Etikett: socialdemokraterna

Politikens tragedi – och partiernas

Är politiken bara ett cyniskt maktspel? Och är det enda hoppet för framtiden de tonåringar som på Utöya hjälpte varandra att undkomma massmördaren Anders Behring Brevik? Ja, det är svårt att inte dra de slutsatserna efter läsningen av  ledarskribenten och den tidigare pressekreteraren Eva Franchells 356 sidor långa bok ”Partiet. En olycklig kärlekshistoria”.

Jag känner mig väldigt ambivalent till den här boken, å ena sidan känner jag igen väldigt mycket i den historia Franchell berättar om hur det privata livet och det politiska medvetandet utvecklar sig, å den andra sidan genomträngs hennes text av behovet av distans och icke-inblandning. Hon är den som vill vara utanför, stå utanför och vara den eviga betraktaren. När hon blir tillfrågad om att bli pressekreterare åt Anna Lindh är hennes första fråga om hon ”måste” skaffa partibok, och läsaren inser att det är det sista Franchell vill i detta läge. Franchell vidgår dock hela tiden att det är sådana som hon som, enligt hennes egna ord, har ”trashat folkhemmet” eftersom de är sådana individualister. Texten kännetecknas därför av en vill ha/vill inte ha-logik som gör den svår att värdera som politisk text. I en personlig betraktelse gestaltar dock Franchell övertygande socialdemokratins knaggliga väg bort från väljarna och visionerna och in i cynism och maktspel. Däremot förstår jag inte varför hon kallar boken en ”olycklig kärlekshistoria”. Det är ingen kärlekshistoria alls, och olyckan gäller rimligen bara partiet. Någon kärlek – vare sig till partiet eller till individerna – lyser inte på i raderna. Den enda person som tecknas i ett sympatiskt ljus är Anna Lindh. Och ”Partiet”, tja, det har Franchell nog aldrig velat vara en del av.

Det olyckliga i titeln syftar snarare på att hon söker en politisk gemenskap som inte längre finns att få. Hon brinner för det som vi (på vår tid) kallade kvinnofrågor och för miljön (mot kärnkraft). I detta känner jag en stark frändskap med Franchell. Jag delar helt hennes bild av hur dessa fält för politisk kamp har pacificerats och gått under i en debatt om städhjälp och sopsortering. Franchell vurmar för den folkliga mobiliseringen, för kraften i de ungas visioner och för individens frihet. Hon längtar och önskar att socialdemokratin kunde bli bärare av den kraften. Men, (vilket hon klarsynt inser) socialdemokratin har aldrig varit den kraften, och är det allra minst nu.

Men Franchells bok sätter fingret på socialdemokratins ömma punkt – och hela politikens ömma punkt – nämligen att partipolitiken har gift sig med någon mediemänniska, flyttat in i Hammarby sjöstad och lusläser SIFO-undersökningarna istället för Karl Marx eller John Stuart Mill.

Finns det då ingen väg framåt? Är vi dömda att för varje ny generation glädja oss åt deras mod och kraft, väl medvetna om att också de snart är insnärjda i pragmatismens och amorteringsplanernas sega nät? Nej, jag tror inte det. Och det är den kritik jag vill rikta mot Franchells bok (och en del liknande litteratur), nämligen att den slutar i dystopin. Detta är politikens – och även partipolitikens – stora problem idag, att den anser sig själv obehövlig och ser sin egen logik leda just mot dystopin. Klassiska medier och politik matar varandra i en allt snabbare dans där ingen kan skilja dem åt. Och precis som i ett trollerinummer tittar alla på fel sak (och blir lurade) istället för på det som faktiskt händer – nämligen allt starkare rörelser i det civila samhället som ställer allt fler krav och lierar sig med varandra. Demokratin tar sig andra former idag.

När Franchell var ung var protesterna mot almarna, miljörörelsen, kvinnorörelsen och gay-rörelsen i sin linda. Idag är alla dessa krafter självklart mobiliserade. Titta på vad som händer i Ojnareskogen på Gotland, på anti-krigsdemonstrationerna 2003, på Occupy-rörelsen, kyrkorna och på de sociala rörelser som bildas (och ibland försvinner). Politikens tragedi är att denna kraft inte kanaliseras in i de politiska institutionerna på ett tillfredsställande sätt, istället uppehåller sig partierna antingen vid förvaltarskap (där den s k politiken skall trängas tillbaka av annan politik) eller vid att fånga marginalväljare och några tiondels procent av pensionärer eller ungdomar (precis som Franchell skriver). Och för detta skall de politiska partierna också hållas ansvariga, de skulle kunna göra annorlunda. Om de vågade.

Vi behöver inte fler dystopier. Vi behöver människor – av alla politiska schatteringar – som tror på politik. Och i detta tror jag att Franchell kunde instämma.

 

Konturerna av en vision från SAP

Socialdemokratins stora politiska utmaning för att återvinna och behålla makten från de borgerliga partierna är att lyckas knyta samman samhällets strukturellt svagaste grupper med den medelklass som i de flesta avseenden är den som gynnats av Alliansregeringens politik. Under en lång följd av år har de sociala och ekonomiska klyftorna i vårt samhälle (liksom i de flesta europeiska länder) ökat utan att socialdemokratin förstått att den utvecklingen omintetgör tanken på att vara ett parti ”för alla”. Någonstans gick en gräns där de översta inkomst-, utbildnings- och statusskikten i samhället tappade det gemensamma målet med de grupper i samhället som befinner sig längst ned på samma skala. Socialdemokratins geniala allians mellan arbetarklass och medelklass som genomfördes på 1960-talet bar långt. Det gav partiet en möjlighet att parkera sig stadigt i mitten och sedan göra kompromisser åt både höger och vänster utan att tappa sitt starka stöd. Partiet kunde behärska mittfältet i kraft av klassalliansen. Men under det senaste decenniet (och inte alls bara genom borgerlig politik) har den alliansen blivit allt svårare att upprätthålla eftersom klyftorna mellan grupperna blivit så stora att det är svårt att se de gemensamma målen och de gemensamma behoven. Inte nog med att ekonomin glidit isär, också utbildnings- och kunskapssamhället har gjort det allt svårare att skapa en politik som är bred nog. Socialdemokraterna har hamnat i fällan av att antingen bli ett medelklassparti där man böjer sig ned mot de fattiga och utövar välgörenhet eller ett parti som värnar om de allra svagaste och därför kan skällas för bidragsparti.

Det är socialdemokratiska bitr kommunalrådet Anna Johanssons inlägg i en debatt om storstadssatsningar i Almedalen idag som inspirerade mig till ovanstående funderingar. Hon talade just om risken för välgörenhetsperspektivet när det är ”dom” som behöver obligatorisk förskola, föräldragrupper eller försörjningsstöd. Vad som krävs om socialdemokratin skall kunna återvinna platsen på mittfältet i svensk politik, menar jag, är alltså inte att lägga sig så nära Alliansregeringen som möjligt och därmed vinna medelklassen. Istället tror jag att socialdemokratin måste finna sig i att man inte är ett parti för alla. Det är kanske smärtsamt för en del, men jag tror att med de stora klyftor som finns idag så måste en ny klassallians föra samma de allra svagaste grupperna med medelklassen, på nytt. Men samtidigt får partiet finna sig i att en hel del av de översta skikten nog inte kommer att finna brygden särskilt smaklig. Staten behöver investera för en fortsatt tillväxt som bygger på utbildning och teknikutveckling samtidigt som a-kassa, arbetsmarknadsutbildning och regionala stödfonder underlättar strukturomvandling, skatterna behöver höjas samtidigt som taken i socialförsäkringarna behöver upp och storstäderna behöver särskilda satsningar samtidigt som landsbygden behöver garantier för upprätthållen servicenivå. Både arbetslösa och arbetande medelklass skulle kunna enas om att detta långsiktigt går före t ex ännu mera valfrihet, privata vårdcentraler, lägre fastighetsskatt eller fler betyg och prov i skolan. Medelklassen i dagens samhällen är större och mer svårdefinierad än tidigare och lika rädd för att falla nedåt som angelägen om att klättra uppåt. Därmed har man också i än högre grad gemensamma intressen med de grupper som haft det svårt att etablera sig på arbetsmarknaden och/eller skaffa sig en solid ekonomisk bas.

I Stefan Löfvens tal på eftermiddagen skymtade kanske fram lite grand av en tro på den gamla klassalliansen. Borta var reformförslag som butler i tunnelbanan eller könsneutrala toaletter. Istället syntes konturerna av ett samhällsbygge, möjligen av någon slags vision om ett ultramodernt Sverige där arbetskraftens kompetens och generösa omställningsprogram är nyckeln till tillväxt och därmed till välfärd. Möjligen är den visionen ett större hot mot Fredrik Reinfeldts regering än kristdemokraternas opinionssiffror.

SAP:s ekonomiska seminarium: Krävs mer än att bevisa att man kan

På socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Visby idag inledde Magdalena Andersson med att förklara sin kärlek till det europeiska samarbetet. Lite komiskt blev det dock när hon meddelade att vi är ”medlemmar i Europa”. Nog är vi medlemmar i den Europeiska Unionen men Europa är vi allt en del av rent geografiska skäl, och kan inte begära utträde. Andersson fortsatte med att vi alla idag kunde resa, bosätta oss och arbeta i alla delar av den Europeiska Unionen, något som vi tydligen inte alls kunde göra före 1995. Det kan ju tyckas vara en petitess att någon bara sagt fel, men faktum är att den här typen av överdrifter gör åtminstone mig lite misstänksam. Vad är det egentligen som Andersson försöker säga?

Efter att därefter ha lyssnat på professor Mats Persson, Stockholmsbörsens VD Jens Henriksson och bankekonomen Annika Winsth undrar jag fortfarande vad det är socialdemokraterna vill säga? Vi fick en god redogörelse för bakgrunden till krisen i Eurozonen och även en redogörelse för hur verktygen bör användas i en eskalerande kris. Men, när Andersson fick frågan om inte den tyska stabila situationen berodde på uteblivna reallöneökningar svarade hon att hon inte brukade ”lägga sig i lönebildningen”. Ett politiskt parti som gör löntagarnas intressen till sina borde väl kunna ha haft en synpunkt på den ekonomiska politiken? Inte är det väl att ”lägga sig i lönebildningen”?

Jag noterade att alla deltagarna vid det ekonomiska seminariet talade om vikten av politisk vilja, legitimitet och demokratiskt deltagande. De återkom flera gånger till politiska lösningar och behovet av politiskt ledarskap. Ändå kunde ekonomiprofessorn Mats Persson säga att han inte ”hade någon aning” om hur man bygger stat och skapar en god statsförvaltning. Varför då inga politiska perspektiv? Det finns massor av kunskap om hur man bygger stat, undviker korruption, skapar tillit och rättvisa institutioner – men inte hos ekonomer utan hos bland annat statsvetare. Sådana perspektiv lyste dock med sin frånvaro.

När seminariet är över förstår jag vad det var Andersson och socialdemokraterna ville berätta. De ville tala om att de kan det här med ekonomi och att den svenska ekonomin skall ses som en del av den europeiska. Utvecklingen har gått därhän att det parti som regerat Sverige 44 år i rad, som byggt upp de ekonomiska regelverken (tillsammans med Centern) och där de flesta finansministrarna varit partiets mest betrodda företrädare nu måste bevisa att man kan ekonomi. Kanske tror jag att medborgarna idag önskar sig mer av innehåll i den socialdemokratiska ekonomiska politiken än bevis för att socialdemokraterna behärskar den.

Varför inget öppet partiledarval inom socialdemokratin?

Sedan förra valet har nu Centerpartiet, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och faktiskt också Kristdemokraterna valt nya partiledare. Dessförinnan fick Miljöpartiet nya språkrör och under förra mandatperioden fick Folkpartiet ny ledare. Omloppstiden på partiledare tycks bli allt kortare. Kvar sedan den borgerliga valsegern är nu bara den nygamle Göran Hägglund och statsminister Fredrik Reinfeldt. Processen att välja partiledare har hamnat i allt större medialt fokus genom att att flera partier har genomfört – och andra fått krav på sig – en s k öppen process i valet av ledare.

Statsvetarna William Cross och André Blais från Kanada diskuterar i sin artikel Who selects the party leader? i Party Politics (ännu bara på nätet) olika hypoteser om hur och när partier väljer att s a s demokratisera valprocessen. De undersöker parlamentariska system av Westminstermodell (som i Storbritannien) och tittar därför på partier i Irland, Kanada, Nya Zeeland, Australien och just Storbritannien. Deras slutsatser pekar på att partier som hamnat i opposition, som varit med väljarnederlag och även nya partier tenderar att öppna upp sina valprocesser. Men, och det är viktigt, öppna valprocesser till partiledare verkar vara något som smittar! Har några partier börjat så följer andra efter.

Mekanismen som leder till att gräsrötterna får vara med och bestämma, det som alltså överför väljarförlusten och/eller oppositionsställningen till ett beslut om en öppnare process, verkar vara att partiernas parlamentsgrupper får mindre makt. Det är alltså genom att den parlamentariska delen av partiet tappar i inflytande som gräsrötterna kan tillskansa sig mer inflytande. I nya partier tenderar redan från början den parlamentariska delen av partiet att vara mer jämnstark med övriga delar av organisationen och kan därför inte utöva så starkt ledarskap. Men, utöver detta, så har alltså öppna processer en tendens att få efterföljare i de egna partisystemen.

Miljöpartiet har kanske fått både Centern och Vänsterpartiet att fundera på öppna processer? För Kristdemokraterna har nog ledarstriden upplevts som mer påtvingad. Troligare är dock kanske att de partierna har sett väljarförluster och även förluster som gett riksdagsgrupperna mindre att säga till om, trots att två av dem är i regeringsställning. Än märkligare är det då att Socialdemokraterna mot alla odds – valförluster som heter duga, minskat inflytande för riksdagsgruppen och även utsatt för hårda krav på öppen process – motstått situationen och valt en ledare på ungefär samma sätt som man väljer påve. Hur kunde detta komma sig? Vilka var de avgörande faktorerna?

Jag hoppas att någon kollega kommer att ta sig det socialdemokratiska ledarskapet från Sahlin till Löfven för att medelst process-spårning finna teoretiskt intressanta aspekter av partiorganisationers förändring och motstånd mot förändring. Men tills dess så kan väl ett par hypoteser framkastas.

En första hypotes inriktar sig på den bristande konflikthanteringen. Socialdemokratin har alltid varit en koalition av intressen och grupperingar, det är t o m dess styrka och fördel jämfört med övriga svenska partier (något som Moderaterna insett). Men under efter valförlusten 2010 gick inte dessa motsättningar att överbrygga, istället odlades i motgångens stund karteller som bekrigade varandra. Ett parti av koalitioner behöver en ledare – eller ett ledarskap – som förmår förhandla internt, annars blir konflikterna destruktiva. Dit hade man kommit under Juholt. Nu var därför goda råd dyra för själva partiorganisationen – det var anledningen till att VU uppfattade att man i denna ledares ställe helt enkelt fick ta uppdraget att ena partiet, och det genom en ledare. Ett högt spel, men med stor vinst om det går hem. Ingen plats för demokratiska processer med gräsrötter där.

En andra hypotes är att opinionssiffrorna idag betyder mer för partiledningar än tidigare. Opinionens skiftningar är avläsbara närmast dag för dag, inte bara genom mätningar utan genom det symbiotiska förhållningssättet mellan medier och politik. En öppen process i ett läge av vikande stöd och urholkad ideologisk moral riskerade att fördjupa och förstora negativa självbilder, något som skulle kunna de-mobilisera både sympatisörer och partiarbetare. Alltså måste partiledningen till vilket pris som helst få stopp på framställningarna i medielandskapet av socialdemokratin som förlorare och som förvirrade. Man måste kasta en god biff i munnen på de glupande ulvarna. En situation som inte är lika allvarlig för ett oppositionsparti vilket som helst, men allvarlig för det parti som gör anspråk på att leda oppositionen mot regeringen.

Det är bara att välja, eller komma på något bättre!

Myterna om socialdemokratins hegemoni

I morse hörde jag en kommentar om socialdemokratins kris som gick ut på att den socialdemokratiska hegemonin var över och det eftersom varje tid har sina hegemoner och såväl Lantmannapartiet som Liberala samlingspartiet hade förlorat sin status.* Ögonblicket därefter meddelade samme person att det inte finns några naturlagar i samhällsvetenskaperna. Man kan ju tycka att det lät lite som en självmotsägelse, om man är på det humöret alltså.

Socialdemokraternas hegemoni tog slut under 1980-talet när den politiska liberalismen helt dominerade scenen i Sverige och västvärlden. Socialdemokraterna fick anpassa sig till det skiftet, som alla andra. Att Olof Palme mördades 1986 kan utgöra ett symboliskt slut på hegemonin men egentligen tog den slut några år tidigare. Göran Persson ledde inte något hegemoniskt socialdemokratiskt parti, han ledde ett regeringsvant och kraftfullt parti som fick rensa upp det Augiasstall som regeringen Bildt lämande efter sig 1994. Några nya visioner eller politiska lösningar för en ny tid kunde inte Persson leverera, han är och var en av socialdemokratins skickligaste och tuffaste ledare, skolad i mkommunapolitikens många gånger hårda skola. Men någon politisk visionär gjorde han aldrig anspråk på att vara. Han var en Reinfeldt för sin tid.

Den socialdemokratiska hegemonin tog sin börjar efter Andra Världskriget när bygget av den egentliga välrfärdsstaten tog fart. Mellan 1951 och 1957 regerade socialdemokraterna tillsammans med Bondeförbundet/Centern och därefter regerade man själva, men i minoritetsposition, under hela 1960-talet. Jämviktsriksdagen 1973-1976 visade på hur snabbt ett förändrat samhällsklimat kunde förändra förutsättningarna för politiken, men de borgerliga regeringar som följde visade inte prov på något annat än socialdemokrati light. Då har man hegemoni. Efter segervalet 1982 var det emellertid snarare den s k kanslihushögerns skickliga anpassning (ett karaktäristika för en vinnare i partisystemet) som gav socialdemokraterna makten, och efter regeringen Bildt var det alltså regeringsdugligheten som fällde avgörandet.

Myten om 1900-talet som socialdemokratins hegemoniska tidsålder rymmer en idé om historie-deterministiska vågor vilka avgör partiers uppgång och fall. Att de politiska partierna var mer tydligt beroende av klassrelationer, arbetsmarknadens och näringslivet struktur förr är sant, därmed också lite större möjligheter till förutsägelser. Idag är väljarna kunnigare, rörligare, krävande, otåliga och sakfrågeengagerade. Partierna har medialiserats och anpassat sig till administrativa och organisatoriska förutsättningar snarare än till medborgarrörelser. Mediebevakning är inte längre en fråga om journalistik utan om en symbios mellan medier och politik på olika nivåer, redaktionell praxis, 24/7-uppdateringar, upplösning av gränser mellan roller och en publik som numera är lika mycket aktiva producenter av nyhets- och medieinnehåll.

Tankemodellen att ett parti har någon slags intern livscykel bygger på förutsättningen av en oföränderlig omvärld, något som är ännu mindre sant nu än förr. Socialdemokraterna kan få 50 procent av rösterna, eller 15. Det är inte skrivet vare sig i stjärnorna eller i de statsvetenskapliga litteraturen. Vad vi dock vet är att de politiska partierna dödförklarats varje gång våra demokratiska samhällen gått in i en ny fas. Och varje gång har de, som den alldeles för tidig i somras bortgångne Peter Mair brukade påpeka, anpassat sig och återuppstått.

Framtiden ligger i våra egna händer. Nu som då. Det är upp till er själva, ni som sitter på förtroendeposter, som går på medlemsmöten och som pratar politik hur kampen mellan intressen, idéer och krafter skall falla ut. Och det är själva den kraften som behövs för att vitalisera och utveckla ett samhälle.

OBS! För socialdemokrater föreslår jag särskilt dagens DN Debatt av Peter Weiderud ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Och att ni inte alls lyssnar på alla dem som nu snabbt vill ha en ”stark” ledare. Det är mitt stalltips och det är gratis.

 

* Dessa båda partier försvann ur sikte ungefär samtidigt med demokratins genombrott…

Med eller utan Håkan Juholt – Sverige behöver en vital opposition

En av de mera oväntade, och glädjande effekterna av journalistuppbådet som belägrade Sveavägen 68 i Stockholm under Socialdemokraternas VU-sammanträde under torsdag och fredag var den absurda humor som snabbt spred sig i sociala medier. Sällan har jag haft så roligt som när jag läste alla kommentarer om de stackars huttrande journalisterna liksom de ofta lika roliga kommentarerna från desamma på t ex twitter och facebook. Humorn flödade och stod inte den den gamla sovjetiska satiren efter, när lustiga hashtags och ordvrängeri fick ersätta den substantiella debatten. Men bortsett från det var väl det journalistiska fiskafänget fåfängt.

Den svenska socialdemokratins klass-koalition mellan medelklass och arbetarklass gjorde löntagargruppen till den dominerande kraften i svensk politik. Det var så svensk socialdemokrati blev vad Fredrik Reinfeldt idag kallar ”ett statsbärande parti”. Socialdemokratin var en naturlig kraft att ansluta sig till för den  samhällsengagerade löntagaren i och till vänster om den politiska mitten. Så är inte längre fallet. Även de ledargestalter som följt partiet länge har lämnat för andra mer attraktiva positioner, karriärer eller möjligheter. Det handlar inte om maktbegär men om människor som har visioner, idéer och kraft som de vill förverkliga i form av ett intresse för politik och det gemensamma. Partiet har inte förmått behålla och odla ledare som t ex Margot Wallström, Ulrika Messing, Thomas Bodström, Pär Nuder, Anders Lago och Jan Nygren. Andra har gått bort som Anna Lindh och Kjell Larsson. Redan i samband med valet av Mona Sahlin kritiserades valproceduren till ny partiledare, en kritik som blåste upp till full orkan kring valet av Juholt och redan från början gav honom ett svagt mandat. Det mandatet gjorde han dock själv starkare genom inledningen av sitt ordförandeskap – för att sedan steg för steg urholka tilltron till den egna förmågan som partiledare.

Socialdemokratins ledarkris handlar inte om Håkan Juholt, han är möjligen ett symptom på oförmågan i partiet att vaska fram ledartalanger. För ett parti som under 90-talet blev alltmer slutet under Göran Persson, där hierarkierna blev starkare i samband med minskande medlemsunderlag och -engagemang och där partiet lutade sig mer mot en organisationsapparat och kommunikationsteam blev förlusten 2006 ett dråpslag mot partiets möjlighet att upprätthålla sin centrala maktposition. Socialdemokratin lider av en organisatorisk atrofi (förtvining) som i sig själv leder till en nedåtgående spiral, en spiral som stöter ut och bort såväl goda krafter för förnyelse som tänkbara ledartalanger.

Personligen tror jag att Håkan Juholt nu blivit en belastning för ett parti som redan förlorat sin inre vitalitet. Skall socialdemokratin kunna återkomma och utgöra ett relevant regeringsalternativ så krävs det närmast Herakliska storverk, och trots min beundran för Juholts fantastiska förmåga att tåla motgångar och stå pall så tror jag inte att det är han som kan genomföra dem. En ny ledare får dock under inga som helst omständigheter tas fram på det slutna och närmast bigotta sätt som skett med Mona Sahlin och Håkan Juholt. Lär av andra partier med aktiva medlemmar som Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Hur det än går med Håkan Juholt så behöver både Sverige och den nuvarande regeringen en vital opposition, en opposition som kan skärpa konflikterna, utgöra alternativ för stora grupper väljare och som kan delta i att utveckla en politik som bryr sig om social ojämlikhet, arbetslöshet och vanliga människors otrygghet.

Reinfeldt längtar tillbaka till Palmes tid?

”Det här inte den socialdemokrati jag växte upp med” sa statsminister Fredrik Reinfeldt på bästa sändningstid i Rapport ikväll a propos att Håkan Juholt meddelat att socialdemokraterna inte ställer sig bakom att Sverige ansluter sig till den s k euro-pakten som skall garantera eurons värde som betalningsmedel. Reinfeldt som är född 1965 bör väl sägas ha vuxit med Olof Palme (partiledare 1969-1986). Håkan Juholt skulle lika gärna kunna ha sagt att han inte känner igen de moderater han växte upp med, Yngve Holmberg (1965-1970) och Gösta Bohman (1970-1981). Skillnaden är att Reinfeldt tycks försöka få oss att tro att han verkligen gillade gamla tiders socialdemokrater. Något sådant skulle Juholt aldrig göra.

Reinfeldt avslöjar därmed också att socialdemokratin för Sverige inte är vilket parti som helst, utan en motståndare värd att konkurrera med, en politisk rörelse som moderaterna vill slå på deras egen planhalva. Något som Moderaterna i stort sett också lyckats med.

Partier förändras, både ideologiskt och organisatoriskt, även om de flesta politiska motståndare aldrig låtsas om det. 1970-talets socialdemokrati idag hade varit rena skämtet, liksom 1960-talets Högerparti eller 1980-talets Folkparti. Frågorna är andra och medborgarna kräver av sina partier att de har svar på tidens frågor, inte gårdagens. Partiideologin skall därvidlag utgöra den förankring som partiet behöver för att trots allt vara igenkännbart, ungefär som vi när ser att det är barndomskamraten på andra sidan gatan trots att det gått 30 år. En partiideologi får aldrig bli en boja för partiet, men aldrig heller så vag och konturlös att partiets identitet upplöses. Partiideologin skall vara tillräckligt abstrakt för att ge utrymme för flera konkreta förslag inom samma sfär, men måste ha en tydlig gräns.

Reinfeldt är som de flesta av oss, vi vill gärna känna igen och kunna relatera oss till våra partier. Vi vill att partiet skall handla förutsägbart och samtidigt lansera lite nya grepp som får oss att tänka till inför valet. Reinfeldt och hans koalitionsregering har dock bidragit till att väljarnas partiideologiska kompass fått problem, de fyra partierna liknar varandra, ideologiska skillnader tonas ned och hela idén bakom Alliansen är att ge plats för praktik på bekostnad av ideologin. Så om Reinfeldt inte känner igen ”sina” socialdemokrater så är han nog faktiskt en av dem som bidragit till detta. Att socialdemokratin själv sedan inte förmår hitta ut ur den lilla skogsdunge mellan husen i Västertorp där de gått vilse gör ju inte saken lättare för väljarna…

Sjöstedt – en ledare med anspråk

Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut. Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare. Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.

Ja, Jonas Sjöstedt är nu vald till ensam partiledare för Vänsterpartiet och det är naturligt att citera Selma Lagerlöfs första rader i Gösta Berlings saga. Det som följer tror jag dock inte alls gäller Jonas Sjöstedt, men inledningen kanske något visar på den närmast religiösa och ohöljda entusiasm med vilken kröningen av Sjöstedt genomfördes på Vänsterpartiets kongress i Uppsala. När detta är sagt så vet vi alla att partiledarens uppgift i ett litet parti i opposition inte är någon sinekur.

Som jag tidigare påpekat är partiledarens viktigaste uppgift att hålla samman sitt parti, något som Lars Ohly lyckades bra med trots ett besvärligt utgångsläge,  och det gör Sjöstedts uppgift lättare än vad Ohlys var för åtta år sedan. Jonas Sjöstedt genomförde idag sitt första politiska linjetal och några förändringar i budskapet kunde noteras.

Sjöstedt började med att betona det som ibland har kallats för en röd frihetsvision. Han inledde sitt tal med att tala om individens frihet och citerade Rosa Luxemburg som lär ha sagt att friheten det är alltid friheten för den som är annorlunda. Sjöstedt betonade också vikten av att människor av olika tro möts på naturligt sätt i skolan och i samhället när han talade om barnen i pingstkyrkan och den shiamuslimska familjens barn som i skolan möts, bråkar och blir kära i varandra. Här fanns tanken att det är i kollektivet och i de gemensamma lösningarna som den individuella friheten bäst kan upplevas.

Sjöstedt gjorde också en stor offensiv kring arbetsmarknadspolitiken, något som jag tror kan vara ett bra strategiskt val. Området har helt och hållet behärskats av regeringen och vare sig Miljöpartiet eller Socialdemokraterna har förmått lansera något reellt alternativ till den arbetsmarknad som alltfler löntagare idag finner osäker, otrygg och farlig. Full sysselsättning skall hädanefter vara den ekonomiska politikens överordnade mål, menade Sjöstedt, och talade om att ”modernisera de ekonomiska ramverken” på ett sådant sätt att man kan ha flera tankar i huvudet samtidigt. Vid flera tillfällen återkom Sjöstedt till behovet av en industripolitik och till det akuta behovet av investeringar i det gemensamma som järnvägar, bostäder, energiteknik och kollektivtrafik. För Sjöstedt och Vänsterpartiet är det investeringar som på sikt ger både jobb och modernitet.

Sjöstedt utmanade också Socialdemokraterna och Miljöpartiet i att kräva ett socialt protokoll som krävde samma arbetsvillkor för alla löntagare i ett land som kriterium för att rösta ja till någon som helst fördragsförändring inom EU.

Sjöstedt talade också om feminism, klimatfrågor och om hur välfärdsarbetarna är de oundgängliga krafterna i vårt samhälle, inte bankdirektörerna. Han fick stående ovationer när han lovade att få bort rikskapitalbolagen från välfärden och ville mota bort vinster från hela sektorn.

På det hela taget var det ett ganska väntat tal, men Sjöstedt är mer nedtonad än Ohly, mer sakpolitiskt tydlig, mindre internationellt orienterad och har ett allvar som är svårt att värja sig emot. Kanske tycker jag att det allvaret bara finns hos Fredrik Reinfeldt bland övriga partiledare. Sjöstedt tar ledningen för ett parti som nu står relativt samlat och som lagt k-diskussionen bakom sig. Han tar över i ett läge där oppositionen snarast kännetecknats av fanflykt, personstrider och splittring.  Det skall bli mycket intressant att följa inte bara Vänsterpartiets utveckling utan också hur svensk politik och mediebevakning kommer att påverkas av en så politiskt beslutsam vänsterpartiledare med tydliga anspråk på makten.

Partiledarens viktigaste uppgift är att hålla ihop partiet

Partiledarrollen har varit i fokus under en tid genom debatten inom socialdemokratierna men i denna månad i nådens år 2012 är det två små partier vars ledarbyten står i fokus: Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. I det medielandskap som vuxit fram det senaste decenniet har partiledarens betydelse för valresultat och image för partiet kommit att diskuteras alltmer. Det är kortare omloppstid på partiledare numera, i de flesta partier i alla fall. Och många är de f d partiledare som vittnat om en närmast omänsklig arbetsbörda som maler ned personen ifråga.

På Vänsterpartiets startbana i Trettonhelgen står tre kandidater: Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson och Rossana Dinamarca. På Kristdemokraternas startbana står två kandidater: Göran Hägglund och Mats Odell. De två processerna skiljer sig åt då Odell är en verklig utmanare medan Ohly – visserligen under press – har sagt att han avgår och därmed lämnar plats för en partiledare. En funktion som dock underskattas i vår medialiserade tid är partieldares betydelse för att hålla samman partiet. Trots att partierna numera är mindre (färre medborgare blir partimedlemmar) än på 1970-talet är det politiska intresset lika stort, det tar sig bara andra uttryck. För ett parti som skall välja ny ledare kan man då endera hamna i problemet att de som är medlemmar fastnar i gamla strider, bekymrar sig mest om sina egna ambitioner och avhandlar interna gräl offentligt (läs Socialdemokraterna och Kristdemokraterna) eller att partiapparaten tappar markkontakten och förlorar förmågan att attrahera väljare och intresserade i ett konstruktivt engagemang för sin politik (läs Vänsterpartiet och Centerpartiet). Partiledarens roll kan bli fullständigt omöjlig genom att man både skall tillgodose de interna behoven av bekräftelse och karriär å ena sidan och opinionsstöd och engagemang från väljarna å den andra. Lägg därtill att partiledaren skall vinna voteringarna i Riksdagen också, särskilt tufft med det parlamentariska läge vi har idag.

Jag menar att partiledarens första och avgörande uppgift är att hålla samman partiet. Utan den förmågan kan vare sig väljare eller voteringar vinnas. Ett problem för Håkan Juholt är därför faktiskt att han står utanför många av de socialdemokratiska elit-kotterierna, därmed har han heller inte makt över dem. Hur mycket han än går hem hos väljarna som person så röstar man inte på Juholt, man röstar på partiet. Och kan inte Juholt hålla samman partiet så blir det ingen röst. Annie Lööf tycks hittills ha lyckats rida på vågen och kan vara tacksam att Maud Olofsson gjorde grovjobbet åt henne genom att kväsa motståndet och leda Centerpartiet in i ett lyckosamt allianssamarbete. Göran Hägglund har fått samma problem som Juholt, men har haft ett grepp om partiet, ett grepp som han nu har tappat. En ganska stor grupp aktiva inom Kristdemokraterna är inte nöjda vare sig med hur samarbetet i regeringen skett (vilket skiljer dem från Centerpartisterna) eller hur partiet har utvecklats. Jag tillhör därför dem som tror att det är mycket som står på spel för Kristdemokraterna vid det extra tinget den 28 januari.

Lars Ohly lyckades mycket bra med en sak i Vänsterpartiet, han enade och höll ihop ett parti som var på väg att spricka eller åtminstone brytas upp i fraktioner. Priset var högt, men den nye partiledare som mest troligt heter Jonas Sjöstedt har därmed en ganska bra startsträcka där han kan koncentrera sig på att formulera politiska förslag och värma upp lite inför oppositionen. Sjöstedt, liksom Andersson, ser idag ut att kunna hålla samman partiet, något som jag är mindre säker på avseende Rossana Dinamarca.

Om Hägglund vinner omröstningen och förblir KD-ledare har han det inte lika väl förspänt. Han har en mycket tuff uppförsbacke och att han på sikt skall klara att hålla ihop partiet ter sig för mig mycket osäkert, för att inte säga osannolikt. Kanske blir en seger på det extra tinget en Pyrrhus-seger. Om Odell, mot alla odds, skulle bli partiledare är situationen inte mycket bättre. Odell lär få en stor opposition emot sig men kan möjligen genom att bara vara utmanare ändå få litet plan mark att springa på innan uppförsbacken börjar. Han har dock inte mycket tid på sig.

Underskatta inte partiledarens avgörande roll för att hålla ihop partiet och överskatta inte partiledarens roll som ansikte utåt.

Fördjupa sig kan man genom t ex Patrik Öhbergs avhandling i statsvetenskap, Svend Dahls dito eller i Peter Esaiassons lic-avhandling ”Partiledarna inför väljarna” från 1985 (ej på nätet)

Demokratin behöver en vital socialdemokrati!

Känner ni igen situationen då man lutar sig framåt i hård vind och plötsligt vänder vinden och den fina lutningen övergår i platt fall? Eller när man tar i för kung och fosterland för att öppna en dörr man ”vet” sitter hårt och istället finner sig rusa som en älg in i nästa rum eftersom dörren gick upp redan när man tog i den? Socialdemokratin i Sverige tycks ha drabbats av detta syndrom.

Efter att ha varit regeringsbärande parti i 40 år förlorade partiet makten – tillfälligt – 1976-1982 eftersom väljarna tröttnat på socialdemokratin och socialdemokratin tröttnat på att regera. Förlusten 1991-1994 var en viktigare fingervisning särskilt som den borgerliga koalitionen aktivt förespråkade  ett s k systemskifte. Det var misslyckandet från de borgerliga som gav socialdemokraterna chansen igen – och de tog den. Men delvis med helt andra perspektiv än under perioden fram till 1991: socialdemokratin redde upp en ekonomisk kris, öppnade för marknaden genom att banta och privatisera den offentliga sektorn samt kommunalisera skolan. Socialdemokratins valförlust 2006 kan i filosofisk mening tillskrivas det faktum att folket föredrog originalet före kopian – alltså, skall det privatiseras och marknadiseras så låt oss få det på det borgerliga sättet.

Socialdemokratin klarar sig inte utan motstånd, inte utan en kampvision. Hela den socialistiska idén och arbetarrörelsens credo är kamp mot krafter som skall tämjas och styras. Socialdemokratin vill åstadkomma jämlikhet där orättvisor råder, den vill omfördela och styra samhällsutvecklingen i en för kollektivet främjande riktning. När den visionen ersätts av avdrag för städning i hemmet eller att tillgodose en grupp marginalväljare i storstädernas innerstäder så faller hela apparaten samman. Bildligt uttryckt kräver socialdemokratin motvind och stängda dörrar för att trivas.

Men är det inte just vad socialdemokratin har just nu? Motvind och stängda dörrar alltså. Jodå, så kan man se det. Men vad jag syftar på är inte en Juholtaffär mer eller mindre utan en kamp om samhällsutvecklingen. Och den kampen vill inte socialdemokratin ta längre.

Sedan en längre tid vet vi att partierna konkurrerar med varandra om vem skall förvalta samhället bäst. Maktdelningsmodeller blir viktigare för partierna än frågor om mobilisering och artikulering av krav. Statsvetare talar om kartellpartier (=partier som blir en del av statsapparaten) och om en amerikansk demokrati-modell. Vi vet också att det kostar på att regera, under de senaste decennierna har trenden att regeringar alltid förlorar väljarstöd varit tydlig. Under socialdemokraternas guldålder förlorade regeringspartier inte på att regera i Västeuropa, sedan 1970-talets slut ser vi en ny era ta vid.* Sammantaget får vi därmed en helt ny typ av partikonkurrens, en konkurrens som begränsar reformagendan och som innebär att byten vid makten är ödesbestämda. Det är en partikonkurrens som inte gynnar socialdemokratin såsom den historiskt vuxit fram eftersom socialdemokratins politiska uppdrag varit reformer, kamp mot den ekonomiska maktens överhöghet och ökad jämlikhet i en värld som opåverkad ger ökade klyftor. Att försöka bli förvaltare av ett system man inte själv byggt upp och/eller lägga reformagendan på hyllan skulle innebära att lämna uppdraget.

Finns det då ingen väg ut? Avsättandet av Mona Sahlin och den process som nu tycks leda åt samma håll med Håkan Juholt är bara symptom på en större kris. Socialdemokratins traditionella ledning saknar enighet om uppdraget. Bland yngre och mer perifera grupper finns idéer om reformer och politiska mål, men dessa tränger inte igenom den bunkervägg som partiledningen byggt upp i syfte att återvinna makten. Jag får den bestämda uppfattningen att socialdemokratins ledning är så angelägen att återvinna makten – som det kartellparti det blivit – att man håller på att kompromissa bort det uppdrag som en gång ledde väljarna och sympatisörerna till partiet. Men i kampen om makten tappar partiet den grund på vilket makten skulle utövas. Socialdemokratin är ett stort parti, tack vare det har man en viss ”buffert” och riskerar inte på något sätt utplåning. Men om socialdemokratin skall fortsätta vara ett stort parti som också bär en vision om ett nytt samhälle så måste partiet spränga bunkern, möta sina vänligt stämda kritiker och enas om en reformagenda som bryter med den rådande ordningen. Det spelar ingen som helst roll vem som sitter i toppen om partiet bara får upp den politiska styrfarten, ett stort parti kan förlora mycket men har också möjlighet att vinna mycket om vinden blåser åt det egna hållet. Nu är socialdemokratin nere för räkning. Det är synd, demokratin behöver vitala alternativ. Annars får vi en rysk demokratimodell…

Läs också Lena Andersson i DN.

Läs också min tidigare post om socialdemokratins kräftgång.

(* Wouter van der Brug på dagens seminarium vid statsvet inst, GU.)