Etikett: religion

Debatt om religionens roll

Idag följer författaren, skribenten och läkaren Per Christian Jersild upp min essä om religionens roll i ett framtida globalt samhälle på DN Kultur. Han skriver bl a att

Demker skriver att det är formerna för samverkan mellan religion och politik som bör diskuteras – inte förekomsten av religionen i ett samhälle. Varför inte också det senare? Att det inte existerar något sekulärt samhälle kan hon ha rätt i – och därmed inget ”postsekulärt”. Men en sekulär stat är något helt annat än ett sekulärt samhälle och borde vara ett mål att sträva efter. Och varför får inte religionens kärna – tron – tas upp?

Mitt huvudsakliga svar går ut på att det isärhållande av religion och politik Jersild förespråkar i sig är både obsolet och får andra konsekvenser än de Jersild önskar:

Att religion och politik är omöjliga att skilja åt är inte detsamma som att all samverkan är god för en demokratisk utveckling. Tvärtom har till exempel Norris och Ingelhart i sin studie ”Sacred and secular” (2004) visat att det är en konservativ och fundamentalistisk variant av religion som ökar mest i världen. Men precis som Duffy Toft, Philpott och Shah visar i ”God’s century” (2011), så kan detta mycket väl ses som effekten av ett tillkortakommande hos den liberalism och kulturradikalism Jersild ihärdigt försvarat under många år.

Läs båda debattinläggen här.

Religionens spridning har gynnats av globaliseringen

Jag skriver idag i DN om den nya boken ”God’s century. Resurgent religion and global politics” Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah (W.W. Norton & ­Company) New York/London 2011. Jag skriver bl a att:

Religiösa aktörer – både individer och gemenskaper – har inte alls hindrats av moderniseringen och demokratiseringen i världen. Tvärt­ emot den så kallade sekulariseringstesens anhängare har religiösa aktörer och religiösa värdesystem tjänat på globalisering, demokratisering och modernisering av kommunikationsteknologin. Genom den kommunikationella revolutionen som tog sin början runt 1970 har kontakter och nätverk underlättats, budskap kan spridas på internet och samverkan mellan olika aktörer på olika platser har underlättats. Religiösa aktörer har genom att vinna ett ökat oberoende från staten kunnat befrias från dogmer, traditioner och hierarkier för att i stället utveckla nya – ofta individualistiska – identiteter.

Läs hela artikeln här.

Om förklaringar till bristen på demokrati i arabvärlden

Kan bristen på demokrati i arabvärlden förklaras genom den motsvarande bristen på lokal religiös finansiering? Ja, ungefär så tonade frågan fram vid det forskningsseminarium jag deltog i för ett par dagar sedan. I grova drag driver Rasmus Broms och Bo Rothstein i sin uppsats ”Why No Democracy in the Arab-Muslim World? The Importance of Temple Financing and Tax Farming” att en tänkbar förklaring till demokratiseringen i nordvästra Europa hänger samman med hur 15-1600-talets religiösa församlingar finansierade sin verksamhet. I de protestantiska länderna organiserade lokala församlingar olika typer välfärdsverksamhet som finansierades via medlemmar och aktiva.

Det fanns alltså ett lokalt och personligt engagemang i den fattigvård och den verksamhet som pengarna skulle räckta till. Detta, menar Broms och Rothstein, leder i sin tur till att medlemmarna vill utkräva ansvar för förvaltande av deras pengar. En process som skapar krav på representation, revision och rotation i ledarskapet. En sådan mekanism skulle kunna vara ett steg mot ett demokratiskt styrelseskick.

I arabvärlden (notera inte islamska länder utan just arabvärlden) finansieras istället religiös verksamhet via s k waqfs, alltså en slags familje- eller personbaserade ”stiftelser” som delar ut pengar till t ex välgörenhet, skolor eller sjukvård. De som får pengar kan inte ställa någon till ansvar då den välfärd de får del av inte finansieras av egna pengar utan kommer som gåvor ”uppifrån”. De lokala gemenskaperna befinner sig därför snarare i tacksamhetsskuld till de familjer och släkter som kontrollerar dessa s k waqfs.

Slutsatsen är att det nordeuropeiska sättet att organisera religiös verksamhet och välfärd – religiös organisering av välfärd och utbildning föregick ju nationsbyggandet i Europa – främjar övergången till demokrati medan det sätt som är frekvent i arabiska länder missgynnar en sådan övergång. Mekanismen är finansieringen och vilka olika konsekvenser denna får för samhällsbygget.

I SvT:s Uppdrag granskning onsdagen den 2 februari berättade man igen historien om hur moskéen som är under byggnad på Hisingen i Göteborg finansieras, nämligen via pengar från Saudiarabien. Om detta sker från något som motsvarar en waqf framgick inte, men det är alltså en finansiering av religiösa verksamhet som sker ”uppifrån” och inte lokalt. Ansvarsutkrävande eller kontroll genom representation, revision och rotation i ledarskapet blir då knappast aktuellt på ekonomiska grunder.

Min erfarenhet är att frikyrkoförsamlingar skiljer sig från vad som förr var statskyrkoförsamlingar genom att de förra finansierades (på den tiden) helt via frivilliga gåvor medan Svenska kyrkans församlingar finansierades i större utsträckning via statsmedel. I de flesta frikyrkoförsamlingar fanns också en stark demokratisk tradition med styrelser, revisioner och rotation på de ledande posterna. Församlingarnas årsmöten kunde vara stormiga tillställningar där ledarskap och verksamhet utvärderades. Debatter om vad som borde prioriteras var vanliga. I de svenska kyrkovalen brukar det vara svårare att engagera medlemmarna och den demokratiska processen har också kommit betydligt senare än i frikyrkan.

Jag tror att Broms och Rothstein är något intressant på spåren. Egna bidrag till gemensam välfärdsfinansiering, krav på redovisning och val av representanter, vilket innebär både att jag kommer att bytas ut och att vem som helst i gruppen kan väljas är kanske demokratins frö? Ser vi ett återupprättande av folkrörelsen och lokalsamhället som demokratins grundval på bekostnad av expertis och ledarskap?

Stockholmsbomben: …och så tar vi fram lite forskning…

Birgitta Ohlsson säger i DN (ej på nätet) att regeringen är den första som ”öronmärkt” pengar till Vetenskapsrådet för att ”ta fram” mer forskning om och kunskap om extremism med religiösa och politiska förtecken. Grattis – det räcker nog till två forskningsprojekt med standarduppsättningen inom HS-området (två forskare under tre år). Forskning om extremism med diverse förtecken har varit en den av samhällsvetenskaplig och historisk forskning i decennier. Att ”öronmärka” pengar för att ”ta fram” sådan forskning känns inte så genomtänkt. Beslutet verkar mera vara ett försök att agera för att visa på handlingskraft.

Regeringar har under många år älskat att ”öronmärka” pengar till ”forskning” så fort det händer något obehagligt i samhället. Och Göran Persson instiftade en helt ny myndighet (Levande Historia) efter att ha missförstått en enkätundersökning bland ungdomar. Birgitta Ohlsson verkar vara på väg att göra samma sak när hon konstaterar att en enkätundersökning från just denna myndighet kanske skall leda till nya insatser för att motverka intolerans. Var det inte just det uppdraget Levande Historia skulle ha?

En snabbtitt på underökningen har fått mig att känna dubier kring det metodologiska arbetet – men en sådan analys kräver mer tid och kraft än jag just nu har. Birgitta Ohlsson bör ta hjälp av någon skicklig samhällsvetare med vana at genomföra surveyundersökningar innan hon fattar några som helst beslut på grundval av Levande Historias undersökning.

Och, Birgitta Ohlsson, du som är en klok och engagerad person för vilken jag känner stor respekt – använd pengarna till att inventera och beställa forskningsrapporter inom exakta områden som du diskuterar dig fram  till i dialog med nordiska och europeiska kvalificerade forskare inom området terrorism och extremism. Ett europeiskt nätverk att börja med kan vara det här.

Be cool. Fatta beslut när överblicken är gjord och sikten är klar.

Mona Sahlin och religionsfriheten

”Vi pratar oftast om frihet från religion när vi talar om religionsfrihet” ungefär så sa Mona Sahlin, och fortsatte ”men religionsfrihet är ju också en frihet att få utöva sin religion.” Det var Människor och Tros (P1) partiledarsamtal i senaste sändningen som Sahlin uttalade sig om religionsfrihet. En serie som samtal som för övrigt Fredrik Reinfeldt som ende partiledare vägrat att delta i. Man undrar varför?

Men åter till Sahlin, vad är det hon säger egentligen? Att religionsfrihetens plats i grundlagen är att befria människor från religion? Ja, så uppfattade i alla fall jag uttalandet. Det är ett mycket märkligt, för att inte säga felaktigt uttalande. Att religionsfrihet som en av våra svenska rättigheter finns inskrivna i vår författning går tillbaka dels på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, dels på en lång europeisk kamp för att låta människor få utöva sin religion. Sverige var sent att inför religionsfrihet, inte förrän 1952 fick vi full religionsfrihet i meningen att man kunde lämna Svenska Kyrkan utan att gå in i något annat sanktionerat samfund. Under decennier på 1800-talet flydde svenskar till USA för att kunna utöva sin pietistiska kristendom. Och judar hade under århundraden endast några få fristäder i Sverige, också långt efter det att andra religiösa minoriteter fått religionsfrihet. Inte förrän 1854 fick judar bosätta sig var de ville i Sverige och fortsätta utöva sin religion.

FN:s deklaration handlar om rätten att inte bli förnekad sin religion, och av detta följer också rätten att bli betraktad som flykting just på grund av religiös förföljelse. Religionsfriheten har tillkommit som en mänsklig rättighet till religion. Inte från religion.

Det betyder inte att medborgarnas rätt att slippa bli påtvingad en religion är oviktig – rättigheten att lämna Svenska Kyrkan är ju t ex uttryck för den rätten. Att ett samhälle med religionsfrihet skulle kunna garantera någon ett samhälle fritt från religion är emellertid fnoskigt. Så länge människor har rätt att utöva sin religion så kommer vi överallt att möta människor som gör just detta – utövar sin religion i socialt arbete, ideellt arbete, gudstjänst, körsång eller politik.

Religionsfriheten är rätten att fritt få utöva sin religion, Mona Sahlin, inte rätten att slippa möta religion i samhället. Religionsfriheten är grunden för att jag och många andra medborgare med högburet huvud kan delta i gudstjänster, läsa aftonbön med mina barn och med min tro som grund engagera mig i samhällsfrågor av alla slag!

Religioner och sekularismer i internationell politik

Som en av närmare 3000 deltagare i International Studies Associations årliga konferens – denna gång i New York – imponeras jag av bredden och djupet i forskningen kring internationella relationer. Ett av de teman som jag upplever har vuxit under åren är relationen mellan internationell politik och religion. Elisabeth Hurd menade att hela ämnet internationella relationer måste återskapas efter det att religion som föreställning har inkluderats. Eller som Peter Katzenstein tillade ”religion är väl knappast bara ännu en variabel” och tillade att det borde heta ”religions, not religion, and secularisms not secularism”. Hurd ville se sekularisering inte som någon automatisk moderniseringsprocess i alla samhällens utveckling utan istället en medveten, politisk strategi genomförd av samhälleliga aktörer i akt och mening att förändra maktförhållandena. Hon poängterade vikten av att begreppsliggöra sekularitet i samma andetag som religion. Skillnaden mellan den franska laïcité och den amerikanska uppfattningen om sekularitet är himmelsvid menade hon och exemplifierade med att i USA handlar det om att hålla isär religion och politik på alla arenor medan laïcité innebär att religion är och förblir en privatsak. Forskningen om internationella relationer behöver inkludera sekulariserings- och sakraliseringsprocesser och se dem som strategiska, politiska och meningsbärande för enskilda medborgare.  

I en annan panel betonade James Guth att det är inte tillhörigheten till en kyrka eller hur ofta du besöker den som avgör om religion påverkar dina attityder i utrikespolitiska frågor. Istället är det innehållet i din tro. Om du t ex har en eskatologiskt orienterad tro eller en tro som innebär socialt ansvarstagande och delaktighet här och nu är avgörande för din syn på interventioner, försvar och hot i omvärlden. För oss som sysslar med forskning om religion och politik är det lätt att sympatisera med Guths uppmaning att fler undersökningar av attityder och värderingar kring internationell politik borde innehålla utvecklade batterier av frågor kring religiositet och sekularismer.

Det enkla radarparet ”Religion och politik” borde nog utrangeras som begrepp. Förutsättningen, nämligen att sekularism är någon form av ursprungsposition och neutral utgångspunkt, existerar helt enkelt inte. Internationell politik lever alltid i interaktion med någon form av tradition, ritual och meningsskapande.

Gudstjänster från St Jakob

Den som önskar ta del av gudstjänsterna i St Jakobs metodistförsamling i Göteborg (som är min hemförsamling) kan bänka sig framför TV:n fyra söndagar i rad kl 10.00 med start nu den 25 januari. Undertecknad har också fått förtroendet att predika vid ett av tillfällena (8/2). Läs mera här.

Individualistisk kristendom

Igår förmiddag satt jag i källarvåningen på St Jakobs kyrka och förde ett informellt samtal med några representanter för Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet inför den upplösning av samfundsgränserna som vi ser framför oss. Samtalet utgick från en kortare föreläsning som jag hade genomfört på det s k Göteborgsmötet i juni i år. Temat var ”Den kristna församlingen i en indivualistisk framtid”.

Många kristna i Sverige räds individualismen, men skrapar man på ytan så är det egoismen de flesta fruktar. Egoismen bryter sönder gemenskaper, sätter människor mot varandra och lever i den gammaldags föreställningen att livet är ett nollsummespel. Nätgenerationen behöver inte bli egoistisk, den lever snarare i en post-individualistisk framtid. För en ny generation är samarbete, nätverk, gemenskaper och massans intelligens utgångspunkter i det egna livet. Värderingar, kunskaper och erfarenheter uppvärderas eftersom de är individuella, de absoluta och generella (gamla) sanningarna är slut.

Kristendomen bejakar individualismen, men inte egoismen. En kristen tro har svar på många av de frågor som vår tid ställer, eftersom kristen tro bejakar individen fullt ut. När Jesus möter en kvinna vid brunnen i Sykar (Joh 4) talar han med henne, bejakar henne genom att be henne om en tjänst. Han ser inte hennes tillhörighet till vare sig ett kön eller ett folk som han som judisk man inte bör tala med. Han ser henne som individ. När Jesus uppväckte Lasaros som legat död i fyra dagar lät han sig bevekas av Marta och Marias förtvivlan över att ha förlorat sin bror (Joh 11:17-44). Han såg deras sorg och bejakade den. När Jesus uppstått kan Tomas inte tro på det, men Jesus låter honom känna på sin kropp för att Tomas skall tro (Joh 20:24-29). Jesus hänvisar inte Tomas till profetiorna, till Toran eller till de skriftlärde. Inte heller till sitt eget vittnesmål före korsfästelsen. Nej, han bejakar Tomas tvivel och låter honom själv förvissa sig om att Jesus verkligen har återuppstått från det döda.

En del människor säger att vi inte skall strida för enskilda öden och enskilda ärenden, att den egna erfarenheten är underordnad principer och lagar och att det enda verkligt intressanta är majoritetens vilja. Så tycker inte jag, och där känner jag stöd i en radikal kristendom. En kristen tro som bejakar människan, individen och subjektet. En kristen tro som ser att världen består av enskildheter, individer och subjektiva erfarenheter.

Det är utifrån en sådan tolkning jag tror att den kristna församlingen kan och bör möta framtiden. Kanske med de fyra nyckelord jag föreslog på Göteborgsmötet: Lyssna (på individen), Teologi (förmedla kunskap), Värdebas (prioritera värderingar), Rörlighet (antecipera och tänk strategiskt).

Sekularisering och sekularism

Så var konferensen ”Secularization and Secularism” genomförd – till åtminstone min fulla belåtenhet.

Torgny Segerstedt-professor Brian Palmer påpekade att svenskarnas bild av sin egen andlighet inte direkt motsvarar de etablerade kyrkornas erbjudande om kollektiva formella gudstjänster. Istället tycks svensken se på andlighet som något vilket utövas i ensamhet, gärna i naturen, och när man är befriad från omgivningens förväntningar!

Professor Linda Woodhead poängterade att i det post-sekulära samhället tycks politiker betrakta religion som något snällt, oförargligt och individuellt. I Storbritannien har premiärministern inrättat ett ”Faith and Social Cohesion-department” vilket visar hur den brittiska politiska eliten uppfattar religion. Ingen makt, ingen konflikt och fr a ingen politik!

Professor Abdullahi An-Naim påpekade att för honom som troende muslim var en neutral stat en nödvändighet för hans möjlighet att utöva sin religion. Han betonade att det som vi kallar ”islamiska stater” är en europeisk statsmakt som bemäktigats av vissa mäktiga islamska inriktningar och dessa använder staten för att undantränga andra religiösa inriktningar.

Professor Kent Greenawalt påpekade att staten alltid reflekterar den dominerande religionen, det är oundvikligt menade han. Angående religionens relation till staten betonade Greenawalt att t ex kreationismen inte har några vetenskapliga belägg att komma med och därför inte skall återfinnas inom ramen för vetenskapliga ämnen. Inom religionsundervisningen är kreationismen däremot välkommen. Han menade att kreationismen själv uppfattar sig som en lära som fyller i vissa luckor, vilket implicerar att vetenskapen rimligen kommer att fylla i dessa luckor med tiden. En slags logisk inkonsistens i kreationismen alltså. 

Greenawalt passade också på att notera att ett religiöst argument kan bevisas vara ”vidskepelse” endast och enbart genom andra argument. Om större delen av befolkningen omfattar religionen ifråga är det därför en omöjlighet att på rationella och demokratiska grunder förvisa de religiösa argumenten från offentligheten. Återigen en logisk inkonsistens, men nu hos dem som vill ha bort religionen från offentligheten.

Fortsättning följer.

Religionsfriheten gäller tydligen inte baptister

Kan bara tipsa läsarna om att ta en titt på Ola Larsmos inlägg i DN idag avseende huruvida Lunds universitet kan ha en rektor som är baptist, något som ifrågasatts på ett sätt som gränsar till religionsförföljelse.

Se även Gärningsmannen.