggande idéer via medier, debattsidor, andra partier och folkrörelser.  Först då har pariet en möjlighet att bryta sig ur den stigmatiserade rollen och bli ett tänkbart alternativ för den vanlige väljaren.

Ett populistiskt radikalt högerparti gynnas mycket av den s k medielogiken, menar Mudde, särskilt i länder där kommersiell media sätter agendan. I sådana länder uppstår en s k medial populism som bygger på personalisering, känslomässighet och en stark anti-etablissemangsattityd. Något som passar den populistiska radikalhögern som hand i handske.

Muddes huvudsakliga slutsats är dock att många forskare fokuserat alldeles för lite på partiernas egen förmåga att forma sin omgivning. En lärdom som han bygger på Stein Rokkans och Seymour Martin Lipsets arbeten men inte själv teoretiskt vidareutvecklar. De populistiska radikala högerpartiernas förmåga och möjlighet att presentera sin ideologi via medierna är särskilt viktig för att uppnå ett väljargenombrott medan partiets eget propaganda arbete är viktigare för att bibehålla framgångarna. I det avseendet är en stark partiorganisation särskilt viktig för dessa partier som i mångt och mycket verkar i en fientlig omgivning.

Förste steget till framgång är därför att bryta den kulturella stigmatisering som jag nämnde ovan – något som medierna är det viktigaste verktyget för. Kan partiet också få övriga partier att gå dem till mötes genom att ta upp deras agenda så är det så mycket bättre. Ju mer det pratas om de populistiska radikalhögerpartierna, och om deras frågor, desto bättre är det helt enkelt.

De populistiska radikala högerpartierna är partier som önskar ”rena” det egna landet i olika avseenden och som menar sig stå för de värden som andra partier förrått och/eller övergivit. Om man vill stänga ute den populistiska radikalhögern genom ovanliga koalitioner och andra spelregelförändringar biter man sig i svansen – det bevisar den konspiration som den populistiska radikalhögern bygger sin politik på, nämligen att alla andra partier har förrått folket och landet ursprungliga värden.

Muddes bok är mycket läsvärd och tankeväckande. Jag saknar dock ett teoretiskt anslag kring vilka mekanismer som bär fram extremism och högerradikalitet öht. Han använder mycket tid på att motbevisa teser som inte är särskilt underbyggda från början och mindre tid på att utveckla de resonemang kring studier på mellannivåer som han föreslår som en väg framåt.

Själv menar jag att vi bortsett från de geografiska och sociala platsernas betydelse för ideologisk och politisk mobilisering. Vi vet empiriskt alldeles för lite om varför SD uppkom i Skåne och Blekinge (även om vi vet en del om varför de fick framgångar), hur den bräckliga belgiska nationalstaten samspelat med Vlaams Belang och hur Front National var beroende av det franska kolonialväldets fall. För att ta några spännande utmaningar inom området.

Därmed är diskussionen om Cas Muddes bok avslutad. Läs den gärna själv!