Vad är ett populistiskt radikalt högerparti? Många är de som tagit sin utgångpunkt i statsvetaren Cas Muddes skrifter, och kanske särskilt hans ”Populist Radical Right parties in Europe” som kom 2007. Mudde har delat upp sin empiriska analys i två huvuddelar, en om partierna i sig och en om förklaringar till deras framgångar. Jag väljer att i en första post uppehålla mig vid ett par av de intressanta aspekter som Mudde framhåller i den första delen. Fortsättning följer senare.
Mudde diskuterar om man bör välja en minimi-definition eller istället försöka maximera det område som definitionen skall omfatta och fastnar i huvudsak vid det förstnämnda. Han lyfter fram (på engelska) nativism, authorianism och populism. När det gäller det sistnämnda menar han att populistisk radikal höger och icke-populistisk radikal höger är en viktig distinktion som ofta förbises. Om detta är jag helt enig med honom, och vill gärna tillägga att flera radikala högerrörelser har blivit populistiska efter att ha grundats som icke-populistisk radikalhöger, däribland franska Front National. Den radikala högern är ideologiskt föränderlig och en spegel av den nationella politiska kulturen. Populism är en ideologisk komponent som också kan återfinnas i andra politiska läger. Det är som Mudde betonar kombinationen av dessa tre som utgör den ideologiska kärnan i vad vi bör kalla populistisk radikal höger. (För djupare diskussion av varje enskilt begrepp se kap 1 i Muddes bok.)
Kanske är begreppet nativism det som är svårast att greppa på svenska. Begreppet ringar in en idévärld som bygger på en naturgiven nation, yttre fiender med andra etniska/kulturella mönster och inre fiender som vill förråda den sanna nationen. Vi talar om en särskild form av nationalism, alla nationalistiska partier är absolut inte nativistiska.
Mudde diskuterar ett antal missuppfattningar om den populistiska radikalhögern varav jag upplever att flera är perifera eller bygger på Muddes egna skeva läsningar av litteraturen. Men vad han betonar, som jag tycker är ett osynligt perspektiv i svensk debatt, är motsättningen kring demokratin.
Många debattörer menar att den populistiska radikalhögern skiljer sig från alla andra partier avseende människosyn eller mänskliga rättigheter. Den typen av argument är dömda att falla på hälleberget eftersom de mänskliga rättigheterna för flera av dessa partier är centrala ideologiska element t ex i termer av yttrandefrihet eller medborgerliga rättigheter. Istället är det synen på demokrati som skiljer de här partierna från huvuddelen av övriga parlamentariska partier. Den populistiska radikalhögern omfattar inte den liberala demokratin, istället har den en demokratisyn som betonar majoritetsväldet, homogeniteten och personbundenheten. Partierna menar också att politiken har primat över alla andra frågor – med detta menas att politiken är viktigare än ekonomin, rättstaten och marknaden. Som Mudde uttrycker det:
the whole party family supports an ethnocratic regime with strong authoriatarian and plebiscitary elements. This essentially monist interpretation of democracy is att odds with some fundamental aspects of liberal democracy. (s 155)
Om det finns en klyfta mellan den populistiska radikalhögern och övriga parlamentariska partier så handlar den alltså om demokratisyn. Dessa partier hotar inte demokratin som sådan, men de utgör en utmaning mot den speciella form av demokrati – den liberala demokratin – som blivit den normgivande i Europa. Den liberala demokratin bejakar minoritetsrättigheter oavsett majoritetsuppfattningar, den bejakar pluralism och den bejakar intressekonflikter. Det är dessa element i demokratiuppfattningen som utmanas av både den populistiska och den icke-populistiska radikalhögern. Ju mer liberal demokrati desto mer systemhotande blir radikalhögern, ju mer etniskt homogen och majoritetsdriven demokrati desto mer system-stödjande blir radikalhögern.
För den som vill läsa mer rekommenderas varmt alltså Cas Mudde ”Populist radical right parties in Europe” Cambridge University Press, 2007. Uppföljande poster kommer också på denna plats. Jag är på flera punkter inte alls överens med Mudde – kanske beroende på att mitt perspektiv bygger på partiteori och empiriska studier av etablerade europeiska högerpartier sedan 1950-talet medan Mudde börjar direkt i studiet av extremism och av de demokratiska transitionsprocesserna i Östeuropa. Men till detta återkommer jag.
VÄNSTRA STRANDEN 